(Leopold Report 140908) Superspionen. Underrättelseagenten. Den kallblodige mördaren. Infiltratören.
Det är några av de epitet Craig Williamson fått under åren.
Och varje gång Sydafrikaspåret kommer upp nämns han som organisatören/anstiftaren bakom mordet på Olof Palme.
Han nekar till allt - men det är en man som inte förtjänar att bli trodd.

De sydafrikanska dokument som Leopold Report fått ut från SAHA (South African History Archive) placerar Williamson i centrum för operationen mot Olof Palme. Han och hans agenter arbetade för den militära underrättelsetjänsten (MI) och hans företag Long Reach sorterade under den fruktade säkerhetstjänsten BOSS (Burea of State Security).

Den sydafrikanske journalisten De Wet Potgieter fann en del av dokumenten när han gjorde research till sin bok Total Onslaught - apartheids dirty tricks exposed. Han skriver till mig i ett mail:
-Fat Man, som han kallas på grund av sin enorma kroppshydda, stod bakom många av BOSS´s illdåd. Jag talar då bland annat om mordet på den namibiske advokaten Anton Lubowski, mordet på Ruth First (nära vän till Olof Palme) som dödades av en brevbomb som - och det har Williamson erkänt - tillverkades och avsändes av honom, morden på Jeanette Schoon (vit ANC-aktivist) och hennes sexåriga dotter Katryn och... mordet på Olof Palme.
Williamson medgav sin skuld till flera brott inför Sannings- och försoningskommissionen och i juni 2001 beviljades han amnesti.
-I dag lever han flott i Sydafrika och är oangriplig. Inte ens ANC:s regering vågar ge sig på honom. Han vet för mycket om de ansvarigas tidigare liv under striderna mot apartheidregimen. Numera är han involverad i olika former av smuggling över gränserna.

Redan 1987 pekades Craig Williamson ut som organisatör bakom mordet på Olof Palme. Dåvarande Svenska Dagbladets korrespondent i Geneve, Mari Sandström, tipsade Palmeutredningen om en källa med kontakter på hög nivå inom sydafrikanska regeringen och polisen. Enligt källan hade mordet organiserats av Craig Williamson och operationen godkänts på högsta nivå.

Men den stora skrällen kom den 26 september 1996. Polisöversten Eugen de Kock - kallad Prime Evil (Ondskan själv) - hördes av högsta domstolen i Pretoria. Kock ledde den topphemliga säkerhetsorganisationen Vlakplaas med sina fruktade dödsskvadroner. Han stod åtalad för 189 brott och dömdes för 89, bl a en serie mord. Han hade sökt amnesti men fick ändå 285 års fängelse. Han kämpade för sitt liv inför rätten. Det var då han berättade att Craig Williamson och hans Operation Long Reach hade organiserat mordet på Olof Palme.

Mannen som var en av de grymmaste företrädarna för apartgheidregimen och hade all anledning att komma med sanningen hördes av Palmeutredningens utsända; spaningschefen Hans Ölvebro och chefsåklagare Jan Danielsson. Hans utsagor möttes med en ofattbar nonchalans och mer eller mindre underkändes då det var andra- och tredjehansuppgifter! (Läs mer om detta här!)

Craig Williamson, som var 37 år vid tiden för mordet på Olof Palme, hade lärt sig mycket om Sverige under 70-talet. Han var polis och hade som specialitet att för BOSS infiltrera radikala studentorganisationer i Sydafrika. 1977 var general Johan Coetzee chef för Sydafrikas spionverksamhet. Han lade upp en plan att placera sin favorit bland agenterna, Craig Williamson, i Europa för att infiltrera anti-apartheidrörelserna. Målet var IUEF (International University Exchange Fund) som gav hemligt stöd till studenterna i Sydafrika men också till befrielserörelsen ANC. Sverige var den största bidragsgivaren, cirka 50 procent av ANC:s pengar kom från Sverige.

Coetzee såg till att den vite polisenWilliamson anklagades för att stödja ANC:s verksamhet. Det arrangerades en klappjakt på honom. Därefter fick han hjälp att "fly" ur landet och hamnade i Geneve. Inte utan orsak. Där låg IUEF:s huvudkontor. Chef för denna var svensken Lars-Gunnar Eriksson. Hur de två träffades är okänt men Williamson använde antagligen hela sin duperingsförmåga. Och han hade försetts med dokument som visade att han var på flykt undan den sydafrikanska säkerhetspolisen.

Man ska veta att vid den här tidpunkten fanns det stort intresse hos IUEF att söka sig "bakom fiendens linjer" för att stödja ANC:s kamp. Något som Lars-Gunnar Eriksson vid ett tal i Oslo 1973 ansåg var en förutsättning för att få apertheidregimen på fall.
Williamson var den idealiske medarbetaren med sina kunskaper om apartheidregimens verksamhet. Han fick genom sin placering som IUEF:s andreman direkt ansvar för den ekonomiska verksamheten. Pengar som skulle gå till ANC hamnade på den sydafrikanska säkerhetspolisens konton. Det blev till slut miljonbelopp.

Det skedde mitt framför ögonen på de ansvariga i Sverige som styrde IUEF:s verksamhet. På Genevekontoret kallades de ledande socialdemokraterna Pierre Schori, Mats Hellström och Bernt Carlsson för de tre musketörerna. De hade ett glödande engagemang i kampen för att störta aparthedregimen. Men de blev fullständigt dragna vid näsan av Craig Williamson.

Under de tre år han infiltrerade IUEF besökte han ofta Sverige. Han lärde känna svenskarna och deras vanor och inte minst Stockholm vilket han kom att ha nytta av. Och svenskarna lärde sig känna igen den jovialiske Fat Mans jättelika uppenbarelse.

Via IUEF var Williamson på väg att ta sig rakt in i ANC:s verksamhet. Hans rapporter hem till Coetzee, vilka gick vidare till PW Botha och säkerhetsrådet, fick dem att jubla. Kulmen kom då han rapporterade att medborgarrättskämpen Steve Biko och ANC:s exilledare Oliver Tambo skulle bilda gemensam motståndfront. Kort efter den rapporten greps Steve Biko och torterades till döds.

Det gav eko i hela världen och det var troligen detta som ledde till att en engelsk tidning rapporterade att IUEF hade en sydafrikansk spion i sin verksamhet. Det var graverande nog. Det pekade direkt ut Williamson. Han tog första möjliga plan hem till Pretoria.

Journalisten Anders Hasselbohm redogjorde i en artikelserie i tidningen Vi 16 mars 1995 att Eriksson hotats om han röjde Williamsons identitet. Enligt Hasselbohm återkom Williamson till Schweiz några veckor senare och då i sällskap med sin chef general Coetzee. De möttes på en krog i Zürich och Coetzee hotade Eriksson med att om han inte skyddade Williamson en kort tid tills denne avslutat ett viktigt uppdrag skulle Erikssons familj drabbas av obehagligheter. Detta gällde även svenska ledare för socialdemokraterna. Lars-Gunnar Eriksson bad om betänktetid och återvände till Sverige.

Enligt Hasselbohm har Eriksson för närstående berättat att han efter detta vid flera tillfällen och fram till 1987 hotades av Craig Williamson. Hasselbohm skriver:

"Hans hustru bekräftar att maken bland annat mottog ett radiosamtal från ett fartyg i vilket han fick order att komma till Williamson i Sydafrika: ´Och du vet vad Craig är kapabel att göra om du inte gör som han säger.´Pierre Schori och Mats Hellström förblev, enligt Erikssons hustru, Lars-Gunnar Erikssons allra närmaste vänner fram till julen 1990 då han dog i en hjärtattack. Till sin död var Lars-Gunnar Eriksson övertygad om att Sydafrika låg bakom mordet på statsminister Olof Palme."

När Craig Williamson återvände till Sydafrika efter att än en gång ha "flytt" hyllades han som en hjälte. I stort uppslagna artiklar i sydafrikansk press skröt han över hur han stulit flera miljoner ur IUEF:s kassa vilket lamslagit fienden ANC:s verksamhet. Det mesta var svenska biståndsmedel. Och det gick till så att checkarna verkligen skickades till fackföreningar och enskilda ANC-ledare. Men på vägen plockades de bort av agenter som hade kontroll över mottagarna. De löstes in och placerade på BOSS konton. Skälet till att det inte upptäcktes i tid var helt enkelt att det kom tackbrev från Sydafrika - författade av säkerhetstjänstens medarbetare.

En stor del av pengarna användes till att köpa in en farm nära Pretoria där general Johan Coetzee inrättade högkvarteret för BOSS. Så stor hade Williamson blivit att hans lyckade spionverksamhet, som kallats Operation Daisy, också gav farmen samma namn. Därtill befordrades han till major. Här var också BOSS grymmaste avdelning förlagd, Section A. Den leddes av den hänsynslöse Dries Goosen som gav order om tortyren av Steve Biko. I närheten låg Vlakplaas byggnad där Biko och ett stort antal ANC-kämpar torterades till döds.

Craig Williamson var nu ett namn och hans röst hördes. Han skrev 1981 i polistidningen Servamus att Sydafrika står inför en revolutionär framryckning som kan vålla fullständigt kaos:

"Därför är det rätta svaret hemliga operationer mot fienden där man använder många av de operationella tricks som de kommunistiska rervolutionärerna själva använt."

Graig Williamson nekade till all inblandning i mordet på Olof Palme. Han hade inte varit i Sverige sedan 1978. Och hans företag Longreach bildades 17 april 1986, efter mordet på Olof Palme, och registrerades på Williamson och hans medarbetare Mike Irwin.

Den förvillande uppgiften bidrog delvis till att Sydafrikaspåret ur de svenska utredarnas synvinkel svalnade. Vad man inte fick klart för sig var att det sedan slutet av 70-talet funnits en organisation med kodnamnet "Operation Long Reach", namngivet och lett av Craig Williamson. Det är detta Long Reach som förekommer i den militära underrättelsetjänstens dokument 1985 och som alltså genomförde attentatet.

De Wet Potgieter skriver:
-Tyvärr har nästan alla Long Reach egna dokument förstörts. Mycket hemligt material rensades bort före maktskiftet 1994.
-Huvuduppgiften var att spionera på anti-apartheidrörelser i Europa. Men Long Reach begick en rad brott, flera mord med Williamson som organisatör, inbrott och sprängning av ANC-lokaler i bl a London.
-Long Reach var en oberoende privat organisation som ägdes av Williamson vilken rapporterade direkt till president PW Botha. Kärnan bestod av agenter och underrättelseexperter som plockades från elitsoldater inom Rhodesian SAS, Selous Scouts och från säkerhetstjänster i Europa.

Det Longreach som registrerades på Jersey i april 1986 arbetade helt öppet med säkerhetsfrågor och riskanalyser. En täckmantel för att skyla över den tidigare verksamheten. Något som man uppenbarligen lyckades med.

Åter till förstasidan!