(Leopold Report 100925)
Vi har avslöjat i de fyra första artiklarna att tre amerikanska medborgare, som framstod som tre oavhängiga källor med tre olika historier för utredarna av Palmemordet, i realiteten var en organiserad grupp av amerikanska desinformanter som från 1988 och framöver angrep och saboterade mordutredningen. Den mest centrala och mest prominente deltagaren i gruppen var professor Robert Harkavy, som också uppehöll sig hos SIPRI i Sverige sommaren 1985 och vid flera andra tillfällen när Palmeutredningen pågick.

Vidare har vi konstaterat att två av de tre desinformanterna var professorer vid ett och samma universitet, Pennsylvania State University. Alla tre hade var för sig omfattande förbindelser med amerikanska och utländska underrättelsetjänster. Vidare har vi konstaterat att FBI under flera år gjort sitt yttersta för att beskydda informationssvindlarna och dölja deras verksamhet. Man gav de svenska utredarna lögnaktig information på ett sätt så att det framstod som ett samarbete för att klara upp mordet . Och de svenska myndigheterna förstod aldrig att FBI förde dem bakom ljuset.

Dessutom har vi kunnat klarlägga att CIA redan från dag ett gav mordutredarna och andra svenska myndigheter vilseledande uppgifter som ledde in på desinformationsspår som höll utredarna sysselsatta i ett år. Bland annat bidrog man med personal och material för att leda in utredningen på ett kurdspår och ett spår som riktade sig mot Sovjetunionen. (Detta kommer att stärkas väsentligt i en senare artikel).

FBI, däremot, ville inte samarbeta lokalt med utredarna i Stockholm men fick dem att hålla igång en en långvarig och betungande brevväxling med FBI i Washington. Vid något tillfälle via London och/eller Interpol.

Order att beskydda desinformanterna

FBI och CIA skulle inte agera på det här sättet på egen hand. Det här handlar om diplomatiska förhållanden mellan två nationer. Beslutet att föra de svenska myndigheterna bakom ljuset efter mordet på deras egen statsminister måste ha tagits på mycket hög nivå.

Ordern att beskydda desinformanterna, om nödvändigt med hjälp av lögner, måste formellt ha utgått från Justitiedepartementet till FBI-chefen, och Justitedepartementet måste ha agerat på order från Vita huset, troligen National Security Council (NSC). CIA var vid den här tidpunkten direkt underställt Vita huset.

NSC borde ha haft ett starkt intresse av att beskydda desinformationsoperationerna från första dagen. Det kan inte ha någon annan förklaring än att NSC icke önskade få Palmemordet uppklarat.
Så då inställer sig frågan: Varför det?

För att få svar på den frågan ska vi börja med att utreda desinformationsgruppens förbindelse med NSC.

Pennsylvania

Det är i det här sammahanget viktigt att förstå delstaten Pennsylvanias roll i den amerikanska historien där delstaten politiskt och militärt hela tiden befunnit sig i centrum. Därför gör vi här ett kort sammandrag av USA tillkomst och historia.
Pennsylvania (namnet betyder Penns skogsland) är en delstat i nordöstra USA med ca 12,6 miljoner invånare (ca 11,9 år 1982). Därmed är Pennsylvania den sjätte största av USA:s 50 delstater. Till arealen nr 33 med ca 119.000 km2. Huvudstaden Philadelphia med omgivning är USA:s fjärde största urbana område räknat i befolkning (5,8 miljoner). (Källor för detta och nästkommande avsnitt är Encyclopedia Britannica 1985 och Wikipedia).

I början av amerikanska frihetskriget var Pennsylvania geografiskt den centrala delstaten i de koloniserade områdena och ett centrum för militära, ekonomiska och politiska aktiviteter. 1774 sände 12 kolonier representanter till den första Kongressen för den nya amerikanska kontinenten vilken hölls i Philadelphia. Året efter möttes den andra Kongressen också i Philadelphia. Denna utarbetade den amerikanska oavhängighetsförklaringen som blev signerad den 4 juli 1776. Den 4 juli blev därmed USA:s nationaldag.

1777 blev de s k konfederationsartiklarna utarbetade i York, Pennsylvania, av de 13 kolonier som därmed etablerade USA i upproret mot den brittiska kronan. 1787 blev Pennsylvania den andra delstaten som undertecknade den färdiga konstitutionen (fem dagar efter Delaware som var den första). Philadelphia var huvudstad för den amerikanska konfederationen och det nyfödda USA 1783-89, och fortsatte som tillfällig huvudstad tills Washington blev färdigbyggt 1800.
Pennsylvania blev också ett militärt centrum under de amerikanska borgarkrigen 1861-65. Unionisterna vann en av sina viktigaste segrar i slaget vid Gettysburg i Pennsylvania 1863. Efter borgarkrigen växte Pennsylvania vidare till ett viktigt amerikanskt politiskt, militärt och kommersiellt centrum.
Pennsylvania og Philadelphia står således helt centralt i USA:s historia och är också i dag långt viktigare politiskt och kommersiellt än vad man har intryck av i Skandinavien.

William Penn - Det nya Sverige

Pennsylvania har också en intressant historisk förbindelse med Sverige.

Det Nya Sverige (The New Sweden) var en svensk koloni som existerade under åren 1638-1655. Den var belägen på båda sidor om floden och viken Delaware samt omfattade delar av de nuvarande USA-delstaterna Delaware, New Jersey och Pennsylvania. 1655 blev området övertaget av den nederländska kolonin och 1681 blev allt inlemmat i den brittiska besittningen. Kyrkligt stod Det nya Sverige under svenskt inflytande i mer än ett hundra år.

Svenskarna som kom till Pennsylvania 1643 var de första europeiska kolonisterna. Territoriet övertogs senare av den brittiska kronan som 1681 överlät det till den brittiske kväkaren William Penn. Det var alltså han som grundade den koloni som sedan blev delstaten Pennsylvania. Kolonin byggde på principer om demokrati, frihet och rättssäkerhet vilket på den tiden var banbrytande.

Kortaste vägen från Pennsylvania till Stockholm

Vi har sett hur kort vägen var från Palmeutredningen till Pennsylvania, genom att följa informationssvindlarna. Nu ska vi se att vägen är lika kort tillbaka från Pennsylvania till Stockholm.
Det finns flera vägar � eller kalla det också spår � som kan följas från desinformationsgruppen till Stockholm. Vi väljer att följa den enklaste, lättaste och kortaste vägen.

Professor Robert Harkavy vid Pennsylvania State University var gruppens mest prominente deltagare. Det framgår av hans omfattande CV - se Del 1- att han under hela sin karriär arbetade med försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik och hade uppdrag för och kontakt med rätt många av de större statliga institutionerna inom dessa områden. Det framgår också att han i vart fall från 1977 hade kontakt med en mycket speciell institution vid ”grannuniversitetet” University of Pennsylvania, nämligen Foreign Policy Research Institute (FPRI). Han utnyttjades som förerdragshållare och skrev också för dess tidsskrift Orbis.

Foreign Policy Research Institute

1967 avslöjade New York Times (1967:1, 32) att FPRI finansierats av CIA ända sedan femtiotalet.
Enligt Bulletin of the Atomic Sciences (1961:103-106) blev FPRI från början av 1955 finaniserat av den starkt högerorienterade Smith-Richardson-stiftelsen, vars enda aktivitet av betydelse var att finansiera FPRI och ”dotterverksamheten” Institute for American Strategy (IAS). I ett svar bekräftade FPRI:s chef Robert Strausz-Hupé att det hade varit huvudfinasieringen fram till 1959 (Strausz-Hupé 1961).

Diamond (1995) skriver med Friedman (1980) som extra underkälla att Smith-Richardson Foundation är känt för att under lång tid ha sponsrat CIA-anknutna mediaprojekt och ledarträningsprogram för personal från CIA och Försvarsdepartementet.

I en senatsrapport (Church Committee 1976:181) påpekades det att CIA fram till 1967 hade hemliga förbindelser med amerikanska stiftelser för att överföra pengar i all hemlighet till verksamhet i privata grupper som stöttades av CIA.

Andra källor som visar institutets CIA-anknytning är Bellant (1991:35), Colby och Dennet (1995:371), Ramparts (1966a:39-40) och Scott (1972:67). Vidare framkommer förbindelser till CIA och andra amerikanska underrättelseorganisationer genom en lång rad personkontakter m m, se nedanför.
Herman och O'Sullivan (1989:100) beskrev FPRI som känt för sina extrema militära synpunkter. De här två författarna arbetade själva vid University of Pennsylvania då boken skrevs och hade därför goda kunskaper om institutet.

FPRI blev alltså etablerat 1955 av Robert Strausz-Hupé som i alla år var organisationens grand old man intill sin död 2002. Hans två viktigaste kollegor och medarbetare i ledningen av FPRI har från starten varit William Kintner och Stefan T Possony. Kintner dog 1997 81 år gammal och Possony var 82 år när han avled 1995.

Alla tre var veteraner från Office of Strategic Services (OSS), Förenta staternas underrättelsetjänst under kriget. Senare omvandlat till Central Intelligence Agency (CIA).

1955 grundlade dessa tre FPRI:s tidskrift Orbis. Både CIA och FBI visade stor begeistring för tidskriften (Diamond 1995:148).

FPRI var från början etablerat som ett till synes vanligt universitetsinstitut. Men banden till University of Pennsylvania bröts 1970 sedan universitetsledningen uttryckt sitt missnöje med Strausz-Hupés allt för högerorienterade synpunkter och hans nära förbindelse med Nixon-administrationen (New York Times 1976, 2002). Detta ska ses i sammanhang med att det några år tidigare avslöjats att FPRI finansierades av CIA.
I vart fall hade FPRI 1981 en egen avdelning i Washington D.C. (New York Times 1981b). Det är sannolikt att den etablerades sedan Ronald Reagan valts till president och existerade under hans period och kanske också något senare.

Robert Strausz-Hupé (1903-2002) - ambassadör i Sverige

Han var född i Wien 1903 och kom till USA 1923. Han blev amerikansk medborgare 1938. Under andra världskriget tjänstgjorde han i OSS. Han var också knuten till University of Pennsylvania från 1946.
Han var bl a utrikespolitisk rådgivare för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater (som förlorade) och Richard Nixon (som vann) under valkampanjerna 1964 och 1968 (New York Times 1967, 2002).

Strausz-Hupé var känd som en iskall ”krigare” och hade många allierade och var en del av ett stort nätverk på yttersta högerflygeln i amerikansk politik. 1969 nominerade den nyvalde presidenten Nixon sin nära rådgivare till ambassadör i Marocko. Men nomineringen blev omedelbart blockerad av ordföranden i Senatens utrikeskommitté, William J Fulbright, som rätt och slätt inställde den utfrågning som var regel i sådana här samanhang. Fulbright menade att att Strausz-Hupé var själva personifieringen av den hårda och kompromisslösa linjen i förhållande till kommunismen (New York Times 1969b, 2002).
Nixon valde att inte ta upp kampen mot Senaten men fick Strausz-Hupé godkänd som ambassadör i Ceylon (i dag Sri Lanka) och Maldiverna 1970-72.

Från 1972-74 var han sedan ambassadör i Belgien.
1974 blev han så utnämnd till ambassadör i Sverige och hade den posten i två år. Detta var efter de s k ”frostens år” (1972-74) då Sverige varit utan amerikansk representation på ambassadörsnivå efter Olof Palmes oförsonliga uttalande om Vietnam-kriget i vilket han liknade amerikanernas krigföring i Vietnam vid Hitlers folkmord. När han dessutom medverkade i ett protesttåg i Stockholm och gick sida vid sida med den nordvietnamesiske ambassadören i Moskva brast alla fördämningar. Ingenting i förhållandet USA - Sverige blev bättre av att Sverige tog emot ett stort antal amerikanska desertörer.

Något som också medverkade till det dåliga förhållandet mellan Sverige och USA var att den svenska regeringen intog en mycket kritisk hållning till juntageneralen Augusto Pinochets regering efter den CIA-stödda militärkuppen 1973 mot den folkvalde presidenten Salvador Allende i Chile. Från amerikanskt håll kritiserade man också Sverige för stödet till frihetsrörelsen ANC i apartheidregimens Sydafrika. Man upprördes också av Palmes vänligt sinnade hållning till Castros Cuba dit han också gjorde ett statsbesök.

I intervjuer med Sveriges Radio sa flera amerikanska journalister att Strausz-Hupé blev utnämnd till ambassadör i Sverige ”som en småelak politisk gest av en fortsatt irriterad president Nixon” (Leifland 1997:181). Han blev sittande till 1988, då han var 87 år gammal".

Senator Fulbright var den gången ännu mer rakt på sak. Han betecknade den nya ambassadören i Sverige som en av ”USA:s främsta antikommunister och ett hot mot världsfreden (Leifland 1997:181).

Efter perioden i Sverige var Strausz-Hupé USA:s NATO-ambassadör 1976-77 då han till slut måste avgå då Jimmy Carter och demokraterna vann presidentvalet.

1981 återkom republikanerna återigen till makten med Ronald Reagan som president och Strausz-Hupé, nu 79 år, blev utnämnd till den mycket viktiga posten som ambassadör i Turkiet.

Vi utgår ifrån att det fanns fyra orsaker bakom valet av Strausz-Hupé:
1) Man ville ha en ambassadör som lätt från sin egen övertygelse kunde komma till tals med den nya militära kuppregimen.
2) Reagan-administrationens strategi mot ”the evil empire” gav Turkiet en ännu starkare roll än tidigare som gränsnation till Sovjetunionen.
3) USA hade efter shahens fall och ambassadockupationen i Iran förlorat en god samarbetspartner och i stället fått en ny fiende i form av mullah-styret. Turkiet som grannstat var perfekt för amerikanska operationer mot Iran. Här hade Turkiet och USA dessutom gemensamma intressen.
4) USA kunde nu också stödja turkarna i en militär lösning av ”det kurdiska problemet”. Det passade utomordentligt bra för den amerikanske ambassadören Strausz-Hupé.

I december 1985 försökte utrikesminister George P Schultz få bort Strausz-Hupé, som nu blivit 83 år, från postern som ambassadör i Turkiet, men andra krafter i Vita Huset sörjde för att han blev sittande till 1988 (New York Times 1985).

1989 vände Strausz-Hupé tillbaka till FPRI som President Emeritus och Distinguished Diplomat-in-Residence (FPRI 2002).

I ljuset av det s k Kurdspåret, som senare visade sig vara ett desinformationsspår lanserat av CIA strax efter mordet (det finns de som hävdar till och med före) ska man ha klart för sig att ambassadören i Turkiet hette Strausz-Hupé och han knappt tre månader före mordet fick fortsatt förtroende trots att det var mot utrikesministerns vilja och trots hans ansenliga ålder av 83 år. Vad var det man visste i Vita Huset som inte utrikesministern kände till?

Detta kommer vi att belysa i en senare artikel där vi grundligt går igenom komplexet kring Kurdspåret. Här konstaterar vi bara att den amerikanska desinformationsgruppen i Palmeutredningen kan knytas till FPRI och till ambassadör Strausz-Hupé med den bakgrund och verksamhet som vi har beskrivit här. Det är således mycket som tyder på att Strausz-Hupé spelade en central roll för den gruppen i Vita Huset som under Reagan-perioden attackerade Sverige och Palme. Något som dessutom hemlighölls för utrikesminister George P Schultz.

Överste William R. Kintner (1915-1997)

Han var en av FPRI:s grundläggare 1955. Han var vicedirektör och Strausz-Hupés efterträdare och tog över som direktör och institutets chef 1969 då Strausz-Hupé startade sin ambassadörskarriär fram till 1973 då han själv utsågs till ambassadör för Thailand. Senare var han FPRI:s president 1975-82. Han var också redaktör för tidfskriften Orbis. Han undervisade vid University of Pennsylvania (UoP) 1961-86. (Pennsylvania State University 2006, Sicherman 1997).

Kintner var född 1915 i Lock Haven, Pennsylvania. Han tog examen vid United States Military Academy, West Point, 1940 och var infanteriofficer i Europa under andra världskriget och senare under Koreakriget. Han var sedan tidigare med i CIA:s föregångare OSS (Sicherman 1997).

Han lämnde det militära 1961 med överstes grad. Senare arbetade han i planläggningsstaben hos försvarsministern och i National Security Council (NSC) innan han gick in i den akademiska världen undert det kalla kriget med utrikespolitik som specialområde (Pennsylvania State University 2006, New York Times 1997).

Kintner var först vid Operations Research Office vid John Hopkins University, och därefter vid Georgetown University. Han var kontaktperson för CIA, troligen vid bägge universiteten (se nedanför om CIA:s användande av universiteten).

1968 var han planläggare av utrikespolitiken i Nixons stab i övergångsperioden mellan valet och tillträdelsen (New York Times 1997).

1973 blev Kintner utnämnd som Nixons ambassadör i Thailand. Vid den här tidpunkten var Sverige och Thailand två av de viktigaste länderna i när det gällde kritiken mot Vietnamkriget; Thailand som bas för politiska och delvis hemlighållna militära operationer; Sverige som en samlingspunkt i Europa för den politiska kampen mot Vietnamkriget som nu också fått spridning i USA. President Nixon ansåg alltså att två av de tre ledarna för FPRI var de bästa kandidaterna till dessa ambassadörsposter.

Året efter avslöjades en skandalös CIA-operation i Thailand. Det avslöjades att Kintner var knuten till CIA vilket utlöste stora studentdemonstrationer och en stark politisk press för att få honom avsatt. Han återvände hem 1975 och tog åter över som chef för FPRI fram till 1982 (New York Times 1974a, 1974b, 1997, Pennsylvania State University 2006). Kintner dog 1997.

Kintner framstod som starkt religiös och tillhörde den s k Swedenborgska kyrkan (Sicherman 1997). Den rörelsen startades av svensken Emanuel Swedenborg (1688-1772). 1817 etablerades den som ett kyrkosamfund i USA, nu känt som Swedenborgian Church of North America. 1890 bröt sig en fraktion ur och etablerade General Church of New Jerusalem med huvudkvarter i Bryn Athyn, Pennsylvania, som i dag är en förstad till Pennsylvania och ligger i ett område nära det som var ”Det Nya Sverige”. Wikipedia beskriver den som ”större, nyare och starkare än den andra fraktionen.

Den sista boken Kintner skrev 1996 var ”The Role of ancient Israel. Written with the Finger of God. A Swedenborgian perspective of the history of the israelites from Abraham to Jesus” (Pennsylvania State University 2006).

Kintner var alltid mycket intresserad av Mellanösterfrågorna och gick t ex 1983 till starkt angrepp mot Sovjets roll i Mellanöstern i en artikel i New York Times 1983.

Stefan T Possony (1913-1995)

Han var - i likhet med Strausz-Hupé � född och uppvuxen i Österrike. (Det var för övrigt också vår desinformationsprofessdor Oswald LeWinter från grannuniversitetet.) Han flydde till Tjeckoslovakien efter Hitlers ockupation av Österrike 1938 och därifrån vidare till Paris 1939. Där blev han anställd i det franska utrikesdepartementet som konsult i psykologisk krigföring samtidigt som han blev konsult för det franska luftförsvaret (Wikipedia, New York Times 1995).

Han engagerades av OSS redan medan han var i Frankrike. 1940 flyttade han till USA och blev forskare vid det OSS-knutna Institute for Advanced Study vid Princeton University i New Jersey. Han var också specialist på psykologisk krigföring i marinens underrättelsetjänst ONI (Weberman 1980:15ff, New York Times 1995).

Från 1946 tjänstgjorde han som specialrådgivare för den assisterande stabschefen för underättelser inom US Air Force om Sovjetunionen och kommunismen, samtidigt som han också var konsult för Eisenhower-administrationen (Weberman 1980:15ff, New York Times 1995).

Enligt Los Angeles Times (1995) arbetade han fortsatt inom underrättelsetjänsten i Pentagon tills han 1961 blev direktör för internationell politik vid Hoover Institution of War, Revolution and Peace vid Stanford University. Här fick han status som professor emeritus från 1985 (New York Times 1995).

Det synes alltså som han inte arbetade full tid på FPRI sedan han varit institutets grundläggare 1955. Men han delade sin tid mellan FPRI och Pentagon och senare Hoover Institution. Han beskrivs dock hela tiden som ”medlem” av FPRI som gav ut många av Possonys skrifter och böcker. Det ska noteras att han också skrev flera böcker tillsammans med Strausz-Hupé och Kintner (se nedan).

Den nåv�rende FPRI-sjefen Harvey Sicherman beskrev Possony som en av Strausz-Hupés n�re intellektuelle sjelefrender (Sicherman 2003).

1970 gav Possony tillsammans med den kände science fiction-författaren Jerry E. Pournelle ut boken The Strategy of Technology, som beskrev en strategi där ett land utnyttjar sina överlägsna teknologiska resurser som för att utveckla vapensystem som tvingar fienden på knä.

Possony har fått äran av att ha lanserat idén om att utplacera raketsystem i rymden (det s k Star Wars) medan han arbetade vid Hooverinstitutionen. Härifrån påverkade han 1983 president Reagan att lansera idén under namnet ”Strategic Defense Initiative” (SDI) (Los Angeles Times 1995, Wikipedia). 1982 var han en av grundläggarna av International Strategic Studies Association i Washington DC.

FPRI-uppdrag för NSC och JCS

FPRI:s stora betydelse, centrala position och nära anknytning till makttoppen i Washington framträder klart genom det samarbete som etablerades 1958 mellan FPRI, Joint Chiefs of Staff (JCS), dvs den militära försvarsledningen, och National War College (NWC) för att genomföra direktiv från NSC samma år (Bell 1963:5-6, Bulletin of the Atomic Sciences 1961:103-106, Diamond 1995:47ff, New York Times 1961).

FPRI var då redan en av huvudarrangörerna för en serie konferenser kallade National Military-Industrial Cenferences som var en mötesplats för militärer, underrättelsefolk och stora koncerner. Av dessa blev FPRI tillsammans med sin systeroganisation American Security Council (ASC) utvalt av JCS och NWC att etablera Institute for American Strategy (IAS) som senare bytte namn till American Security Council Foundation (ASCF). Detta skulle bli det operativa organ som skulle genomföra direktivet.

Medan ASCF blev det operativa organet var det FPRI som levererade det ideologiska innehållet. FPRI-medarbetarna Walter F. Hahn och John C. Neff redigerade kursboken American Strategy for the Nuclear Age, och själva ”bibeln” Protracted Conflict kom året efter, skrivet av ingen mindre än Robert Strausz-Hupé tillsammans med William M. Kintner, James E. Dougherty och Alvin J Cottrell (Bell 1963:6, Bulletin och the Atomic Sciences 1961: 103-106).
Direktivet var först hemligt, men blev känt då den liberale senatorn William Fulbright den 2 augusti 1961 ställde en fråga om detta i Senaten och la in ett memorandum om saken i Senates mötesprotokoll (Fulbright 1961:13436-13442).

Han citerade från detta att avsikten var ”att utnyttja militär personal för att väcka allmänhetens medvetande om det kommunistiska hotet.”
Fulbright sa vidare:

”Förbindelserna mellan Foreign Policy Research Institute, Institute for American Strategy, Richardson Foundation, National War College och Joint Chiefs of Staff bör undersökas på nytt med utgångspunkt från om dessa förhållanden står bakom synpunkter som är i strid med presidentens. Dessa förbindelser kan skapa specielt aggressiva synpunkter och styrande inflytande på militära och civila strategiska uppfattningar än vad som är önskvärt.”

New York Times (1961:1, 56) skrev om direktivet:

”President Eisenhower och hans politiska toppledare bestämde att det kalla kriget inte kunde utkämpas som en serie isolerade och ofta oavhängiga aktioner. Det skulle i stället utkämpas med koncentration av regeringens alla resurser och med full förståelse och stöd av civilbefolkningen. Specielt blev det bestämt att militären skulle användas för att underbygga ansträngningarna i det kalla kriget. Detta var huvudinnehållet i det fortfarande hemliga dokumentet om det kalla kriget från National Security Council. Genomförandet av detta i Försvarsdepartementet blev beordrat genom en serie direktiv och vägledningar, också hemliga, riktade direkt till de högsta civila och uniformerade myndigheterna.”

Detta vart alltså ett oerhört viktigt direktiv som blev utformat av NSC som drygt 20 år senare blev den centrala kommandomyndigheten för Iran/Contras-operationerna. 1958 allierade sig sig NSC med FPRI och dess närmaste syster- och dotterorganisationer i en nationell insats för att indoktrinera befolkningen och hela den militära apparaten i det kalla kriget. En aktion där ”alla regeringens resurser” sattes in.

New York Times (1961) beskrev hur kampanjen urartade:

”Många officerare på hög och mellannivå indoktrinerade sina soldater och civilbefolkningen i närheten av baserna med politiska teorier som påminner om John Birch Society.”

John Birch Society var en av de mest extrema och militanta högerorganisationerna i USA på den tiden.

Och senator Fulbright skrev i sitt memorandum:
”Vid minst 11 tillfällen har man uppenbarligen som ett resultat av NSC:s politik i de faktiska programmen använt sig av extremt radikala högerorienterade talare och/eller motsvarande material.”

En av de namngivna talarna Fulbright använde som exempel var FPRI:s William Kintner (Diamond 1995:48)

FPRI:s viktigaste böcker

Både Strausz-Hupé, Kintner och Possony var mycket produktiva författare av böcker, skrifter och artiklar. Här nedan redogörs för de tre viktigaste böckerna för att man ska förstå deras syn på strategi och internationell politik.

Protracted Conflict (1959) skrevs av Strausz-Hupé, Kintner och medförfattarna Dougherty och Cottrell med efterord av Possony. Detta var ”bibeln” som användes i propagandauppdraget från NSC. Här utnyttjade författarna grundligt det pågående hotet från Sovjet, och beskrev den västliga världens naturliga tendens att hoppas på det bästa och vänta tills det för sent. De kritiserade den officiella politiken som innebar att vänta på angreppet och ge motparten taktisk flexibilitet och argumenterade för ”att stoppa och slå tillbaka” vilket motsvarar det som under Reagan-perioden blev kallat ”rollback” och innebar att Väst skulle stoppa kommunistisk expansion och vinna tillbaka förlorade områden.

Författarna påpekade att om Väst accepterade status quo och i vart fall officiellt underlät att ingripa i förhållanden bakom järnridån, medan Sovjet var helt inställt på att exportera revolutionen, accepterade man en ”krigszon” på egen sida och en ”fredszon” bakom järnridån. Därmed kom det kalla kriget att utspelas på hemmabana. Ytterligare obalans blev det därför att de västliga samfunden var öppna och lätta att arbeta i och få information ifrån, medan de kommunistiska var slutna och totalt kontrollerade och än en gång därför att man i Väst satte moraliska begränsningar på sina handlingar, vilket man knappast gjorde på den andra sidan. Väst överlät till motparten de starkaste vapnen därför att man inte ville sjunka ned på samma nivå. Med en sådan obalans kunde utvecklingen i det långa loppet bara gå en väg.

Boken fick stor betydelse i sin samtid. Både Dean Acheson och Henry Kissinger gav den sin välsignelse (Sicherman 2003).
1961 utgav Strausz-Hupé, Possony och Kintner en ny ”bibel”, A forward Strategy for America, som var en teoretisk analys av strategi för det kalla kriget; en samlad strategi för hela världen.

Författarna gav uttryck för att Väst var på väg att förlora det kalla kriget, och föreslog att man borde möta den sovjetiska ”protacted conflict” med kraft längs hela yttergränsen av det sovjetiska området, samtidigt som man byggde upp ett starkt försvar i de intilliggande områdena. Detta ville ta ifrån Sovjet den taktiska flexibiliteten. Genom att ställa upp med överlägsen militär styrka, kunde Sovjet-hotet nedkämpas. Strategin måste bygga på förutsättningen att ”vi icke kan tolerera att ett politiskt system som har både växande förmåga och en cynisk vilja att ödelägga oss får överleva”. Sicherman (2003) påpekade att boken inriktade sig på det man senare kom att kalla ”regimändring”.

Triologin blev komplett genom Building the Atlantic World (1963) av Strausz-Hupé, Dougherty och Kintner. Författarna gick bland annat in för att omdana NATO till en överstatlig union för att undgå västlig splittring över inte minst atomstrategin och vända maktbalansen permanent mot Sovjet. Detta, ansåg de, borde vara USA:s viktigaste internationella mål. Annars skulle västlig splittring öppna dörrarna för kommunistisk infiltration.

Lukrativa uppdrag för FPRI

Redan 1958, innan den första av dessa böcker gavs ut - och bara tre år efter att FPRI etablerats - blev Strausz-Hupé inviterad till att delta i en diskussion om amerikansk eftergivenhet och sovjetisk aggression i ett program i en TV-kanal i Washington. Utgångspunkten var att tre av regeringens centrala rådgivare, bland andra Robert C. Sprague i NSC, hade hävdat att det var risk för ett plötsligt överraskande angrepp från Sovjet och att USA var oförberett samt att amerikanska myndigheter höll detta hemligt för befolkningen (New York Times 1958).

Detta var en tidig markering av FPRI som skulle byggas upp som ett slagkraftigt organ för CIA med tre tidigare OSS-medarbetare i ledningen. Därför tog det inte långt tid förrän CIA också sörjde för att det strömmade in en rad lukrativa uppdrag till FPRI från Washington.

1959 var FPRI ett av fyra institut som fick dela på en pott på 300.000 dollar (ett enormt belopp på den tiden) för att utreda USA:s utrikespolitik åt Senatens utrikeskommitté. FPRI skulle arbeta med Västeuropa där det vid den här tiden var stor risk för sovjetisk expansion (New York Times 1959b).

Rapporten blev levererad i oktober samma år, och anbefallde en stark konventionell och kärnfysisk upprustning av NATO (New York Times 1959b).
Vid samma tid fick FPRI ett kontrakt från en presidentkommitté som utredde USA:s program för militär utlandsassistans. Strausz-Hupé upplyste om att dessa två uppdrag grundlade de väsentligaste delarna av FPRI:s finansiering på den tiden (Strausz-Hupé 1961).

Ett tecken på hur dessa tankar fick genomslag är att FPRI 1964 fick i uppdrag av plandirektören i US Air Force att utföra studien Alternative US Strategies and America's Future för 95 000 dollar med Kintner som projektledare. Året därpå fick FPRI fån samma håll ett ännu större uppdrag värt 163 000 dollar som ledde till rapporten Evolution in Eastern Europe and its Implications for US Security (Klare 1970:54). Det följdes senare av flera omfattande uppdrag.

FPRI, Vita Huset och det republikanska partiet

Uppdraget från National Security Council (NSC) 1958 var bara början på ett långvarigt och nära förhållande till Vita Huset under republikanska administrationer. Här är några exempel vid sidan om alla ambassadörsjobben för Strausz-Hupé och Kintner:
New York Times skrev 1967 att Richard Nixon som ett led i sin presidentvalskampanj byggt upp ett kontaktnät vid amerikanska universitet och forskningsinstitutioner för att etablera en ”energibank” på omkring 100 akademiker. En av dessa var Strausz-Hupé, som blev presenterad som chef för en av USA:s mest prominenta utrikespolitiska tankesmedjor. På den listan var han namngiven tillsammans med Herman Kahn vid Hudson Institute. Vid sidan om FPRI använde sig Nixon av Hoover Institution där Possony var direktör för internationell politik, och Centre for Strategic Studies vid Georgetown University, som vi senare ska se var en nära samarbetspartner med FPRI (New York Times 1967).

Faktiskt var det så att Strausz-Hupé så tidigt som 1968 var nära att bli National Security Advisor (NSA), dvs chef för NSC. Nixon var i början intresserad av att använda sig av honom på grund av hans strategi som gick ut på att vinna Vietnamkriget genom ett direkt och snabbt angrepp mot Nordvietnam. Men han blev övertalad att avstå och valde i stället Henry Kissinger (Sicherman 2003) som NSA. Han tillträdde januari 1969 och hade jobbet fram till 1975.

Det var ingen besvikelse för FPRI, för Kissinger hade tidigare, i slutet av 50-talet, varit en av FPRI:s juniormedarbetare - och således en av Strausz-Hupés elever. Då hade han redan varit ett år (1955) i NSC som konsult vid NSC:s Operations Coordinating Board. Under perioden 1961-62 var han tillbaka i en annan underordnad ställning i NSC (Nobelsinstitutet 1973, New York Times 1968).

Innan det blev känt att Nixon ville ha Kissinger hade han och några av hans närmaste medarbetare ett möte med Strausz-Hupé, Kintner och Kissinger (New York Times 1968) Troligen var det vid detta möte som ställningen som National Security Advisor blev besatt och Strausz-Hupés framtida hemliga roll fastställdes.
Kissinger blev som känt senare också utrikesminister men fortsatte samtidigt som NSA - vilket var en ovanlig kombination. Förklaringen till denna dubbelroll ligger inte minst i de operationer som pågick i Chile fram till och efter kuppen mot Chiles folkvalde president Salvador Allende och behovet av direkt personlig ledning av både Kissinger och Nixon.
I april 1969 deltog Strausz-Hupé i ett rådslagsmöte med Nixon och NSC-staben (New York Times 1969a). Det var kort tid före Nixons misslyckade försök att utnämna Strausz-Hupé till ambassadör i Marocko - men ändå början på en långvarig ambassadörkarriär.

Ännu en av FPRI:s tidigare juniormedarbetare fann vägen in till Nixons administration: James Schlesinger som blev CIA-chef (1973) och försvarsminister 1973-75 (Sicherman 2003).

Man kan nästan säga att FPRI var på väg att skaffa sig sin egen president då general Alexander M. Haig 1979 bestämde sig för att konkurrera om den republikanska nomineringen sedan han avslutet sitt tid som chef för NATO - före det jobbet var Haig säkerhetspolitisk specialist vid FPRI! (New York Times 1979). Haig hade varit Nixons stabschef och Kissingernas närmaste man i NSC. Faktiskt var det Haig som ledde lobbykampanjen mot Senaten för att säkra Strausz-Hupé's utnämning till ambassadörsjobbet på Sri Lanka och Maldiverna sedan denne nekats tillträda som ambassadör i Marocko (Sicherman 2003).

Haig avbröt sin kamp för nominering till presidentkandidat i december 1979 och stöttade i stället Reagans nominering. Han blev som alla vet Reagans förste utrikesminister. I januari 1981 hade de två sitt första arbetsmöte sedan Reagan tillträtt som president. Då hade Haig redan utnämnt två personer till sin stab. Den ene var Harvey Sicherman - som vi flitigt hänvisar till i vår text - som då var FPRI:s vicedirektör för forskning (från 1978) och specialist på Mellanöstern och nationell säkerhet. Han är i dag FPRI:s chef (New York Times 1981a, FPRI 2010).
I början av december 1980 hölls ett mycket speciellt möte i FPRI:s lokaler i Philadelphia. På den ena sidan av bordet satt en delegation sovjetiska vapenspecialister ledda av Georgi A. Arbatov, som var chef för Kremls Institut för USA och Canada och medlem av kommunistpartiets centralkommitté. På den andra sidan satt en grupp konservativa republikaner med anknytning till den nyvalde men ännu icke installerade president Reagan under ledning av William Kintner som då var direktör för FPRI. Mötet blev beskrivet som ”privat”, men handlade om det framtida utkastet till det s k SALT II-avtalet som året före framförhandlats av president Jimmy Carter och Sovjetunionens ledare (1964-1982) Leonid Brezjnev som Reagan-anhängarna ville förändra (eller över huvud taget inte ingå i) (New York Times 1980).
I själva verket var detta förhandlingar mellan världens två supermakter. Och det visar kanske ännu mer än allt annat hur centralt FPRI stod i miljön kring Reagan och hans försvars- och säkerhetspolitiska rådgivare som från och med nu gick in för att knäcka ”the evil empire” med NSC som den centrala kampanjstaben. Det var detta NSC som skapade Iran/Contras-skandalen, och som sörjde för att FBI höll sina beskyddande händer över desinformationsgruppen från Pennsylvania och att CIA verkställde sina egna desinformationsoperationer mot Palmeutredningen.
Inte att undra på att FPRI vid den här tiden etablerade sitt Washington-kontor.

En intressant koppling är att Arbatov var den sovjetiske representanten i den s k Palmekommissionen (International Independent Commission on Disarment and Security Issues) som Olof Palme hade etablerat fyra månader före det topphemliga mötet i Philadelphia (Bulletin of the Atomic Sciences 1980). Hökarna i Washington hade nog sina speciella synpunkter på att Palme till synes lierat sig med motparten, representerad av Arbatov.

FPRI: desinformation och psykologisk krigföring

På många sätt representerar FPRI en slags förlängd arm involverat i det som kan kallas en parallell verksamhet, dvs en form av inofficiell maktutövning i det civila samfundet med stöd av och styrt av det officiella USA under de republikanska presidenterna.
Redan det tidiga uppdraget från NSC och NWS visar att FPRI inte på något sätt var ett vanligt akademiskt forskningsinstitut som man finner på alla universitet. Det var ett direkt huvudinstrument för NSC i en gigantisk psykologisk propaganda- och indoktrineringsaktion riktad mot det amerikanska folket. Psykologisk propaganda är närbesläktat med desinformation. Vi kommer i nästa artikel att gå närmare in på FPRI:s roll och samarbetspartners i samband med psykologisk krigföring och desinformation och ”low intensity conflict”.
Frågan är om det är en tillfällighet att alla i vår desinformationstrio från Palmeutredningen hade förbindelser med delstaten Pennsylvania, att två av dem var professorer vid grannuniversitetet (Pennsylvania State University medan FPRI fanns vid University of Pennsylvania) och att den mest prominente och centrala av de tre användes som föredragshållare av FPRI och skribent i tidskriften Orbis.

FPRI och PSU

Det är för övrigt mycket möjligt att FPRI (vid University of Pennsylvania) hade en underavdelning eller egen grupp vid Pennsylvania State University (PSU). Vid sidan om professor Robert Harkavy har vi funnit många personkontakter mellan FPRI och PSU; professorer och andra akademiker vid PSU har varit engagerade eller anställda vid FPRI, PSU-forskare har föreläst vid FPRI och omvänt, PSU-forskare har skrivit artiklar i Orbis eller fått artiklar utgivna av FPRI på andra sätt. En av FPRI:s styrelseordförande hade som tidigare student högsta utmärkelse från PSU, och en annan styrelsemedlem hade också en bakgrund från PSU. Många av dessa, som på olika sätt varit verksamma inom både FPRI och PSU, har haft omfattande förbindelser med Washinjgton, militära institutioner m m.

CIA:s utnyttjande av universiteten

CIA har från början rekryterat personal från USA:s akademiska miljöer. Under andra världskriget tjänstgjorde många akademiker inom underrättelsetjänsten OSS som ju senare blev CIA. I slutet av fyrtiotalet rekryterade Frank Wisner, direktör för CIA:s Office of Policy Coordination (OPC) 500 hemvändande OSS-professorer som fick i uppdrag att rekrytera lovande studenter från både USA och andra stater till CIA (Corson, 1977:309).

1966 framträdde koordinatorn Stanley K. Sheinbaum vid Michigan State University, som stod bakom ett stort Vietnam-projekt, i tidsskriften Ramparts med bekännelser om att universitetet blev använt som en front för CIA fram till 1959. Universitetets eget folk arbetade på uppdrag av CIA, bl a i förbindelse med uppbyggandet av säkerhetspolisens organisation i Sydvietnam, och CIA fick sina agenter officiellt anställda som professorer. Några av dem utgjorde en egen operativ enhet som drev underrättelseoperationer i Vietnam. Omkring 200 akademiker arbetade under sju år i en stor byggnad för internationella program finansierade av CIA. En av de professorer som utarbetet programmet sa att initiativet hade kommit från vicepresidentRichard Nixon (under Eisenhowers presidentperiod) men ändrade sig sedan och menade att det kanske var från utrikesminister John Foster Dulles eller dennes bror, CIA-chefen Allen Dulles (Ramparts 1966b). Sammanlagt tog universitetet emot 25 miljoner dollar från 1955-59 ”to provide academic cover to five CIA agents stationed in Sydvietnam” (Witanec 1989:25 och Hinckle 1966:11-12).

Sheinbaums bekännelser i tidskriften Rampart blev början på en rad avslöjanden som bl a omfattade Massachusetts Institute of Technology (MIT), Harvard University och universiteten i Columbia, Miami och Californien. Det visade sig också att CIA i stort sett hade övertagit National Student Association (Penthouse 1979).

Avslöjandet medförde granskning i Kongressen. I en senatsrapport (Church Committee 1976:181, 189-91) slog man fast att CIA hade haft långvariga hemliga förhållanden till amerikanska universitetsmiljöer. Rapporten visade att CIA hade använt sig av hundratals amerikanska professorer, universitetsadministratörer och färdigubildade studenter från mer än 100 universitet för att bedriva underrättelsetjänst utomlands, för att utföra forskning och författa böcker och propagandamaterial.
Penthouse (1979) avslöjade att den urspungliga rapporten blivit ”betydligt omarbetad” och en rad detaljer tagits bort från originalet efter kraftiga reaktioner från CIA.

Churchkommittén påpekade att det inte fanns något som hindrat CIA att utvidga sin användning av akademiker i underrättelsetjänsten. Efter avslöjandena försökte man på olika sätt att skapa en öppenhet gentemot förhållandet till CIA men i vart fall fram till 1979 hade detta inte lyckats (Penthouse 1979).
Enligt Corson (1977:312) fanns det i slutet på 70-talet runt 5000 akademiker som på ett eller annat sätt arbetade för CIA. Ca 60 procent av dessa var helt medvetna om förhållandet och mottog fast betalning som lön och forskningsmedel.

Senare, och speciellt efter terrorattacken 11 september 2001, har CIA ytterligare trappat upp sina kontakter med akademiska miljöer men under ett starkare intryck av legitimitet knutet till uppfattningen om ett ”reformerat” CIA (Gibbs 2003, Lingua Franca 2003:35-43). Professor David Gibbs vid University of Arizona skrev en krönika i Los Angeles Times att något är allvarligt fel när det blivit acceptabelt att så många vetenskapsmän, speciellt samhällsvetare, arbetar fast för CIA:

”CIA har haft en nyckelroll i många av de internationella konflikter som är tema för akademikernas forskning. Om samhällsvetare arbetar för CIA hur kan de då fungera som objektiva forskare utan särintressen?”

Churchkommittén fann att i de flesta fall var det ingen annan än professorn själv som visste att han jobbade för CIA. Därmed kan CIA-professorerna använda sig av kunskap och information som inte andra har och skaffa sig erkännanden och långa, imponerande CV:n, och därmed bli ändå nyttigare som förmedlare av CIA:s egna versioner av historien och nutiden. (Denna form av att bygga upp verksamheten med hjälp universitetsfolk liknar mycket hur man idag använder sig av representanter för media).

Vår professor och informationssvindlare Robert Harkavy har ett sådant CV även om inte CIA:s nämns. Däremot hans verksamhet inom viktiga civila och amerikanska militära institutioner inom säkerhets-, utrikes- och försvarspolitiken där han hade en rad uppdrag som uppenbart har krävt högsta säkerhetsprövning.

Västeuropeiska projekt 1983-84

Ett akademiskt CIA-projekt som är speciellt intressant i vårt sammanhang är ”the European Non-State Actors Projects” vid Rutgers-universitetet i New Jersey som pågick under 1983-84. I detta projekt använde man sig av 100 studenter - ovetande om sina roller - för att samla in information om organisationer, partier, fackföreningar etc i Västeuropa för att utforska om de hotade USA:s geopolitiska och militära intressen. Projektet leddes av professor Richard Mansbach som från början kom från Rutgers och sedan vände tillbaka efter en lång period med uppdrag för olika underrättelsetjänster och några år med fast anställning i CIA (CounterSpy 1984:42-44).

Detta var en period med starkt europeiskt motstånd mot Reagans utrikespolitik, särskilt med fokus på utplacering av raketer i Europa. På den europeiska scenen var Olof Palme en av de mest profilerade kritikerna.

Fulbright-stipendier

Enligt Church-kommittén hade CIA interna riktlinjer som sa att man icke skulle använda sig av vetenskapsmän, lärare, studenter som fått Fulbright-stipendier av en speciell styrelse som tillsatts av presidenten. Men reglerna hindrade inte CIA från att använda sig av andra stipendiater enligt bestämmelser i den s k Fulbright-Hays Act som rör sig om konstnärer, idrottsfolk, ledare av olika slag, specialister eller deltagare i mässor och utställningar. Reglerna hindrade heller inte användandet av stipendiater från andra statliga program (Church Committé 1976;191).
Det fullständiga namnet på denna lag är ”the Mutual Educational and Cultural Exchange Act”. Den blev antagen 1961 efter förslag från den demokratiske senatorn J. William Fulbright samtidigt som man tog en ny lag om utvecklingshjälp och fredsstyrkor. Avsikten var att främja fred, utveckling och internationell förståelse genom utbildning och kulturellt utbyte. Lagen låg till grund för ”Fulbright-programmet” som bl a består av att dela ut stipendier till deltagare i utvecklingsprogram.

Det finns ingen grund till att tro att CIA respekterade sina egna regler om att inte använda sig av folk med stipendier från presidenten. Det var också fullt möjligt för CIA att placera sina utvalda professorer eller studenter i Fulbrightsystemet genom att kalla dem för specialister eller deltagare i diverse utställningar som passade in i regelverket.

Ett exempel som tyder på det första är kemistudenten Marvin W. Makinen som kom från University of Pennsylvania då han 1961 var utvecklingsstudent på Väst-Berlins fria universitet med Fulbright-stipendier.
Makinen, som pratade flytande finska och tyska, skröt över sina förbindelser med CIA innan han reste in i Sovjetunionen där han blev arresterad och dömd till åtta års fängelse då han tog bilder av en militär anläggningen i Kiev. Makinen erkände att han arbetade för CIA med det var inte överraskande att CIA förnekade det. Däremot tyder det på att han verkligen arbetade för CIA när han två år senare blev utväxlad mot ett sovjetiskt par som dömts för spioneri i Väst. Källan (Minnick 1992:145 med Ranelagh 1986 som underkälla) skrev att det var vanligt att CIA rekryterade studenter vid det Fria Universitetet till korta spionuppdrag i Östeuropa och Sovjet.
Vår poäng med den här lilla historien - och det finns givetvis många sådana - är att vi här har ett exempel på CIA:s utnyttjande av universiteten och att detta också omfattade personer med utvecklingsstipendier i utlandet. Professor Robert Harkavy, som blev stämplad som informationssvindlare av Granksningskommissionen (GK), vistades med stöd av Fulbright-stipendier hos SIPRI i Sverige 1985. Betydelsen av detta återkommer vi till i en senare artikel.

”Ett helt universitet med CIA-professorer”

Sammanfattningen av CIA:s utnyttjade av universiteten uttrycks bäst genom att citera CIA:s presstalesman Sharon Foster 1988 (Bennish och Mullen 1988:39).

”CIA har tillräckligt med professor under kontrakt att det skulle fylla upp ett helt universitet.”

Konklusion

Vi har visat att desinformationsgruppen på tre man sändes ut med en avsikt som måste ha fastställts på högsta nivå i Vita Huset. Närmare bestämt inom NSC som styrde FBI:s och CIA:s operationer mot Palmeutredningen vid en tidpunkt då NSC hade som uppgift att utföra de olagliga operationer som sedan kom att kallas Iran/Contra-skandalen. Denna avslöjades hösten 1986, omkring ett halvår efter mordet på Olof Palme, men det är fortfarande mycket kring denna monumentala skandal som inte är uppklarat.

Vi har knutit gruppen till Pennsylvania och till ett särskilt institut, FPRI, som bedrev desinformation och hade fasta band till Vita Huset och NSC och utförde operationer direkt på uppdrag av NSC och CIA � vars representanter till och med satt i förhandlingar med Sovjet för presidentens räkning.

Vidare har vi visat att Pennsylvania och FPRI har haft speciella anknytningspunkter till Sverige. Vi kan också visa att svenskamerikanen Nils H. Wessel (jr) vid årskiftet 1981/82 blev ny chef för FPRI och som redaktör för Orbis. Han hade det jobbet fram till 1985, dvs under en mycket kritisk period för operationerna mot Palme.

Det är möjligt att FPRI har haft som särskild uppgift att övervaka svensk säkerhets- och utrikespolitik då Sveriges geopolitiska situation fanns i gränsområdet mellan öst och väst, speciellt för att man i den zonen ville stoppa sovjetisk expansion på alla områden � och helst slå tillbaka. Det var säkert så att FPRI:s idéer stod i stark motsatsställning till Palmes. Detta tror vi också var orsaken till Strausz-Hupé placerades som ambassadör i Sverige.

I nästa artikel ska vi koppla FPRI och personerna i och omkring institutet till många organisationer och enskilda personer som utförde olovlig verksamhet för NSC på 70- och 80-talet. Vi kommer också att koppla detta till en rad personer som har haft misstankar riktade mot sig under mordutredningen i Sverige.

Källor

Bell, Daniel (1963): The Radical Right. Doubleday Anchor Book (paperback).
Bellant, Russ (1991): Old Nazis, the New Right and the Republican Party. South End Press. (reviderad utgåva av tidigare utgivning 1989).
Bulletin of the Atomic Sciences (1961): School for strategy. Mars.
Bulletin of the Atomic Sciences (1980): Scandinavian initiatives. December.
Bennish, Steve och Frank Mullen (1988): 007 Hitt Street. Columbia Daily Tribune 17 juni. Som citeras i Mills (1991).
Church Committee (1976): The Final Report of the Select Committee To Study Governmental Operations With Respect To Intelligence Activities ("Church Committee"), Book I, "Foreign and Military Intelligence," US Senate, April 26, 1976.
Colby, Gerard och Charlotte Dennett (1995): Thy Will Be Done. Harper Collins.
Corson, William (1977): The Armies of Ignorance: The Rise of the American Intelligence Empire. Dial.
CounterSpy (1984): Rutgers University: Intelligence Goes to College. Juni � augusti.
Diamond, Sara (1990): “Private aid” to Soviet right has official ties. Guardian. 9 maj. Som refererats av Diamond (1991).
Diamond, Sara (1991): Corporate Interference: Endowing the right-wing academic agenda. Covert Action Information Bulletin #38. Hösten 1991.
Diamond, Sara (1995): Roads to Dominion. Guilford Press.
Diamond, Sigmund (1992): Compromised Campus. The Collaboration of Universities with the Intelligence Community 1945-1955. Oxford University Press.
Encyclopedia Britannica (1985): Micropedia.
Foreign Policy Research Institute (FPRI) (2002): Robert Strausz-Hupé, Founder of FPRI. Nekrolog 24 februari.
Foreign Policy Research Institute (FPRI) (2010): Harvey Sicherman, President.
Friedman, John S (1980): Public TV’s CIA Show. Nation. 19-26 juli. Som refererats av Diamond (1991).
Fulbright, William (1961): Memorandum Submitted to the Department of Defense on Propaganda Activities of Military Personnel. Congressional Digest 2 augusti. Som referats av Bell (1963:5) och Diamond (1995:46ff.)
Gibbs, David N (2001): Academics and Spies: The Silence that Roars. Los Angeles Times 28 januari.
Gibbs, David N (2003): Spying, Secrecy and the University. The CIA is Back on Campus. CounterPunch 7 april.
Granskningskommissionen (GK) (1999): Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme. Granskningskommissionens betänkande. SOU 1999:88.
Herman, Edward och Gerry O’Sullivan (1989): The “terrorism” industry. The experts and institutions that shape our view of terror. Pantheon Books.
Hinckle, Warren (1966): The University on the make. Rampart. April 1966. Som citerats av Mills (1991).
Kintner, William R (1996): The Role of ancient Israel. Written with the Finger of God. A Swedenborgian perspective of the history of the israelites from Abraham to Jesus.
Klare, Michael (ed) (1970): The University-Military-Police Complex. The North American Congress on Latin America (NACLA) 1970.
Leifland, Leif (1997): Frostens år - om USA:s diplomatiska utfrysning av Sverige. Nerenius & Santerus.
Lingua Franca (2000): For Your Eyes Only. November.
Los Angeles Times (1995): Stefan Possony [dies]; Pioneered Air War Strategy in WWII 3 maj.
Mills, Ami Chen (1991): Covert hand in the academic cookie jar. Covert Action Information Bulletin #38. Höst.
Minnick, Wendell L (1992): Spies and provocateurs. A worldwide encuclopedia of persons conducting espionage and covert action 1946-1991. McFarland & Co.
New York Times (1958): 3 advisers to US charge bundling in defense policy. 6 juli.
New York Times (1959a): Foreign policy studies. 4 reserach groups receive Senate contracts. 11 februari.
New York Times (1959b): Report to Senate asks strong NATO. 15 oktober.
New York Times (1961): Right-Wing Officers Worrying Pentagon. 18 juni.
New York Times (1967): Aid by CIA put in the millions; group total up. 19 februari.
New York Times (1968): Kissinger called Nixon’s choice for advisor on foreign policy. 30 November.
New York Times (1969a): Nixon meets 50 academicians for foreign policy discussion. 13 april.
New York Times (1969b): President yields on a nomination. 23 december.
New York Times (1969c): Gen Haig drops political efforts. 23. december.
New York Times (1974a): US-Thai relations expected to survive CIA blow. 21 januari.
New York Times (1974b): Rebel Students the key to Thai future. 22 januari.
New York Times (1975): New Thai government seated; US ambassador is reassigned. 22 februar.
New York Times (1976): Foreign Affairs Expert Robert Strausz-Hupé. 21 februari.
New York Times (1980): Russian aides express reluctance on arms talks. 16 december.
New York Times (1981x): Soviet said to ease its views on terror. 31 maj.
New York Times (1981a): Haig and Reagan talk in capital. 7 januari.
New York Times (1981b): The Calendar. 14 december.
New York Times (1983): Gaps in a Soviet analysis of the Mideast. 17 juli.
New York Times (1985): The Ambassadorship Bout. 13 december.
New York Times (1995): Stefan T. Possony, 82 [dies], a scholar of international security affairs. 2 maj.
New York Times (1997): W. R. Kintner, 81, Dies: World Affair Expert. 9 februari.
New York Times (2002): Robert Strausz-Hupé, envoy and cold-war stalwart, [dies at] 98. 26 februari.
Nobelinstitutet (1973): Henry Kissingers biografi.
Pennsylvania State University (2006): Kintner, William Roscoe (biografi).
Penthouse (1979): Spies on Campus. Oktober.
Possony, Stefan T, Jerry E. Pournelle, och Francis X. Kane (1970): The Strategy of Technology. Elektronisk utgåva http://www.jerrypournelle.com/slowchange/Strat.html.
Ramparts (1966a). Mars.
Ramparts (1966b). April.
Ranelagh, John (1986): The agency: The rise and decline of CIA. Simon & Schuster.
Scott, Peter Dale (1972): The War Conspiracy. The Secret Road to the Second Indochina War. Bobbs-Merrill Co.
Sicherman, Harvey (1997): William R. Kintner: an appreciation. Obituary. ORBIS. Summer.
Sicherman, Harvey (2003): Robert Strausz-Hupé. His Life and Times. Orbis våren 2003.
Strausz-Hupé, Robert (1956): Power and Community. Atlantic Press.
Strausz-Hupé, Robert, William R Kintner, James E Dougherty och Alvin J Cottrell (1959): Protracted Conflict. Harper.
Strausz-Hupé, Robert (1961): For the Record. Bulletin of the Atomic Sciences. December.
Strausz-Hupé, Robert, William R Kintner och Stefan T Possony (1961): A forward strategy for America. FPRI/Harper & Brothers.
Strausz-Hupé, Robert, William R Kintner och James E Dougherty (1963): Building The Atlantic World. FPRI/Harper & Row.
Strausz-Hupé, Robert (1965): In My Time: An Eclectic Autobiography. W W Norton.
Weberman, A, J. (1980): The story of Mankind Research Unlimited, Inc. Covert Action Information Bulletin nr. 9. Juni.
Witanec, Robert (1989): The CIA off campus. Covert Action Information Bulletin. Vinteren 1989. Som citeras av Mills (1991).