KAPITEL 19
STOCKHOLM (TT)
BESVIKELSE, BESTÖRTNING OCH RENT URSINNE UTBRÖT BLAND BÖRSMÄKLARE,FINANSMÄN
OCH FÖRETRÄDARE FÖR NÄRINGSLIVET NÄR GÅRDAGENS
BESLUT OM ATT HÖJA AKTIESKATTEN OFFENTLIGGJORDES.
-STATSMINISTER OLOF PALME OCH FINANSMINISTER KJELL-OLOF FELDT HAR MINDRE
ÄN SEX MÅNADER EFTER VALET SVIKIT SINA LÖFTEN. DET ÄR
ETT LÖFTESBROTT AV OÄRLIGA POLITIKER, SÄGER SACOS DIREKTÖR
BERTIL ÖSTERGREN.
REN PANIK UTBRÖT PÅ BÖRSEN DÅ DET VÄRDEMÄSSIGT
STÖRSTA FALLET I MODERN TID INTRÄFFADE. BÖRSHANDLARE SKREK
RÄTT UT I LUFTEN AV ILSKA NÄR BESLUTET KOM.
UNDER VALRÖRELSEN DEMENTERADE STATSMINISTER PALME SKRIFTLIGT FÖR
AKTIESPARARNAS RIKSFÖRBUND RYKTET OM SKATTESKÄRPNING PÅ
AKTIER.
860228-1210
28 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
Att spela tennis en timme med vännen Harry Schein var för Olof
Palme som ett genomgå ett reningsbad för både kropp och
själ. Det var som om den mentala styrkan tilltog efter den fysiska
urladdningen. Han kunde tänka klarare när muskler och leder efteråt
stelnade till och han visste att det inte handlade om ålderskrämpor.
Båda var hetsiga tävlingsmänniskor som alltid inledningsvis
maskerade sin obändiga vilja att tvåla till den andre med glatt
nojsande om hur skönt det skulle bli att få röra sig en
stund. Precis som om det var det viktigaste. Direkt under inbollningen gav
de akt på varandra som hökar spanar in sitt byte. Han ser lite
trött ut idag. Ovillig att röra sig. Det blir en enkel match.
Under den timslånga kubbningen var det bara serve, backhand och forehand
som gällde. Och så seger förstås. Världen utanför
tennishallen fick klara sig bäst den kunde untan dessa två inflytelserika
makthavare. Om den nu överhuvud taget existerade.
På sin höjd en statskupp hade kunnat slita statsministern från
tisdagstimmen i hallen. Och naturligtvis en resa. Som den här veckan
då han befunnit sig i Östersund på sin rundtur i Jämtland.
Men tennis blev det i alla fall denna fredagsförmiddag. Och Palme kunde
svettig och mycket tillfredsställd över den knappa segern gå
in i bastun och lojt låta tankarna glida över till den något
komplicerade tillvaron utanför. Harry Schein hade som vanligt bråttom
och försvann efter en kall avrivning.
Palme började med att gratulera sig själv till förmågan
att med ett huvud sprängfyllt av problem kunna koncentrera sig på
spelet. Han kände att detta var en del av hans styrka, att fokusera
en sak i sänder och blockera allt annat för att snabbt nå
ett bra resultat. Det fungerade faktiskt i tennisen också. Sämst
spelade han när han kände sig deprimerad vilket allt oftare inträffade.
Känslorna hade han alltid svårt att tygla.
Olof Palme hade klart för sig att han just denna dag skulle få
ta på sig rustningen innan han gick ut bland folket. Höjningen
av omsättningsskatten på aktier hade som väntat orsakat
vapenskrammel i flera läger. Det skulle bli ett helvetes väsen
några dagar framåt.
"Den svarat torsdagen" hade det stått i finanstidningen
Dagens Industri. Förutom att socialdemokraterna förlorat hela
sitt förtroendekapital och aktiespararna sina pengar hade Sverige också
gjort sig av med sitt goda internationella anseende, hävdade man.
Herregud vad de tog i! Det rörde sig om en procent vilket skulle ge
statskassan 600 miljoner kronor för att öka stödet åt
barnfamiljerna. Okay, de hade inte räknat med någon solidarisk
uppställning från finanshajarna. Men att plötsligt gapa
om börsens snara undergång var ju rena hysterin.
I vilket fall som helst fick Kjell-Olof ta första smällen. Det
var han som pratat bredvid mun vilket forcerat fram beslutet på torsdagen.
Men Felt var en hårding till finansminister, han skuille nog klara
det.
De var för övrigt väl förberedda. Höjningen var
det planerade målet sedan en månad tillbaka. Det gällde
ju att finansiera det storstilade familjeprogram som de gått till
val på och få slut på det obehagliga snacket om en nyfattigdom
i Sverige. Han var väl den förste att medge att det här beslutet
kom en aning sent, det borde ha funnits med i budgeten. Det skulle han erkänna
och fila ordentligt på formuleringen. Folk gillade ärliga politiker.
Men vad fan, även inom politiken hade man rätt till en andraserve.
Det viktigste var att de inte stod handfallna utan kunde visa på utvägar
för att få en bred uppgörelse i riksdagen. De skulle givetvis
anklagas för att ha svikit sina vallöften. Så var det ju
alltid efter ett val när man tvingades ta i med hårdhandskarna
för att få igång hjulen. Men om någon hade svikit
så var det näringslivet. Där hade man missbrukat de kraftiga
vinstökningarna och i stället för att pumpa in pengar i industrin
skapat stora förmögenheter åt ett fåtal.
Det var också viktigt att få fram det här budskapet så
vanligt folk som stod utanför de snabba börsklippen verkligen
begrep vad det var frågan om.Alla dessa börsaffärer initierde
av ägande institutioner och de smarta klippens män måste
stoppas. De var ett hot mot Sveriges framtida ekonomi, deras agerande skulle
verksamt kunna bidra till att landet inpå 90-talet vältes över
ända. Den enda trösten kunde då vara att de enligt alla
gällande marknadsekonomiska lagar drogs med i fallet. För dessa
klippares del rörde det sig inte om att generera pengar för nyinvesteringar
och nyproduktion. Det handlade om att sno åt sig dem.
Men han var väl förberedd för att ta upp kampen mot dem och
den opposition som gick deras ärenden. Han tyckte att en inrikespolitisk
strid var lika uppfriskande som en stenhård match mot Harry Schein.
Och lika utmanande som en av dennes nätattacker.
Vad var väl underbarare än att möta med en perfekt lobb som
slog ned på baslinjen. En sådan där lagom toppad så
att det inte gick att nå den efter studsen. Det hände att Harry
i det läget kunde kasta ifrån sig racketen i rena ilskan. Hur
en överlobbad börsklippare kunde reagera vågade han inte
tänka på. För en gångs skull var han glad över
att ha sällskap med två vältränade livvakter vilka
skulle frakta honom till Rosenbad i en pansrad Volvo.
De väntade på honom i omklädningsrummet. När de gick
ut bar en av dem trunken och de båda racketarna medan den andre gick
före och öppnade dörrarna och spanade efter misstänkte
figurer.
Mitt i trafikstockningen på Stureplan hojtade statsministern till.
"Pojkar för i himlens namn! Kör Kungsgatan! Jag ska ju till
Ströms herrekipering i hörnet Kungsgatan-Sveavägen. Det höll
jag på att glömma. Jag måste lämna tillbaka kostymen
som jag har här i plastpåsen. Det är Lisbets order!"
Säpomannen bakom ratten hade lärt sig en hel del om hur en bil
ska hanteras i nödsituationer för att skydda statsministern från
ett attentat och hans sätt att flytta Volvon från filen ned mot
Nybroplan till riktning Kungsgatan stred mot alla trafikregler och fysikaliska
lagar. Men han klarade det galant och lämnade efter sig ett tutande
och vrålande kaos. Med tanke på kommande opinionssiffror var
statsministern tacksam för att Volvons tonade pansarglas hindrade all
insyn.
Olof Palme visste att det var meningslöst att handla kostym på
egen hand. Det kunde bli vad som helst utom något som Lisbet kunde
acceptera. De få gånger han dristat sig till sådana självsvåldiga
utsvävningar kom han hem med något som väldigt fort såg
ut som en grå pyjamas minuterna efter det väcklarklockan ringt.
På torsdagen hade han smitit ifrån en stund och gått upp
till PUB:s varuhus. Det var så mycket han måste hinna med före
resan till Sovjet. Kunde han snabbt stöka undan så triviala ting
som att köpa en ny kostym hade han i alla fall kommit en bit på
väg. Han chansade på att expediten kunde lösa problemet.
Det var en herre som kunde men uppenbarligen inte ville. Mannen var arrogant
och undvek medvetet att ge den vägledning Palme behövde för
att hitta något passande.Det var högt till tak i rörelsen
men Palme förvånde sig ändå över att på
KF-ägda PUB finna folk som öppet demonstrerade sin politiska hemvist.
Det där var en av dem som förlorat valet, en som uppenbarligen
tyckte att en socialdemokrat, och i synnerhet partiledaren, över huvud
taget inte hade i en kostym att göra.
Palme var bestört över att det fanns människor i det svenska
samhället som lät förakt och fientlighet styra sitt handlande
i stället för att sköta sina plikter. Det gjorde honom förstämd.
Inte förbannad, bara dyster till sinnes. Nu så här efteråt
kunde han ju i alla fall hoppas på att människan hade gott om
aktier som för tillfället inte var mer värda en en rulle
totalettpapper.
Han hade beklämd lämnat PUB och i den bitande nordvästvinden
sneddat över Hötorget och kommit in i både mänsklig
och rumslig värme i Ströms herrekipering. Men vad hjälpte
det. Kostymen de vänliga och hjälpsamma expediterna enats om underkändes
av fru Palme. Så nu skulle de gå ut tillsammans nästa vecka
och han var tacksam för att hon skulle ta kommandot som vanligt. I
sitt stilla sinne undrade han hur Gorbatjov borta i Moskva hade det med
sådana här triviala saker.
Då den ryske partichefen dök upp i hans tankar bestämde
sig Palme för att som en av de första arbetsuppgifterna denna
dag avsluta texten till det budskap medlemmarna i det s k Sexnationsinitiativet
avsåg att sända till president Reagan och generalsekreterare
Gorbatjov. Det var egentligen bara avslutningen han hade kvar och ville
fila lite extra på.
Klockan var kvart i tio när statsminister Olof Palme anlände till
Rosenbad. Livvakterna följde med upp till statsrådsberedningen
där de fick beskedet att de inte behövdes mer den dagen och sannolikt
inte heller under helgen.
"Om jag vill något ringer jag det vanliga numret", var Palmes
avskedshälsning.
Livvakterna lämnade Rosenbad ordentligt irriterade. De kunde knappast
lastas för att de inte såg den kraftfulle mannen med sydländskt
utseende som iklädd en alldeles för tunn skinnjacka stod och stampade
i kylan i hörnet Akademigränd-Fredsgatan vid Rosenbad. Han tycktes
inbegripen i ett samtal med en lång, ljushårig och barhuvad
man som med yviga gester visade att frågan gällde vilken väg
de lämpligen skulle ta. Men båda följde uppmärksamt
de båda civilklädda livvakterna när de hastigt tog plats
i Volvon och med en rivstart gav sig iväg.
Livvakternas vaksamhet stördes av det faktum att de var upprörda
över statsministerns tilltag att ränna omkring i centrala Stockholm
totalt oskyddad.
Hans Brovall, han som lämnade efter sig trafikkaoset på Stureplan,
hade blivit förbannad när han fått höra att statsministern
utan förvarning gett sig ut på stan under torsdagen för
att ekipera sig.
"Han använder oss ju bara som en jävla transporttjänst!"
fräste han när de rullade bort från Rosenbad på Strömgatan.
"I går sa han att han skulle sitta i huset hela dagen. Och så
sticker han iväg på det där sättet utan att larma oss.
Vilka tror du får på käften om det händer honom något
i ett sådant läge? Hela Säpo skulle jämnas med marken."
Brovall och hans kollega Conny Wislander hade haft statsministerskiftet
hela veckan och deltog i Jämtlandsresan. Där i de djupa skogarna
hade väl Palme klarat sig bra på egen hand. Men mitt i Stockholm
på Hötorget där kanske hälften av människorna
var Palmehatare var han ett får bland ulvar.
"Du, jag är tveksam till situationen idag", sa Wislander.
"Han borde inte få gå hem ensam. Jag menar, ska man tro
tidningarna är ju rena upploppet på gång bland börsklipparna.
Tänk dig någon aktiedåre som åkt på en smäll.
Det kan ju räcka. Det kan vara droppen!"
"Ja, jag funderade också på om vi inte borde hålla
ett öga på honom ändå. Det har vi ju rätt att
själva bestämma om det sker diskret", muttrade Brovall. "Jag
tycker inte han själv ska få bestämma att han inte vill
se oss när han är ute och går i det han kallar den gyllene
triangeln i det här området upp till Västerlånggatan.
För en som verkligen vill ge sig på honom är det rena himmelriket
med alla de små gränderna. Det är ju lika illa när
vi ska lämna av honom vid Apotekshörnan. Han ska ju ändå
gå den korta sträckan förbi sex eller sju smala prång
där vem som helst kan kasta sig över honom."
Wislander ryckte på axlarna."Det är ju han själv som
vill ha det så här. Han är ju för fan statsminister
och den som bestämmer. Men visst, jag håller med dig. Vi får
nog säga ifrån. Jag tycker vi tar upp det i gruppen på
måndag. Jag har en känsla av att vi alla åtta har samma
uppfattning även om vi sätter värde på vår ledighet."
Båda två kände till att Palme flera gånger tidigare
diskuterat livvaktsfrågan med de ansvariga på rikspolisstyrelsen
och Säpo men vägrat ge med sig.
Från Säpos sida fick man vidta de åtgärder som krävdes
i lägen då det fanns något uttalat hot, menade Palme. Han
var villig att rätta sig efter detta. Men hans gyllene triangel, Rosenbad,
Riksdagshuset och bostaden på Västerlånggatan, var hans
privata sektor. Där ville han vistas utan livvaktsskydd. Porten skulle
övervakas, det var allt. Att kunna gå där som en vanlig
svensk medborgare var för Palme en bekräftelse på att han
var statsminister i en öppen demokrati som inte styrdes av våldet.
Att riskerna ökade eftersom han rörde sig i detta område
ofta och nästan regelbundet struntade han i.
Mustafa Beg var skakad över beskedet att den Roberto som han träffat
i Paris och fått instruktioner av befann sig i Stockholm tillsammans
med en medhjälpare sedan två dagar utan att de haft kontakt med
varandra. Eriksson hade varit mycket besviken över att operationen
inte var avslutad och det hade beslutats att back-up-teamet skulle anslutas.
Eriksson avslöjade så mycket att de båda hette Roberto
Thieme och Julio Izquierdo och att de anlänt till Bonn från Pretoria
i Sydafrika. De hade avvaktat vidare order på den chilenska ambassaden
i fjorton dagar. Thieme och Izquierdo ansågs som det tyngsta teamet
i DINA:s utlandskommando vilket, menade Eriksson, underströk operationens
höga status. De var nu inkvarterade på det chilenska konsulatet
i Stockholm.
Mustafa Beg skulle avvakta vidare order. Under lördagen avsåg
Thieme att upprätta kontakt för en genomgång. Svensken fick
behålla sitt vapen och kvar stod fortfarande önskemålet
att han skulle genomföra attentatet. Men det var Mustafa Begs förbannade
skyldighet att se till att svensken inte fick någon kännedom
om att flera var inblandade. Han fick heller inte delta i lördagens
planläggning. Thieme och Izquierdo skulle agera så nära
att om svensken gav vika och Mustafa Beg inte kunde ta över så
skulle de ingripa. Nästa försök var det sista tänkbara
och det fick inte misslyckas.
Mustafa Beg fick det för honom obehagliga telefonsamtalet på
fredagsförmiddagen. När Patrik Bolin ringde vid lunchtid fick
han besked om att de skulle träffas på lördagen. Det bästa
var att han ringde upp då och då om han befann sig ute.
När statsminister Palme skilts från livvakterna vandrade han
en stund omkring i statsrådsberedningens korridorer och berättade
för dem som hade lust att lyssna hur han börjat dagen med att
krossa Harry Schein i tennis. Med samma inlevelse och vältalighet som
han gjort sig känd för i riksdagens talarstol beskrev han hur
han i en långbollning lyckats med en fantastisk stoppboll som höll
på att skruva sig tillbaka över nätet. Det var nästan
i klass med den gamle spanjoren Manuel Santanas tromb som slog ned framför
fötterna på den tidens svenske tennisstjärna Janne Lundquist
under en Davis Cup-match i Båstad. Just när Lundquist skulle
returnera återvände bollen häftigt roterande tillbaka över
nätet. Det var lirare det! Palme fick motionstimmen med Harry Schein
att framstå som en final i Masters.
Han var på ett strålande humör inte minst för att
han för en gång skull hade ett ledigt veckoslut framför
sig. Arbetsmässigt var faktiskt helgerna värst, tyckte han. "Nu
är det måndag, nu är det en vanlig arbetsvecka igen efter
den här slitsamma helgen", sa han ibland.
Med sin sekreterare Ann-Marie Willsson gick han igenom dagens program. De
bestämde sig för att han efter lunch skulle samla några
av sina medarbetare kring sig i tjänsterummet och skissa på det
tal han skulle hålla vid Nordiska rådets möte i Köpenhamn
på måndagen.
Flera besök var också inbokade. Bland andra skulle Norges ambassadör
komma upp och äta semlor.
Klockan 14 skulle han ta emot en journalist med fotograf från tidningen
Statsanställd. De räknade med att avsätta en timme för
detta. Därefter hoppades han hinna skriva det utlovade brevet till
moderatledaren om sina synpunkter på datasekretessen. Sekreteraren
påminde honom om att han också borde skicka iväg några
rader till den där pojken i Nässjö som ville veta vad statsministern
hade för ishockeyidoler.
Det preliminära arbetsprogrammet fastställdes varefter Palme drog
sig tillbaka och skrev färdigt budskapet från det s k sexnationsinitiativet
till världens två stora statschefer. Han var mycket nöjd
med den avslutande formuleringen:
"Ni har ett stort ansvar för att säkra vår gemensamma
överlevnad. Världens folk kommer att stödja varje steg Ni
tar för att föra oss närmare målet och befria jorden
från hotet av ett kärnvapenkrig."
Det förde omedelbart in tankarna på det krig som pågick
och han kände ett stänk av illamående när han återkallade
mötet med Reagan-administrationens representant Oliver North i Frankfurt.
Trots att han så sent som i höstas före valet stoppat två
transporter från Bofors till Iran med krut och robotar inbillade sig
amerikanerna att den svenska vapentillverkaren agerade illegalt med regeringens
goda minne. Nog för att Bofors behövde allt stöd man kunde
få men det fanns gränser. USA:s vapenförsäljning till
Iran var något av det mest omoraliska han varit med om i hela sitt
politiska liv. North hade lagt fram hela scenariot och när det stod
klart för honom att vinsten dessutom omsattes i vapen till Contrasrebellerna
i deras försök att återta Nicaragua gav han ett klart besked
utan minsta tvekan. Den verksamhet som Reagan-administrationen bedrev stred
helt mot hans uppdrag att medla fred i kriget. Det var hans plikt att rapportera
detta till FN:s generalsekreterare Perez de Cuellar.
Han avbröts i sina tankar av Ann-Marie Willsson på väg till
lunch som kom med det överraskande beskedet att Iraks ambassadör
Mohammed Said Al-Sahaf befann sig i telefonen och insisterade på ett
möte klockan 12.30.
"Men vi ska ju träffas den sjätte mars", invände
Palme.
"Det säger han också men det här har högsta prioritet."
Han nickade samtycke med blandade känslor. Vid deras senaste samtal
avslöjade Al-Sahaf att man fått informationer om att USA låg
bakom vapenleveranser till Iran. Kanske hade han något nytt att komma
med. Någon form av bevis skulle styrka en rapport till generalsekreteraren.
Hans goda humör var nu som bortblåst. I stället kände
han hur ilskan över USA:s dubbelspel i Iran-Irak-kriget tilltog. Reagan-regimen
bidrog med vapen till båda sidorna och dessutom ryktades det om att
CIA och NSA lämnade strategiska underrättelser åt båda
hållen från satelliterna något som blev en katastrofal
förlängning av detta blodiga broderkrig. Allt för att få
fotfäste i Mellanöstern med USA-vänliga regimer som garanterade
den framtida oljeförsörjningen och en blockering mot Sovjetunionen.USA:s
ledare politiskt och militärt skulle aldrig ge sig förrän
detta mål var uppnått. Om det så krävde direkta amerikanska
militära insatser i framtiden.
Hans gamla misstro mot USA var djupt rotad även om han i ungdomen upplevt
flera positiva år over there. Men han lärde sig hur maktens män
styrde detta samhälle där de fattiga hölls nere och inte
gavs en chans att komma upp. Räckte det inte med sanktioner tog man
till vapen. Här fanns i den amerikanska inrikespolitiken en total okänslighet
när det gällde ett samhälleligt stöd åt de svagaste
och fattigaste. I stället skröt man över den demokratiska
friheten att få ta ansvar för sitt eget liv. Att rusta upp landet
socialt med skyddsnät för de som inte klarade av den friheten
det ville inte en enda amerikansk politiker på allvar ställa
sig bakom.
USA:s inblandning i andra länders interna angelägenheter upprörde
honom också. Den vrede han kände var av samma kraft som den som
bemäktigade honom under USA:s vanvettiga terrorbombningar i Vietnam.
Den gången hade han personligen bidragit till att sprida en opinion
mot kriget som också drog fram som en löpeld i USA och till slut
tvingade bort de amerikanska trupperna. Många hade stått på
hans sida men han hade också skaffat sig dödsfiender för
tid och evighet. Det kunde inte skrämma honom. Inte heller nu tänkte
han vika undan. Hans hållning var här lika fast som när
det gällde att bekämpa apartheidregimen i Sydafrika och den chilenska
juntan.
Iraks ambassadör Mohammed Said Al-Sahaf var i sitt uppträdande
mer europeisk än arabisk. Han gick direkt på sak utan sedvanliga
arabiska artighetsbetygelser.
"Jag har varit i kontakt med min regering, herr statsminiter, och fått
beskedet att om en undersökningskommission i FN:s regi angående
vapenhandeln tillsätts kommer vår underrättelsetjänst
Mukhabarat att överlämna handlingar som bekräftar våra
misstankar om amerikanskt stöd till Iran."
"Det är jag mycket tacksam för", svarade Palme med stigande
intresse. "Jag har också vidtagit vissa förberedande åtgärder",
ljög han kallt. "Kan jag få en antydan om innehållet
i dessa handlingar?"
"Herr statsminister, det är dokument som visar att USA inte bara
har genomfört flera omfattande vapentransporter utan också planerar
försäljning av vapen i sådan storleksordning att någon
ände på detta vidriga krig inte kan skönjas", svarade
Al-Sahaf i mycket upprörd ton.
Palme hade ingen anledning att tvivla på ambassadörens uppgifter.
Med sådana dokument i sin hand och de kunskaper han hade genom de
amerikanska representanternas avslöjanden kunde han utan vidare få
stopp på dessa dödens krämare. Det i sin tur borde kunna
tvinga fram ett eld upphör vilket var det första målet.
Han vågade inte tänka på vilka konsekvenserna skulle bli
för Reagan-administrationen.
Ambassadören ville inte närmare gå in på några
detaljer och Palme valde att inte pressa honom. De talade en stund om Irans
senaste utspel att inte ens diskutera ett eld upphör förrän
det officiellt fastslagits att Irak var angripare och dess ledare därför
skulle straffas. I sak var Palmes inställning att Irak och Saddam Hussein
var den angripande parten men han var diplomatisk nog att inte påpeka
det. Det allvarliga var att den iranska hållningen var så fruktansvärt
oförsonlig att fredsförhandlingar tycktes otänkbara.
"Vi står givetvis fast vid vårt krav om omedelbart vapenstillestånd
och ett återtåg till de faktiska gränserna", fastslog
ambassadör Al-Sahaf.
Med två galna ledare på var sin sida om fronten var en fredsmäklaruppgift
dömd att misslyckas. Men det faktum att en tredje galning blandat sig
i detta inferno och lade bränsle på en eld som annars skulle
slockna i brist på näring i form av vapen öppnade faktiskt
en framkomlig väg. Det var där stöten skulle sättas
in. Det var något han inte ens kunde ge en antydan om.Om en tung FN-kommission
i det här läget kunde klä av president Reagan och hans hantlangare
inför världens ögon skulle det omedelbart sätta stopp
för vapenhandeln. Det i sin tur skulle med all säkerhet tvinga
Iran till eld upphör. Inte ens med Guds apostel Muhammed i frontlinjen
kunde väl dessa förblindade vettvillingar segra utan vapen.
Om nu Olof Palme hade haft något av sitt tidigare goda humör
i bevar så blåstes det helt bort av ambassadörens avskedsord.
"Det är vårt krav att ni, herr statsminister, tar er uppgift
som FN:s medlare i detta krig på så stort allvar att tillsättandet
av en undersökningskommission får prioritet."
Det lät inte som ett hot, snarare som en uppläxning av någon
som inte gjort sin plikt.
Palme ilsknade till. En irakisk ambassadör som representerade en krigsgalning
och diktator som Saddam Hussein skulle inte komma hit och läxa upp
honom.Därtill ställa krav. Palme markerade sitt missnöje
med att avstå från någon kommentar och stå kvar
bakom skrivbordet när ambassadören lämnade rummet.
Olof Palme kom till den dagliga statsrådslunchen en kvart försenad
och lyckades med sin buttra uppsyn dämpa den glättade stämning
som rådde kring bordet trots stormvindarna som drog igenom finanssverige.
Eller kanske just därför.
På utrikesminister Sten Anderssons fråga om vad som hänt
vägrade Palme svara. Det enda de fick ur honom var ett antal svordomar.
Kjell-Olof Feldt föreslog att han skulle ta sig ett järn vilket
han först vresigt sa nej till.
Så bestämde han sig. Han fick inte längre behålla
vetskapen om vad som pågick för sig själv. Det var en av
hans egenheter, att inte gärna lätta på slöjorna om
han inte samtidigt kunde peka på ett konkret förslag till lösning
på problemet. Eller åtminstone anvisa en lösning som underlag
för en diskussin. Men nu hade han en i sikte. En tuff sådan som
inte bara skulle bli hans egen affär utan som också kunde slå
åt olika håll mot den svenska utrikespolitiken. Han beslöt
att direkt efter hemkomsten från Köpenhamn inviga Ingvar Carlsson
och Sten Andersson i problematiken.Tanken på detta livade upp honom.
Det var värt ett järn.
Klockan 14 tog statsminister Olof Palme emot Ingvar Ygeman och hans fotograf
John Wahlbärj från facktidningen Statsanställd. Det var
tidningsfolk som Palme kände väl sedan tidigare och trivdes med.
Temat var att han skulle få utveckla sina tankar om det år som
låg framför honom.
Grundfrågorna hade han fått färdiga några dagar tidigare
så han var väl förberedd med sina svar men gjorde ändå
som vanligt en del utvikningar och talade bl a om den förbättrade
svenska ekonomin som skulle bli ännu bättre trots viss oro i lägret
just nu.
Under samtalet med Ygeman rördes sig fotografen Wahlbärj hela
tiden i rummet och fångade med kameran in Palme ur alla tänkbara
vinklar.
"Ska ni hänga med till Sovjet?" frågade Palme.
"Ja visst! Det ska verkligen bli festligt. Det blir tydligen ett jättegäng."
"Jag tror det blir ett femtiotal journalister och fotografer så
ni får ordentlig konkurrens", sa Palme. "Jag kan bara inte
förstå uppståndelsen", skrattade han.
De andra två föll in i skrattet.
"Du Olof, kan jag inte få en bild vid fönstret när
du står där och tittar mot Riksdagshuset?" bad Wahlbärj.
"Visst kan du det. Där står jag ofta och filosoferar."
Men innan han kom på benen ingrep Ygeman.
"Jag antar att det är skottsäkra rutor men det är onödigt
att utmana ödet. Du kanske kan sitta lite avspänt på stolskarmen
i stället."
Wahlbärj fann sig direkt i invändningen och Palme gjorde som han
blev tillsagd.
"Ja, man kan ju aldrig veta vad som finns där ute", konstaterade
han och försökte för hundrade gången med högerhanden
ordna till den spretiga luggen.
Han tyckte det var omtänksamt av Ygeman att oroa sig för hans
säkerhet. Själv var han inte så noga med det. Innan de kom
hade han just stått vid fönstret i djupa tankar. Solen hade kommit
fram och gnistrade i det snöskikt som dagen före lagt sig som
ett tunnt täcke över den frusna staden som i ett fruktlöst
försök att värma den. Han älskade Stockholm. Han var
stolt över landets huvudstad, hans egen födelsestad.
Där kunde han stå och plötsligt släppa greppet om något
aktuellt problem och låta tankarna ge sig ut på flykt bort till
föräldrarhemmet inte långt från Lill-Jansskogen eller
till Fiskartorpets skidbacke där han satt sina första rovor i
Lusguppet och visat sig stöddig i den livsfarliga Självmördaren,
en backe som var så farlig och ställde till med så många
olyckor att den senare stängdes.
Lill-Jansskogen var den gamla genuina arbetarrörelsemarken i Stockholm
där Hjalmar Branting och mäster August Palm höll sina storartade
tal. Ett område fyllt av traditioner. Ibland dök tanken ned i
Humlegården där han kunde se sig själv åka kälke
och spela kula eller bara strosa omkring med sina kamrater och många
år senare hur han passerade Engelbrektsgatan bakom den mäktiga
fanborgen i förstamajtåget.
Det rasslade intensivt från Wahlbärjs kamera som om han kunde
fästa statsministerns tankar på filmen.
"Stockholm är fantastiskt!" utbrast Palme. "Här
har inget fått förfalla. Här är så välskött.
Här finns så många minnen." Han skrattade till. "Jag
minns när vi hade prins Oscar som granne mitt över gatan. Han
var kyrkligt intresserad, gubben, och en gång när han fyllde
år... jag minns inte hur mycket det var... men fyllde år gjorde
han i alla fall och då passerade Frälsningsarme´n. Jag
stod på gatan och hörde tågets anförare ropa: ´Alla
kornetter! Ett fyrfaldigt Halleluja!´ och så hurrade de taktfast."
De skrattade ljudligt alla tre och Wahlbärj fick den gladaste bilden
av Palme.
"Ja, jämför man med andra huvudstäder ute i världen
finns det nog ingen som är så ren och välskött, alldeles
som du säger", sa Ygeman som rest i världen lika mycket som
statsministern.
"Jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv med att bara gå
omkring i Stockholm och hela tiden upptäcka något nytt, att bara
driva runt och se på allt gammalt och nytt, allt vackert och spännande",
fortsatte Palme lyriskt.
Ygeman och Wahlbärj nickade instämmande.
Wahlbärj var nöjd med de bilder han fått och när kameran
tystnade knäppte Palme upp kavajen och satte sig åter i soffan.
Han kände sig mer avslappnad nu när kameran inte bevakade honom.
Han sträckte ut benen i sin fulla längd och studerade skorna.
Han hade haft samma skor i Jämtland, då var de nyinköpta.
Och höger skospets var redan skavd och glanslös. Att han aldrig
kunde hålla fötterna i styr i talarstolen!
"Jag ska säga er, pojkar", sa Palme och lät högerhanden
glida genom det tunna håret. "Jag har en svaghet, för jag
tror det är en svaghet... en brist kanske... att jag väldigt sällan
blir fysiskt rädd. Min mor var likadan. Däremot är jag ständigt
rädd för att något ska hända min familj. Men för
egen del tar jag det inte så allvarligt och är det allvarligt
är det inte mycket att göra åt. Det får polisen bedöma.
Man får vara glad så länge man här i Sverige kan leva
och röra sig som en vanlig människa när man är statsminister."
Ygeman stoppade blocket i fickan och markerade att det som nu yttrades dem
emellan var ett personligt samtal utanför protokollet.
"Det politiska våldet sprider sig", sa Ygeman. "Jag
tror inte vi kan hålla det ifrån oss. Det verkar som det är
på väg att importeras... två kurdmord på öppen
gata på senare tid säger ju en del om vad som är på
gång.".
"Ja, det är fruktansvärda saker. Men man får inte bara
stå och titta på. Man måste hel tiden vara beredd att
kämpa mot våldet", sa Palme och den halvt viskande rösten
fick en hårdare klang. "Många har fått lära
sig hur svårt det kan vara i ett demokratiskt fritt samhälle
att skydda sig mot våldsverkare och terrorister. Men vi måste
alltid sätta den enskilda människans liv främst. Ska vi hålla
det politiska våldet borta är det nödvändigt att vi
inte släpper på beslutsamheten att bekämpa det."
Wahlbärj plockade ihop sin utrustning. Det surrade från motorkamerorna
när filmen matades tillbaka i kassetten.
"Finns det någon form av politiska mord som du anser kan försvaras?"
frågde han.
Palme skakade på huvudet.
"Nej! Definitivt inte. Vi kan inte godta handlingar av våld och
terror bara för att de motiveras av politiska skäl. Vi kan inte
godta våldsbrott bara därför att man till äventyrs
tycker illa om den som brottet riktar sig mot eller sympatiserar med de
motiv som gärningsmannen anför. Så är det!"
Så är det! Ygeman kände så väl ingen Palmes markering
att ett samtal var avslutat att han genast reste sig och sträckte fram
handen.
"Jaha, då ska du ha tack för den här gången,
Olof. Det var en givande pratstund. Jag kan inte se annat än att du
har en stark tro på framtiden."
Palme reste sig och gav honom en fast handslag. Det fanns så myckt
han ville säga i den här saken men han hade lärt sig i umgänget
med journalister att inte splittra en intervju för mycket utan att
hålla sig till ämnet. Det var den bästa garantin för
att det han sagt skulle återges något sånär korrekt.
"Ja, åtminstone tror jag på framtiden för det här
landet", rättade han och funderade på vad en vaken journalist
som Ygeman skulle kunna göra av det som pågick i en annan del
av världen om han fick de rätta informationerna.
"Och du har en ledig helg framför dig?" fråga Wahlbärj
"Det kan ni ge er fan på, pojkar! Tänk om man rent av skulle
ta Lisbet med på bio i kväll. Hon har uttryckt sådana önskemål
och då blir det nog av."
"Har du sett ´Mitt liv som hund´?" frågade Ygeman.
"Nej, vet du vad. Jag och Lisbet går bara på bio vartannat
år", skrattade Palme. "Och när vi gör det är
det en ren sensation. Så det känns som det är dags nu."
"Då har du åtskilligt att välja på."
De tog farväl av varandra och då de båda tidningsmännen
kommit en bit bort i korridoren hörde de statsministerns genomträngande
röst: "Vi ses i Moskva!"
Eftermiddagssolen bländade dem när de sköt upp entre´dörren
till Rosenbad.
"Han var på prima humör idag", sa Wahlbärj. "Glad
och pigg. Jag tror han ser fram mot den där Sovjetresan."
Ygeman nickade och drog om sig rocken.
"Fan vad jag börjar tröttna på den här kylan!
Solen värmer inte mer än en ficklampa."
"Åja, i dag är det mildare än det varit de senaste
veckorna. Det verkar som ett väderomslag är på gång.
Men vad väntar oss i Sibiren?" flinade Wahlbärj.
De gick till höger bort mot Tegelbacken.
Mustafa satt vid skrivbordet med en cigarrett i mungipan. Den mörka
skäggstubben som han lagt sig till med kliade. De hade bestämt
att han skulle låta skägget växa medan Patrik Bolin, som
haft en kaftig mustasch nästan sedan tonåren, rakat av den. Det
var ett klassiskt trick som alltid skapade förvirring bland eventuella
vittnen.
Han kände djup förargelse över att initiativet tagits ifrån
honom Han såg på armbandsklockan och funderare på om han
skulle ge sig ut på stan och ta personsökaren med sig. I det
ögonblicket pep den till.
Mustafa slog det överenskomna säkerhetsnumret. Erikssons i vanliga
fall lugna och kalla röst vibrerade nu av upprördhet.
"Han ska på bio kväll. Vi har information från flera
håll. Följande händer: med tanke på vad klockan är
måste det röra sig om en föreställning som börjar
vid 21-tiden. Thieme och Izquierdo har följt honom hela dagen och finns
i närheten av bostaden. De rapporterar till mig när objektet är
på plats på någon av biograferna. Det finns ingen anledning
till panik. Vi har flera timmar på oss. Var finns svensken?"
"Vet ej. Men vi har överenskommit att han ska ringa mig eller
personsökaren varje timme. Jag bör höra av honom inom en
halvtimme."
"Bra. Jag återkommer."
En kvart senare ringde Patrik Bolin.
"Var befinner du dig, är telefonen säker?" frågade
Mustafa.
"Inga problem, Maurice. Jag är på ett kaf´e på
Kungsgatan i centrum. Den här telefonen kan jag använda utan att
någon kan lyssna. Jag kan också gå in på en biograf
som ligger vägg i vägg med det här kafe´et. Men vad
fan, har det hänt något?"
"Han ska ta sin hustru med på bio ikväll."
"Whaooo!" Patrik kunde inte kväva glädjeropet. "Då
är det dags för mig, inte sant?"
"Du tar det lugnt tills jag får vidare besked... någon
gång efter nio. Ring mig prick nio! OK?"
"OK... vilken grej! OK!"
Mustafa Beg lade lugnt på telefonen. Bara nu inte den stollen snurrar
runt för mycket och snackar bredvid mun. Han kände stor osäkerhet
när det gällde svenskens deltagande som tänkbar gärningsman.
Fattade han verkligen vad det handlade om? Det var inte utan att chilenarens
närvaro stagade upp det hela.
Biografen hette Grand och låg några hundra meter norr om
Kungsgatan mitt i centrala Stockholm. Mustafa Beg var vid det här laget
välorinterad i den centrala delen sedan Patrik Bolin lotsat omkring
honom.
"Jag kommer att befinna mig med bilen något norr om biografen.
De kom med tunnelbanan till station Rådmansplatsen. Allt talar för
att de återvänder samma väg. Jag vill att du från
och till befinner dig mitt emot biografen."
"Det finns en kycklingbar där som jag kan hålla till i...jag
tar mig dit och kollar läget".
"Du bör inte visa upp dig för mycket... spring inte ut och
in. Och gå inte över på samma sida som biografen förrän
du ser objektet komma ut!
"Ska jag följa efter dem på hemresan eller...", Patriks
röst pendlade mellan gäll upphetsning och nästan ohörbara
viskningar.
"Om de tar sig hem på annat sätt, till exempel med taxi
plockar jag upp dig så följer vi efter. Men det är ju inte
troligt. Du skuggar dem och jag flyttar bilen till vår tidigare bestämda
plats för flyktbilen på Stora Nygatan där Gåsgränd
mynnar ut. Jag bör vara på plats innan de är hemma och är
beredd att utgå från någon av gränder..."
"Men för fan, Maurice!" avbröt Patrik. "Det blir
jag som gör det. Du får inte gå före mig... lova det!"
"Jag är med dig hela tiden och ingriper inte om det inte blir
nödvändigt... lycka till. Jag kommer att röra mig med bilen
på Sveavägen så jag har uppsikt mot biografen och mot dig.
Men ta det bara lugnt... om du kan".
"Jag är helt iskall... nja, upphetsad. men jag tvekar inte, Maurice.
Det här är min grej och det kommer jag att stå för...".
Det sista kunde inte Mustafa Beg tolka men han tvivlade inte längre
på svenskens vilja att genomföra attentatet. Frågan var
om han klarade av det. Om inte så skulle de två proffsen Thieme
och Izquierdo befinna sig tätt bakom. Eriksson hade beordrat Mustafa
att helt koncentrera sig på återtåget med flyktbilen och
inte ingripa om inte något helt oförutsett inträffade. Deras
placering var alldeles söder om biografen så att de lätt
kunde komma upp bakifrån när objektet återvände till
T-banestationen.
Några minuter över elva började det komma ut folk från
biografen. Mustafa hade sett att Patrik Bolin knappt fem minuter tidigare
placerat sig mitt emot biografen. Mustafa såg också Thieme vid
ett skylfönster en bit ovanför biografen men han hade inte Izquierdo
i blickfånget.
Så inträffade det oförutsedda. Efter en stunds samtal med
flera personer började paret röra sig söder ut upp mot Kungsgatan.
Mustafa såg nu hur Thieme och Izquerdo började gå bredvid
varandra framför paret Palme. De passerade en korvkiosk och plötsligt
stannade Palmes hustru till och drog honom lite i armen. Efter något
som verkade vara en kort överläggning korsade de Sveavägen
för att tydligen fortsätta promenaden på den motsatta sidan.
Mustafa startade bilen och gled fram mot biografen osäker på
om han skulle plocka upp Patrik Bolin. Men denne var försvunnen. Han
hade inte tagit sig över Sveavägen och han befann sig inte bakom
paret Palme vilkert borde ha varit det naturligaste.
Mustafa kände spänningen komma krypande. Hade han flytt undan
i sista stund i alla fall? Det var precis som han misstänkt men inte
vågat medge. Svenskens nerver skulle inte klara av det när allvaret
verkligen började.
Mustafa ökade farten på Sierran och passerade statsministerparet
och närmade sig Thieme och Izquierdo. Trafiken hade avtagit och i det
läget såg han hur Thieme gick ut i gatan och sneddade över
Sveavägen mot en mindre korsande gata. Han gick snabbt och var en bra
bit före statsministerparet som stannat till vid ett skyltfönster
och inte gjorde sig någon brådska. Mustafa bestämde sig
för att köra upp jämsides med Izquierdo för att markera
att han var beredd att ta upp honom om Thieme agerade i korsningen.
Patrik Bolin kände till de här gatorna som sin egen ficka. Han
bestämde sig snabbt för att runda kvarteret via Kammakargatan
och Luntmakargatan och kunde springande ta sig fram till Tunnelgatan medan
han i sin upprördhet försökte räkna ut var på
Sveavägen Palme befann sig i det ögonblicket. Där i korsningen
var det perfekta läget om han bara kom fram i rätt ögonblick.
Om det inte fungerade så skulle Maurice komma med bilen och plocka
upp honom och då fick det bli i gränderna som de planerat från
början.
Han andades häftigt och hjärtat försökte bulta sig ut
genom bröstet. Nej, han skulle inte tveka. Han visste att många
skulle tacka honom, han var en räddare. En Messias som skulle befria
landet Sverige och västvärlden från en förrädare
som röjde väg för kommunismen.
Han drog undan blixtlåset på kameraväskan som hängde
på vänsteraxeln under den knälånga kanadensiska flygarjackan.
Han drog lite i den uppfällda huvan som han knutit under halsen. Så
grep han om den lilla tunga, isande kalla pistolen och tog ett stadigt grepp
om den med högerhanden. Han hade två skott. Ett skulle räcka.
En dörr slogs igen bakom honom men han såg inte till en människa.
Med snabba smygande steg vek han av bort mot Sveavägen helt säker
på att Palme inte hunnit fram till korsningen.
Han hörde en röst som det inte gick att ta miste på. Det
var Palme som ganska ljudligt tycktes kommentera den film de just sett.
Patrik Bolin hade knappt ett tjugotal meter fram till paret som han nu fick
i blickfånget. Det skulle räcka för att han lugnt och utan
att skrämma någon av dem skulle kunna glida fram bakom Palme
och fullborda verket.
Han tyckte sig se en skugga och sedan stannade tiden. Två skott ekade
i korsningen. Allt svartnade för någon sekund inför hans
ögon. Hjärtat slog några extra slag och skenade sedan iväg
med sådan fart att det svarta övergick i rött innan han
åter såg klart.
Hans blick var först fixerad vid den livlösa kroppen innan den
höjdes och han såg hur Lisbet Palme var nere på knä.
Hans ögon var nu tårade av chocken och han var ytterst nära
att avlossa pistolen mot skuggan som gled åt sidan och försvann
snett bakom honom på andra sidan Tunnelgatan. Sekunderna efteråt
insåg Patrik Bolin vad som hänt. Han stod med pistolen i högerhanden
nedstoppade i fickan. Han ville skrika men fick inte fram ett ljud. Han
såg hur blodet flödade kring offret. Han hörde hur Lisbet
Palme började ropa och gestikulera. För ett kort ögonblick
såg de på varandra innan Patrik Bolin kom ur chocktillståndet.
Nu var också flera personer framme vid den livlösa kroppen.
Patrik Bolin vädrad faran. Lisbet Palme hade sett mot honom och nu
skyndade folk till som också började se sig omkring efter en
gärningsman. Han tvärvände och rusade in i Tunnelgatans mörker
med den knälånga uppknäppta rocken fladdrande kring benen
och med pistolen i handen. Han visste att trapporna i änden på
Tunnelgatan skulle bli hans räddning.
När han passerade Luntmakargatan såg han till höger i det
svaga gatuljuset ryggtavlan på en bredaxlad mansperson som lugnt gick
upp mot Brunnsgatan. Det var inte Maurice.
EPILOG
Den 4 mars 1986 uppsökte exilchilenaren Jara Rioseco Malmö-polisen
och lämnade följande redogörelse:
SPANINGSUPPSLAG 860304
JARA RIOSECO uppgav följande: Han har hört från en "källa",
att två chilenska medborgare vid namn Roberto THIEME och Julio IZQUIERDO,
ca 40 år gamla, ankom med flyg från Santiago, Chile till Bonn,
Västtyskland. Där vistades de på den chilenska ambassaden.
För cirka 15 dagar sedan lämnade männen Bonn med flyg och
reste till Kastrup, Danmark. Där såg JARA:s "källa"
de två männen, när de tog flyget till Stockholm. I Stockholm
gick männen under jorden.
JARA och en av hans kamrater är övertygade om att de två
männen är skyldiga till mordet på statsminister Olof PALME.
Detta har de utfört på uppdrag av den chilenska regeringen. Olof
PALME fanns på general Pinochets svarta lista sedan lång tid
tillbaka.För två år sedan var Olof Palme hotad till livet
under sitt officiella besök i Madrid, Spanien. Vid detta besök
blev de två omnämnda männen gripna för olagligt vapeninnehav
av den spanska polisen. Därefter blev de utvisade till Chile. Det vapen
av en revolvertyp, som nämnts i samband med mordet på Olof PALME,
är ett vanligt tjänstevapen vid den chilenska polisen. JARA känner
de två männen som yrkesmördare, vilka arbetat för f
d general Roberto Viaux och president FREI. Männen tillhör den
fascistiska organisationen Patria y Libertad - Fosterland och frihet. År
1970 gjorde de sig skyldiga till mord på general SCHNEIDER i Santiago.
Roberto Thieme blev inget spår i utredningen
av mordet på Olof Palme.
Den man som en kedja exilchilenare - som alltså inte hördes av
Palmutredarna - pekar ut som Olof Palmes mördare (med mitt absoluta
understöd) gick därmed rakt ut ur mordutredningen.
Han förväxlades med den chilenske yrkesmördaren Michael Townley.
Spaningsledningen och Säpo gjorde dessa två - antingen genom
ren desinformation eller också p g a bristande internationella kunskaper
- till en och samma person: Michael Townley alias Roberto Thieme.
Granskningskommissionen avslöjar detta i sitt betänkande 1999,
kapitel 5:8 sidan 529:
Vid tre tillfällen i mars 1986 och i juli 1990 berättade José
R för säkerhetspolisen i Malmö och Malmöpolisen att
han från en "källa" hade hört att Michael Townley
- alias Roberto Thieme (förf.poängtering) - och Julio I hade mördat Olof Palme på uppdrag
av Pinochetregeringen i Chile.
Eftersom Townley befann sig i USA övervakad av FBI kunde han alltså
inte vara Palmes mördare. Och givetvis då inte heller "hans
alias" Roberto Thieme.
 
Roberto Thieme
Michael Townley
Case closed!
Anders Leopold
Fotnot: Här kan du läsa mer om Thieme
och Townley och den chilenska juntans dödslista där Olof Palme
var det enda utländska målet.
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
