 Det svenska trädet skall fällas
Här kan du läsa ett kapitel ur boken
KAPITEL 7
WASHINGTON (TT-AFP)
SVERIGES STATSMINISTER OLOF PALME HAR UNDER BESÖKET I NEW YORK HAFT
EN RAD BILATERALA MÖTEN MEN HAR ÄVEN AGERAT I SIN ROLL SOM FN:S
MEDLARE I KONFLIKTEN MELLAN IRAN OCH IRAK.
HAN HAR DISKUTERAT FRÅGAN MED GENERALSEKRETERARE PÉREZ DE CUÉLLAR,IRAKS
VICEPRESIDENT OSMAN KHANI OCH IRANS UTRIKESMINISTER SAID MUSTAFA TALABANI.
IRAN ANSER ATT IRAK ÄR ANGRIPARE OCH DÄRFÖR SKALL STRAFFAS.
IRAK Å SIN SIDA KRÄVER OMEDELBART VAPENSTILLESTÅND OCH
ÅTERTÅG TILL DE FAKTISKA GRÄNSERNA. LÄGET ÄR
FASTLÅST OCH NÅGON NY RESA TILL OMRÅDET ÄR INTE AKTUELL,
OMTALAR PALME.
851023-1806
25 OKTOBER 1985
WASHINGTON
När William Casey tog hissen ned från sjunde våningen
i CIA- högkvarteret i Langley hade han bestämt sig för två
saker. Det ena var att han från och med nu inte enbart skulle betrakta
den svenske statsministern Olof Palme som en högriskfaktor utan också
som sin personlige fiende. Alla som hjälpte sandinisterna i Nicaragua
var hans personliga fiender.
Han hade häpnat när han hörde avlyssningsbandet från
svenskens inofficiella möte i lyxsviten på United Nations Plaza
Hotel med Nicaraguas diktator - han vägrade kalla honom president -
Daniel Ortega. Inte bara på grund av den familjära samtalstonen
dem emellan utan kanske mer för att det lilla skitlandet långt
där ute i världens periferi, som gjorde anspråk på
att vara en demokrati, bestämt sig för att fortsätta med
ekonomiskt stöd till det kommuniststödda Nicaragua. Detta trots
att sandinisterna nu inskränkt, nej, avskaffat de demokratiska rättigheterna
för att komma åt contrasanhängare som kämpade för
landets befrielse från kommunismen. Det hade gjort honom urförbannad.
Det andra var att omedelbart låta DO (The Directorate of Operations
som leder CIA:s underjordiska verksamhet utomlands) göra en fullständig
genomlysning av den svenske statsministerns situation, politiskt och privat,
samt fastställa hotbilden mot honom.
Casey hade gått igenom situationen med vicepresident Bush och de hade
inga som helst betänkligheter. De var ytterst medvetna om att detta
räknades som första steget i en aktion som syftade till att neutralisera
det fastställda målet. I Bush`s specialkommando OSG (Operation
Sub Group) fanns ett särskilt hit-team som ledde sådana aktioner,
OSG 3, som under en period haft Oliver North som chef. OSG 3 hade till uppgift
att neutralisera politiker både inom och utom USA som agerade mot
amerikanska intressen. Det fanns tre former av neutralisering: hot, utpressning
eller eliminering, det vill säga mord.
Oftast överlät Bush till OSG att besluta om lämpliga åtgärder,
t ex anlita grupper i andra länder för att genomför aktionen.
När det gällde den svenske statsministern och FN-mäklaren
var Casey säker på att eliminering kunde bli aktuell. Han antog
att beslutet skulle kopplas till Olof Palmes kommande ställningstagande
när det gällde att släppa in amerikanska intressen på
den s k Bofors-routen med legala användarcertifikat i den illegala
internationella vapenhandeln.
"Operation Lion" hade gått in i ett kritiskt skede, det
visste han nu, men han hade tills vidare inga planer på att delge
presidenten vilka åtgärder som skulle vidtas.
Regnet vräkte ned från en blygrå himmel. En av vakterna
spände upp ett paraply och lotsade den hukande CIA-chefen ut till den
svarta forden som stod där trygg som en stridsvagn med sin pansarkaross
och sitt förstärkta, minsäkra golv. Han slängde in dokumentportföljen
före sig i baksätet innan han flåsande baxade in sin otympliga
kroppshydda.
Vakten slog igen dörren. Det hördes ett svagt knäppande när
den gick i lås.
Casey kände som alltid ett visst obehag att sitta inlåst bakom
okrossbara rutor i de officiella regeringsbilarna. Istället för
att uppleva att han skyddades tyckte han det mera verkade som han tagits
i säkert förvar. Inspärrad. Faktum var ju att han inte kunde
ta sig ut förrän någon annan bestämde sig för
det. Det behövdes inte mycket för att han skulle gripas av samma
panik som en fluga mot ett fönster.
Något lugnare blev han när han kände igen chauffören
som hälsade honom välkommen i högtalaren som om det gällt
en vanlig sigthseeingtur genom Washington och inte snabbast möjliga
förflyttning i eftermiddagstrafiken till Vita huset.
Casey gjorde en hälsningsgest med högerhanden. Vid sidan om sig
hade chauffören en av CIA:s egna säkerhetsvakter med laddat automatvapen
i knäet. Under sina fyra år som CIA-chef hade hans livvakter
inte behövt ingripa en enda gång. Men de fanns där alltid
beredda i hans närhet så inte ens den kortaste promenad på
stan fick honom att känna sig privat.
Ibland upplevde han det som meningslöst. Om någon verkligen ville
göra slut på honom fanns det ju tusen möjligheter trots
livvakterna. Inte ens det enorma livvaktsuppbådet lyckades ju hindra
en galning från att sätta en kula i Reagan i mars 1981. Sedan
dess hade övervakningen blivit effektivare med förtrupp, eftertrupp
och ett extra lager i skyddsringen kring honom.
För egen del oroade sig Casey mest för att bli kidnappad och det
försvårades ju i hög grad av att en beväpnad livvakt
fanns i närheten. Så han hade inga som helst planer på
att dra in den. Men att bli skjuten på öppen gata det gick inte
att hindra om någon verkligen ville försöka sig på
det. Trots det vägrade William Casey att ta på sig den fruktansvärt
obehagliga skottsäkra västen.
Det var inte utan att han ibland längtade tillbaka till friheten på
Park Avenue i New York där han haft sin advokatpraktik och kunnat ge
sig ut bland folk utan minsta känsla av hot. Han undrade i sitt stilla
sinne om det numera fanns någon plats på jorden där en
regeringsmedlem rörde sig fritt bland undersåtarna utan livvakter.
Han trodde det knappast.
Det var William Casey som hade begärt ett informellt sammanträffande
i Vita huset med Robert McFarlane för att diskutera några av
avlyssningsbanden från FN-veckan. Det fanns mycket att välja
på. Fyra pärmar med utskrifter. Fyra tegelstenar.
Det spelar ingen roll hur mycket elektronik man använder sig av, till
slut blir det i alla fall en satans massa papper att ta sig igenom.
Men SCE-pojkarna hade varit grundliga. Inte ett enskilt samtal på
något enda hotell som haft minsta tänkbara officiella karaktär
hade de missat. På de stora hotellen i lokaler där det fanns
anledning att vänta diverse samtal av sladderkaraktär handlade
det om buggning med känsliga sändare instuckna i knappnålssmala
hål i väggarna, oftast i tavlornas spikhål. De var i det
närmaste omöjliga att spåra för det gästande säkerhetsfolkets
städpatruller. För att klara det krävdes både avancerad
elektronik och gott om tid och de hade under dessa dagar ingetdera.
De delegater som var klart medvetna om avlyssningsriskerna improviserade
sina möten. Men det var inte många som kom undan.
På något kvarters avstånd hade parabolantennernas hyperkänsliga
detektorer genom fönster och väggar riktats in på de samtalande
och minsta viskning hade i de flesta fall fastnat på banden.
William Casey var mycket imponerad. Han hade inte hört om de börjat
ta lasern till hjälp ännu. Det var det senaste påfundet,
att helt enkelt rikta en laserstråle mot målet vars yttersta
spets fungerade som sändare. På långt håll kunde
de lyssna via ett fönsters vibrationer, på några hundra
meters avstånd kunde de köra in strålen genom väggen
och få det att verka som rena radiosändningen. Mottagaren till
lasersändaren kunde sedan i sin tur kopplas till en satellit som vidarebefordrade
samtalet. Pojkarna hade utlovat direktsändningar från vilken
plats som helst på jorden, det var bara att välja ut målet.
Casey var inte bara imponerad, han var mycket stolt över sina duktiga
pojkar i SCE.
Det mesta av det som fanns på banden var enligt Casey kvalificerat
skitsnack ackompanjerat av klirrandet från drinkglas. Fram på
småtimmarna dessutom på en engelska som verkade mer kryptering
än begripligt språk. Det hade fått DDI:s översättare
och analytiker nära randen till sammanbrott.
Han hade lagt tre band åt sidan och själv lyssnat igenom dem
flera gånger. Det var tre inspelningar med den svenske statsministern
Olof Palme i huvudrollen.
"Jag hade i alla fall åtminstone väntat mig att Sverige
skulle dra in sitt stöd till Nicaragua-terroristerna", grymtade
William Casey när han slog sig ned framför Robert McFarlanes välstädade
skrivbord i dennes kontor ett tiotal steg från Ovala rummet.
"Här avskaffar sandinisterna hänsynslöst tryck- och
yttrandefriheten, friheten att hålla möten, strejkrätten
och en massa andra självklarheter i ett fritt land. Till och med skyddet
mot godtycklig husrannsakan och arrestering. Det är precis som i övriga
kommunistländer. Ändå får de ekonomisk hjälp
av en stat som ger sig ut för att vara en demokrati.
"Socialistisk demokrati", inflikade McFarlane. "Sverige är
en socialistisk demokrati".
William Casey såg misstroget på McFarlane. "Försök
bara inte förklara för mig hur socialism och demokrati kan förenas,
det begriper jag helt enkelt inte. Men skit detsamma. Nyligen var den där
provokatören Ortega i Moskva och tiggde ihop 200 miljoner dollar. Om
de åtminstone gav fan i våra dollar och gjorde upp i rubel i
stället.
"Det måste ha varit bittert för vissa herrar i representanthuset
som röstade ned förslaget om hjälp till Contras", sa
McFarlane. "Jag hörde att flera ångrat sig när de fick
vetskap om Ortegas framgångsrika tiggarresa till Moskva."
Robert McFarlane drog på munnen men leendet nådde inte de grå
ögonen. För första gången sedan han tillträdde
som chef för Nationella säkerhetsrådet och jämsides
därmed också blev presidentens rådgivare funderade han
på att avgå. Han hade nått smärtgränsen. Samtidigt
som han försökt få igenom contrashjälpen arbetade han
med förberedelserna för toppmötet mellan Reagan och Gorbatjov.
Men det som upptog större delen av hans tid och vållade de största
bekymren var Iran-affären. Det blev för mycket.Han var dessutom
livrädd för Oliver North allt större inflytande i Vita huset.
Överstelöjtnant North var underställd McFarlane i NSC men
opererade som om han ledde verksamheten. Nu senast hade han kommit springande
med en nödfallsplan när det gällde pengar till Contras. Och
McFarlane hade blivit så ställd att han skrivit på North
memorandum till en speciell fond för Contras utan att ha dryftat saken
med presidenten. Så gick det till numera, allt större och viktigare
beslut fattades av underhuggare utan presidentens vetskap.
"The Nicaraguan Freedom Fund" skulle ge 15 - 20 miljoner menade
Oliver North entusiastiskt. Det kunde utöka Contras trupper till 35
000 man. Men det var inte hela historien. Man kunde vänta sig något
helt annat av North. De skulle få iranierna att betala mer för
vapnen och överskottet skulle sättas in på ett särskilt
Contras-conto i Schweiz. Han ville skapa en underjordisk gren för insamlande
av pengar, inte minst genom droghantering, och som han skissat det skulle
den få sådan omfattning att man kunde tala om en privat amerikansk
utrikespolitik som inte ens presidenten och hans regering kunde styra. Med
North som ledare för en organisation med eget kommunikationssystem,
hemliga sändebud, hyrda fartyg och flygplan och med tillgång
till en rad utländska bankkonton och bolag skulle USA:s trovärdighet
allvarligt hotas. North hade redan satt ett namn på organisationen,
eller programmet, som han föredrog att kalla det: "Project Democracy".
Robert McFarlane kände att han inte hade kraft att stoppa den våg
som sköljde över dem och hotade att dränka hela administrationen.
Oliver North var för stark. Han var först och främst George
Bush´s och William Caseys lydiga redskap och därför omöjlig
att komma åt. De hade som mål att med alla tänkbara medel
utplåna kommunismen.
Det fanns stunder då McFarlane inte betvivlade att de verkligen var
kapabla att klara av det, att helt enkelt välta Sovjetkommunismen över
ända. Men vilka metoder var de beredda att använda sig av? Tillsammans
utgjorde de enligt McFarlane en fara för världsfreden och åtminstone
Oliver North skulle göra sig bättre på ett mentalsjukhus
än i Vita huset.
North var en äkta fanatisk superpatriot, en man som hatade kommunismen
så till den milda grad att han blev krigshjälte i Vietnam genom
att tigga sig till uppdrag som såg ut att rejält decimera fiendens
styrkor. Till hans pluskonto kunde räknas att han själv ständigt
utsatte sig för fara och sårades vid två tillfällen.
Till minuskontot att han tvingade sina underordnade till operationer som
aldrig någonsin skulle tåla dagsljus.
McFarlane rös vid tanken på att den mannen ledde Iran-projektet
ute på fältet och det framstod som ganska klart att North huvudmotiv
för att sälja vapen till Iran var att få pengar till sina
vänner i Contras för deras kamp mot kommunisterna i Nicaragua.
Robert McFarlane lyssnade som vanligt tålmodigt på William Caseys
uppkastningar. Nu hade denne också fått en ny måltavla
i "det där lilla skitlandet uppe i ishavet som slängt dynga
på USA ända sedan Vietnamkriget anfört av samma jävla
sovjetdräng."
Det var som ett åskväder som fick dra över medan man själv
höll sig i skydd. Dessa allt oftare återkommande stormiga utbrott
bedarrade dessbättre snabbt men Robert McFarlane tyckte det var oroande
att William Casey hade svårt att återfå balansen. Han
hade alltid varit en hetlevrad herre men kunde också i nästa
sekund ge prov på den analytiska kyla som varit ett kännetecken
för honom under tiden som presidentens kampanjledare. Numera hände
det i stället att han verkade förvirrad, nästan omedveten
om vad han vräkt ur sig, alldeles som om han i likhet med den nästan
jämngamle presidenten börjat röra sig i senilitetens utmarker.
Själv tycktes inte William Casey märka något av sin mentala
förändring men då och då klagade han över att
whiskyn börjat ge honom huvudvärk.
William Casey blossade ihärdigt på sin cigarr. Han öppnade
pärmen med fingertopparna som om han just fått aftonens meny.
"Jag gillar inte tonen mellan de där två", muttrade
han. "De samtalar med varandra som två bröder som just återsett
varandra efter en lång skilsmässa. Inte en enda skärpning
i tonläget från Palmes sida."
Robert McFarlane som inte hört banden men läst texterna höll
med.
"I anständighetens namn borde väl åtminstone Palme
kräva något tillbaka för pengarna. I sitt officiella uttalande
för pressen påstod han att han förutsatte att sandinisterna
omedelbart återställer den demokratiska ordningen i landet. Men
han skulle naturligtvis ha slängt det rakt i ansiktet på Ortega.
Ett stenhårt krav på återgång till den demokrati
som de båda så hett förespråkar men uppenbarligen
förväxlat med
socialism. Ortega är ju i hans händer. Det framgår tydligt
av hans sätt att uttrycka sig att sandinisterna verkligen har behov
av det svenska stödet."
De beslöt sig för att de måste utarbeta en plan mot sandinisternas
försök att, som Ortega uttryckte det på bandet, "sätta
in nådastöten mot Contras". William Casey sa att han var
beredd att ge Oliver North fria händer i sin jakt på pengar till
Contras. Det var precis vad Robert McFarlane fruktat, men det avstod han
ifrån att säga.
Statsminister Palmes samtal med Irans utrikesminister Said Mustafa Talabani
betraktade Casey som i högsta grad oroväckande. Först hade
Palme och Talabani en genomgång med FN:s generalsekreterare Perez
de Cuéllar. Talabani stod fast vid sitt tidigare krav att Iraks ledare
skulle dras inför internationell krigsrätt och straffas som anstiftare
till kriget.
"Det framgår kanske inte av texten men på bandet hör
man att både Palme och de Cuéllar verkar en aning överraskade
över Talabanis aggressivitet", sa Casey.
"Det kunde jag nog också läsa mig till. Och det verkar oroande
som du säger. Han har knappast någon anledning att vara stöddig."
"Jo ser du, det är kanske just det han har", morrade Casey
stridslystet. "Här måste man höja ett varnande finger.
Vi har underrättelser, ja, hela världen känner till det,
att Irans oljeexport i det närmaste lamslagits, att detta och bristen
på vapen och materiel kommer att tvinga iranierna till att ganska
snart tigga om fred. Jag förstår att de blev överraskade.
I deras ögon har han ingen orsak att ta ton. Förstår du
vad jag menar?"
Robert McFarlane nickade. "Jag tycker mig ha märkt att den där
desperationen man kunnat spåra hos ayatollorna är som bortblåst.
Den fanns där innan vi kom in i bilden. Vad drar du för slutsats
av det?"
"Att vi, Amerikas Förenta Stater, av alla gett dem nytt hopp",
suckade Casey. "Herregud, Robert! De kommer att tvinga oss att fortsätta.
De räknar med våra vapen, med eller utan frisläppande av
gisslan."
Inte med ett ord nämnde han att det fanns fördelar med detta.
Han ville själv lansera sin plan att locka ayatollorna i fällan
genom att försätta dem i en beroendeställning till USA.
"De här gossarna är inte att leka med, Robert. De kalkylerar
kallt med USA även i fortsättningen. Och varenda gång de
inte får som de vill kan de hota med att avslöja oss. Lägg
märke till hur Talabani uppträder när han och Palme kommer
på tu man hand. Man kan tydligt höra hur insmickrande iraniern
låter när han föreslår att Sverige och Iran ska inleda
ett militärindustriellt samarbete. Och så bestämt Palme
avfärdar honom när han förklarar att Sverige inte kan ha
någon form av sådant samarbete med ett land som befinner sig
i väpnad konflikt.
Där kan man höra hur iranierns röst förändras.
Karlen blir faktiskt ganska upprörd för han förlorar kontrollen
över det engelska språket. Han vill veta varför den svenska
vapenindustrin helt plötsligt stoppat all export till Iran. Palme svarar
att det gjordes när det kom till den svenska regeringens kännedom
att sådan illegal export förekom."
William Casey bläddrade fram de aktuella sidorna i pärmen. "Och
här påpekar Talabani att vapenaffärer har pågått
under flera år med den svenska regeringens vetskap och han har svårt
att tro att landets statsminister inte varit informerad. Du ska höra
hur han låter, han är förbannad."
"Ja, Palme blir osäker. Han vet inte riktigt hur han ska förklara
sig."
"Och lyssnar man noga kan det tolkas som att Palme anser att situationen
i dag är en annan. Vad kan han mena med det? Att han tvingats stoppa
de svenska vapenaffärerna för att inte hindras i sitt agerande
som fredsmäklare? Han har något på gång? Och Talabani
blir hotfull, ingen tvekan om det. Hör här!"
William Casey knycklade sönder cigarren i askkoppen för en gångs
skull utan att tända en ny på den gamla glöden. Han läste
högt ur utskrifterna:
"Talabani:-Mr Palme, innebär detta att den nigerianska ordern
på haubitsar inte kommer att effektueras?
Palme:-Jag känner inte till någon sådan order. Det här
gör mig mycket överraskad och bestört. Men är det så
att Iran räknat med att få vapen från Bofors via Nigeria
har jag starka skäl att stoppa den.
Paus. Talabani:-Sverige har hela tiden gett Iran sitt stöd, nu är
jag mycket besviken. Ni säljer lastbilar, båtar, elektronisk
utrustning och mycket annat till oss, allt viktigt för det heliga kriget.
Men för en seger fordras krut och vapen... jag har mycket svårt
att förstå varför det
tidigare så vänligt sinnade Sverige nu uppträder som den
heliga revolutionens fiende.
Palme:-Mr Talabani, det ligger inget fientligt i detta. Sverige är
ett neutralt land och måste handla så här. Det viktigaste
nu är att konflikten inte sprider sig och blir en katastrof för
hela Mellanöstern.
Talabani:-Ert agerande, mr Palme, är ett hot mot islams seger över
de otrogna. Den heliga revolutionens fiende är islams fiende, mr Palme."
"Här blir Palme tyst", kommenterader Casey. "Helt
klart är att han uppfattar hotet men vill av någon anledning
inte bemöta det. Han är mycket trängd. Men det där med
att han säger: ´Jag har mina skäl...´ Vad i helvete
är det för skäl han syftar på? Vet han något?
Det är det vi snabbt måste få svar på."
William Casey flåsade och fnös som en jabbande boxare efter den
ansträngande recitationen. "Jag vill ha Palme neutraliserad!"
sa han plötsligt mitt i en andningspaus. Han insåg att han måste
ta upp frågan med McFarlane.
"Neutraliserad?" Robert McFarlane höjde på ögonbrynen.
Det var en häftig reaktion för att komma från honom.
"Hör på Iraks vicepresident Khani, Robert. Mötet mellan
honom och Palme tycker jag är lika uppmuntrande som ett bombhot. Khani
anklagar ju öppet Sverige för att sälja vapen till Iran och
han kräver att Palme ingriper. Palme säger att han har ingripit
men inte tidigare känt till vad den svenska vapenindustrin sysslade
med bakom kulisserna. Det är helt uppenbart, irakierna har luskat ut
att svenskarna gör vapenaffärer med Iran. Det är duktiga
grabbar i deras underrättelsetjänst, det är vi som lärt
upp dem och inte ryssarna. De kom på att fransmännen också
tänkte sälja vapen till ayatollorna samtidigt som de öste
in materiel i Irak. Det fick de effektivt stopp på och iranierna hämnades
genom att skjuta en fransk general som var ansvarig för förhandlingarna.
Palme har all anledning att se upp. Och antag att de får klart för
sig vad vi sysslar med. Vad tusan tror du då händer? Antag att
de skaffar fram hållbara bevis och erbjuder dem till fredsmäklare
Palme. Han om någon skulle kunna lyfta fram det här i FN. Vilken
smäll för oss. Se där ett starkt skäl till att jag vill
ha bort den där svensken per omgående och jag har en idé
om hur det ska gå till."
Robert McFarlane for upp från sin stol. Det här blev för
mycket. Han kände kväljningar.
"Bill, jag vill inte höra något om din strålande idé!
Inte ett jävla dugg. Och inte presidenten heller. Vi agerar inte så
längre. Neutralisering i form av politiskt mord... jag antar att det
är det du syftar på...är förbjudet. Ingen person anställd
av eller arbetande på uppdrag av Förenta Staternas regering får
delta i eller konspirera för att delta i utförandet av lönnmord.
Där har du presidentens order 12333."
Casey höll masken men hade lust att skratta åt McFarlanes naivitet
när han kom dragandes med den där ordern som ingen, inte ens presidenten
själv, åberopat under hela det pågående centralamerikanska
kriget. Nej, han skulle inte dragit in McFarlane i det här. Och inte
presidenten heller tills vidare. Han och George hade valt vägen och
fick köra lasset ända fram.
"Robert, vem har talat om lönnmord? Det är det ju du som
gör. Tolka inte allt till det värsta. Jag menar att jag omedelbart
vill sparka ut honom från FN innan det är för sent. Det
där kan våra gubbar i OSG sköta effektivt. Vi rör om
lite i de svenska vapenaffärerna och förser hans motståndare
med ammunition. Vi aktiverar några presskontakter här i USA och
i Sverige. Och så ser vi till att snacket kommer igång i FN-skrapan.
Det ska tvinga honom att självmant avsäga sig medlaruppdraget.
När jag tänker på det kan det faktiskt ta kål på
både honom och hans regeringen."
Robert McFarlane såg misstroget på William Casey. Han visste
att "Bolaget" var fullt kapabelt att svärta ner och skandalisera
svensken så konsekvensen blev hans politiska undergång om han
inte självmant backade ur under hot eller utpressning. Han skulle inte
bli det första offret för en sådan kampanj. Men McFarlane
tvivlade på att Casey skulle nöja sig med det, det skulle ta
för lång tid.
"Du tror dessutom att du kan få honom att tiga?" sa McFarlane
och kände en så stark resignation att han plötsligt struntade
i vilket.
"Just det, just det, min vän", sa Casey lättad. "Vi
ska nog kunna täppa till munnen på honom."
Han reste sig och slog ihop pärmen med en smäll. För alltid,
tillade han för sig själv.
Kapitel 8
 |
