Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT besökare från ca 50 länder varje månad

 

På den här sajten publicerar vi kapitel för kapitel boken
Han sköt Olof Palme
av kriminalinspektör Börje Wingren och journalisten Anders Leopold.

 

Åter till startsidan

Börje Heeds förord som visar att han efter att ha läst utredningsmaterialet i manuskriptform delade Wingrens uppfattning om vem som mördade Olod Palme.

Börje Wingrens inledning i vilken han ger en sammanfattning av konflikten mellan spaningsledning och förundersökningsledaren, vilken bidrog till ett kaos som allvarlig skadade hela mordutredningen.

Kapitel 1. En teater eller biograflokal är numera ett klassiskt gömställe efter ett statsmannamord. Oswald försökte gömma sig på en teater efter mordet på president Kennedy. 45 minuter efter mordet på Olof Palme kommer en man insmygande på Saga-biografen på Kungsgatan...
Kapitel 2. Om en bok, ett manuskript och anonyma brev som berättar mycket om dess författare.
Kapitel 3. Först ljög biografpersonalen för att dölja att de hade vinfest på arbetstid. Det fick förödande inverkan på utredningen.
Kapitel 4.
För många Grand-män - Mårten Palmes vittnesmål.
Kapitel 5. Victor Gunnarsson inför vittnen alldeles före mordet: I Sverige kan man bli skjuten i ryggen.
Kapitel 6. Han kunde inte förklara på vilket sätt högerhandsken hade försvunnit.

Kapitel 7. Är det bara fantasier, eller lögner, eller tror han - ovetande om vilka som ligger bakom mordet - att han styrker sin position genom att namnge tre CIA-agenter som han påstår sig känna?
Kapitel 8. Hon pekar ut Gunnarsson som mannen som kom in på Saga-biografen drygt 40 minuter efter föreställningens början.
Kapitel 9. Förhörsledaren: "Jag kan inte se annat än att vittnena placerar honom på mordplatsen".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAP. 10-11

KAPITEL 10
STAMKROGEN MITT EMOT PALMES DÖRR

Jag och mina kolleger kunde nu med en viss optimism redogöra
för resultaten av vår spaning under de senaste dygnen för
spaningschefen, kommissarie Arne Irvell.
Vi har fått fram så mycket att vi måste hämta in
honom igen,
sa Irvell. Och det är för djävligt att han
kunnat vara ute i fyra dygn.

Han tänkte på fördröjda vittnesmål, bleknande
minnesbilder och varför inte undanskaffande av bevis.
Arne Irvell kan gå till förundersökningsledaren K G
Svensson med vittnesuppgifter som praktiskt taget naglar
fast Victor Gunnarsson vid mordplatsen. Han presenterar en
misstänkt som bevisligen var i närområdet mordkvällen och
inte kan redogöra för vad han sysslat med. Denne saknar
alibi för 45 viktiga minuter. Det är en person som visat
tydlig Palme-fientlighet och som flera gånger använt sig av
uttrycket bli skjuten i ryggen.
Men innan vi åter ger oss i kast med Gunnarsson ska vi se
närmare på ett av de spaningstips som kom in redan den 6
mars.
Vi ska koppla ihop detta med några andra vittnesmål för
att försöka besvara frågan: Kunde Victor Gunnarsson veta att
Lisbet och Olof Palme skulle gå på bio den aktuella
fredagskvällen?
Man har misstänkt att Palmes lägenhet och arbetsplats på
Rosenbad var avlyssnade. Men detta har aldrig gått att
styrka. Över huvud taget har man koncentrerat sig lite för
mycket på Olof Palme när det gällt att ge ett vettigt svar
på frågan om mördaren haft någon förhandsinformation. Som
exempel på att detta troligen inte var möjligt har det sagts
att endast de närmaste inom familjen visste att makarna
Palme skulle gå på bio.
Men detta stämmer inte alls. Tvärtom var det många som
kände till det. Dessutom fanns det stora möjligheter att
utomstående snappat upp det - på Lisbet Palmes arbetsplats,
socialbyrån på söder.
Jag citerar delar ur detta spaningsuppslag som jag själv
nedtecknat:

MN är chef för den mördade Olof Palmes maka Lisbet och
dessutom mångårig väninna med henne. De har haft samma
arbetsplats i c:a 5 år. Med vid detta förhör är också KA.
För c:a 14 dagar sedan åkte KA hiss och tror att hon steg
in i den på första våningen. I hissen befinner sig då två
män, en ser lite sjaskig ut och denne stiger av hissen på
två eller tre trappor.
Man nummer två, som pratar ett utländskt språk uppblandat
med enstaka svenska ord medföljer till samma våningsplan som
KA, alltså fem trappor.
Vid utgången från hissen skall KA normalt gå korridoren
till vänster, men just nu känner hon sig både rädd och
besvärad på grund av den medföljande mannen. Han verkar
enligt KA vara en typisk psykopat utseendemässigt sett,
eller åtminstone ser han ond ut. Därför går hon denna gång
på samma håll som mannen vilken går åt höger. Kommen en bit
på väg i korridoren går han in på en toalett. KA fortsätter
en bit och går in på MN:s tjänsterum. Hon berättar vad hon
sett och att mannen är på toaletten.
MN går då ut i korridoren och fram mot mannen som kommer
ut från toaletten och åter står vid hissen. I höjd med denna
stannar han och studerar den s k hänvisningsskylten.
Nu frågar MN mannen om hon kan vara till någon hjälp. Han
frågar då vad de gör som sysslar med individ och
familjeomsorg. MN menar att det kan vara mycket men för
information så hänvisas mannen av henne ner till
receptionen på fastighetens bottenplan. Han går därefter in
i hissen och MN ser att bottenvåningspilen är inkopplad.
Innan MN kommer in på sitt rum har Lisbet Palme anlänt.
Hon och KA pratar om mannen och KA säger att hon känner
en aning obehag.
MN och KA beskriver mannen som varande 35-45 år, 175 -
180 cm lång, mörkt hår som inte kan beskrivas närmare på
grund av luvan, men i kanterna av denna verkade håret vara
tjockt och lockigt. Han var kraftigt byggd, till synes kort
hals, mycket kompakt kropp. Hans klädsel var enligt båda
damerna ordinär vinterklädsel, någon slags mörk jacka som
slutade strax ovanför knähöjd, mörka byxor samt stickad
luva, denna också mörk.
Mannen bar möjligen vid tillfället axelväska, en vanlig
sådan med dragkedja. Båda damerna är osäkra på det
sistnämnda men har en bild av att så var fallet.
Utöver denna händelse så vill MN berätta att någon
större hemlighet att paret Palme skulle gå på bio den
aktuella kvällen var det inte. Detta hade diskuterats bland
arbetskamraterna och under fredagseftermiddagen pratade
Lisbet om att hon och maken Olof skulle gå på bio på
kvällen. I efterhand har MN fått sig berättat av andra
arbetskamrater att Lisbet samma eftermiddag varit i kontakt
med sonen Mårten för att diskutera biobesöket.
Båda damerna finner ett stort obehag i den öppenhet som
finns på arbetsplatsen där folk mer eller mindre kan komma
och gå samt 'luska' utan några som helst problem.


Jag vill inte påstå att mannen damerna beskriver är
Victor Gunnarsson. Han bär i alla fall inte den kanadensiska
pilotjackan, då skulle damerna tveklöst ha sett
kapuschongen. Den jackan låg nerpackad hela vintern ända
till dagen före mordet. Hur hans andra vinterjacka såg ut är
oklart. Händelsen MN berättar om torde enligt hennes
tidsbestämning ha inträffat i mordveckans början.
Men det intressanta här är att vem som helst utan
svårighet kunde ta sig in på Lisbet Palmes arbetsplats och
snoka. Även Victor Gunnarsson. När han senare får frågan om
han varit på detta socialkontor nekar han först blankt, så
småningom medger han att han varit i närheten och slutligen
att han nog varit inne där någon gång men minns inte när.
På morddagen går Lisbet Palme hem tillsammans med en av
arbetskamraterna. De skils vid tunnelbanenergången på
Folkungagatan sedan de pratat om Lisbets förestående
biobesök. Väninnan säger bl a högt och tydligt:

Hoppas ni får lika trevligt som vi hade, men ni har ju
förstås inte bestämt er för vilken film det blir.

Nej, men det gör vi i eftermiddag,
säger Lisbet.

Det är en konversation som vem som helst i närheten kan höra.
Victor Gunnarsson kan naturligtvis mera slumpmässigt ha
observerat makarna Palme när de lämnade bostaden på
fredagskvällen. Eller kan ha bevakat dem därför att han
visste att de skulle gå på bio. Sedan har han skuggat dem
till biografen Grand. Nu hade han dem på plats och visste
när de kom ut. Han kunde bida sin tid på Mon Cheri.
Var han befann sig fram tills han träffade flickorna på
Mon Cheri cirka 21.30 är oklart. Han medger själv att han
sprang ut och in och att han kan ha lämnat caféet vid
20.30-tiden.
Det är inte svårt att lokalisera Victor Gunnarsson till en
plats 60 meter från Olof Palmes ytterdörr på
Västerlånggatan. Där ligger restaurang Gråmunken, jämte Mon
Cheri Gunnarssons stamlokus.
Restaurangchefen K säger att han mycket väl känner till
Gunnarsson som varit stamgäst där sedan augusti 1983 och
nästan dagligen besökt dem. Han brukade stanna där tre-fyra
timmar.
Servitören SO från Mon Cheri känner Victor Gunnarsson från
sin tid som anställd på Gråmunken:

SO känner till Victor Gunnarsson sedan ett och ett halvt år
tillbaka. Tidigare var SO anställd som servitör på
restaurang Gråmunken i gamla stan och denna restaurang
besökte Gunnarsson ofta. Han tillhörde inte den sortens gäster
som hade några dyrare vanor utan höll sig mest till
billigare anrättningar och oftast bara kaffe.
Hans agerande var genomgående sådant att han vid sina
besök tog kontakt med personer som fanns på restaurangen,
oftast var han inriktad på det kvinnliga könet. Emellanåt kom
han dock i bråk med besökande invandrare, som regel araber,
och vad SO hört sig berättas så var det olika politiska
åsikter som låg bakom.

Här har vi Gunnarsson igen mitt i händelsernas centrum. Och
i Olof Palmes närhet. Han var också under en period
tidningsbud på Västerlånggatan, dock inte numren på samma
sida som Palmes bostad.
Gunnarsson har inte redogjort för vad han sysslade med
under sportlovsveckan mer än att han gått på bio på
kvällarna. Han har haft goda möjligheter att både planera
och avvakta rätt tillfälle.

KAPITEL 11
UNDER HANS SÄNG LÅG EN TECKNING AV EN
GRAVSTEN MED EN FREDSDUVA OCH ETT P:
"Det har jag inte gjort. Brukar inte rita gravstenar."

Vid åttatiden onsdagen den 12 mars hämtade vi Victor
Gunnarsson för andra gången. Vi var sex-sju man, bland dem
de två skickliga tekniker jag nämnt tidigare. Nu skulle en
noggrann husrannsakan genomföras.
Jag talade om för Gunnarsson att förundersökningsledaren
K G Svensson beslutat om hämtning med husrannsakan. Han tog
det oväntat lugnt men undrade vad fan det skulle vara bra
f r, att han inte hade något med Palme-mordet att göra och
att de ju hört honom en gång.
När vi väl har Gunnarsson i huset igen, händer ännu en
galen sak i utredningsorganisationen. Vi som gjort hela
förarbetet på våldsroteln får plötsligt inte hålla i ärendet
längre. Nu är det här så stort att det tillsätts en massa
kommissarier som springer om varandra i en vådlig chefsröra.
Visst kunde vi behöva hjälp, men den hade vi normalt fått
genom spaningsroteln.
Jag blev emellertid den som även i fortsättningen skulle
leda förhören med Gunnarsson. Bortsett från det s k
anhållningsförhöret på onsdagen, då han också fick bestämma
sig för en advokat, har inte en enda fråga ställts till
Gunnarsson utan att advokat Gunnar Falk varit närvarande.
När jag nu återigen sitter med honom framför mig uppför
han sig lika arrogant som vid första förhöret. Han betraktar
mig som om jag inte vore riktigt klok. Och han snackar vitt
och brett med andra som dyker upp.
Normalt brukar både skyldiga och oskyldiga i ett sådant
här läge falla ihop som korthus. Särskilt en oskyldig som
för andra gången tas in och måste inse att misstankarna mot
honom nu har stärkts bedyrar desperat sin oskuld. Men
inte Gunnarsson.
Under det här korta förhöret går vi i stort sett igenom
det vi pratat om tidigare. Gunnarsson säger att han inte
tillhör någon religiös sekt men är medlem i Svenska
missionsf rbundet. Vi vidrör i korthet uppgifter som vi fått
från tipsare att Vic Gunnison påstått sig vara utbildad inom
både CIA och FBI. Detta viftar han bort som en ploj han kört
med.
Tiderna från Mon Cheri med flera besök ute på stan står
han fast vid, liksom att han gick på Rigoletto och såg
Rocky 4
Ur protokollet:

På fråga från förhörsledaren om vilken av biolokalerna
nämnda film visades så vet inte Victor detta. Ej heller hur
salongen såg ut. Biografen var halvbesatt eller kanske något
mer. Själv satt han i biografsalongens högra del räknat från
ingången och strax bakom mitten ganska så långt ut i
bänkraden. Han satt för sig själv.

Det här fäster jag mig vid. Hans beskrivning av var han
sätter sig i biosalongen på Rigoletto stämmer i detalj
överens med var damerna på Saga placerar mannen som kom in
nästan en trekvart för sent.
Det leder in mina frågor på Saga.

För att återkomma till det av förhörsledaren påstådda
besöket Victor gjort aktuell kväll på Saga så blir han helt
oregerlig. Han brusar upp och faller helt ur balans så fort
ämnet kommer upp. Han vill mena på att det här är en ploj
från polisens sida som på det här sättet försöker komma fram
till någonting som han inte varit med om.

Uppriktigt sagt är jag än i dag förvånad över hans
uppträdande i det här avsnittet. Egentligen spelar det ju
ingen avgörande roll om han kom till Rigoletto någon gång
efter 23.30 eller till Saga några minuter senare.
Biograferna ligger ett par minuters promenad från varandra
på Kungsgatan nära trapporna upp till Regeringsgatan. I båda
fallen har han ändå med god marginal hunnit ta sig från
mordplatsen. Och framförallt ger inte något av
biografbesöken honom en chans till alibi.
Men Saga är uppenbarligen ett mycket känsligt kapitel för
Victor Gunnarsson. Han vet nu att där fanns vittnen som slår
fast att mannen i den mörka nästan knälånga rocken kom drygt
40 minuter för sent. Och det är inte lika lätt att f rklara
bort som att missa reklamen på Rigoletto.
Det här kommer vi tillbaka till och ska då också höra vad
personalen på Rigoletto har att säga.
Victor Gunnarsson förnekar inte att han ibland kallar sig
Vic Gunnison och ger sig ut för att vara amerikan. Han kan
inte riktigt förklara varför men säger att han inte känner
sig som svensk, och att han inte trivs i Sverige beroende på
för höga skatter och indragningar av lärartjänster som gjort
honom arbetslös.
Enligt protokollet delger jag klockan 16.03 33-årige
Victor Gunnarsson misstanke om delaktighet i mordet på
statsminister Olof Palme.
Om nu någon väntat sig att Victor Gunnarsson bryter
samman och svär på att han är oskyldig, så ska vederbörande
bli grymt besviken. I detta för honom katastrofalt
allvarliga läge, småskrattar han. Jag säger att han nu har
rätt till advokat. Då begär han advokat Henning Sjöström.
Kändisadvokaten nummer ett i landet visar sig vara
upptagen av flera stora mål i landsorten och lämnar över
ärendet till en av sina medarbetare på Juristhuset, Gunnar
Falk. En utomordentligt duktig advokat som under förhören
uppträdde som en advokat ska göra, lugnt och utan att gå in
och avbryta i onödan. Inom parentes behövde han inte göra
det en enda gång under alla förhören.
Eftersom Victor Gunnarsson i sin bok beskyllt mig för att
ha använt mig av ojusta metoder, svurit åt honom och krävt
att han skulle erkänna och vid ett flertal tillfällen ensam
besökt honom i cellen för att tvinga ur honom ett
erkännande, vill jag hänvisa både till advokat Gunnar Falk
och de bandinspelade protokollen från förhören.
Inte vid något tillfälle hade Gunnar Falk anledning att
ingripa. Om ens hälften av Gunnarssons, och senare också
andras beskyllningar, varit sanna hade inte bara Falk
protesterat å det skarpaste utan jag hade omgående
avpolleterats som förhörsledare.
Alldeles som jag misstänkt fanns det åtskilligt
intressant att hämta i Victor Gunnarssons bostad. En mängd
Palme-fientliga skrifter med tjocka understrykningar,
märkliga meddelandelappar och hela hans osannolika
telefonregister. Till detta återkommer jag när frågor om
dessa ting ställs direkt till Gunnarsson.
Men en sak vill jag redan nu berätta om. Bredvid
Gunnarssons obäddade säng som han fått lämna när vi hämtade
honom på morgonen låg en amerikansk tidning. Över en av
sidorna hade ritats en teckning med grön tuschpenna.
Man kan beskriva den som en halv oval, ganska hög och
smal. Mitt på bågen högst upp är en duva placerad. Längst
ner kring foten har blommor ritats. Mitt på teckningen finns
två oläsbara rader med fingerad text. Ovanför dessa två
rader dominerar ett stort P.
Det råder ingen tvekan om att detta är en enkelt tecknad
gravsten tillägnad P som i Palme.

(Här intill min rekonstruktion av bilden).
Jag och mina kolleger på den tekniska roteln drar denna
slutsats utan något tvivel. Teknikerna hade samlat ihop ett 50-tal
pennor i Gunnarssons lägenhet men hittade inte den gröna
tuschpennan förrän de gått igenom alla skåp. Den låg
längst in ett sådant i tamburen.
Så här reagerar och svarar Victor Gunnarsson på mina
frågor om denna teckning - det i mitt tycke viktigaste
fyndet vid husrannsakan. Vid sin sida har han, vill jag
än en gång framhålla, som alltid sin advokat Gunnar Falk.

F: -Vi fann en tidning hemma hos dig på vilken det ritats
en gravsten, en exakt kopia av en gravsten.
G: -Det har inte jag gjort. Brukar inte rita gravstenar.
F: -Nej, det behöver man inte vara någon större konstnär
för att göra, så som den är gjord. I den gravstenen är
inritat, om det ska vara någon blomma eller någon människa
vill jag låta vara osagt... men överst på gravstenen står
ett stort P.
G: -Jaså, det var... skulle det betyda Palme, då?
F: -Jag vet inte vad det skall betyda, jag frågar dig nu,
här.
G: -Ja, jag har inte skrivit på gravstenen. Jag har en
kompis som brukar rita gravstenar, nere i Emmaboda. Han
säljer gravstenar.
F: -Har han varit i din lägenhet?
G: -Det har han aldrig varit, nej, så därför tycker jag
det är konstigt.
F: -Det är gjort på en amerikansk tidning, också.
G: -Jaha, vilken då? Det vet jag inte ens.
F: -Nej. Du har inget minne av detta?
G: -Det kan ha varit L som har ritat något.
F: -Jaha.
G: -Jag vet inte.
F: -Vi har hittat pennan också som har ritat det här.
G: -Jaha, det hjälper inte mig. Jag kan inte komma ihåg
vem det var som ritat den.
F: -Så det är inte du?
G: -Nej! Jag kan inte komma ihåg att jag har ritat någon
gravsten.
F: -Jag frågar ännu en gång, det är inte du?
G: -Nej, nej, jag kan inte... absolut inte! Jag kan glömma
vissa saker men jag tror inte jag har ritat några
gravstenar.
F: -Nej. Men vad kan det vara om det inte är en gravsten,
då?
G: -Jag vet inte. Jag vet inte eftersom jag inte vet...
jag har inte ens tittat på det.
F: -Det är skrivet med en grön penna. Det kanske kan
hjälpa dig på traven.
G: -En grön penna? Jag vet att jag har en grön penna, en
tuschaktig.
F: -Ja, precis ja.
G: -Det är det enda jag vet. Och den ligger i min
olympiaväska, tror jag. Men den kan ju ligga utanför... kan
ligga vid telefonen där jag brukar sitta.
F: -Ja, men kan det vara riktigt att den har legat i ett
av dina skåp?
G: -Ja. Kan vara någon kompis som har ritat den. Men det
har jag ingen aning om. Jag har inte ens sett den, alltså.
Och jag visste inte ens att det var en amerikansk tidning
som det var ritat på.. heller.
F: -Nehej.
G: -Det är du som säger det.
F: -Det är jag som gör det, ja.
G: -Ja... om den är där så kan jag ju inte förneka det.
F: -Nehej.
G: -Men jag har inte ritat något sånt. Inte ritat några
gravstenar.

Victor Gunnarsson nekar alltså ihärdigt. Han har inte ens
sett teckningen trots att den fanns på en tidning som ligger
på golvet vid hans säng, som han troligen legat och läst.
Han tror att det kan ha varit hans förra fästmö LA som
ritat den. Men hon hade gjort slut med Gunnarsson före mordet
och inte under den tid som gått varit i hans lägenhet.
Tyvärr kan jag inte komma ihåg, eller med ledning av det
material jag förfogar över, säga vilken amerikansk tidning
det var och datum för utgivningen. Det är viktiga fakta som
Palme-utredningen har tillgång till. Jag är också övertygad
om att det inte gjorts någon grafologisk undersökning av
teckningen.
Nej, Victor Gunnarsson ljuger. Visst är det han själv
som ritat gravstenen. Den teckningen kan säkert en psykolog
få ut ganska mycket av.Fredsduvan som är död, det dåliga
samvetet, ånger, tankar som han inte kan bli kvitt.
Gunnarsson hade blivit trovärdigare och oskyldigare i
mina ögon om han medgett att han skapat verket. Han som
hörts som misstänkt för mordet på Sveriges statsminister,
som säger sig vara oskyldig, som är skrämd av att inte bli
kvitt misstankarna; han kan ha funderat över detta och
kladdat ner teckningen, som man brukar klottra på ett papper
när tankarna ger sig på flykt.
Men för en skyldig Victor Gunnarsson dyker inte ens tanken
på en sådan förklaring upp. Definitivt inte erkänna. Det är
bara att blåneka. Han har inte ritat den, han har inte ens
sett den.

Kapitel 12

Åter till sammandrag

Till startsidan

Till sidans början