Palmemordet - en
ansats till lösning

Anförande i samband med "Den Oberoende Palmeutredningens" möte i Folkets hus i Stockholm den 26 februari 2000.

Av Henry Söderström
Mordet på Olof Palme var utan tvivel en av det förra seklets mest omskakande händelser i Sverige och den efterföljande polisutredning - en av världens största - kan inte betraktas som annat än ett monumentalt misslyckande. Trots polisens och åklagarnas försök att lösa mordet genom att få en ensam gärningsman fälld i domstol - nu senast genom Riksåklagarens resningsansökan till Högsta domstolen, som avslogs i maj 1998 - är mordet fortfarande olöst och frågan är om sanningen därom någonsin kommer att nå offentligheten.
Den tredje av de statligt tillsatta kommissionerna, den s k Granskningskommisionen har, även om den i stort verkar hålla med om det hållbara i Palmeutredningens slutsatser, dock riktat kritik mot förbiseendet av de internationella spåren, till vilken Boforsaffären kan räknas.
Hans Holmér, den förste spaningsledaren, som i början av 1987 med buller och bång tvingades avgå efter sitt misslyckade försök att binda den kurdiska organisationen PKK vid dådet, uttryckte vid ett tillfälle att "om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den skaka Sverige i sina grundvalar" - ett uttalande som rimmar illa med hans 95-procentiga övertygelse om PKK:s skuld och, förresten, än mindre vid dagens envisa fasthållande vid Christer Petterssons förmenta gärningsmannaskap.
Om sanningen istället ligger på ett annat plan, att mordet planlagts och utförts av mäktiga krafter, både i Sverige och utomlands och att själva utredningen medvetet styrts in på villospår i mörkläggande syfte, vilket skett med de svenska makthavarnas goda minne, hamnar emellertid den f d länspolismästarens yttrande i en helt annan dager. Om något dylikt skulle komma till allmän kännedom skulle i sanning en gigantisk skandal inträffa som skulle få många huvuden att rulla, med oerhörda följdverkningar för hela det svenska rättssamhället.
En annan hög potentat, f d justitieministern och Parisambassadören Carl Lidbom, lär en gång ha sagt att "det vore bäst om mordet på Olof Palme aldrig klarades upp"
Då inställer sig frågan vad som kan tänkas vara av sådan dignitet att en mörkläggning utgör den bästa lösningen.

Jag kommer här att presentera en ansats till lösning som består av en hel del indicier och faktauppgifter som tyder på att mordet kan ha varit organiserat av personer högt uppe i makthierarkin. Detta är en teori som är diametralt motsatt den officiella Palmeutredningens, eftersom den kan sägas utmynna i en hypotes att Palme föll offer för en storpolitisk komplott med makt att både genomföra ett sådant dåd och sedan fördölja sanningen därom.

George Bush och "Operations sub-group"

I en radiointervju i Los Angeles den 14 juli 1997 avslöjade den avhoppade CIA-agenten Gene "Chip" Tatum att en specialgrupp, skapad av USA:s dåvarande vice-president och sedermera president George Bush, förutom flera andra illdåd, låg bakom mordet på den svenske statsministern. Motivet, enligt Tatum, skulle bestå i att Palme, som även var FN:s fredsmäklare i kriget mellan Iran och Irak, hade intervenerat mot de internationella vapenkartellerna och därigenom hindrat dem från att använda vad han kallade "the Bofors route" för att sälja bl a amerikanska vapen till tillåtna länder för vidarebefordran till krigets Iran. I radiointervjun hävdade Tatum vidare att OSG gav i uppdrag åt sydafrikanska agenter att utföra attentatet.
Här förenas alltså två internationella spår med Boforsspåret. Men vad finns det för substans i detta? Man vet att Palme vid flera tillfällen direkt ingripit mot Bofors och stoppat vissa vapentransporter som hade Iran som slutdestination. Det hävdas t ex att det var Palme som såg till att tullkriminalen den 29 sep 1985 ingrep mot vapenhandlaren Karl-Erik Schmitz kontor i Malmö, där tusentals dokument blev beslagtagna vilka på ett detaljerat sätt visade hur den internationella vapen- och krutkartellen opererade på båda sidor av järnridån - inte minst genom ett land som DDR, som till stor del finansierade sin statsbudget genom den vapensmuggling som säkerhetstjänsten STASI organiserade. Bofors spelade här en viktig roll, inte minst genom Schmitz, som för övrigt av vissa tillförlitliga källor utpekats som CIA-medarbetare med en direktkontakt med överstelöjtnanten Oliver North - mannen som offrades i samband med att den s k Iran/Contrasaffären började rullas upp under senhösten 1986.
Enligt Tatum hotade Palme att vända sig till FN och
avslöja allt han visste om USA:s illegala vapenaffärer med regimen i Iran och motståndsrörelsen Contras i Nicaragua.
Tatum, som idag lär befinna sig tillsammans med sin fru på hemlig ort, har placerat ut hemliga CIA-dokument som en sorts livförsäkring om något skulle hända honom.

Gene Tatum fördes över från CIA till OSG (Operations Sub-groups) i april 1986 och fick där reda på olika ljusskygga operationer som OSG genomfört. OSG var del av en organisation som sorterade direkt under Nationella Säkerhetsrådet och vice-presidentämbetet i USA. Presidenten, Ronald Reagan, hade i december 1981 undertecknat ett dekret - Executive Order 12133, som kom att innebära tillskapandet av en struktur, bestående av ett antal grupper som t ex Gruppen för speciella situationer och krisberedskapsgruppen, vars primära uppgifter bestod i att handha underrättelseverksamhet, kontraspionage och olika typer av hemliga operationer som krävde en snabb och effektiv beslutsgång. Denna organisation, som i efterhand kommit att betecknas som "USA:s hemliga regering" och som i februari 1986 kompletterades med OSG, kunde alltså kringgå de normala, byråkratiska beslutsvägarna och använda sig av personer från de sedvanliga myndigheterna, däribland NSC och CIA. Dessa personer behövde inte rapportera till sina ordinarie arbetsgivare, utan direkt till OSG och Bush.
Det finns också en del uppgifter om att en del av vapenhandeln finansierades med narkotika som betalning, något som väckte stor upprörd efter en avslöjande artikelserie i en kalifornisk tidning under hösten 1996, i vilken CIA anklagades för att ha kontrollerat narkotikahandeln i USA under i stort sett hela 80-talet.

Man har också misstänkt att Bofors stora Indienaffär på över 8 miljarder kronor kan ha haft något med Palmemordet att göra. Vad Boforsdirektören Martin Ardbo menade när han i sin dagbok skrev att Palmes inblandning kan leda till att Sveriges regering faller är en hemlighet som han sagt att han tar med sig i graven.

Telegramspåret

På ett ganska tidigt stadium i Palmeutredningen uppdagades ett telegram med följande ordalydelse: "Tell our friend that the Swedish tree will be felled" ("Tala om för vår vän att det svenska trädet ska fällas.") Detta telegram, avsänt tre dagar före mordet på Olof Palme, var från Licio Gelli, den ökände stormästaren i den italienska frimurarlogen P2, och var adresserat till Philip Guarino, en hög funktionär i det republikanska partiet i USA och nära förtrogen med George Bush. Enligt en senare uppgift var Bush omnämnd med namn som "vår vän" i telegrammet, som man tror syftade på det förestående mordet i Stockholm; det svenska trädet skulle ha varit Olof Palme, vars namn inte sällan uppfattades som "Palm".
Att Licio Gelli hade bra kontakter med Reagan/Bush-administrationen framgår inte minst av att han blev inbjuden till dessa höga herrars installation i Vita Huset i december 1981.
Källan till telegramspåret var CIA-agenten "Ibrahim Razin", som av allt att döma är identisk med CIA:s Iranexpert Oscar LeWinter.
En som i Sverige intresserat sig för detta telegram är DN-journalisten Olle Alsén som i början av 1990 tog och ringde upp adressaten Philip Guarino som svarade att han inte kom ihåg någonting om detta. Palmegruppen begärde också in material från FBI, vilket, enligt förre spaningsledaren Hans Ölvebro, ledde det hela till att man kunde avfärda "Razin" som "en internationell bedragare", varför telegramspåret inte längre var intressant.

"Operation Tree" har förresten förekommit i ett annat närliggande sammanhang, nämligen såsom kodnamnet för mordet. Detta är uppgifter som härrör från en journalist vid namn Allan Francovic, som påstod sig t o m ha namnet på Palmes mördare: en yrkesmördare som varit i den f d iranska säkerhetstjänstens sold och utbildad av CIA.
Francovic planerade att träffa vederbörande under en USA-vistelse, men dog i april 1997 av en hjärtattack efter att ha passerat tullen på Houstons flygplats i Texas. Enligt hans version skulle "Operation Tree" ha planerats av en hemlig grupp inom NATO, vilken till varje pris avsåg att förhindra Palmes förestående Moskvaresa, där ämnen som en nordisk kärnvapenzon skulle tas upp liksom, enligt uppgiften, frågan om Norges och Danmarks utträde ur NATO.

Avslöjandet av den italienska frimurarlogen P2:s (Propaganda Due) existens i början av 1980-talet slog ner som en bomb i Italien, då det visade sig att en stor mängd höga politiker och militärer ingått som medlemmar. P2 har också bundits till flera kriminella aktiviteter i Europa under 70- och 80-talen, bl a kidnappningen och mordet på politikern Aldo Moro 1977 och bombattentatet mot en järnvägsstation i Bologna 1980, där 85 personer omkom. Den huvudansvarige var Stefano della Chiaie, som även han förekommit i Palmeärendet:
Hans advokat lär ha avslöjat för en journalist att della Chiaie medgett att han på något sätt även är inblandad i mordet på den svenske statsministern.
Della Chiaie blev faktiskt uppsökt på fängelset i Florens av en polis i Palmegruppen, men vid det tillfället ville han inte tillstå någon inblandning överhuvudtaget.

Sydafrikaspåret

En annan person, med starka band till P2 är en man vid namn Giovanni Mario Ricci, som i det här sammanhanget är intressant, inte bara genom att han, liksom f ö den dåvarande CIA-chefen William Casey, var medlemmar i ordenssällskapet "Knights of Malta", utan främst genom sina kopplingar till en viss Craig Williamson - den sydafrikanske "superspionen" som av ett flertal sydafrikanska agenter pekats ut som själva hjärnan bakom Palmemordet.
Craig Williamson rekryterades i början av 1970-talet till Sydafrikas säkerhetspolis och kom att delta i flera attentat, både i Sydafrika och utomlands mot ledande personer inom ANC. Det har han själv erkänt. 1985 övergick han till den militära underrättelsetjänsten och verkade i ett antal privata företag, däribland "Longreach Ltd" som täckmantel för olika typer av ljusskygga aktiviteter. Bland Williamsons affärspartners, kanske den viktigaste, var just Giovanni Mario Ricci. De samarbetade både i Longreach och i ett företag som efter Riccis initialer kallades GMR och Williamson utsågs någon gång under 1986 till VD för dess filial i Sydafrika.

Sydafrikaspåret i Palmeutredningen fick stor uppmärksamhet i slutet av september 1996, efter att polisöversten Eugene de Kock vittnat inför en domstol i Pretoria om sin delaktighet i apartheidregimens brott och i förbigående omtalat att Craig Williamson organiserat mordet på Olof Palme som en del av "Operation Longreach", något han påstod sig ha förstahandsinformation om.
Men tips om sydafrikansk inblandning inkom till Palmeutredningen redan under dess första månad. Karl-Gunnar Bäck, som sedermera blev chef för Sveriges civilförsvarsförbund, har t ex uppgivit att han haft kontakt med en engelsman som för honom berättat att den brittiska underrättelsetjänsten MI6 hade information om mordet: Det var sydafrikanska säkerhetsagenter som låg bakom och även en svensk polisman, anställd vid Säpo, påstods vara involverad.
Bäck spelade in detta på en kassett som han därefter skickade till Säpo i Uppsala, men ingen tog kontakt med honom förrän under sensommaren 1986 då han fick reda på att man undersökt uppslaget, som dock inte hade lett någonvart. Bäck blev då överraskad. Ingen hade ju varit i kontakt med honom och frågat efter källans namn.
Senare har det framkommit att bandet försvunnit och sålunda aldrig nått fram till polisens Palmeenhet.

Craig Williamson var heller inte ett okänt nämn för Palmegruppen; redan i mars 1986 fick man in uppgifter från en mycket trovärdig källa om Williamsons inblandning och att det fanns en svensk förgrening. Detta har också bekräftats av överåklagaren Solveig Riberdahl
Det är också känt att Williamson befann sig i Stockholm under anti-apartheidkonferensen 21-23 feb 1986, där Palme kraftigt fördömde apartheidsystemet, och att han fanns kvar i Stockholm under mordnatten, vilket också har bekräftats av Palmeåklagaren Jan Danielsson.
Williamson bodde i en gästlägenhet på Kammakargatan i centrala Stockholm och som disponerades av IPA, International Police Association.

En annan centralfigur inom Longreach var Peter Casselton, som någon dag innan han skulle avge sitt vittnesmål inför sanningskommissionen blev ihjälklämd av en lastbil som han höll på att reparera i sitt garage.

Efter de Kocks sensationella avslöjande har flera gärningsmän namngivits, t ex Anthony White, som också varit verksam i Longreach. En annan är svensken Bertil Wedin, som i början av 1980-talet rekryterades av Williamson till den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Wedin har en militär bakgrund och står ideologiskt på den högerkanten. Dessutom påstås han ha varit rapportör åt både Säpo och den turkiska säkerhetstjänsten MIT. Sedan 1985 är han bosatt på Cypern. Utpekandet som palmemördare beskriver han som "galenskap", men har själv i en artikel för tidningen Contra skrivit att det var en annan person, förutom Palme, som skulle mördas denna kväll, nämligen han själv. "Idén var att jag skulle framstå som mördare, men att man aldrig skulle få veta att jag begått självmord eller dödats av medbrottslingar. Orsaken till att planen inte förverkligades var att jag aldrig kom till Stockholm utan stannade på Cypern".
Det finns också en annan typ av misstanke riktad mot Wedin, nämligen att han ska ha varit den som planterade PKK-spåret hos en journalist på turkiska Hürriyet tre månader före det att Hans Holmér för första gången gick ut med sitt huvudspår. Men å andra sidan hade PKK:s hot mot Palme slagits upp på förstasidan i Expressen, som intervjuat chefen för Säpos terroristrotel Alf Karlsson.

En av de intressantare uppgiftslämnarna i Sydafrika är den f d militären och säkerhetsagenten Brian Davies som säger sig ha en hel del förstahandsinformation. För en radiojournalist berättade han att det inte var politiska skäl, dvs Palmes motstånd mot apartheidregimen, utan att motivet var ekonomiskt och handlade om den internationella vapensmugglingen.
Enligt Davies var det Williamson som ledde operationen, Anthony White skötte logistiken och mördaren var en turk som tillhörde PKK. Davies berättade också att det fanns en tydlig koppling till det tidigare omnämnda företaget GMR, som lär tjänat stora pengar på vapensmuggling.
Det är viktigt att komma ihåg att Sydafrika var en knutpunkt för mycket av den illegala vapenhandeln till Iran, Afghanistan och till de olika krigen i Afrika.
Vapenhandlaren Karl-Erik Schmitz försåg under Iran-Irak-kriget Iran med krut från både sydafrikanska Armscor och svenska Bofors.

Om vi ska återvända till Stockholm under mordnatten finns det inte så många kända vittnesmål som pekar in i detta spår. Det finns en något perifer observation av tre utländska män, som åkte omkring och kampade i en vit VW-buss. Vissa bedömare menar att de kan ha ingått i någon typ av kommandogrupp under mordnatten.
Intressantare är kanske att peka på vissa märkliga omständigheter kring en viss Heine Hüman, en svensk med sydafrikanskt ursprung som under den aktuella perioden var bosatt i Björklinge i närheten av Uppsala, där han hade en bilverkstad.
14 min efter mordet mottog ett par i Bromma ett mystiskt telefonsamtal med ordalydelsen: "Nu är det klart. Palme är skjuten." En uppenbar felringning. Det har emellertid visat sig att deras telefonnummer var identiskt med Uppsalanumret till ett klubbhus, alldeles i närheten av
Hümans bostad i Björklinge.
Någon gång under 1988 försvann denne Hüman brådstörtat ut ur landet utan att ens ta farväl av sina grannar, som för övrigt noterat vissa andra egendomliga omständigheter kring denne man, som sedan blev uppspårad av en svensk journalist till Florida, där han bor under ett annat namn och, kanske inte så förvånande, förnekar all inblandning i Palmemordet.

En annan man med kopplingar till såväl Sverige som den sydafrikanska säkerhetstjänsten är Nigel Barnett. Under våren 1997 förhördes han av svensk polis i Mocambique, där han sedan mars samma år suttit häktad misstänkt för bl a vapensmuggling.
Uppgifterna om Barnetts eventuella inblandning i Palmemordet kommer från den f d affärsbekanten Richard Sears som kort efter Barnets gripande hittade en väska med ett märkligt innehåll i dennes bil. Där fanns förutom tre olika identitetskort på honom även en bandinspelning från Radio Sweden, Stockholm, där de båda finskorna, som brukar kallas Katja och Pirjo, berättade om att de sett en man talande i walkie-talkie på finska utanför Dekorima-butiken strax före mordet. Den ena kvinnan kände dessutom igen honom från ett gym i Upplands-Väsby.
Huruvida Barnett befann sig i Sverige ville dock inte chefen för Rikskrim bekräfta för media.

Det finns också vissa uppgifter om att två namngivna yrkesmördare från den chilenska säkerhetstjänsten DINA var i Stockholm vid tidpunkten för mordet, närmare bestämt från den 26 februari till den 4 mars. Om deras vistelse i Sverige hade med mordet att göra är ovisst, men om så är fallet behöver man ändå inte bortse från de indicier som pekar mot Sydafrika. Det är känt att det under den aktuella perioden rådde ett slags valfrändskap mellan säkerhetstjänsterna i Chile och Sydafrika. Chefen för DINA:s mordkommando, Pedro Espinoza var t ex verksam i Pretoria mellan 1985 och 1987, där han var med och organiserade olika typer av operationer tillsammans med sina kolleger i Sydafrika.
Vidare ska det finnas kopplingar från Craig Williamson till yrkesmördaren Michael Townley, f d agent för DINA, och som själv under ett polisförhör berättat att han själv fått orderna att mörda Palme i Madrid redan 1975.

En organisation som brukar nämnas i detta sammanhang är WACL (Antikommunistiska världsförbundet). WACL startade i början på 60-talet med Taiwan och Sydkorea som ledande krafter. Under 70-talet, efter att ihärdigt stött USA:s krigföring i Vietnam, byggdes flera grupper upp, främst bland östeuropéer i exil och latinamerikaner. Bland medlemsorganisationerna finns bl a efterföljaren till kroatiska Ustasja, som f ö nämndes redan under mordnatten på sjukhuset av Lisbet Palme som gärningsmännens hemvist. (Hon uppgav att hon sett två gärningsmän, vilket också gick ut i polisens kraftigt försenade rikslarm). WACL företrädde sedan under 80-talet Reaganadministrationens intressen i Latinamerika, främst genom att stödja Contras i Nicaragua.
I november fick den amerikanske politikern Alan Cranston ett brev från en fånge på ett fängelse i Kalifornien. Däri uppgavs att det var just WACL som planerat mordet på den svenska statsministern. Cranston förmedlade brevet via amerikanska UD till den svenska ambassaden i Washington, men det försvann spårlöst på vägen och ankom aldrig till Palmeutredningen.
WACL fanns också representerat i Stockholm i ett hus ägt av Baltiska föreningen på Wallingatan, där även IPA hade sina lokaler. Vissa av de polismän som förekommer i det s k polisspåret lär också haft en nära anknytning till WACL, vilket också gäller en lärare i psykologi på Polishögskolan och som under 1980-talet dessutom var ordförande i föreningen "Sverige-Sydafrika".

Sammankopplingen med polisspåret

För att en utländsk kommandogrupp ska kunna klara av att genomföra en dylik operation i ett främmande land är det säkert oundgängligt med ett starkt lokalt stöd, dvs från personer med god lokal kännedom och som står för logistik, rekognoscering, övervakning samt undanröjande av spår. Det ligger nära till hands att det rör sig om personer med militär eller polisiär bakgrund.
Flera debattörer har sett en koppling mellan Sydafrikaspåret och polisspåret. En av dessa är Kjell-Olof Feldt, som i en DN-kolumns skrev att "polisspåret har bytt namn till Sydafrikaspåret..."Spekulationerna om dess förgreningar in i det svenska polisväsendet finns kvar, snarare med större relevans än tidigare."

Sammankopplingen med polisspåret bygger på att minst sex polismän vid Norrmalmspolisen i mitten av 1980-talet företagit privata resor till Sydafrika. Detta föranledde en internutredning, den s k Norrmalmsutredningen, som även skulle undersöka frågan om högerextremism inom poliskåren med ett särskilt fokus på Norrmalmspolisen.
Polismännen ifråga var inbjudna till Sydafrika av IPA, under en tid då de flesta internationella organisationer officiellt bojkottade detta land. I oktober 1996 försökte några undersökande journalister att få tag i IPA:s gästböcker för den aktuella tiden, men tyvärr visade det sig att alla gästböcker förstörts. De enda liggare som fanns kvar var från tiden efter 1989.
I Expressen presenterades i oktober 1996 skuggbilder på inte mindre än tio poliser som besökt Sydafrika, förutom vapenhandlaren och f d Norrmalmspolisen Ö och dennes vapenhandlarkollega, majoren G.
Under tullkriminalens husrannsakan hemma hos Ö i kölvattnet av Ebbe Carlsson-affären fann man dokument som visade att Ö:s och G:s företag gjort affärer med flera sydafrikanska företag. Under den efterföljande rättegången bekräftade Ö att han angett den sydafrikanska legationen i Stockholm som beställare av en viss typ av utrustning.
Man fann också en mängd vapen och ammunition, däribland Winchester Magnum Metal Piercing, dvs samma sällsynta fabrikat som de båda kulorna som upphittades vid mordplatsen samt kartor över Stockholms telenät och en del fotografier där Ö gör Hitler-hälsningar på olika ställen i Europa.
Det var ingen mindre än Ö som hade framskaffat den avlyssningsutrustning som Ebbe Carlsson hade beställt, men som togs i beslag av tullen i Helsingborg i juni 1988.
Annars brukar det i dessa sammanhang nämnas att Ö och G disponerade en lokal på David Bagares gata, vid mördarens flyktväg, och att Ö under mordkvällen mot läkares inrådan lämnade Södersjukhuset där han varit inlagd för en blindtarmsoperation.

Följande kunde man läsa om de övriga polismän som utpekades i denna brännbara Expressen-artikel:
· 38-årig polisman… I början av 80-talet ingick han i "Basebolligan". Hade intre tjänst och skötte samordningen natten då Palme mördades.
· Högerextremisten. Var den som byggde upp gruppen inom polisen i Stockholm. Var med och bildade Demokratisk Allians 1967.
· Polisinspektören. Arrangerade fascistiska möten i början av 1980-talet…Mordnatten ringde polisinspektören till ett befäl vid Norrmalmspolisen och skrek: "Äntligen! Nu är den fähunden död!
· 55-årig polisman. Befäl som dagen efter mordet utbringade en skål för mordet tillsammans med kolleger i Norrmalmspolisens A-tur.
· 40-årig polisman. Ingick i Baseballigan. Tre vittnen har uppgett att de sett honom nära mordplatsen…Sambon är den enda som ger honom alibi.
· 39-årig polisman. Ingick i basebolligan. Sågs kliva på buss 43 vid Eriksbergsgatan strax efter mordet. I hans hem hittades 1987 flera nazistsymboler. Saknar alibi.

Kommentar: Detta var i samband med en vattenläcka i hans lägenhet i Traneberg, då även vad somliga tror vara en avlyssningsutrustning upptäcktes i ett skåp.

· 37-årig polisman. Har sin bakgrund i basebolligan. Uttalad högerextremist. Chaufför i polisbil 1520 som syns på David Bagares gata strax efter mordet.
· Kommissarien. Befäl i polisbil 1520. Möter ett vittne och får veta vart mördaren sprang. Struntar i att vidarebefordra informationen till ledningscentralen
· 43-årig polisman. Före mordet befinner han sig bara några hundra meter från mordplatsen. Anledningen uppges vara att en av poliserna ska flytta sin felparkerade bil.
· 40-årig polisman. Uppger att han flyttade sin felparkerade bil. Hade tillgång till en adress på Regeringsgatan, i hörnet till David Bagares gata. Jagade mördaren…

Kommentar: De fyra sistnämnda polismännen tillhörde två av de tre polisenheterna, vars aktiviteter på olika sätt förefaller märkliga - i synnerhet om Gösta Söderströms tidsangivelser är korrekta. Gösta Söderström har ju hävdat att dessa tre polisfordon fått riktade anrop från ledningscentralen och sålunda fått reda på mordhändelsen 6 respektive 4 minuter innan områdesanropet gick ut till samtliga polisfordon i området.
Kommissarien i 1520 har sagt att man efter larmet svängde in på Regeringsgatan och David Bagares gata för att "spärra mördarens flyktväg", trots att man då inte kunde veta åt vilket håll denne sprang.
Södermalmspiketen, 3230, lämnade alltså sitt eget distrikt för att ombesörja en omparkeringen av en bil uppe på Brunkebergsåsen, där man befann sig då skotten avlossades nere på Sveavägen. Efter larmet åkte man direkt till mordplatsen, dit de ankom tio sekunder efter kommissariebil 2520, varefter de tog upp jakten på mördaren.
En annan, måhända besvärande omständighet, är att deras kollega, med ordinarie tjänstgöring i denna piket, vid mordtillfället tillfälligt tjänstgjorde på ledningscentralen och var den som tog emot det första larmet om händelsen från Järfälla taxi och som genom diverse underlåtelser gav mördaren ett alltför stort försprång. Mot reglementet bröt han t ex förbindelsen med Järfälla taxi och ringde heller inte ambulans.

Man kan fråga sig om allt detta är rena tillfälligheter eller om det finns någon substans i de uppgifter jag presenterat. Enligt Palmeåklagaren Jan Danielsson finns det inget som tyder på att det skulle föreligga en konspiration av något slag. Då bortser han även från alla de vittnesmål från personer som gjort observationer - det rör sig om ett tjugotal - av män som under den aktuella kvällen talat i walkie-talkies. Men om man närmare studerar dessa finner man att de bildar ett mönster som sammanfaller med makarna Palmes promenad från bostaden i Gamla stan, deras färd med tunnelbanan till Rådmansgatan och sedan deras fortsatta promenad till och sedan från biografen GRAND på Sveavägen.
Många bedömare anser att det inte går att avfärda samtliga dessa iakttagelser av walkie-talkie-män och fastslå att det inte förekommit någon som helst övervakning av makarna Palme under mordkvällen, för om så vore fallet skulle teorin om den ensamme gärningsmannen falla som ett korthus.

Avslutning

Ett argument som ofta anförs mot en konspiration med många inblandade är att någon av dessa skull känna sig lockade av den stora belöningen på 50 miljoner kronor och "läcka" till polisen eller massmedia. Detta förutsätter emellertid att en gärningsman blir fälld i en domstol samt att Palmeutredningen inte är en cover-up, utan att den drivs av kompetent folk med ärliga avsikter att nå fram till sanningen om mordet.
Den som trots allt skulle drista sig till att bryta sitt tystnadslöfte skulle nog snarare sväva i livsfara.
Palmemordet är inget unikt. Historien uppvisar många exempel på politiska mord som varit resultatet av någon form av konspiration. Och om man närmare undersöker den smutsiga Iran-Contras-affären finner man en rad andra märkliga dödsfall - vapenhandlare, politiker m fl - som kan sättas i samband med den. Åtminstone två av dessa ägde rum i Sverige: journalisten Cats Falck, som trodde hon skulle få stora journalistpriset för sina ännu opublicerade reportage om vapensmugglingen innan hon, tillsammans med sin väninna, drunknade i Hammarbyhamnen samt krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon, som var på väg att vittna i Boforsutredningen, men som påstås ha tagit sitt liv genom att hoppa ner framför ett inkommande tunnelbanetåg i januari 1987.

Det finns alltså flera internationella spår i Palmeutredningen, liksom det finns flera tänkbara motivbilder och gärningsmän. I vissa fall rör det sig naturligtvis om ren desinformation eller avsiktligt utplanterade villospår. Allt detta kan på olika sätt samverka, men behöver inte göra det. Det hör ju till sakens natur att det är mycket svårt att få denna typ av uppgifter bekräftade, varför det är svårt att bevisa något.
Jag påstår inte att alla de uppgifter jag presenterat har något med Palmemordet att göra. Men om det t ex skulle vara sant att det beordrades på den högsta nivån i världens mäktigaste nation, förstår man det omöjliga i Palmegruppens uppdrag. Men vi får hoppas att vi förr eller senare får facit. Fram till dess tycker jag att denna ansats till lösning, dvs hypotesen om en storpolitisk komplott, som mörkläggs i vad man kan kalla "nationens intresse", är rimligare än teorin om att landets statsminister föll offer för en ensam galning.