Vapnet kanske inte
är en Smith &Wesson och kulorna kanske
är falska
Av Henry Söderström

Ända sedan dåvarande länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér i Palmeutredningens inledningsskede på en presskonferens den 31 mars 1986 så effektfullt satt och dinglade med ett par revolvrar av märket Smith & Wesson .357 Magnum, har det hävdats att det var just ett sådant grovkalibrigt vapen som statsministermördaren hade använt sig av.
Polisens Palmeenhet, som sedan Holmérs avgång sorterar under Rikskriminalpolisen, har alltsedan dess ensidigt riktat in sina spaningar på en Smith & Wesson .357 Magnum, med särskild tonvikt på ett vapen som kan kopplas samman med Stockholms undre värld. Polisen gick via tidningen Expressen ut med en vädjan till den undre världen om hjälp med att hitta mordvapnet, som den stora tidningen slår fast är en "Smith & Wesson .357 Magnum highway patrolman med sextumspipa". Man visar också ett par bilder på kulorna som upphittades vid mordplatsen och upplyser oss i en faktaruta om att den vänstra dödade Olof Palme och att den högra snuddade vid Lisbet Palme.
Detta är, enligt både Expressens och Aftonbladets kriminalreportrar ovedersägliga fakta, som i det närmaste ser ut att ha fått en dogmatisk karaktär.
På Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) har man utfört provskjutningar av nästan samtliga i Sverige registrerade vapen av den aktuella modellen och Palmeutredarna med Hans Ölvebro i spetsen har dessutom iscensatt fruktlösa dykningar i Albysjön i sin oförtröttliga jakt efter mordvapnet, d v s det tekniska bevismaterial som slutgiltigt skulle fälla Olof Palmes baneman.
Polisen har länge varit mäkta intresserad av att få tag på två speciella Magnumrevolvrar, vilka fortfarande torde vara på drift någonstans i Sverige. Det rör sig om det s k Haparandavapnet (eller Mockfjärdsvapnet) och det s k Sucksdorffsvapnet. Man kan lätt sluta sig till att det senaste är hetast, då det uppges ha cirkulerat i kretsarna kring en viss Christer Pettersson.
Man kan dock fråga sig om det verkligen har varit så vettigt att så länge framhärda med att genomföra provskjutningar av hundratals registrerade revolvrar av den aktuella typen. Det borde ju vara känt att ett vapen, om det har använts efter mordtillfället, med tiden hinner undergå en hel del märkbara förändringar i loppet, vilket påverkar dess "fingeravtryck".
Och även om ett vapen under många år legat oanvänt på en sjöbotten skulle det, om det påträffades, vara så angripet av korrosion och dylikt att det svårligen skulle kunna sammankopplas med några specifika kulor.
Kanske har utredarna gått tillbaka till sin tidigare uppfattning att mordvapnet inte behövs som teknisk bevisning för att kunna fälla en gärningsman. Man har ju tidigare hävdat att det är tillräckligt att kunna följa ett vapen i flera led och kombinera detta med vittnesuppgifter, för att knyta ett specifikt vapen till den man som mördade Olof Palme.
Men hur kan man vara så säker på att mordvapnet är en grovkalibrig revolver av fabrikatet Smith & Wesson?
Det finns faktiskt ett flertal goda anledningar att förhålla sig skeptisk till detta tvivelaktiga påstående.
Enligt polisens kriminaltekniska bedömning har Olof Palme blivit skjuten i ryggen med grovkalibrig ammunition från ett avstånd av ca 20 cm. Kroppsskadorna liksom blodförlusterna borde följaktligen ha varit mycket omfattande, vilket emellertid motsägs av det faktum att blod sipprade ur munnen i samband med den gagnlösa hjärtmassage som sjuksköterskeeleven Anna Hage gjorde på mordplatsen.
Enligt kommissarie Rune Bladh, som var närvarande vid den efterföljande obduktionen av Olof Palmes kropp, lär det inte ha framkommit något som entydigt visar att mordvapnet varit en Smith & Wesson, eller ens att Palme skjutits med de upphittade kulorna.
Från obduktionsprotokollet borde man förvisso kunna inhämta en hel del information, som en gång för alla skulle ge svar på vissa frågeställningar. Det har ju förekommit mer eller mindre trovärdiga uppgifter om att Olof Palme blev skjuten framifrån med ett finkalibrigt vapen vars dödande kula skulle ha exploderat inne i kroppen. En kvalificerad gissning går ut på att kulan ifråga troligen var av en typ med uppsågad spets, en s k dumdumkula, som ju därigenom åstadkommer en kraftig sprängeffekt i kroppen. Detta stämmer med uppgiften att det inte kunde förmärkas något större utgångshål i bröstkorgen.
Men obduktionsprotokollet är, med undantag av det preliminära utlåtande, fortfarande sekretessbelagt, av hänsyn till Olof Palmes familj. Inte ens Parlamentarikerkommissionen eller Christer Petterssons advokater fick tillåtelse att studera detta viktiga dokument. Detta förfarande utgör, i likhet med mycket i denna besynnerliga mordutredning, ett unikt inslag i svensk rättshistoria.
Lisbet Palmes skottskada är ett annat egendomligt kapitel. I rikskriminalens huvudprotokoll uppges att den andra kulan "hade passerat genom hennes mockakappa och kofta samt delvis genomträngt blustyget". Om polisen har rätt ifråga om vapnets och kulans beskaffenhet, måste man ställa sig frågande till om det överhuvudtaget är möjligt att bli beskjuten på detta sätt utan att åsamkas andra skador än en lätt rodnad på skulderbladen.
Insatsledaren på mordplatsen, poliskommissarie Gösta Söderström, har berättat att det under den tid som han uppehöll sig där inte framkom något som tydde på att Lisbet Palme skulle ha blivit utsatt för mordförsök och dessutom sårats. Denna hudskada finns heller inte dokumenterad på sjukhuset i form av ett s k rättsintyg.
Mot bakgrund av detta kan man fråga sig varpå polisen och åklagarna grundar sin bergfasta uppfattning om mordvapnet är en Smith & Wesson .357 Magnum.
När spaningsledare nummer tre i ordningen, d v s Hans Ölvebro, inför tioårsminnet av Palmemordet fick frågan om det fanns något i utredningen som polisen har 100% visshet om, förutom det faktum att Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Han summerade då tio års tämligen resultatlösa spaningar med att slå fast i alla fall två saker: att kulorna som upphittats vid mordplatsen har använts vid mordtillfället och att mördaren efter dådet sprungit uppför trapporna på Tunnelgatan och försvunnit i hörnet av Malmskillnadsgatan/David Bagares gata.
Han undvek därmed att upprepa käpphästarna om att mördaren var en ensam gärningsman och mordvapnet av ett visst fabrikat. Så då borde det väl inte råda något tvivel om att kulorna ifråga verkligen avlossats från mordvapnet och sålunda inte är några ditlagda "villokullor".
Men det enda man kan slå fast om dessa kulor är att de saknar bevisvärde.
Under mordnatten gjordes en första brottsplatsundersökning på och omkring mordplatsen. Denna timslånga undersökning inleddes kl 01.10, nästan två timmar efter mordet och utfördes av kriminalinspektörna Börje Moberg och Torsten Kviberg. Börje Moberg, som efter 20 år på den tekniska roteln fått rykte om sig att vara en av Sveriges skickligaste brottsplatsundersökare, ledde arbetet. Inga kulor hittades överhuvudtaget.
När det hade ljusnat något fortsatte man under 7 timmar att mycket noggrant undersöka mordplatsområdet tvärs över Sveavägen med hjälp av bl a metalldetektorer. Man delade upp området i rutor som i sin tur genomsöktes minutiöst. Man påträffade bl a en knapp från Olof Palmes skjorta. Moberg är av den bestämda uppfattningen att det vid det tillfället inte kunde ha funnits någon kula på platsen. Därför blev han minst sagt förvånad när han fick reda på att en privatperson den 2 mars - hela 37 timmar efter mordet - hittat en kula, endast ett par steg från själva den plats där statsministern stupade i gatan, där man alltså varit och letat utan att kunna finna minsta spår av någon kula. Är det verkligen möjligt att erfarna brottsplatsundersökare skulle missa en sådan sak, och detta i samband med en historisk mordutredning?
Kula nr 1, som betecknas som den som skall ha varit avsedd för och t o m skadat Lisbet Palme, hade även den påträffats av en privatperson. Den hittades 7 timmar efter mordet och alltså före polisens andra brottsplatsundersökning utanför Vingresors butik på andra sidan Sveavägen, ca 40 meter från mordplatsen.
Vart kulorna tog vägen närmast efter det att de upphittats är inte helt klart. Alfred Tavares, som var den som hade hittat "Lisbetkulan", skall omgående ha överlämnat den till polispersonal på platsen.
Den som hade det yttersta ansvaret för den kriminaltekniska undersökningen var kommissarie Wincent Lange, chefen på polisens tekniska rotel.
När Lange kom till fyndplatsen fanns denna kula inte där, utan hade, tvärtemot hans uttryckliga order, skyndsamt transporterats bort till polishuset.
Även Elisabeth Belich, som omkring 30 timmar senare gjorde sitt intressanta fynd vid betongpelaren som är belägen vid gatukorsningen Sveavägen/Tunnelgatans östra nedfart till T-banestationen Rådmansgatan, skall ofördröjligen ha överlämnat kula nr 2 till en polisman på platsen.
Redan samma dag kunde Stockholmspolisens tekniska rotel fastställa att de båda kulorna var av samma slag och tillverkade av Winchester.
De två kulor som har gått till historien som "Palmekulorna" är 158 grains s k metal piercing av fabrikat Winchester-Western i kaliber .357, Magnum, med märken efter fem högervridna bommar med en bredd på ca 2,5 mm.
Inte någon av dessa två helmantlade och pansarbrytande kulor uppvisar något påtagligt tecken på att ha blivit deformerade, vilket är egendomligt med tanke på att en revolverkula av det slaget avlossas med en utgångshastighet på omkring 400 meter per sekund. Det betyder att rörelseenergin från kulorna nästan helt eliminerats enbart av friktionsmotståndet från de beskjutnas kläder och kroppar.
Om nu dessa kulor till äventyrs skulle vara de rätta, så har de företett en minst sagt egendomlig färd innan de damp ner på platser belägna så pass nära brottsplatsen. De borde, enligt erfarna bedömare, ha hamnat mycket längre bort.
I det här fallet måste de därför ha rikoschetterat hårt i gatubeläggning eller väggar och lämnat tydliga spår efter sig, vilket man inte har upptäckt. I vilket fall som helst är det märkligt att de förblivit så pass intakta och oskadade.
För att skingra eventuella tvivel kunde man åtminstone ha genomfört en närmare undersökning av om fasadväggarna på husen längre bort möjligen kunde uppvisa några skador efter eventuella skott. Men detta gjordes aldrig. Inte heller brydde sig polisens ledningsgrupp om att kalla någon rättsläkare till den rekonstruktion som gjordes på mordplatsen eller att se till så att Lisbet Palmes skottskada blev undersökt av rättsmedicinsk expertis, vilket skulle ha varit av stor betydelse för att få fram information om tekniskt viktiga detaljer som mördarens position, skjutavstånd, skjutvinkel etc.
Man skulle faktiskt ha kunnat få kulornas nedslagsplatser vetenskapligt uträknade. I det här fallet valde man sålunda att frångå rutinerna där den rättsmedicinska undersökningen skall vara en integrerad del av en mordutredning.
Kulorna, liksom makarna Palmes kläder, kom sedermera att bli föremål för ett flertal olika analyser.
När kulorna sedan kom till SKL i Linköping informerade Lange om att kulorna av någon anledning skulle skickas vidare både till BKA (Bundeskriminalamt) i Wiesbaden och till FBI i Washington. SKL fick inte behålla kulorna mer än ett knappt dygn. Under denna korta tid hann man mäta bombredd, ta fotografier samt göra diverse avgjutningar och blyavdrag. Innan man gjorde en jämförande undersökning av de båda kulorna tvättade man av dem, vilket följaktligen väsentligt försvårade de kommande kriminaltekniska analyserna.
Man behöver inte vara särskilt insatt i dessa frågor för att häpna över att man underlät att undersöka om det fanns rester eller fragment av sådant som blod, kroppsvävnader eller textilfibrer på kulorna innan de tvättades av.
På BKA blev resultaten av denna typ av prov naturligtvis negativa. Man analyserade både spårmaterial och besudlingar av olika slag, men man kunde inte finna något som tydde på att de undersökta kulorna hade varit i beröring med någon mänsklig kropp.
Inte heller kriminalteknikerna på FBI hade något att tillföra i detta sammanhang.
Det kan tilläggas att SKL över tre år senare kom att göra ytterligare en undersökning för att försöka utröna om "vissa i kulorna inkilade partiklar" möjligen kunde utgöras av organiskt material. Dessa partiklar skulle inte ha försvunnit efter tvättningen. Men tyvärr, även resultatet av denna elektronmikroskopundersökning blev negativt.
Det skall tilläggas att Wincent Lange, enligt sektionsföreståndaren på SKL, Åke Åbrink, skall ha ägnat sig åt att undersöka en grå beläggning på den ena kulan redan den 3 mars och två dagar före det att kulorna med kurir ivägskickades till SKL för avtvättning och analys.
Efter att ha färdats runt halva jordklotet kom kulorna till slut tillbaka till Sverige, där SKL och Naturhistoriska Riksmuséet under lite mindre stress kunde fortsätta sina undersökningar. Laboratoriet för isotopgeologi gjorde en s k blyisotopanalys för att ta reda på om tändsatspartiklarna från makarna Palmes kläder kunde uppvisa en grundämnessammansättning som överensstämde med den som förekommer hos tändsatsen i den aktuella ammunitionen. Varje tillverkningsserie är nämligen unik, eftersom isotopsammansättningen i olika blyfyndigheter lär skilja sig åt från fall till fall.
På SKL var det Åke Åbrink, som uttolkade resultatet av denna analys, som gjordes hela 15 månader efter mordet. Han kom fram till att det därav framgick att det inte förelåg någon skillnad mellan kulorna och blyet från kläderna. Av den anledningen uteslöt han möjligheten att kulorna kunde ha blivit utplacerade efter mordtillfället.
Men denna slutsats har inte fått stå oemotsagd. Forskaren vid Statens strålskyddsinstitut Mikael Jensen anser inte att man kan bevisa ett dylikt samband med utgångspunkt från det aktuella testprotokollet, vilket även docent Torbjörn Skiöld på Naturhistoriska Riksmuséet ställer sig skeptisk till.
Men icke desto mindre är det just denna blyisotopundersökning som utgör polisens starkaste argument för att de två kulorna skall ha använts vid mordtillfället.
Man kan emellertid inte utesluta möjligheten att kulorna och makarna Palmes kläder kan ha varit i kontakt med varandra någon gång under den långa tidsrymd som förflöt mellan mordet och blyisotopundersökningen.
Lördagen den 29 oktober 1988 innehöll tidningen Kvällsposten en i det här sammanhanget uppseendeväckande artikel. Det rörde sig om en intervju med den f d kommissarien Wincent Lange, som vid det tillfället var nybliven pensionär. Denna gång tog han bladet från munnen och dristade sig till att ifrågasätta kulornas äkthet:
- Kulorna är rena bluffen! Jag har blivit övertygad om att de är utlagda för att vilseleda spaningarna, säger han till en förmodligen förvånad intervjuare.
Efter denna salva ville han sedan utesluta allt tal om en ensam gärningsmän och finner det för troligt att mordet var resultatet av en konspiration, där man gått mycket skickligt till väga.
Ett drygt halvår senare tog dock Wincent Lange tillbaka allt detta, när han i den kriminaltekniska redovisningen från den 10 maj 1989, konstaterade att det är "högst troligt" att dessa två kulor avskjutits mot makarna Palme.
Vad som föranledde denna helomvändning är ovisst, men man kan misstänka att det finns ett samband med en viss händelse som ägde rum under mellantiden: det var den 14 december 1988 som Christer Pettersson anhölls. Inte kunde väl han ha varit så pass förslagen att han varit framme och planterat ett par villokulor på Sveavägen timmarna efter mordet?
När det sedan handlar om vilken vapentyp som kunde relateras till de båda kulorna, ansåg sig varken BKA eller FBI med säkerhet kunna fastslå att kulorna avfyrats från samma vapen. De kännetecken som kulorna uppvisade gav dock vid handen att de kunde ha avfyrats från en revolver av kalibern .357 Magnum av fabrikaten Smith & Wesson, Ruger, Llama, Escodin och Ruby. Även om experterna ansåg att det rent statistiskt borde vara en Smith & Wesson, som ju är vanligast i den aktuella "vapenfamiljen", går det alltså inte att utesluta grovkalibriga revolvrar av andra fabrikat.
När chefen på SKL i Linköping, Ingvar Kopp, gjorde uttalanden om att mordvapnet inte alls behöver vara en Smith & Wesson .357 Magnum bemötte Hans Holmér detta på följande vältaliga sätt under en presskonferens:

"Jag måste ha beslutskraften att kunna sopa bort den där procentens misstanke att det är något annat vapen."

Det är inte tu tal om att han hade det. Under den tid spaningsledaren hette Hans Holmér fick merparten av den närapå 300 man stora polisstyrkan han hade till sitt förfogande ägna sig åt att följa upp PKK-spåret, som i maj 1986 fick en ordentlig skjuts i och med att en alkoholiserad kåkfarare inkommit med ett tips om att han skaffat fram två revolvrar av ett känt fabrikat åt en medintagen - en narkotikabrottsdömd kurd - på Täbyanstalten. Det kom sedermera, efter det stora debaclet i samband med Holmérs militärt upplagda Operation Alpha i januari 1987 att visa sig att detta tips, liksom så mycket annat i PKK-spåret, var så gott som värdelöst.
Kanske har riksdagsmannen och Parlamentarikerkommissionens ledamot Jörn Svensson rätt när han under en intervju som gjordes under våren 1993 och sändes över den lokala StjärnTV-kanalen i Stockholm hävdade att säkerhetspolisen via massmedia spritt falsk information ifråga om kulorna och mordvapnet. Han fortsätter med att göra följande konstaterande:

"Det är nämligen helt uppenbart, och har varit uppenbart från början och måste ha varit väl känt av polisen själv att det inte är de här kulorna, den här ammunitionen som använts vid dådet. Det var bara det att de här upphittade kulorna passade till det vapen som man ville konstruera fram därför att man trodde att man hade ett vittne som skulle kunna visa att han hade sålt ett vapen av den typen till någon människa med kurdiskt ursprung i Sverige."

Detta häpnadsväckande uttalande, som klart syftade på vapentipset i PKK-spåret, skulle mycket väl kunna tillämpas på spaningsledningens enträgna försök att sätta en Magnumrevolver i händerna på Christer Pettersson, vilket också ser ut att ha burit frukt i och med att vapen- och narkotikahandlaren Sigge Cedergren döende i cancer vittnade om att han någon gång före Palmemordet skall ha gett just en sådan revolver till Christer Pettersson.
Sammanfattningsvis kan man fråga sig varför polisens Palmeutredare förhållit sig så lättvindigt till dessa mycket väsentliga delar av en mordutredning? Borde inte den största mordutredningen i svensk historia ha skötts på ett mer grannlaga sätt, som inte ger spelrum för så många kritiska invändningar? Resurser har ju minsann inte fattats.
Tyvärr måste man konstatera att det inte bara är de rättstekniska delarna av Palmeutredningen som förfuskats.

Till debattsidans meny