030105 Jag har arbetat på Aftonbladet i 13 år och på Expressen i 20 år. Jag har skrivit två böcker med anknytning till Palmemordet och jag var en av de journalister som hördes av Marjasinkommissionen. Jag har aktivt följt utredningen av mordet på FN:s fredsmäklare och Sveriges statsminister Olof Palme från den första nyhetssändningen som nådde mig 03.00 den 1 mars 1986. Under det senaste året har jag i olika sammanhang hållit föredrag om det mest traumatiska mord som inträffat i svensk kriminalhistoria och som när detta skrivs ännu efter 17 år inte är i närheten av en officiell lösning. Det föredrag som jag nu publicerar här baseras på mitt material på Leopold Report och ger en sammanfattning av vad jag kommit fram till under de gångna 17 åren. Det handlar om en havererad mordutredning men också om ett sannolikt svar på frågan: Varför mördades Olof Palme? Det ser jag i dag som viktigare än att försöka nå fram till den person som verkställde attentatet den 28 februari 1986. Ändå - det för mig sannolika svaret på frågan Varför? gör det också möjligt att peka ut en tänkbar gärningsman.

Man må ha vilken uppfattning som helst om Olof Palme och det parti han företrädde - men det som chockade oss alla var det faktum att Sveriges statsminister sköts ner på öppen gata. I Stockholm. I Sverige. Det var ju inte möjligt.
Den skyddade tillvaro som vi trodde oss leva i - där en statsminister kunde röra sig fritt i huvudstaden utan några livvakter - raserades lika snabbt som de två skotten avlossades. Vi blev nu en del av den värld där en del mäktiga män med användande av hot, utpressning eller mord styr politik och ekonomi. Det låter kanske hårt men ska här få sin förklaring.

Jag vill redan nu säga att jag ofta kommer att använda uttrycket sannolikt då bevis saknas. Det är graden av sannolikhet som ska ligga till grund för det ni ska tro på av det jag berättar. Så småningom kommer jag in på i det närmaste ofattbara händelser som ger er full rätt att tvivla på det ni hör. Om inte annat därför att det kan kännas obehagligt att så här häftigt få sin världsbild rubbad.

För mig är det självklart att vi som står utanför den havererade Palmeutredningen men har resurser och kontakter som ger oss möjlighet att gräva vidare - främst vi inom media - inte får ge upp. Vi gräver i en dynghög och det är inte helt riskfritt. Jag citerar Olof Palme:

" Ska vi hålla det politiska våldet borta är det nödvändigt att vi inte släpper på beslutsamheten att bekämpa det. Många har fått lära sig hur svårt det kan vara i ett demokratiskt fritt samhälle att skydda sig mot våldsverkare och terrorister. Men vi måste alltid sätta den enskilda människans liv främst. Vi kan inte godta våldsbrott bara därför att man till äventyrs tycker illa om den som brottet riktar sig mot eller sympatiserar med de motiv som gärningsmannen anför."

Kan vi då utan de polisiära resurserna gräva oss fram till en sannolik lösning? Ja, men för att klara det mästerstycket tror jag att man måste skilja på själva gärningen - mordet i korsningen Sveavägen -Tunnelgatan - och orsaken till attentatet. Finner man där det sannolika svaret på frågan VARFÖR? kan detta kanske öppna ett spår fram till gärningsmannen.

Först några ord om Palmeutredningen.

Kritiken har varit massiv mot hur mordutredningen skötts - eller om man så vill misskötts - och det bottnar givetvis i att mordet fortfarande är olöst. Och visst har Palmeutredare och Palmeåklagare ställt sig frågan VARFÖR och sökt i högen av möjliga motiv. Men vi vet efter Juristkommissionens och Granskningskommissionens genomgång av hela utredningen att man inte gjort nog. I de fall man försökt har man motarbetats, det ska jag återkomma till, och i stället valt den lättaste vägen, att jaga den ensamme galningen - i det här fallet A-lagaren Christer Pettersson. Faktum är att större delen av utredningsarbetet på olika vägar haft Pettersson som det slutliga målet. Jag ska strax ge en sannolik förklaring till varför det blev så.

Pettersson är en person som inte hade något rimligt motiv att mörda Palme och enligt de trovärdigaste och tidigaste vittnesmålen var han inte ens på mordplatsen. Och då kan han ju omöjligt vara mördaren.
I kriminalfall som drar ut på tiden måste man ständigt återgå till de första vittnesmålen. Gör man detta finner man att tio av tolv vittnen har gett ett ganska överensstämmande och övertygande signalement på mördarens klädsel. Inte i något fall stämmer den in på Petterssons denna kväll. Den enda som haft avvikande bild av mördaren är den vid mordtillfället svårt chockade Lisbet Palme.

Vittnespsykologen Astrid Holgersson fann - liksom juristerna i hovrätten som ju friade Pettersson sedan han fått en livstidsdom av tingsrätten - att Lisbet Palme från början praktiskt taget inte sett någonting. På mordplatsen infann sig snabbt vittnen och poliser som talade om en mycket svårt chockad person. Men efter en tid växte hennes minnesbilder fram, inte minst under stark yttre påverkan och till slut formades också bilden av Pettersson: "man vet väl hur en alkoholist ser ut" som hon sa vid konfrontationen och utpekandet av Pettersson sedan palmeåklagaren Jörgen Almblad helt regelvidrigt informerat henne om att den anhållne och misstänkte gärningsmannen var en alkoholist och välkänd A-lagare. Bland konfrontationsgruppens tolv agerande rådde det ingen tvekan om vem som var alkoholisten.

Under Pettersson-rättegången ett par år efter mordet lade hon fram detaljerade uppgifter om personerna på mordplatsen som hon aldrig nämnt tidigare. En del psykologer anser att en chockad person så småningom kan återkalla vissa minnesbilder från själva händelsen. Men i Lisbet Palmes fall var det mera en upprepning av i media omskrivna uppgifter än ett vittnesmål. Men en detalj kom före all andra då hon nämnt det tidigt - att mördaren var klädd i en mörk, kanske blå täckjacka. Och tro det eller ej - det hade också Christer Pettersson denna kväll. Och det är just detta som man på alla sätt försökt vrida till som bevis för att Pettersson verkligen var på mordplatsen. Något ansikte kunde inte Lisbet Palme ta fram förrän ganska lång tid efteråt.

Jag ska avsluta Petterssondelen med att fastslå att cirka sex meter bakom makarna Palme befann sig vittnet Anders Björkman, iklädd en blågrön täckjacka. Det var sannolikt Björkman Lisbet hann se innan han chockad kastade sig in i en dörröppning rädd för att mördaren skulle skjuta mot honom också.
Låt mig också fastslå att Pettersson vid mordtillfället var i så dålig kondition att han sannolikt aldrig hade klarat av att utföra gärningen. Än mindre att springande ta sig från mordplatsen något hundratal meter in i Tunnelgatans mörker och uppför den 89 trappstegen

Men slutet på Pettersson-historien är att vittnet Nieminen och hennes sällskap ser en man komma uppspringande från trapporna. Hittills har alla - inklusive palmeutredarna - varit eniga om att detta var mördaren. Hon ser inte hans ansikte då han sannolikt haft en kapuschong uppdragen över huvudet som skuggade detta i halvdunklet. Han hade en knälång rock som var uppknäppt och fladdrade kring benen. Han bar en axelremsväska under rocken i vilken han försökte stoppa ner något. Kanske ett vapen, kanske en walkie-talkie. Inte en siffra rätt när det gäller Pettersson.

Det häpnadsväckande är att Nieminen inte kallades till Pettersson-rättegångarna därför att hon inte sett mördarens ansikte. Men jag hävdar DÄRFÖR att den person hon såg i allt avvek från Pettersson. Nieminen kom bort på ett sådant sätt att inte ens Petterssons försvarare upptäckte hur viktig hon var - just för att FRIA Pettersson. Några sådana intentioner har över huvud taget inte funnits i mordutredningen och rättegångarna. Och definitivt inte i kvällstidningarnas behandling av Pettersson de senaste åren.

Varför blev det Christer Pettersson? Ja, det kunde kanske ha blivit någon annan, t ex 33-åringen som också anhölls och förhördes och passade bättre in på mordplatsen. Därtill hade starka motiv vilket jag återkommer till.
Här fanns en politisk underton, en svensk sådan. Några personer i Palmeregeringen vet sannolikt svaret på frågan VARFÖR mördades Olof Palme? Devet förmodligen att här fanns en koppling till hans fredsmäklarroll i kriget Iran-Irak och Bofors vapenaffärer med Indien och Iran. Men de insåg genast att ett utpekande av de skyldiga till attentatet skulle ha blivit en katastrof för Sveriges förhållande till främmande makt - alltså USA.

Min kollega Gunnar Wall visar det på ett utomordentligt sätt i sin kartläggning i boken- Mörkläggning - Statsmakten och Palmemordet där just slutsatsen blir att ingenting skulle vinnas på att ens antyda något om vilka som låg bakom det skurkaktiga spel som ledde fram till mordet. Men nästan allt skulle kunna förloras. Av den anledningen ville man ha kontroll över mordutredningen.

I det s k Palmerummet placerades juristen Klas Bergenstrand som observatör. Han hade möjlighet att ge regeringen de rätta signalerna om utredningen kom på "fel" spår politiskt sett. Han blev sedan riksåklagare och gjorde som ni säkert minns ett desperat försök att stänga Palmeutredningen genom att begära resning mot Pettersson i HD. En fälld Pettersson var maktens önskemål - case closed - men där satt oberoende jurister som inte föll undan. Den svenska rättsstaten fungerade. Det borde efter detta ha fått bort både riksåklagaren och de aktuella palmeutredarna från mordfallet. Men tyvärr inte. De finns där än i dag med sina förutfattade meningar. Vi är många som fortfarande i media kräver en ny palmegrupp ända upp till åklagarna - med internationell kompetens. Men än så länge har inget hänt.

Från regeringshåll hävdades hela tiden att man inte blandat sig i mordutredningen. Vi i media tvivlade eftersom Bergenstrands närvaro - och till oss informellt framförda protester mot att han fanns där utan någon som helst polisiär funktion - var ett levande bevis på detta.

Men så kom Granskningskommissionens betänkande 1999 och här dök nu oväntat upp svar på sådant som vi journalister - frågande i allmänhetens tjänst - mötts av "inga kommentarer". Varken Palmeutredare eller regeringsmedlemmar hade när de inte ville svara på frågorna räknat med att dessa skulle offentliggöras i en statlig utredning. Några fick stå där - som vi brukar säga - med byxorna nere.

Jag som i huvudsak koncentrerat mig på den internationella kopplingen kunde snabbt frigöra mig från Pettersson, polisspår, svenska kurder och annat. Och där dök det upp: beviset på att regeringen - eller att enstaka inflytelserika personer i den gamla Palmeregeringen inte bara blandat sig i mordutredningen utan ävern bidragit till att knäcka den. Må vara för att skydda svenska intressen - det är säkert något som många kan ställa sig bakom - men, som jag anser, till priset av att vi inte får en bättre värld så länge vi kan manipuleras i ett oftast grymt spel av maktberusade personer med egna vinstintressen. Historien kantas av dem och det är väl ingen överraskning att dom finns även i vår tid på 2000-talet.

Under den första perioden av Palmeutredningen duggade tipsen tätt om att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA låg bakom mordet. Själv hade jag sedan tidigare en kontakt inom FRA, Försvarets radioanstalt, ansedd som en av världens pålitligaste spion- och avlyssningscentraler. FRA fungerade faktiskt som en förbindelselänk mellan CIA och KGB. De kunde inte öppet ha kontakt med varandra men med FRA som springpojke kunde de konferera på ett sätt som kanske vid några tillfällen räddade världen undan stora obehagligheter. Min källa sa ungefär så här en vecka efter mordet: - Vad som än händer framöver, med all desinformation som kommer att ösas in i den här mordutredningen, ha hela tiden sökarljuset mot CIA. Detta är en nästan klassisk CIA-operation.

Biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell, som sedan blev den ivrigaste Pettersson-jägaren och som har skrivit en hel bok om hur skyldig Pettersson är - tog ändå i början fasta på alla CIA-tips och skickade två man till USA för att sondera terrängen. Krusell sa till mig när jag intervjuade honom om CIA-tipsen:
-Här fanns fantasifulla tips men också sådana som hade substans. Men det här föll inte i god jord och vi tänkte släppa spåret helt när vi fick ett skarpt brev från UD. Undertecknarna var tunga namn som Sverker Åström, Jan Eliasson och Nils G Rosenberg. Kritiken riktades mot att mordutredningens utrikespolitiska analyser inte blivit tillräckligt djupgående.

Krusell och hans spanare ilsknade till och sammanställde nio frågor om CIA:s verksamhet vid tidpunkten för mordet.
Och han sa: -Vi kunde inte gå via Interpol som inte får göra utredningar av politisk karaktär. Vi lämnade över frågorna till UD för vidare befordran till ambassaden i Washington. Det var den 30 maj 1988.

Under ett års tid hade Iran/Contras-affären behandlats av media över hela världen. Det handlade om CIA:s drog- och vapenhandel i samband med kriget Iran-Irak och det illegala stödet till Contras kamp för att återta det kommuniststyrda Nicaragua. Det var en monumental skandal som avslöjades hösten -86, ett halvår efter mordet på Palme. Jag ska strax återkomma till uppgifter som pekade på att Palme kände till den illegala vapenhandeln och tänkte ta upp det i FN. Det skulle ha inneburit en världsomfattande skandal och Reagan-administrationen hade fallit samman totalt. Ni ska också få höra ett kort avsnitt från en radiointervju i Los Angeles som ger en mycket sannolik bekräftelse på att det förhöll sig så. Palmes hot räckte för beslutet att neutralisera honom. Neutralisering hade tre grader: hot, utpressning eller mord. I Palmes fall blev det alltså den tredje graden.

Samma år kom Watergate-avslöjaren Bob Woodwards bok "CIA:s hemliga krig" ut och väckte enormt uppseende. Den baserades bl a på ett års sporadiska intervjuer med CIA-chefen William Casey mitt under drog- och vapenhandeln. Woodward skrev förresten senare i vårt fackorgan Journalisten en artikel där han förbannade sig själv för att han inte under detta år upptäckt vad som pågick. Han kostade på sig att kalla det sitt livs stora journalistiska miss. Woodward skrev att CIA är en stat i staten som "bedriver ´utrikespolitik´ med hjälp av hemliga militära operationer och aktioner där lögn, bedrägeri, mutor och mord kom till användning".

Det var alltså detta utredarna av mordet på Sveriges statsminister och FN:s fredsmäklare ville veta mera om. Deras misstankar var som synes inte ogrundade.

Skrivelsen med de nio frågorna stoppades. Den blev liggande en vecka då den sannolikt diskuterades på olika nivåer inom regeringen.
Jag fann lite undanträngt den här ordalydelsen i Granskningskommissionens betänkande:

Vid kommissionens granskning av handlingar förvarade hos UD framgick att skrivelsen föranlett dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori att den 7 juni 1988 - dvs några dagar efter det den s k Ebbe Carlsson-affären brutit ut - ta kontakt med dåvarande chefen för säkerhetspolisen Sune Sandström. Schori framhöll, enligt vad som antecknats hos UD, "det tveksamma i beställningen" varefter Schori och Sandström överenskom att skrivelsen kunde lämnas utan avseende. Det finns heller ingen svarsskrivelse på denna förfrågan registrerad i PU-materialet.

Palmegruppens ledning gick i taket.. Ingemar Krusell sa till mig:
-Jag fick först besked av Ölvebro (alltså dåvarande spaningsledaren) att skrivelsen stoppats. Då fick jag tag på Säpo-chefen Sune Sandström som skrattade hånfullt och antydde något om att det här inte var vår avdelning. Mordutredarna var inte ens värda ett svar från Säpo.
-Många av oss var så upprörda att det är ett under att det här inte kom till offentlighetens kännedom. Detta var otroligt känsliga saker. Vi fick all hjälp vi behövde av UD och ambassaderna men när det gällde CIA var det tvärstopp. CIA kom inte heller upp fler gånger i Palmeutredningen.

Visst är det ofattbart! Frågan är om det inte var just här mordutredningen havererade. Jag har vid upprepade tillfällen försökt få en kommentar av Schori - men inte ett ord. Jag publicerade detta på min nättidning Leopold Report och försökte få in materialet i kvällstidningarna. Men ingen var intresserad - Christer Pettersson kunde ju knappast han gått CIA:s ärenden.
Redan för fjorton år sedan försvann alltså den enligt min uppfattning kanske viktigaste delen i mordutredningen helt och hållet. Här kan man använda journalisten Gunnars Walls rubrik MÖRKLÄGGNING.

Landshövding Lars-Eric Ericsson som tog över Granskningskommissionen efter Marjasin sa när betänkandet lades fram 1999:
-Det finns internationella spår som aldrig har utretts ordentligt. Bl a vapenhandeln och Bofors affärer och Palmes roll som medlare i kriget Iran-Irak. Det är förvånande att arbete inom rättsväsendet kan bedrivas på det här sättet särskilt när det gäller mordet på Sveriges statsminister.

Vi är många som håller med honom. Men låt oss göra det Palmeutredningen inte gjort. Fösöka gräva oss fram till dem som sannolikt är ytterst ansvariga för mordet.

Vi börjar med hotbilden mot Olof Palme. Spaningsledaren Hans Ölvebro och några kollegor besökte FBI i USA för att framställa en s k gärningsmannaprofil. För att experterna skulle kunna komponera den krävdes korrekt information om Palmes situation. Det häpnadsväckande var att Ölvebro helt missledde FBI:s experter med att konstatera att det inte fanns någon uttalad hotbild mot Palme vid tiden för mordet. Senare fastslog en av experterna, Robert Ressler, att informationen de fick var anpassad till en ensam missanpassad gärningsman. En Christer Pettersson alltså.

Informationen var så fel den kunde vara. Hör här:
*** Palmehatet var väl utvecklat vid den här tiden med flera extremgrupper i Sverige som en gång för alla ville ha bort Palme - han återkom som statsminister valet 1982 och allt gjordes från extremhögerns sida för att svärta ner honom inför valet 1985. Men han blev kvar och detta var något av en chock i dessa kretsar. Varför inte finna en mördare i denna grupp?
*** Palme skulle besöka Sovjet i april. Det om något kan ha fått sinnet att rinna över hos någon av dessa personer.
*** En grupp sjöofficerare protesterade offentligt mycket skarpt mot att Palme "försvarade" Sovjets u-båtskränkningar (vilket kunde ha fått en av dem att ta fram tjänstevapnet)
*** Medlaruppdraget Iran-Irak var inne i ett mycket känsligt läge och Palme hade stoppat en eller flera av Bofors illegala vapenleveranser med Iran som slutstation. Det ryktades om att ayatollorna hade straffat Palme för hans sabotage mot deras heliga krig.
*** En månad före mordet uppsöktes Palme i Stockholm av Gabriel Valdes, den chilenska oppositionens ledare mot juntan. Samtalet gällde det förestående parlamentarikermötet i Chile, första steget mot demokrati. Palme var i högsta grad involverad i propagandan mot Pinochet och dennes bödlar. Hans stod också under dödshot av den chilenska juntan sedan 1976, vilket jag återkommer till.
*** Veckan före mordet deltog Palme i ett möte i Folkets hus tillsammans med ANC-ledaren Oliver Tambo där han i skarpa ordalag fördömde den sydafrikanska apartheidregimen. Säpokällor medgav senare att Stockholm var nerlusat av sydafrikanska säkerhetsagenter. Vilka beslut och åtgärder kunde inte ha fattats där.
Listan kan göras betydligt längre.

Olof Palme befann sig alltså minst sagt, och fullkomligt orädd enligt hans nära medarbetare f d Paris-ambassadören Carl Lidbom i en intervju i Svenska Dagbladet, i skottlinjen från flera håll vid den här tiden - utan skyddsväst och ofta utan livvakter. Det låter fullkomligt obegripligt men FBI:s experter undanhölls denna information. Var det avsiktligt eller helt enkelt okunnighet och brist på internationell kompetens? Jag tror det senare, Hans Ölvebro var en hederlig polis. Experterna skapade alltså en gärningsmannaprofil inriktad på en ensam galning modell Pettersson. Palmegruppen åkte triumferande hem och faktum är att denna gärningsmannaprofil var en viktig del i riksåklagarens beslut att begära resning mot Pettersson i Högsta domstolen - vilken som sagt bestämt avslogs.

Profilexperten Gregg McCrary sa i en intervju med TV:s Lars Borgnäs, när han ställdes inför de tidigare nämnda hotbilderna, att om de haft den här kunskapen om Palmes situation så hade också gärningsmannaprofilen fått en helt annan utformning. Vilken otrolig snedvridning detta blev.

Det fanns alltså en betydande hotbild mot Olof Palme tiden före mordet. Men den starkaste var enligt min mening denna. 1988 kom Vita huset-journalisten Barbara Honegger, som ingick i Ronald Reagans stab, ut med sin bok "October surprise" och vände ut och in på amerikanernas tro på att de levde i en demokrati. Den historien har ett sidospår som, det vågar jag påstå, utlöser mordet på Palme.

1987 påbörjades Iran-Contras förhören i USA och ni minns kanske bilderna från de mastodontlika TV-sändningarna med huvudpersonen Oliver North i fokus, en av USA:s stora hjältar främst från Vietnamkriget, belönad med den högsta hjältegraden "the purpel hart". Han tog på sig all skuld och räddade Reagan-administrationens ansikte - i stället för att fördömas hyllades han som hjälte i kriget mot sovjetkommunismen.

Det gällde den CIA-styrda vapenförsäljningen till Iran och den droghandel som kopplades till denna vars inkomster finansierade leverans av vapen till flera högerextrema grupper i Centralamerika. Främst Contras som bekämpade de kommuniststyrda sandinisterna i Nicaragua. Men även exilcubanernas kamp för att störta Fidel Castro på Kuba. När det gällde Nicaragua hade kongressen förbjudit allt militärt stöd. Därför tog man alltså den här illegala omvägen.

Oliver North var Bushs och CIA-chefen William Caseys handgångne man. Han drev drog- och vapenkartellen "Enterprise" i Europa och här drogs Bofors in. Risken att USA:s illegala vapenhandel skulle avslöjas var stor och därför ville man använda sig av den svenska s k Bofors-routen. Det var, enligt Barbara Honeggers källor, en framställan till Olof Palme att få utnyttja den legala Bofors-routen för denna verksamhet som fick honom att skriva under sin dödsdom. Han sa inte bara nej utan svarade att hans avsikt var att ta upp detta i FN. Ni ska här om en stund få höra ett vittnesmål som med mycket stor sannolikhet styrker detta.

De här nyss nämnda uppgifterna har givetvis aldrig bekräftats från svenskt håll. Men det jag i inledningen menade med att flera medlemmar i den gamla regeringen vet varför Palme mördades syftar just på kunskapen om hans planer på att inför sin arbetsgivare FN:s generalsekreterare avslöja hela detta cyniska spel som skulle ha störtat Reaganregimen rakt i fördärvet. Nu kom ju avslöjandet först ett år senare utan Palmes och ett antal neutraliserade nyckelpersoners vittnesmål - omkomna i mystiska trafik- och flygolyckor, genom svårdiagnostiserade hjärtinfakter, fingerade simpla rånmord, hot mot familjer m m. Men då hade CIA och deras samarbetspartners redan fått ut fallskärmarna för Reagan, Bush, Casey & Co. De föll mjukt och lyckades så småningom med konststycket att utplåna Sovjetunionen vilket varit ett allt överskuggande huvudmål. Men detta är ju en annan makalös historia med CIA i huvudrollen. Vi har anledning att hylla Reagan-regimen för detta mästerstycke. Det gjorde man givetvis i USA och det med sådant eftertryck att alla gamla synder var förlåtna.

Barbara Honegger deltog i Ronald Reagans presidentvalskampanj 1980. Hon anställdes sedan i Vita huset och lämnade det 1983 då hon vägrade att medverka i det skumraskspel som USA:s ledare drev ute i världen.
Jag fick bra kontakt med Barbara Honegger och gjorde en entimmes intervju med henne för ett par år sedan och därefter har vi haft viss mailkontakt. Hon sa - vilket hon också upprepat i flera radiointervjuer i USA :
-Den muslimska terrorganisationen Hezbollah utpressade Reagan-administrationen - det vet vi efter Oliver North anteckningar i Iran-Contrasaffären. Därför fortsatte vapenhandeln fram till hösten 1986 då skandalen avslöjades. Då hade Sverige dragits in i den omfattande vapenkartellen främst med Bofors som aktör. Det var när Olof Palme satte stopp för flera leveranser 1985 som han sannolikt skrev under sin dödsdom.

Mycket kort är "October Surprise" som givetvis förnekats av alla utpekade men bekräftats bl a av vittnen både i USA och Paris, följande:
1980 var det presidentval i USA. Jimmy Carter kämpade med en fruktansvärd situation - 52 amerikaner satt som gisslan i Teheran. Fick han inte loss dem skulle hans argaste konkurrent, Hollywood-skådespelaren Ronald Reagan, vinna med bred marginal, framknuffad av blivande vicepresidenten Bush och blivande CIA-chefen Casey.
Ett desperat fritagningsförsök i öknen, Operation Desert, misslyckades, med ett tiotal amerikanska soldater som offer. En katastrof för Carter. Men så kom rykten i svang att Iran tänkte släppa gisslan under sommaren - med än så länge okända krav.
Bush och Casey med CIA-folk flög fyra veckor före valet över till Paris, träffade ayathollornas militära ledare och vapenhandlare på Hotel Ritz och ett kontrakt gjordes upp. De 52 amerikanerna skulle hållas kvar till efter presidentvalet och släppas först efter installationen i januari 1981. Mot detta fick de 40 miljoner dollar som transfererades över från en bank i Texas till Luxembourg. Till detta ett kontrakt om vapenförsäljning för 5 miljarder dollar.
När Reagan installerades den 20 januari 1981 satt gisslan i ett startfärdigt plan i Teheran. Mitt under middagen kom beskedet att gisslan släppts och var på väg hem till USA. Den hyllning den nye presidenten fick överträffade sannolikt med bred marginal finalen i flera av hans Hollywood-produktioner.

Detta var början till det som blev Iran-Contras-affären och här börjar också det som leder till att Olof Palme undanröjdes. Det är min absoluta uppfattning.
Det gjordes en kongressutredning men då var redan Bush en populär president så den var dömd att misslyckas. Och ett antal nyckelvittnen var av olika anledningar inte längre i livet. Olof Palme var ett av dem.

Kan man då göra det sannolikt att denna bakgrund håller för att visa varför Olof Palme mördades? Mitt svar är ja. Fortsättningen är om möjligt ett snäpp ofattbarare än det ni fått höra. Den person som ni ska få lyssna till under drygt en minut från en radiointervju i Los Angeles anser jag kommer med de avgörande uppgifterna om varför Palme mördades. Det vill säga om man accepterar en hög trovärdighet och inte kräver definitiva bevis.

Den 14 juli 1997 sändes i den lokala radiostationen KIEV i Los Angeles en entimmes lång intervju med f d CIA-agenten Gene "Chip" Tatum. Programledare och intervjuare var Peter Ford, för övrigt son till en av våra gamla filmidoler Glenn Ford.
Ämnet var CIA:s vapen- och droghandel under Iran-Irak-kriget och med i studion satt den vid det här tillfället i USA mycket omtalade narkotikaspanaren Mike Ruppert från LA-polisen. Han var den som offentligt avslöjade CIA:s skumraskaffärer och försökte få igång en kongressutredning. I stället avskedades han från sitt jobb och utsattes för två arrangerade mordförsök där hans familj var involverad. Det var graden "hot" som skulle skrämma honom till tystnad.

Men nu ställde han upp igen därför att Gene Tatum lovat att ge en intervju. Tatum var nämligen en av de chefspiloter som styrde narkotikaleveranserna från Iran och Colombia till bl a Arkansas där guvenören Bill Clinton gett sitt tillstånd till landning och omlastning av det som kallades "vaccine". Enligt Tatum sprack en behållare och den visade sig innehålla 100 paket kokain.
Av en händelse gled samtalet in på mordet på Olof Palme. Bara under cirka en minut. När jag fick veta detta och vad Tatum sagt tog jag kontakt med Peter Ford. Vi har sedan uppehållit kontakten och han sände över hela intervjun till mig. Jag har här i datorn det korta avsnittet om Tatums förklaring till varför Olof Palme neutraliserades och den stämmer väl överens med bl a Barbara Honeggers beskrivning. Den ligger ute på min nättidning Leopold Report. Jag lämnade över detta till Palmeutredningen och fick av landshövding Lars-Eric Ericsson bekräftelse på att Granskningskommissionen lyssnat på avsnittet. Vad ledamöterna ansåg fick jag inte veta. Inte heller omnämns detta i Granskningskommissionens utlåtande. Materialet är för övrigt hemligstämplat i Palmeutredningen.

Tillbaka till Gene Tatum. Han var under 25 år avlönad av CIA och agerade som stridspilot i flera omgångar i Vietnam, blev två gånger nerskjuten men överlevde och fick nästan lika fina utnämningar som Oliver North. Han fortsatte efter Vietnamkriget som chefspilot inom CIA och genomförde en mängd specialuppdrag, bl a annat som Iran-Contra-pilot som transporterade kokain från Colombia via Honduras och Panama till USA. Han deltog också som pilot i den misslyckade s k Grenadainvasionen.

1992 bröt Tatum med CIA och sin chef George Bush och gick ut offentligt med en del av sina kunskaper bl a i artiklar på internet i det som kom att kallas "Tatum cronicles" - skrivna av den engelske journalisten David Gyuatt som stod Tatum nära. Tatum avslöjade hur CIA:s verksamhet under den här perioden baserades på drog- och vapenhandel, mord och sabotage, ryktesspridning som drev människor till självmord och startande av krigsoperationer i rent vinstsyfte. Alltså på samma sätt som Bob Woodward beskrivit CIA:s operationer. Efter Tatums offentliga framträdande iscensatte CIA en taktisk torpedering av Tatums trovärdighet - som bl a tvingade honom i fängelse i drygt ett år för brott han inte begått.

Varför undanröjdes inte denne man omgående? Det ska jag i korthet berätta nu och det är storyn som inte ens Le Carre´ skulle komma i närheten av.
Under Reagan-perioden bildade vicepresident George Bush en s k "sub group" - alltså en hemlig grupp utan sanktion från bl a kongressen - som kallades OSG, Operation Sub Group. Kodnamnet var Pegasus. Dit rekryterades de bästa ur CIA:s jättelika medlemskader, bland andra Gene Tatum. OSG tillkom för att skydda presidentskapet och USA:s intressen i världen. OSG agerade - agerar? - fritt från de amerikanska lagarna och höll ögonen på politiker ur alla läger som inte var samarbetsvilliga. Enligt Tatum skulle också OSG kontrollera CIA:s anställda. En av grupperna verkade internationellt i samarbete med andra säkerhetstjänster främst från de s k G7-länderna. Uppgiften här var att med olika knep få politiska ledare och ekonomiska överhuvuden att ansluta sig till USA:s politik. Gene Tatum avslöjade att den gruppen, OSG 2, över hela världen arbetade efter metoden: "först diplomatiska underhandlingar, därefter om det inte fungerade fick OSG 3 ta över med hot, utpressning eller mord".

I maj 1986, tre månader efter mordet på Olof Palme, rekryterades Gene "Chip" Tatum personligen av vicepresident George Bush till OSG. Då fick Tatum information om flera operationer som OSG stått bakom. Sannolikt då också om mordet på Sveriges statsminister och FN:s fredsmäklare Olof Palme vilket han berättar om i radiointervjun som ni snart ska få höra.

Jag berättar följande historier som Tatum avslöjat med absolut dokumenterad bakgrund vad det gäller själva händelserna för att ni ska få en bild av vad dessa maktens män var och är kapabla till.

Sedan 1985 samlade Tatum på sig hemligt CIA-material för att ha som en framtida livförsäkring. Han utrustade sig själv och sin besättning med små videokameror med vilka de kunde dokumentera flera av deras operationer. Med sin behörighetsgrad - direktkontakt med vicepresident Bush i Vita huset - hade han också tillgång till hemligt material som han lät kopiera och fotografera.

1992 var han chef för OSG-3 - en av hans uppgifter var att som pilot i "Archer Team", en av flera helikopterburna fyrmannagrupper "neutralisera" mål främst i USA. Bland annat avlossade de helt enkelt raketer mot offrens privatplan eller lyxjakter. Ibland i skrämselsyfte, ibland för att skjuta ner eller sänka dem.
Tatum berättar i flera intervjuer att det var han som den 30 november 1988 i Mexico med sin helikoptergrupp sköt ner ett privatplan i vilket den israeliske antiterroristchefen och rådgivaren till israeliske premiärministern Shimon Peres befann sig. Han hette Amiram Nir och omkom enligt officiella uppgifter i en flygolycka vars orsak inte kunnat fastställas. Olyckan väckte stor uppmärksamhet i media och rykten om sabotage florerade. Barbara Honegger nämner också olyckan i sin bok men visste inte då den verkliga bakgrunden. I en annan radioshow i Florida 1996 berättade Tatum öppet för programledaren Robert Lorei att det var han som avlossade raketen mot Iram Nir.
Varför eliminerades Amiram Nir? Jo, han var en av de invigda i drog- och vapenhandeln och styrde operationerna i Centralamerika och stod Bush mycket nära. Men några veckor före kongressens Iran-Contras-förhör skulle börja blev det känt att Amiram Nir skulle ta bladet från munnen. Kort efteråt sköts alltså hans plan ner och han tystnade för alltid.

Jag vet inte om ni minns den amerikanske politiska vilden Ross Perot med miljarder dollar på fickan och en önskan att få bli USA:s president. Han gjorde flera försök. Inför presidentvalet 1992 uppmanades Gene Tatum muntligen av sin chef, president George Bush, att "neutralisera" Perot som seglat upp som en av Bush´s argaste konkurrenter om presidentposten.

Än en gång : "neutralisera" innebar inte att OSG nödvändigtvis tog livet av vederbörande, enligt Tatum. Först tog man alltså till diplomatiska förhandlingar - gärna med citat kring diplomati - och om det inte fungerade hot - som mordförsöken mot Mike Ruppert och hans familj - det räckte oftast för att tysta någon. Men utpressning var också gångbart. En av de högsta ledamöterna i Nicaraguas nya demokratiska regering krävde 1991 av Bush en hög post annars skulle han bidra till att uppgifter om den omfattande kokaintrafiken avslöjades. Det var, skulle man kunna säga, ett ganska oförsiktigt agerande. Han neutraliserades genom att drogad på ett hotell videofilmas i en homosexakt. Därefter fick han den höga post han så hett eftertraktat och var efter detta CIA:s lydiga redskap. Han avgick efter en kort tid och tog sitt liv. Hans namn var Adolfo Calero.

Bush påstod att Perot bedrev oamerikansk verksamhet och med sitt nya parti hotade den amerikanska konstitutionen. Det var sådana motiv som fick patriotiska agenter som Tatum "att gå ut i krig." Men nu vägrade han. Han ansåg att det fick vara slut på mördandet för hans del.
För David Guyatt berättade Tatum:
-Jag meddelade presidenten att jag inte tänkte fortsätta att avrätta amerikanska medborgare.
Att säga upp sig från det jobbet var i realiteten omöjligt - om inte annat hade det omedelbart medfört att han själv blivit offer för OSG. Hans förste chef inom OSG var Oliver North. Denne försökte tillsammans med Tatums tidigare chef inom CIA,William Colby, varna honom för att avslöja något av sin verksamhet. Jag kan berätta, utan att ha alla detaljer här just nu, att Colby för några år sedan avsåg att själv avslöja hemligheter om CIA:s drogverksamhet. Han hittades drunknad i en sjö där hans kanot hade kantrat. Hans vänner hävdade att om det var något Colby avskydde så var det vatten eftersom han knappt var simkunnig. Han hade aldrig satt sig självmant i en kanot. Detta bara en parentes bland otrevligheterna.

Men Gene "Chip" Tatum hade alltså sin livförsäkring. Han berättade för Guyatt:
-Jag underrättade presidenten om att jag hade material som avslöjade regimens drog- och vapenhandel ända sedan början av 80-talet och överlämnade en video som innehöll kopior på alla uppgifter. Bl a på Oliver North när denne befann sig mitt i ett s k kokainkök i Colombia.
-Jag förklarade att bandet och annat material inte skulle offentliggöras så länge jag själv, min fru Nancy och Perot och hgick säkra.

När Perot - som alltså överlevde - gjorde sitt andra försök att bli president i USA 1996 skickade Tatum ett brev till honom daterat den 2 april.
I detta avslöjar han att han under George Bush ledning uppmanats att "neutralisera" honom inför presidentvalet 1992 och utfärdade en varning.

Tatum avslöjade också för president Bush att kopior på videotaper och dokument fanns i säkert förvar i sex länder. Om han inte underrättade de som förvaltade banden vid en speciell tidpunkt varje år skulle banden sändas till de adresser som fanns på förpackningen.
Tatum fortsatte:
-Jag förklarade också att jag uttryckligen informerat förvaltarna om att om de fick instruktioner från mig att återsända banden skulle de omgående sända dem till de angivna adresserna. Detta för att jag skulle undvika att utsättas för tortyr.
Förvaltarna var - och är - sannolikt banker och mottagarna några av de största mediaföretagen i världen.

1998 försvann Gene Tatum och hans hustru Nancy från hemmet i Florida. Mike Ruppert säger till mig att det senaste han hört var att Tatum bodde på Honduras. David Guaytt säger till mig att han tror att Tatum på något sätt köpts ut och tystats. Men han är sannolikt i livet då hans livförsäkring inte utlösts. En annan källa säger till mig att den man som i november 2001 hittades på en strand på Costa Rica skjuten med två skott genom huvudet var Gene Tatum.

Det är historien om Gene "Chip" Tatum så som den ser ut i dag med utelämnande av en del konfidentiella uppgifter. Kanske bär han på nyckeln till mordet på Palme.

Jag ska nu spela upp det här korta avsnittet av Peter Fords intervju med Gene Tatum i Los Angeles 14 juli 1997. Jag har alltså valt att ge er en bild med viss sannolikhet om hur frågan "Varför mördades Olof Palme?" kan besvaras. Och som ni förstår känns inte längre frågan om vem som höll i vapnet så viktig.

Det kan bli lite svårt för er att uppfatta vad Peter Ford och Gene Tatum säger då ljudet från datorn är något sämre än från bandet. Därför läser jag först upp en svensk översättning med reservation för eventuella hörfel.

Peter Ford berättade för mig att under det samtal han och Mike Ruppert hade med Tatum före intervjun bandades - de två satt i studion och Tatum fanns på en telefonlinje - så nämnde Tatum, när det gällde OSG.s verksamhet, att man via sina samarbetspartners inom säkerhetstjänsterna i andra länder (i Palmefallet ska det visa sig vara Sydafrika) utförde mordoperationer i fjärran länder. Han sa då bara av en händelse något i stil med - faktiskt så långt bort som i Sverige. Sedan talade de inte mer om detta.
Peter Ford säger också till mig att under den pågående intervjun i direktsändning om OSG:s verksamhet så tystnar Tatum och de riskerar att tappa spåret. Då kör han in frågan:: Vad var det som hände i Sverige? Tatum svarar och de pratar om detta i drygt en minut sedan nämns det inte mer. Jag menar att just detta att Tatum bara av en tillfällighet kommer in på något som för tillfället inte är så intressant höjer trovärdigheten högst väsentligt. I studion fanns hela tiden Mike Ruppert och han säger att kommentaren om Palme kom helt spontant men hörde inte riktigt till ämnet.

Här är alltså översättningen med mina korta kommentarer:

Peter Ford: - Var Bush inblandad... i någon sorts komplikationer... var det inte en utrikesminister eller? Vem var det som mördades i Sverige?
Gene Tatum: - Olof Palme. Sveriges premiärminister... jag informerades om att det var OSG som låg bakom och använde sig av "assets" (professionella mördare) i Sydafrika.
Ford: -Jaha... och varför blev han "neutraliserad"?
Tatum: - Användarcertifikat (slutanvändarcertifikat till länder som det var legalt att exportera vapen till) var mycket viktiga för att "Contragate"/ "Iran-Contra" skulle kunna frakta vapen runt världen. Utan certifikat var det mycket svårt att frakta runt vapen utan att bryta mot internationell lag och sluta i fängelse. Så de behövde sådana för att kunna skeppa ut vapen (samtalet rör sig alltså om vapentransporterna till Iran och Contras). Sverige var ett sådant land vars vapentillverkare (Bofors) hade tillgång till legala mottagarländer och som North ville använda sig av. Så vad jag förstår så avslöjade han (alltså Oliver North) hela planen för premiärministern . Men premiärministern hade ingenting med detta att göra och tänkte lämna över det här till "The International Community" (FN) eftersom det var illegalt.
Ford:-...men det blev inte av..
Tatum: -That´s the end of the story.
Här kan du lyssna på intervjun

GÄRNINGSMANNEN
Man kan säga att i grunden rörde det sig om kampen mot kommunismen. Här fanns ett nätverk av organisationer i världen som samarbetade på olika sätt för att både få undan de som ansågs driva kommunismen framåt - och dit räknades i deras ögon faktiskt Olof Palme - men också för att skydda sina egna intressen: Den italienska P2-logen avsåg att störta regimen i Italien. För att visa hur oduglig den var att skydda medborgarna och upprätta lag och ordning iscensatte man ett attentat på Bolognas centralstation där 80 människor dödades. Ledaren för denna p2-loge hette Licio Gelli. Han gömde sig som en spindel i detta terroristnät, som det kan kallas, med placering i Argentina och Brasilien. Han samarbetade intimt med CIA, Chiles fruktade underrättelstjänst DINA och den sydafrikanska regimens olika mordorganisationer. Men här fanns också den sydamerikanska fascist- och mordorganisationen Operation Condor vilken bedrev terrorverksamhet mot vänsteranhängare världen över vars högste ledare var Pinochet. Så när man talar om Palmes roll i den här världen var han i deras ögon en fiende på två fronter.

Barbara Honegger berättar i sin bok att hon informerats om att Licio Gelli sänt ett telegram till Philip Guarino, en av Reagan/Bush-kampanjens chefer, som när det gick ut över världen kallades telegramspåret. Det skulle ha avsänts från Brasilien två dagar före mordet på Palme och löd i den censurerade officiella versionen: The Swedish tree will be felld, tell our friend. Det svenska trädet skall fällas, tala om det för vår vän. Trädet syftade givetvis på en palm.
Många av oss var mycket intresserade av vem denne vän var. Brevet fanns ju inte i sinnevärlden och alla iblandade har förnekat kännedom om det. När jag fick boken av Barbara Honegger uppdagades alltså sanningen: Vännen hette Bush. När jag talade om för Barbara Honegger att telegrammet censurerats blev hon minst sagt bestört. Hon förklarade att det enda skälet till att hon nämnt detta i sin bok var just Bush namn: The Swedish tree will be felld, tell our friend Bush! Avsikten var att styrka Bush koppling till P2-logen.

Bob Woodward skriver om CIA att många operationer i andra länder knyts till inhemska extremister som har motiv att delta i ett planerat attentatet. Antingen får de dem att genomföra dådet eller också läggs spåren och desinformationen så att de kan gripas. Inget pekar bakåt mot CIA. Inte ens extremisten själv vet vem som är hans egentliga uppdragsgivare.

Den taktiken stämde väldigt väl in på den s k 33-åringen. Han var maniskt rädd för kommunismen, hade levt i USA och såg USA som världens befriare. Olof Palme var för honom vägröjare för kommunismen. Jag har ett handskrivet manus av honom - författat sedan han släpptes efter ha ha suttit anhållen i fjorton dagar "som skäligen misstänkt för mordet på Sveriges statsminister." Jag fick det genom kontakter på Bonniers - de kunde inte publicera det då författaren minst sagt var förvirrad. Han såg sig som en religiös budbärare och frälsare i Jesus klass, han jämställde sig med de största i världen och ansåg att han var utvald till något stort - i en passus skriver han på fullaste allvar att när han ändå var i Rom skulle han passa på och träffa påven. Så plötslig var han en våldsdyrkare som gick på bio ett par gånger i veckan och hade Sylvester Stallone och Clint Eastwood som förebilder.

Jag skrev boken Han sköt Olof Palme som spökskrivare åt kriminalinspektör Börje Wingren som var 33-åringens förhörsledare. När hela kakan sprack efter bråk mellan chefsåklagaren KG Svensson och spaningsledningen med Hans Holme´r i spetsen släpptes 33-åringen och Wingren tog hela utredningsmaterialet med sig. Det var hemligstämplat men kom på mitt bord. Det tog ett år innan boken var klar. Jag anser att det var det stora misstaget i mordutredningen att inte pröva den mängd av vittnesmål mot den här mannen som kommit in från mordnatten och några veckor framåt inför en häktningsdomstol. I stället släpptes han på grunder som jag inte behöver går in på här.

33-åringen var sannolikt på plats, han befann sig från och till på ett kafe´ under hela kvällen bara några kvarter från biografen Grand dit Palme gick. Han uppträdde som en vettvilling och vittnen berättar om hans glödande palmehat. Han bar en axelremsväska "som verkade proppad". Vittnen från mordplatsen beskriver mördarens klädsel nästan som identisk med 33-åringens. Vittnen har sett mördaren med en axelremsväska när han kom upp för trapporna på Tunnelgatan minuten efter mordet.

Wingren anser att detta är Olof Palmes mördare. För den ståndpunkten har han fått utstå mycket spe och utsatts för grovt förtal som bl a annat tvingat en tidning att betala ut ett skadestånd. Fler skadeståndsprocesser är på gång.
Jag är numera något tveksam till 33-åringens roll som gärningsman. Men det går inte att plocka bort honom från mordplatsen med tanke på vittnesmålen. De flesta inom palmeutredningen -
bl a andra mordkommissonens dåvarande chef Arne Irvell och palmeåklagaren Anders Herlin - har under åren sagt att de trodde att 33-åringen var inblandad i mordet men att han inte var gärningsmannen. Och så kanske det var.

Ingen får vet något av honom. Två månader efter vår bok Han sköt Olof Palme kom ut och 33-åringen i tidningarna sagt att han skulle stämma förlaget och författarna sköts han av en polisman i North Carolina. Dit hade han flyttat och fått uppehållstillstånd - trots att han var arbetslös och inkomsten bestod av ett mindre skadestånd från Sverige, trots att han varit misstänkt för ett statsministermord etc. En normal person utan betydande kontakter hade med den bakgrunden aldrig fått visum i USA.
Polismannen dömdes för mordet och allt pekar på att det verkligen var ett svartsjukedrama. Men hela tiden finns tvivlet där. Visserligen fick polismannen ett 30-årigt straff men det har också talats om benådning då bevisningen varit otillfredsställande. Inget kan bevisas här heller men en teori har varit att denne pratsjuke man involverad i mordet på Palme styrd av amerikanska intressen icke fick dyka upp i en svensk rättegång och börja prata. Så kanske tystades han.

Men nu ska ni som avslutnig få höra min teori om själva gärningen.
Minns ni bilden på de chilenska juntageneralerna i sina dekorerade uniformer samlade kring chefen Pinochet som valsade runt i världen på 70-talet. Alla såg livsfarliga ut och bar solglasögon. Tala om att vara ljusskygga. En av dessa herrar var brigadgeneral Pedro Espinoza. Han var högste chef för DINAS terrorverksamhet utomlands. Palmegruppen var lite i närheten av honom utan att veta om det när de följde upp det s k Sydafrikaspåret som givetvis havererade.

Gene Tatums påstående som ni hörde här på bandet att OSG lade ut uppdraget att neutralisera Olof Palme till sydafrikanska proffs gav mig inte en lugn stund. Var fanns den sydafrikanska kopplingen egentligen? Så fick jag i TT:s arkiv från 86-87 när jag sökte på Espinoza och Chile-juntan fram ett överraskande klipp ur WASHINGTON Post från den 18 december 1987.

Här stod att läsa att Sydafrikas UD för den afrikanska ekonomitidningen Business Days redaktion i Washington bekräftat att brigadgeneral Pedro Espinoza, chef för DINAS mordkommando utomlands, var verksam i Pretoria, Sydafrika, från 1985 till l987. Han och hans medhjälpare major Roberto Fuentes organiserade och deltog aktivt i den blodbesudlade sydafrikanska säkerhetstjänstens operationer inom och utom landet mot fiender till apartheidregimen och den chilenska juntan. Nu gällde det alltså inte jakt på kommunistanhängare utan personer som försökte komma åt två vidriga våldsregimer. Och där satt Pedro Espinoza och ledde kampen på båda fronterna. Minns vad jag nämnde i början, Palmes möte med chilenske oppositionsledaren Gabriel Valdes i Stockholm en månad före mordet och hans utfall mot apartheidregimen en vecka för skotten på Sveavägen. Om någon var ute efter Olof Palme så måste det vara brigadgeneral Pedro Espinoza.

Denne man var, som chef för utlandskommandot, sannolikt (och här är det hög grad) en av männen bakom den s k "dödslistan" som presenterades för Pinochet den 21 juni 1976 och där Olof Palmes namn var det enda utländska.
Den 1 februari 1977 fick United Nations Working Group of Human Rights in Chile i Geneve en detaljerad redogörelse för den chilenska säkerhetstjänstens aktuella dödslista. Olof Palme var det enda utländska namnet på listan. Uppgiftslämnare var Victor Toro Ramirez, aktiv i den chilenska revolutionära befrielseorganisationen MIR och under två år på olika fängelser i Chile utsatt för en tortyr som ingen mänsklig varelse borde överleva

Per Hammarskjöld på svenska ambassaden i Santiago kom på omvägar över Ramirez vittnesmål och skrev "strängt förtroligt" till UD och polisledningen i Stockholm:
Under ett möte som hölls den 21 juni 1976 hade enligt vittnesmålet en rad policyfrågor tagits upp när det gällde hemliga polisen DINA:s utlandsaktiviteter. Således skulle man haft planer på att mörda Olof Palme.

Ramirez berättade om mötet den 21 juni 1976 där man lade upp planerna för DINAS framtida verksamhet. Bland många som skulle elimineras var Andres Pascal Allende, generalsekreterare i MIR, Carlos Altamirano, generalsekreterare i socialistpartiet, Eduardo Frei, son till expresidenten med samma namn och Olof Palme, expremiärminister i Sverige.

Mötet utvärderade mordet på general Carlos Prats och mordförsöket på den chilenske försvarsministern i exil, Bernardo Leighton, och hans hustru Eva i Rom - ett attentat som var en häpnadsväckande kopia av mordet på Olof Palme. Planerna för ett attentat mot Allendes f d ambassadör i USA, Orlando Letelier i Washington, fastställdes. Tre månader senare sprängdes han i luften utanför ambassaden. Den ovan nämnde chilensk-amerikanske agenten Michael Townley greps och erkände att han planlagt attentatet och gett order om när bomben skulle utlösas. Inom parentes kan nämnas att Townley också erkände att han fanns med vid attentatet i Bologna. Men när Palme mördades levde han under FBI:s övervakning under fingerat namn i södra USA och var en av FBI:s och CIA:s värdefullaste källor.

Jag kan upplysningsvis berätta att Eduardo Frei dog en naturlig död innan DINA fick tag i honom. General Prats mördades i Buenos Aires, Letelier sprängdes alltså i luften i Washington, Leighton utsattes för mordförsök i Rom och Olof Palme sköts i hörnet Sveavägen - Tunnelgatan i Stockholm.

Denne Michael Townley var en av Pedro Espinozas underlydande. En annan som ansågs vara steget värre hette Roberto Thieme. Han började sin karriär som ung militär på en gata i Santiago 22 oktober 1970. Två dagar före det nya chilenska parlamentet officiellt skulle utse Salvador Allende till president händer följande. Rene Schneider som Allende valt till sin överbefälhavare får bilen prejad vid rött ljus när han är på väg till militärhögkvarteret i Santiago. Lugnt och behärskat kliver Roberto Thieme fram och avlossar ett helt magasin ur sin pistol mot honom. Enligt vittnen återvände han lika lugnt till sin bil helt oberörd av om man kände igen honom eller inte. Mordet uppfattades som ett tecken på att Allende inte skulle bli långvarig på sin post. Thieme blev igenkänd och utpekad som mördaren och jagades över hela kontinenten. Men han gömde sig i Argentina och återvände två år senare som andreman för den nybildade chilenska fascistiska organisationen Patria y Libertad - Fosterland och frihet - och stormade, enligt vad han själv skröt med i olika intervjuer under juntaåren, fram i första ledet in i palatset där Allende mötte sitt öde.

Vid tre tillfällen i mars 1986 och i juli 1990 berättade exilchilenaren José Rioseco för Malmöpolisen och för säkerhetspolisen i Malmö att Roberto Thieme och den efterlyste baskiske terroristen i exil Julio Izquerdo setts av andra exilchilenare i Bonn och Köpenhamn under sin resa till Stockholm dit de anlände den 26 februari, två dagar före mordet. I Europa fanns på den tiden en organiserad livlina bland exilchilenarna och de följde mycket ingående mordpatrullernas rörelser i världen. Jag intervjuade Rioseco 1994 innan han flyttade hem till Chile för gott. Han förvånade sig över att polisen inte fortsatte att hålla kontakt med honom eller hört andra medlemmar i gruppen som om än tveksamma var beredda att ställa sig till polisens förfogande.

Jag citerar nu Malmöpolisens
SPANINGSUPPSLAG
860304
JOSE JARA RIOSECO uppgav följande: Han har hört från en "källa", att två chilenska medborgare vid namn Roberto THIEME och Julio IZQUIERDO, ca 40 år gamla, ankom med flyg från Santiago, Chile till Bonn, Västtyskland. Där vistades de på den chilenska ambassaden. För cirka 15 dagar sedan lämnade männen Bonn med flyg och reste till Kastrup, Danmark. Där såg JARA:s "källa" de två männen, när de tog flyget till Stockholm. I Stockholm gick männen under jorden.
JARA och en av hans kamrater är övertygade om att de två männen är skyldiga till mordet på statsminister Olof PALME. Detta har de utfört på uppdrag av den chilenska regeringen. Olof PALME fanns på general Pinochets svarta lista sedan lång tid tillbaka.
För två år sedan var Olof Palme hotad till livet under sitt officiella besök i Madrid, Spanien. Vid detta besök blev de två omnämnda männen gripna för olagligt vapeninnehav av den spanska polisen. Därefter blev de utvisade till Chile.
Det vapen av en revolvertyp, som nämnts i samband med mordet på Olof PALME. är ett vanligt tjänstevapen vid den chilenska polisen.
JARA känner de två männen som yrkesmördare, vilka arbetat för f d general Roberto Viaux och president FREI. Männen tillhör den fascistiska organisationen Patria y Libertad - Fosterland och frihet. År 1970 gjorde de sig skyldiga till mord på general SCHNEIDER i Santiago.

När Granskningskommissionen kom med sitt betänkande1999 hittade jag den häpnadsväckande och oerhört upprörande förklaringen till varför man inte gått vidare på detta chilenska spår.
Det är alltså den statligt tillsatta Granskningskommissionen med alla sina experter som skriver följande och jag citerar:
Vid tre tillfällen i mars 1986 och i juli 1990 berättade José R för säkerhetspolisen i Malmö och Malmöpolisen att han från en "källa" hade hört att Michael Townley - alias Roberto Thieme - och Julio I hade mördat Olof Palme på uppdrag av Pinochetregeringen i Chile.

Jag upprepar: Michael Townley - alias Roberto Thieme.
Townley och Thieme är inte samma person. De finns avbildade i hundratals internationella polisutredningar. Av någon obegriplig anledning - skicklig desinformation eller på grund av komplett okunskap och inkompetens - (här måste hela tiden finnas reservationer) har dessa två personer blivit en. Här spårar man verkligen ur ordentligt. Hans Holmer hade kontakt med FBI som förklarade att Michael Townley var i USA när Palme mördades och då kunde han ju inte vara mördaren. Spåret lades ned för gott, chilenarna kallades inte till förhör. Roberto Thieme-spåret har aldrig existerat i Palmeutredningen. Eftersom Holmer som vägrat besvara denna och ett antal tunga frågor inte längre finns ibland oss så ska jag avstå från vidare kommentarer.

Thieme och Izquerdo passar in i de rekonstruktioner som gjorts mordkvällen i området kring Grandbiografen. Två oidentifierade män har enligt vittnen följt makarna Palme upp mot Kungsgatan på den motsatta trottoaren. Något större intresse har inte ägnats åt dessa personer. Men det finns vittnen som har sett en man snedda över Sveavägen och ta plats vid Dekorimafönstret där man vet att mördaren inväntande paret Palme.

Thieme var kompakt byggd, liksom 33-åringen och Christer Pettersson, hans ansikte var kantigt med bred haka och hans näsa så lång och rak som den konstruerade "Fantombilden" faktiskt visade. Han rörde sig lugnt och professionellt som den gången för många år sedan i Santiago de Chile innan han avvek från mordplatsen. Hans namn var/är Roberto Thieme.

Roberto Thieme

Michael Townley

Case closed!
Anders Leopold

Fotnot: Här kan du läsa mer om Thieme och Townley och den chilenska juntans dödslista där Olof Palme var det enda utländska målet..

Till sidans början