Hej!
Jag har inte direkt några kommentarer eller frågor om mordet...
men jag undrar lite andra saker och jag skulle bli jätteglad om du/ni
skulle vilja svara på detta: Hur uppfattades Olof som person? Hur
uppfattades hans inrikespolitik? Vad fanns/finns det för kritik och
uppskattning av hans internationella gärningar (agerande)? Jag skulle
bli superglad om du ville svara på detta!! Tack på förhand!
MVH Sofia Silferstrand Ohlsson Hs3,
Katedralskolan i Skara.
Foto:
Per Lindström
Olof Palme och Anders Leopold
Hej Sofia! När jag såg rubriken på
ditt mail "Hur var han?" tänkte jag att det blir en för
svår fråga - jag menar, hur skulle jag kunna svara på
hur mördaren var.
Så syftar du i stället på Olof Palme. Det gjorde mig lite
rörd. Jag ska försöka svara ur mitt perspektiv. Jag var ju
en av de journalister som flera gånger umgicks privat med Olof Palme
- i Malmö, Köpenhamn och Helsingborg. Det var stunder då
vi kunde förgylla tillvaron med en god konjak till kaffet.
Jag var inte politisk journalist och det kanske gjorde att han då
och då kunde säga mer till mig än han kanske sa till andra
kolleger. De gick ju oftast direkt till tidningen och skrev.
Som många andra stora män i den politiska historien hade Olof
Palme antingen vänner eller fiender - sällan något mitt
emellan då ingen för en sådan person kunde bli oberörd.
Du vet säkert att han var den mest kontroversielle politiker som funnits
i Sverige i modern tid.
Hans fiender drevs av en fanatisk hatkampanj mot honom under hela hans politiska
karriär. Här fanns i normala fall sansade skribenter och debattörer
på högerkanten som, när Palme kom på tal, använde
orden som ett automatvapen. Gång på gång försökte
de i sina publikationer bokstavligt talat skjuta ner den man som de ansåg
förrådde Sverige, som gjorde allt för att förvandla
landet till en kommunistisk satellitstat etc.
Mördaren kan mycket väl finnas i denna gruppering.
Jag kan inte ge något uttömmande svar på vad detta berodde
på. Men precis som när det gäller mobbare i skolan, översittare
på arbetsplatsen, makthavare som har vapnen i sin hand, fruktar dessa
personer vanliga enkla och ärliga människor som längtar efter
fred och frihet - vilka oftast drivs av en inre kraft som aldrig kan besegras.
Historien är fylld av uppror där förtryckarna lyckligtvis
till slut har jämnats med marken.
Olof Palme kunde med sin skarpa stämma i en talarstol sätta dessa
figurer på plats bara genom att använda sina egna ord. Han var
också en folktalare som kunde samla massorna kring sig och hade vi
levt i en diktatur hade han säkert varit den ledande frihetskämpen.
När han för människorna i världen talade om "satans
mördare" menade han inte bara francoregimens tortyr och mord på
baskiska nationalister utan också USA:s terrorbombning i Vietnam,
Sovjets våldtäkt på Tjeckoslovakien, den chilenska juntans
mord på demokratin, den grekiska juntans mord på demokratin,
sydafrikanska maktfullkomliga vita politikers förtryck av de människor
som hade och har rätten till sitt eget land. Han tvekade inte ett ögonblick.
Han stod i talarstolar över hela världen utan skottsäker
väst och fördömde dessa "politikens kreatur".
I Helsingborg efter ett förstamajtal i början på åttiotalet
kopplade vi av några stycken hemma hos en av de lokala partifunktionärerna.
Vi talade om "dom där ute" som hela tiden utgjorde en latent
fara för hans liv. Han sa att han inte var rädd för sitt
eget liv, "hur fan ska jag annars kunna stå i en talarstol och
tala om löntagarfonder".
I sin brist på rädsla blev han kanske för djärv. Kort
före sin död spydde han galla över den sydafrikanska apartheidregimen,
han tog emot den chilenska juntans främste fiende Gabriel Valdes i
Stockholm, han var mitt uppe i sitt medlaruppdrag för FN och hade nog
klart för sig att USA inte bara sålde vapen till Irak utan också
till Iran.
Här fanns de mäktiga fiender som övertrumfade missnöjda
officerare i Sverige, hatiskt inställda företagare som inte ville
dela med sig till löntagarna, ettersprutande högerextremister
som öppet talade om att de ville se Palme död. De gapade och skrek
som en pöbel.
Men jag tror att det var dessa mäktiga krafter utanför vårt
land som bestämde sig för att en gång för alla tysta
den besvärande megafonen i det lilla landet Sverige där uppe i
ishavet någonstans, som världens förtryckta folk lyssnade
till och hoppades på som en ledare. Det fanns de som ville ha honom
som FN:s nye generalsekreterare.
Det var ju vad Olof Palme sa som retade gallfeber på motståndarna.
Här kan du höra honom i två av sina berömda tal:
(Jultalet
om Hanoi, 1972)
(Tal, Satans
mördare, 1975)
Sofia, jag tycker du ska strunta i vad hans fiender säger om honom.
Kanske finns det i de illaluktande uppkastningarna något som är
sant. Men med tanke på att det alltid finns en kamp mot förtrycket
där ledarna oftast med rätta blir hjältar när de får
plikta med sina liv, är det mer lärorikt att lyssna till vad dessa
hjältars vänner ger dem för eftermäle än vad deras
fiender har att säga.
I detta finns ett framtida hopp om förtryckarnas totala nederlag.
Så är du intresserad av att få veta hur Olof Palme var
ska du gå till biblioteket och låna den socialdemokratiske författaren
och ideologen Hans Hastes bok "Boken om Olof Palme, hans liv, hans
gärning, hans död" - Tidens förlag.
Hans Haste var också min vän och en person som i mycket påminde
om Olof Palme: ärlig, rak och mån om de svagaste i samhället
och de förtryckta i världens fasciststater.
När han skrivit boken 1982 sa han till mig:
-Det här är förbanne mig inte ett
vänporträtt - men det blev det.
Och tillade nästan urskuldande:
-Det är fakta och inget annat.
Så är det, som Olof Palme ofta sa när
han nått till en punkt i resonemanget då alla borde inse att
det inte fanns mycket mer att tillägga.
Läs förresten också Hans Hastes sammanställning av
breven till Olof Palme efter mordet, "Kärleksbrev till Olof Palme",
bokförlaget Prisma och Tidens förlag.
Den ger en fin men naturligtvis känslosam bild av Olof Palmes politiska
gärning här hemma och i övriga världen.
Om hotet mot honom som till slut förverkligades och ändade hans
liv sa han:
Jag har den svagheten - för jag tror
det är en svaghet, en brist - att jag väldigt sällan blir
fysiskt rädd. Min mor var likadan. Däremot är jag ständigt
rädd att något skall hända min familj... För egen del
tar jag det inte så allvarligt och är det allvarligt är
det inte mycket att göra åt. Det får polisen bedöma.
Man får vara glad så länge man här i Sverige kan leva
som en vanlig människa när man är statsminister.
Den 28 februari 1986 gick därför Olof
Palme och hans hustru Lisbet på bio utan livvakter. Han kom aldrig
mer tillbaka.
ANDERS LEOPOLD
Detta är en sida ur LEOPOLD
REPORT 1.519.942 besök
på våra sidor under 2003 |
