Leopold Report publicerar här den s k 33-åringen Victor Gunnarssons manifest, författat efter frisläppandet.
   Manuskriptet skickades till Bonniers förlag där det refuserades. Jag skrev ett brev till Gunnarsson och erbjöd mig att skriva hans bok. Han svarade att han själv författade en bok i vilken han skulle berätta allt.
   Han fick den aldrig utgiven och jag har nu beslutat mig för att göra honom till viljes och låta honom komma till tals. Jag gör det utan några nya kommentarer – en del finns i tidigare material på LR. Jag återger texten på ca 250 handskrivna A4-ark helt som han redigerat den.
   Under de första dygnen efter mordet på Sveriges statminister Olof Palme, fredagen den 28 februari 1986, i Stockholm, fick polisen in ett stort antal vittnesmål riktade mot en och samma person. Just då fanns inget vittnesmål från mordplatsen i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, men från denne mans agerande före, under och efter mordet.
   Chefen för våldsroteln, kommissarie Arne Irvell, beslöt den 8 mars att ta in mannen för förhör.
   Åke Victor Gunnarsson, känd som 33-åringen, släpptes efter ett dygn. Men nya vittnesmål om hans person, då också iakttagelser från mordplatsen, var så graverande att han togs in för anhållningsförhör. Samma dag blev han också anhållen som skäligen misstänkt för delaktighet i mordet på Olof Palme.
   Den 19 mars skulle det hållas häktningsframställan. Då skärpte chefsåklagare K.G. Svensson åtalet till att gälla ”som på sannolika skäl delaktig i mordet som gärningsman”.
   Samma dag hölls en avgörande konfrontation med det s k huvudvittnet Djalo, som enligt chefsåklagare Svensson ledde till ”att en viktig länk i indiciekedjan brustit.” Vilket sedan visade sig vara en huvudlös slutsats grundad på språkförbistring verifierad av en fransk tolk. Gunnarsson släpptes fri trots våldsamma protester från mordutredarna.
   Den 16 maj avfärdades Victor Gunnarsson från förundersökningen av chefsåklagare Svensson. Men mordutredaran fortsatte spana på Gunnarsson. Gruppen var splittrad men en del var övertygade om att han hade nyckeln till mordet på Olof Palme, antingen som gärningsman eller delaktig i attentatet.
    Samtidigt blev Christer Pettersson aktuell i utredningen som misstänkt gärningsman – trots att indicikedjan mot honom egentligen bara bestod ev en enda länk: Lisbet Palmes slutligen underkända vittnesmål. Alltså en bråkdel av det som fanns mot Victor Gunnarsson.
   Under de följande åren fortsatte spaning på Gunnarsson, bl.a. genom telefonavlyssning – hans pass var också indraget – fram till den 2 augusti 1989. Då avskrevs Gunnarsson definitivt eftersom Christer Pettersson i Stockholms tingsrätt dömdes som skyldig till mordet på Olof Palme. Senare friades han av hovrätten. Därefter avslog Högsta Domstolen riksåklagarens begäran om resning. Man var tillbaka på ruta ett.
   Victor Gunnarsson utsattes för en mängd mordhot och flyttade efter frigivningen en tid runt i södra Sverige med polisskydd. I mars 1987 började han skriva på sitt manifest. Han refuserades hos Bonniers som i stället gjorde en  intervjubok med honom, ”Jag och Palmemordet” – av 33-åringen. 1991 emigrerade han till USA, Salisbury, North Carolina.
   Den 4 december 1993 mördades han. Hans kropp hittades den 7 januari 1994 i snön i Watauga County, ca 30 mil från Salisbury. Han var naken men hade en dyrbar klockan på ena armen och en klackring i guld på ett finger. Han var skjuten i huvudet med två skott, ett framifrån och ett bakifrån. Det såg ut som ett arrangerat maffiamord. Polismannen LG Underwood dömdes som skyldig men har hela tiden nekat. Det betecknades som ett svartsjukedrama men har en rad frågetecken.
   Frågor inställer sig: Var Gunnarsson ett redskap i den sydafrikanska komplotten? Som gärningsman eller informatör? Var han en i den s k Uppsalagruppen?
   Vittnen berättar att ett av hans favorittillhåll i Stockholm var Hotel Birger Jarl som ligger nära Immanuelskyrkan där han bedrev en kritiserad verksamhet.  Där bodde alltid vid sina stockholmsbesök en sydafrikan som anlitades av den svenska avdelningen av IUEF (International University Exchange Fund) som gav hemligt stöd till studenterna i Sydafrika men också till befrielserörelsen ANC. Han ansågs vara den idealiske medarbetaren då han hade stora kunskaper om apartheidregimens verksamhet. Han var andreman i IUEF och ansvarig för den ekonomiska verksamheten. Men verkligheten var en annan. Craig Williamson var spion, mördare och infiltratör och förde över pengar som skulle gå till ANC till den sydafrikanska säkerhetspolisens konto. Det blev miljonbelopp och han hyllades av president PW Botha och dennes anhang.
   Craig Williamson har under åren i många sammanhang utpekats som den som organiserade mordet på Olof Palme.
   

1.

Av Åke Victor Gunnarsson
”The assembly of the wicked have inclosed me. Psalm 22”

Kap.1.

Herr Günther Wallraff, som under åtskilliga månader, antog turkisk identitet för att avslöja tyskarnas inställning till utlänningar och s.k. Gastarbeiter, gjorde i sanning en avancerad utredning som heter duga. Det är dessutom här fråga om god journalistik.
   Wallraff offrar framförallt en massa tid under falsk identitet vilket i sig är berömvärt imponerande. Emellertid är det inte nog med det. Herr Günther Wallraff blev också kriminell. Förvisso valde herr Wallraff ett land med relativt öppen demokrati – nämligen Västtyskland. Det var lyckligt att han icke prövade samma kriminella metod i grannlandet Östtyskland (=DDR). Hade han valt Soviet som testplats hade hans falska identitet avslöjats och saken hade fått ödesdigra konsekvenser. Givetvis hade han också förlorat sitt arbete, d.v.s. yrkesförbud och 10 år i arbetsläger som är normalstraffet. Dessutom hade han med all sannolikhet också kriminaliserats på en tämligen säker plats, öster om Ural.
   Jag har en personlig vän, herr Alexander Fritz, som försökte göra en efterforskning om sin halvbror Moses Fritz som försvann en dag i Köningsberg. Året var 1941 1945. Det var metallstrejk i Sverige och världskrig 2 var redan förpassat till historieböckerna.
   Moses hade meddelat mor, att han skulle tillbringa resten av eftermiddagen hos pastor Kaminski, en rödhårig, ganska kraftig man i sina bästa årgångar. Pastor Kaminski emigrerade samma år till USA, där han fortfor att predika för frälsaren vår Herre vars gestalt han en gång sett i en dröm då han ännu var ung.
   Moses hade dagen innan genom en liten pojke vid namn Martin, låta pastor Kaminski veta allt om hans förestående besök hos pastorn. Den lille Martin hade också låtit herr pastor Kaminski få veta, att Moses inte hade tänkt komma senare än 4. Klockan slog 4 i klocktornet i den ståtliga kyrkan. Ännu kunde inte herr Kaminski skönja Moses intelligenta uppenbarelse vid sin dörr. Moses plägade alltid knacka hövligt på pastorns dörr. För han hade tidigt lärt sig artighet av sin mor och far och äldre bror, men också av sin yngre syster Wilhelmine, känd för sina ovanligt vackra ögon och för sin härliga karisma. Herr Kaminski kunde kunde ännu vid halv 5-tiden inte se någon Moses, varken genom fönstret på gaveln varifrån pastorn hade fri sikt på Parkstrasse ända ner till den älskade kyrkan, där gatan tog av åt vänster, eller någonstans i huset.
   Herr Kaminski började oroa sig för unge Moses Fritz. Han hade ju alltid kommit punktligt förr. Varför dröjde han så? Mot fem tänkte pastorn, att något måste ha hänt den fine unge mannen. Genom sitt lilla gavelfönster fick han se Moses klasskamrat, David Zimmermann, springa ute på Parkstrasse. Pastorn satte benen i snabb rörelse och lyckades komma ifatt David halvvägs ner mot kyrkan. Herr Kaminski, som för David, Moses och Alexander, var mycket mer än en pastor, bad David att skyndsamt lämna bud till moses mor.
   När David kom framtill Moses hem var polisen redan där. David såg sig genast nödgad att fråga vad 

2.

som föranledde det ovanliga besöket. Polismannen som svarade honom sa, att det kunde han få vetskap om, såvida han begav sig till polishuset. Där kunde han tala med polismästaren. David tänkte då att han kunde löpa risken att bli misstänkt för något, eftersom polismästaren sannolikt hade kännedom om honom som en nära vän till Moses. På den vägen, tänkte David, kunde han bli involverad hos polismästaren. Det faktum att David och Moses och Alexander var judiska personer kunde knappast hjälpa Moses nu, konkluderade David. Pastor Kaminski var heller inte en bra relation, med hänsyn till polismäsarens kända och uttalade hat, som allt som oftast riktades mot judar och vissa kristna i staden. Polismästaren ansåg med en synbarligen stark övertygelse att progromerna mot judar i Polen och Hitlers och nazisternas massutrotningar aldrig någonsin hade ägt rum. De var i stället falska anklagelser mot Polen och mot nationalsocialismen, enligt polismästaren i Köningsberg. Allt detta hade nästan kunnat skrämma vettet ur David under de kusliga minuterna.
   Klok som David var gick han självfallet inte till polismästaren. Han lämnade polismännen, som febrilt genomförde husrannskan i Moses hem. Som du förstår sprang David i ilfart tillbaka till Kaminski. Vad kunde man nu göra? Moses var uppenbarligen bortförd på order av polismästaren, Wojtiech Gterek, vilken tjänstgjorde som en slags ayatollah och mullah i staden. Hans närmaste man och ansikte utåt, var Edvard Beirut, också han polack, före detta nazist och numera socialist. Edvard Beirut hade varit murare innan kriget kom och inte för så länge sedan hade han blivit sammanförd med ”ayatollahn”, strax före deras ”machtübernahme”. Båda var hårda ideologer och karriärgalna och kunde beträda de dödas kroppar för att tillskansa sig makten i staden. Polismästaren och hans trogne ställföreträdare hade dock alkoholen som en hjälpare närhelst det råkade kärva till sig. I sådana stunder hade man sju polismän till sin hjälp. Dessa var mindre benägna att ta till alkoholen i tjänsten. Orsaken var enkel: alkoholförtäring i tjänsten kunde leda till rättsliga konsekvenser. Man kunde i bästa fall förlora jobbet och i värsta fall få nöjet att tillbringa ett år i arbetsläger i Kaliningrad eller i Vitryssland. Dessa provisoriska arbetsläger finns numera icke i det området. Efter 1953 centraliserades dessa små trånga ”rastgårdar” och återfinns i stället i Gulag, i vars arkipelag en gång Alexander Isayevich Solzhenitsyn vistades i elva långa år, under vilka han i sömnen känt längtan till väst och till friheten, i vilken han senare kunde publicera sina av myndigheterna förbjudna böcker. Solzhenitsyn bor numera i USA. Han Gulag-kollega Alexander Dolgun lyckades även han ta sig ut ur Gulag.
   Alexander Fritz, pastor Kaminski och David Zimmermann konstaterade, med en hopplös känsla av vanmakt, att Moses måste ha blivit anklagad misstänkt av polismästaren och hans förhörsledare. Pastor Kaminski läste utantills ur bibeln, judarnas och de kristnas heliga urkunder. David visste varifrån pastorn läste. Det var konung Davids ord som blev citerade från psalm 22: En stor hop av onda andar har omringat mig. Men jag litade på Herren och Herren räddade mig.
   Orden träffade David och han började gråta som ett barn. Enligt min käre Alexander Fritz, blev David Zimmermann frälst och började genast tro, personligen, på den ende gode Gud, som också konung David trodde på.
   David förstod i denna stund att Moses hade blivit angiven av en ”kamrat”. Moses hade bland annat begått ett ”brott” ungefärligen ett år innan han blev fängslad och bortförd av polisen i Königsberg. Brottet bestod i att han hade läst bibeln på lektionerna i skolan. Han hade cirka tre 4 år tidigare vägrat gå med i hitlerjugend blivit mobbad för att hans far var jude och hans mor var ryska. Fadern var ingalunda någon ortodox jude. Dock var han en älskad läkare i staden. Moses far var också en av

3.

landets skickligaste kirurger och hade flera gånger beordrats till Berlin, där han utfört många komplicerade operationer på höga officerare i Hitlers armé. Han var känd för att tycka illa om den ryska socialismen och stalinismen, vars hänsynslösa maktspråk och uppenbara kriminalitet nu alltmer gjorde sig gällande, i de av Sovjet nyligen ockuperade länderna. Hans kollega, dr Semmelweis, i Budapest hade redan innan krigets slut flytt till Österrike där han 1963 gifte sig med en vacker italienska, vid namn Silvana Johnson, dotter till en amerikansk flygkapten, som kom till Italien för att befria italienarna från Mussolini, folkskolläraren som utnämnde sig själv till faschistisk diktator, allierad med den hemska Adolf Hitler.
   Göteborgsflickan som av sin rektor blev anklagad för att ha talat om Gud med en patient under sin praktik, som är en del av hennes utbildning. Rektorn ville ha flickan relegerad, enligt Expr. 8 maj 1986.
   Nu var det alltså socialismen i ett ockuperat område där denne polischef med makt och myndighet haffar en oskyldig pojke, som läser bibeln och vägrar att skämmas för detta tillgrepp. Vad värre är i sammanhanget kom slutligen att fälla honom, eftersom han icke hade blivit delgiven någon formalitet där polismästaren i anständighetens namn kunde ha rubricerat någon form av misstanke. Ej heller hann Moses tillkalla advokat. Här bör nämnas En mycket känd advokat vilken hade meriterat sig väl långt innan Hitlers intrång i Polen, hade emellertid blivit anställd av Moses far, den snälle doktorn, i grevens tid, ska vi säja. Advokaten var en mycket stilig skäggprydd herre, som 1919 tillsammans med sin far och mor flydde från Lenins Soviet till grannlandet Polen.  Hans goda föräldrar hade nämligen upplevt hotet starkt över gamla Ryssland redan vid revolutionen 1905.
   Advokaten, som nu skyndade till familjen Fritz hjälp, såg liksom med sin inre blick vad som höll på att hända i deras omedelbara närhet. Doktorn hade själv aldrig i sin vildaste fantasi kunnat ana att hans älskade lille son skulle hamna i polisens järngrepp. Han ville bara tro att ett misstag hade begåtts av polismästaren och hans stab.
   Doktor Samuel Fritz tänkte tillbaka till de första dagarna under nazismen. Detta är väl ändå något av en befrielse att nazi-tiden äntligen är över, funderade han högt. Advokaten hörde honom och kompletterade den snälle doktorns påstående. Han menade att nu hade man i stället gått ur askan in i elden. Ni vet herr doktor, sa advokaten, att  det ryktas om hänsynslös behandling i koncentrationslägren, administrerade av Josef Stalin och chekan under Beria. Chekisterna arresterar folk, ofta utan urskiljning över hela Soviet, även i Vitryssland och Ukraina. Man anställer till och med bödlar, rysk-talande, från de senast ockuperade områdena.
   -Jag och min kära hustru, som jag älskar in i döden, har beslutat att bege oss till England. Våra barn bestämde sig redan innan kriget slutade.
   Herr och fru Fritz satt alldeles bleka och stirrade på advokaten vars dotter var förälskad i den grymme polismästarens son, vilken inte liknade sin hänsynslöse far i något som helst avseende. Han var mjuk och mycket intelligent och intellektuell och till och med musikalisk. Han hade dock en ”dålig” sida, vilken tog sig uttryck i ett uttalat hat till sin far, polismästaren, som nästan aldrig lyssnade till sin son. Fadern var helt uppe i sin karriär inom polisen. Fadern hade gjort upprepade försök att diciplinera sin unge, intelligente son, som uppenbarligen på ett tidigt stadium hade genomskådat faderns fula taktik. Sonen hade redan en plats som lärling i ett tryckeri i staden. Enligt fadern, polismästaren, var detta ett uselt yrkesval. Han hade genast efter Hitlers kapitulation erbjudit sin son ett jobb som polisiär informatör med en betydligt mer lockande lön än den förälskade sonen

4.

nu kunde åtnjuta. Han skulle således ha blivit en sorts säkerhetspolis med befogenheter långt in i informationsbyrån, närstående säkerhetspolisen och det militära spionaget. Kort sagt en ny rekryt och professionell angivare med högre polisgrad. Nu var lyckligtvis inte polismästarens son den typ som skulle vända kappan efter vinden, likt sin fader.
   I full vetskap om sina utomordentligt goda relationer sökte advokaten utan vidare dröjsmål upp sin dotters stora förälskelse. Polismästarsonen reagerade till advokatens förvåning odelat positivt. Sonens hat till fadern, polispolitruken, gjorde honom alldeles utom sig av vrede, men också av sorg över faderns kallsinniga godtycke, vilket för sonen framstod som fullständigt uppenbart. Detta gör, utbrast sonen, att jag aldrig mer kan återvändatill mitt fadershus. Jag flyr Köningsberg för alltid. Jag flyr landet. Här finns inget kvar för mig. Men kära vän, hejdade advokaten och den tilltänkta svärfadern honom, du måste hjälpa oss att förmå din far att släppa Moses. Polischefens son svarade, att han befarade att Moses troligen blivit bortförd till ett slavläger.
   När sonen till den grymme och obeveklige polispolitruken fick komma till tals på polishuset i Königsberg, besannades hans farhågor. Moses var skickad till plågarna i slavlägret. Den känslokalle polismästaren bad sin son att lämna polishuset utan vidare diskussioner.
   Men vad är Moses anklagad för? Den förbannade polischefen till far svarade, att Moses hade sålt skrifter som icke var i förenlighet med den marxistiska lagen. Det var propagande mot socialismen och dess heliga intressen. Sonen påminde sig Marx ord om kristendomen, vilken enligt Marx var ett opium för folket.
   Lyckligtvis kände polismästarens son till andra som gav uttryck för en annan uppfattning.
   Exempelvis dr Einstein, dr Schweitzer, Martin Luther, William Booth, bröderna Wesley dr Livingstone, Henry Morton Stanley, dr Josph Conrad, dr Ignaz Semmelweis och åtskilliga fler, vilka med sina liv visade på en annan väg. Den unge mannen kom ingen vart med sin ansiktslöse far. Han kom att sörja detta under återstoden av sitt liv, vilket han mestadels tillbringade i England, där han utbildade sig väl och blev jurist, en mycket omtyckt sådan tillika.
   Hans käre vän Moses avled troligen i ett koncentrationsläger för ideologiska motståndare till socialismen. Moses vänner vågade inte ut-öva fler påtryckningar på polismästaren. Innan de skildes denna sorgtyngda afton bad pastorn en allvarlig bön för Moses och hans syskon och föräldrar. Pastor Kaminski inneslöt all sina vänner i staden i sin bön den kvällen de aldrig nånsin skulle glömma. En stark och obehaglig känsla av vanmakt grep den lilla gruppen kristna judar och andra kristna i staden. Många övervägde att fly.
   Innan de gick till sängs läste pastor Kaminski ur bibeln, romarbrevet, kapitel 3, vers 13:
   ”En öppnad grav är deras strupe, sin tunga brukar de till svek. Huggormsgift har de bakom sina läppar.”
   Han fortsatte att betona vers 17 och 18 likaså:
   ”… och fridens väg känner de inte. Gudsfruktan är främmande för dem.”
   Herr Kaminski tröstade vidare med ord från Paulus brev till församlingen i Rom, kapitel 4, vers 7 och 8:
   ”Saliga är de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. Salig är den som Herren inte tillräknar synd.”
   Dagen efter vigde pastor Kaminski advokatens vackra dotter med den stilige rakryggade sonen till den fasansfulle polismästaren. Det skedde i hemlighet hemma hos pastorn. I hemlighet tog sonen avsked av sin älskade mor, som grät uppslitande. Sonen erbjöd sin kära mor att åtfölja honom och

5.

hans älskade, men modern avböjde. Polismästarens son och hustru flydde tidigt samma morgon. Advokaten, läkaren och hans familj följde i deras spår en kort tid därefter.
   Att deras flykt sattes i verket så hastigt förvånar säkert en del i vårt moderna samhälle, vilket inte alltid har en klar bild av de svårigheter som präglade den aktuella historiska perioden i vilken man levde. Orättvisorna och o-jämlikheten inför lagen är påfallande i dessa faschistiska stater, som htlöst nog har mage att kalla sig socialistiska och demokratiska. Man kan här verkligen tala om förföljelse och diskriminering in på våra egna knutar.
   Emellertid finns det också i Sverige åtskilliga saker som baserar sig på galna idéer, vilka jag senare ser mig tvungen att utveckla.
   Sverige har blivit ett ganska mkt större land med sitt ökade engagemang utomlands. Mordet på Palme kommer i en tid av otroligt tydlig förvirring bland många människor. Detta får man säkert inte säga här i landet, d.v.s. man må gärna å andra sidan säga något som gillas av den stora massan människor.
   För den som är vaken idag, händer det också en massa positiva saker, men mkt… mkt… händer som svensken står främmande och förvirrad inför. Jag personligen känner några få människor som tycks förstå vad som verkligen händer i Sverige och i världen. Nyligen hände något som ger Sverige dålig p.r. Prof. De la Grazia Andersson blev nyligen diskriminerad och utfryst under sin senare tid som lektor i Sverige. Han var i egentlig mening en personlighet. Professorn var inte på något sätt ansiktslös. Det är bl.a. därför han ansågs vara idiotisk. Han var född i Småland, Sweden av en fattig mamma och en rik pappa, som var, även han, intellektuellt utöver det vanliga. Han valde tidigt att bli spannmålshandlare. Pappan var alltid samvetsgrann vad beträffar priser. Ingen kunde nånsin anklaga honom för ocker. Han klarade sig från alla slag av misstankar genom livet. Dock hade han mycket grundlig uppfattning om världen utanför den lilla by, där han framlevde merparten av sitt liv med sorg och smärta. Men frid och lycka karaktäriserade också hans långa genomlevda liv. På grundval av sin uppfattning om den stora världen och vetskapen om den dårskap med vilken världen ofta styrs, hade han många gånger presenterat främmande, ibland o – behagliga och kalla fakta om landet Sverige.
  Det hände allt som oftast att folk irriterade sig på hans syn på livet. Och visst hade han en del dåliga vänner här och där. Men i brist på argument valde många att inte disputera med herr Andersson. Jag kan mkt lugnt konstatera att spannmålshandlaren var lite väl om sig och kring sig beträffande politik, ekonomi och moral, vilka samtliga var essentiella för folkets välstånd, enligt spannmålshandlaren sonen och professorn med sin ännu vidare utblick blev av förklarliga skäl en i mångas ögon oerhört stark argumentatör som på sitt lokala plan ofta uppfattades som obekväm, jobbig.
   I ett nyligen aktuellt forum togs den europeiska fredsrörelsen upp på professorns jobb. Professorn blev inbjuden att tala i hörsalen. Studenter och lärare slöt upp tämligen mangrant. Förväntningar på vad professorn skulle ha att säga var mycket stora. Efter en halvhjärtad applåd kom professorn igång. Han gick sin vana trogen grundligt tillväga. Hans ordval var anmärkningsvärt avancerat. Det såg till och med ut som publiken skulle kunna ge uttryck för beundran. Kanske en och annan i professorn kunde skönja en enastående personlighet. Måhända var han en på tusendet med alldeles sällsynta egenskaper.
   Lugnt och metodiskt redogjorde han för den senaste tidens större evenemang. Professorn informerade lika metodiskt om de mäniskor i Europa, vilka aktivt engagerade sig i den europeiska och internationella fredsrörelsen. Väl kända namn som Dagmar Keller (Väst-Tyskland), Erich Knapp (Väst-

6.

Tyskland), Kenneth Greet (Storbritannien), E.P Thompson (Storbritannien), Leonid Mitrofanovitj Zamdatin (Soviet), Duncan Rees (Storbritannien), Bruce Kent (Storbritannien), Nico Shouten (Holland), Alexander Romanov (Soviet), Vadim Leonov (Soviet), Josef Weber (Öst-Tyskland), Klaus Rainer Roche (Västtyskland) och Ulrike Meinhof (Västtyskland) nämndes under professorns tal. Amerikanska politiska experter som Irving Kristol blev också refererade liksom stenansikten som Leonid Bresjnev och Husak. Professorn påminde om kända nazistledare som från och med 1945 uppträder som kommunistiska propagandamakare. Det är besynnerligt vad elaka kan ta sig nya skepnader för att förföra människohopen.
   Professorn påpekade, exempelvis, att Josef Weber, som en gång i tiden var överste i tredje rikets krigsmakt, var i senare tid hantlangare år Kreml i Moskva. Det var nämligen Weber som låg bakom Krefeld-apellen, vars egentliga bakgrund flertalet i Västtyskland icke hade en aning om. Det kan för den initierade tyckas vara tämligen otroligt. Dock är det allt för sant. Hur ofta förs icke allmänheten bakom ljuset i dagens Västeuropa. Själv har jag hundratalet flera hundra ögonvittnen som med mycket säker precision kan intyga mycket om desinformationen, som är förhärskande bakom den Soviet-konstruerade järnridån. Professorn gick tryggt vidare för att omnämna DFU, Die Deutsche Friedensunion, vilken varit aktiv för att undergräva moralen i väst samt underblåsa den ensidiga fredsaktivismen, framför allt i Västeuropa. Den nyss nämnda är naturligtvis representerad i USA, Canada och Mexico och i El Salvador och Costa Rica. Bland vilkas folk man effektivt underminerar  västdemokratiernas politiska och ekonomiska grundvalar. Massmedia var aldrig på sin vakt i detta ovan nämnda sammanhang. Troligen var det mera lyckligt ur professorns synvinkel. Han har efteråt menat att det gavs honom en extraordinärt lämplig tid att fortsätta att arbeta som inom undervisningsväsendet, vilket senare förpassade honom in i ett nytt forum. Det kom att röra sig om en fackförening för obekävma akademiker. Det var i sanning ett flertal exceptionellt framstående experter från olika sektorer inom högskolans värd och dito näringslivet.
   Professorn hade kastats ut, bildligt talat, från sitt lärdomssäte, varifrån han under ett 10-tal år mer och mer framstått som ett hinder för den akademiska informationens förförare. Till råga på allt och till mångas uppenbara förskräckelse blev professorn under de senaste två åren avancerat medveten om den judiska historien. Dessutom började han på sistone göra sig medveten om de gamla bibliska förutsägelserna om vår gemensamma framtid. Han förstod snart att förvisso fanns det mycket tydliga indikationer, vilka härstammar från tiden före romarrikets grundande. I vissa fall är det fråga om uppteckningar ännu längre tillbaka i tiden, för ca 3500 år sedan. Då iraniern vid namn Hammurabi redan hade format sina första idéer, i syfte att juridiskt stadfästa den forna persiska staten, politik och samhälle.
   Dessvärre är det nu inte alltid populärt med kunskaper, som har med den här gamla historien att göra. Ej heller populariseras antika språk i dagens Sverige som förr. Professorn hade grundlagt sin vetenskap på de stora kulturernas språk och på historia så långt han hade hunnit. Han hade måst försumma vissa valda delar av den mest angelägna historien, på grund av de senaste årens mer komprimerade kurser, vilkas kombinationsmöjligheter hade begränsats av dåvarande universitetskanslersämbetets ambitiösa planeringsavdelning, under stundom i samarbete med den tidens utbildningsminister – vår framlidne salig… oläsligt… Palme och hans underlydande i departementet. Man kunde inte längre få läsa det man mest ville koncentrera sig på. Förevändningarna var att anpassa det nya universitetets krav till vårt moderniserade svenska samhälle, hette det. För övrigt blev vi presenterade en annan ursäkt, som skulle ge en ny och

7.

annorlunda strukturerad arbetsmarknad med mera anpassade behov. Kronan på verket gick till sist under benämningen Pukas. Under slutet av 60-talet blev dock Pukas inte så starkt kritiserad som många av den gamla stammen hade väntat. Vår professor gjorde några viktiga anmärkningar, vilka av rädslan att mista befordringschanser icke hörsammades av den tongivande delen av svenskt akademikerkollegium. Var och en har ju närmast till sitt eget karriärtänkande.
   En äldre kollega till vår professor, känd som professor vid Köpenhamns universitet, var också kritiker till kristendomens non-existens i den moderna elementärskolan. Kristendomen som skolämne fick, som bekant…  här fattas en sida i manuskriptet…
   Professorn förstod inte detta så länge han endast hade sett dessa främmande religionsuttryck på mammas gata. En många gånger kompaktare, genomsyrande, själspenetrerande atmosfär fick han känna under en tre månaders vistelse i södra Indien. Vår vän professorn tänkte först att det kanske var den utbredda fattigdomen, som påverkde hans psyke, men han testade sedan, för säkerhets skull, en miljö i vilken rikare hinduer samlades. Han fann då ut att samma tryck från en osynlig värld gjorde sig påmind också här. Den enda skillnaden, hävdade vår vän, var att en viss känsla av illemående alltid infann sig i den fattiga omgivningen. Det är inte detsamma att se svältande på TV. Innan vår vetgirige professor reste till hinduernas land lästa han Forsters ”A passage to India”. I den boken blev han medveten om hinduers attityder till västerlänningar, men han fick också en klarare bild av västerlänningars, inkl. portugisers och engelsmäns, syn på hinduer. När han anlände hemmahamnen hade han förmånen att få se filmen Ghandi, vilken ytterligare förstärkte hans uppfattning. Men vad han mest intresserade sig för var hinduernas sociala relationer. Han ställde sig frågan huruvida hinduerna brydde sig om varandra i en vidare bemärkelse. Fanns det överhuvud något socialt samvete mellan högre och lägre kaster? Första dagen blev han meddelad att kastsystemet var upplöst. Jaså, tänkte han, går det så fort, fortsatte han att tänka?
   Han kom så först till västkusten och Goa, portugiserna lämnade sin kolonisation så sent som julhelgen 1960. Det påstås att Portugal förde ett än mkt. hårdare liv med hinduerna än engelsmännen. Det återstår att se, konstaterade vår professor lugnt och gick ut för att se verkligheten efter att ha läst ett ansenligt antal tidningsartiklar och böcker om Indien. Professorn var absolut inte någon dussinmänniska. Eller mer exakt vill jag påstå att man icke kunde träffa på en på tusen som vår professor bland akademiker.
   Men, som sagt, hans tid blev hastigt ”förkortad” sedan han för en tid hade hävdat sin säkra förvissning om Guds existens. Säkerligen hade han gått för långt när han påstod att Kristus=Jesus var världens enda hopp mot alla nedbrytande krafter. Professorn hade verkligen gjort en extraordinär upplevelse och han var är helsäker på sin ovanliga erfarenhet. Han hade prövat hasch förut någon enstaka gång. Han hade en gång rökt heroin i Colombia. Han hade sett hur Frälsningsarmén arbetar under en tvåmånaders-period i New York, USA.
   Han blev märkbart imponerad av deras outtröttliga fantastiska arbete bland arbetslösa och utslagna. Teen Challange Center i New York var också en association som gjorde ett mäktigt intryck på professorn. Socialarbetarna i USA tycktes inte kunna lindra nöden nämnvärt trots alla de miljoner dollar som stod till deras förfogande. Ju mer pengar som de fattiga i New York fick desto mer förvärrades deras ekonomiska och sociala situation. Den största orsaken var den, att de pengar som kom människorna till del via social service gick mestadels åt till mera alkohol och mera narkotika. En annan orsak var att många ungdomar hade nu chans att flytta från sina föräldrar, vilket bland annat innebar en social befrielse, men som senare i många fall verkade till deras nackdel. Den

8.

enda chansen för många unga och starka var att flytta ut från ghettot i storstaden.
   Den s.k. Affirmative Action blev till många svartas fördel och fortsätter att bli. En accepterad modell för allt fler vita arbetsgivare i många kommuner, typ Newark, New Jersey eller Manhattan, New York.   Professorn rekommenderar fortfarande Affirmative Action och tror den är särskilt viktig i Sydstaterna och de stora städerna.
   Vid sidan om denna kamp för livet i amerikanska storstäder på går en andlig kamp, där kristendomen på vissa håll hamnat i ett dilemma mellan ett antal religioner, T.M. d.v.s. mestadels en modern form av hinduism bildad för att attrahera moderna människor, utmattade av alltför mkt materialism, i välfärdssamhällen som Sverige, USA och Västtyskland. Bhagwan slog igenom efter såna som Guds barn, The Children of God. Hare Krisna oppererar jämsides med T.M.-rörelsen och utgör också en s.k. nyindisk rörelse, som vunnit en viss terräng i storstäderna, framförallt genom radioverksamhet. Ett annat vanligt sätt att skaffa kontaktytor har varit att etablera små salladsrestauranger med typiskt indiska rätter på menyn. Bhagwan-rörelsen organiserade i många storstäder diskotekverksamhet för att finansiera sin religion.  Det mesta av vinsten har gått till herr Bhagwan Shree Rajneesh och alla hans Rolls Royce-bilar samt till mr. Bhagwans retreat i Oregon,USA. Efter att USA:s skattemyndigheter rensade lägret i Oregon och utestängde Bhagwan från USA framstår hans sekt mera som ett långsamt döende embryo, en baby-rörelse med en massa beskedliga och älskvärda människor. Lågan hos dessa har alltmer tagit slut i och med ledarens tillbakadragande. Experter inom orientalreligionerna ifrågasätter nu allt oftare dessa marghinalsekters genuinitet. Dessutom avfärdas de som alltför penningspekkulativa och excessivt centrerade kring en överledare eller superguru.
   Professorn från Sverige upptäckte i Indien många miserabla situationer beträffande västerlänningar som blivit bedragna av gurus, vilka hade krävt att hela deras egendom skulle läggas fram inför guruns fötter. Sedan hade dessa stackars människor bara ett alternativ, nämligen färdas med sin grupp av des-illusionerade, förvillade ungdomar, vilka nu icke hade någon möjlighet att ta sig tillbaka till sina hemländer. Man hade helt enkelt brutit totalt med föräldrar och syskon och kunde inte heller sänka sig lågt och göra sak med den förlorade sonen, som under djup förödmjukelse sökte sig hem till fadershuset. Det var förvisso ingen lätt resa.
   Resan hem försvårades i det här aktuella fallet av det faktum, att många av dessa förvirrade ungdomar saknade både mor och far i egentlig mening. Familjen hade gett upp redan när ungdomarna var små. En del av de unga hade dessförinnan prövat hasch och andra droger, som icke hade kunnat tillfredsställa deras själsliga hunger efter gemenskap och kärlek, vilka man var i totalt avsaknad av så länge man levde under den krävande idustriella materialismen.
   Därtill kommer en upp och nedvänd identifiering av en mors respektive en fars relationer till varandra. I många fall hade fadern haft mycket lite tid att tillfredsställa relationen till sin hustru, p.g.a. allt för mycket karriärtänkande. Mor fick ofta ta över fars uppgift som uppfostrare. Följaktligen fick mor en extra svårighet när man i västerlandet började reagera alltmer häftigt mot den gamla auktoritära sättet att uppfostra barn. Fri uppfostrande blev snart förhärskande påhejad av moderna psykologer och andra beteendevetare. Fri uppfostran ledde raskt till frihet från uppfostran, där ansvaret för barnen succesivt lastades över på skoilan och andra samhälleliga institutioner.
   Professorn hade för inte så länge sedan haft kontakt med en ung skild kvinna, vars son hade uppvisat vissa svårigheter att anpassa sig i lekis. Sociala myndigheter hotade efter en kort period att förpassa den livlige lille sonen till en främmande familj, i vilken skulle förnöjas med en modern metod

9.

uppfostran. Mamman blev bang och skrev till sin kusin i Amerika. Släktingen lovade ta väl hand om det lilla busfröet, som förvisso icke led brist på energi. Han var i stället i behov av mera intellektuell och fysisk stimulans, vilken mamman icke hade haft tid att ge sitt lilla energiknippe till son. Detta problem förutsåg jag själv redan 1970 då jag drog en lans för ordning och regler i den moderna skolan. Professorn betraktade måhända händelserna inom denna sektor lite grann på sidan av. Han var ju icke verksam inom elementärskolan, grundskolan. Vi var så gott som de enda som förfasade oss över den nya friheten från uppfostran. Av grupperna A, B, C, D, E, F, G, H var ofta minst två av dem problematiska redan i slutet av 60-talet. Kanske hade jag turen 1970 att icke komma ut i tidningarna allt för mkt. Så fick jag förmånen att existera ca 15 år till i den akademiska arbetssektorn. Det var en nådatid jag gavs under det att politiseringen och sekulariseringen tilltog mer och mer för varje år.
   Professorn, i likhet med mig själv, hade dock en stor nytta av våra erfarenheter från de som långt innan dess hade förpassat modern uppfostran tillbaka till hyllorna i Amerika, Canada och Australien. USA var föregångslandet även här. Skillnaden var att allting hände snabbare i USA än i Sverige. Det fanns dessutom ett mera konstruktivt motstånd i USA, väl organiserat mot de som hävdade fri uppfostran som den nya tidens enda uppfattning passande för den nya tidens krav. Laissez-Faire blev den, i praktiken, gängse principen för den nya svenska grundskolan.
   Flertalet lärare i Sverige insåg trots allt farorna med den här moderna vågen. De klokare gjorde således icke särskilt mkt avkall på den gamla fastheten i skolans fostran. De verkligt besvärliga ungdomarna blev bara nedpsykade av dessa lärare, som icke kunde förmås att tro på fri uppfostran. Många förstod emellertid icke att en stor del av eleverna i 7:an, 8:an och 9:an hade ett starkt uppdämt behov att få utlopp för sin sprudlande energi. Skolgymnastiken var självfallet inte tillräckligt energiförbrukande för att lugna de elever som behövde sätta sina händer i något utöver träslöjd och textilarbete. Behovet av slöjd bör härvid icke förringas. Snarare tvärtom bör slöjden omhuldas. Ett annat problem var att klasserna blev alltför stora i den nya grundskolan. Vad beträffar laborationer gavs förståeligt nog ett större utrymme för halvklasser. Dock var och är rädslan för fysisk uppfostran det mest överkänsliga när det gäller barnuppfostran inom skola, såväl som familj. En reaktion på gamla tiders överdrivet hårda disciplininträdde. Den gamla tidens ofelbara fysiska sadister rensades givetvis bort. Dessa gamla hårdingar var dock även i stånd att psyka sina lärjungar, och det riktigt ordentligt ibland. Den värsta bestraffningen var, utan tvekan, då läraren slog elever som hade svårt att läsa och fatta saker. Det var rent förkastligt och fick dessa att uppfyllas av svåra komplex, som ofast följde dem livet ut. Kärleken till medmänniskan var i detta fall näst intill obefintlig. Eleverna, utsatta för detta hemska övergrepp, utvecklade i flertalet fall olika slag av neuroser, vilka sannerligen icke befrämjade deras intellektuella liv. Jag träffade några personer som utstrålade en stark känsla av osäkerhet, vilken berodde på de gamla sadisternas hårdföra behandling av sina offer.
   Det är, otvetydigt, i skolan och på föräldrarelationen som en människas liv grundas. Mellan 0 och 15 begås de allvarligaste misstagen beträffande uppfostran och kärlek eller bristen på densamma. Men nuförtiden är föräldrarnas självupptagenhet den springande faktorn i familjens liv. Gemenskapen i familjen får ge vika för kollektiv uppfostran där mamma och pappa inte längre ses som essentiella i kontexten uppfostran. Detta accepteras och omhuldas framförallt av socialismen, som smygande försöker bryta ner familjen. Alla länder i världen drabbas av denna kalla, respektlösa familjepolitiken eller avsaknaden av densamma. T.o.m. USA, Canada o Australien är i visst måtto även de influerade av marxismen-socialismen, i de sektorer där avkristningen och de kristna värdena

10.

har minimerats till ett kyrkbesök per år. Det är lämpligtvis på julen som besöket i kyrkan företas. En fluga är det att snacka socialism i vissa unga kretsar i USA och Canada och i större städer i Australien, typ Sydney. Det är fråga om ett sorts tänkande som man i Sverige allmänt kallar salongs-socialism. Det innebär vidare att det går an att prata om socialismen så länge den privata företagsverksamheten och duktiga arbetare finansierar pratet och salongerna, vinet eller ölet och den fina maten. I Sverige är också marxismen ett ämne, som mer och mer blivit mest bara teorier, som bevisligen icke har kunnat bli praktiskt fungerande sedan folkviljans år, 1848, när Marx och Engels publicerade sitt storverk, Det Kommunistiska manifestet. Vladimir Iljit Lenin lyfte teorierna upp i den praktiska sinnevärlden ca. 50 år efter Marx första försök att övertyga världen om kommunismen. Lenin insåg att familjen för alltid var ett hinder, totalt i vägen för kommunismens utbredning. Familjens värderingar måste följaktligen effektivt undergrävas. Motiveringen skulle ha varit att familjen utgjorde kapitalismens kärncell. Kunde man å andra sidan med hjälp av den våldsamma revolutionen succesivt kollektivisera familjen, skulle kommunismen behärska sektorer som uppfostran, undervisning, ekonomi, idrott, religion, kristendom och allt i övrigt.  Individen skulle inte längre kunna hävda sina egna idéer. Alla idéer kom alltså att bestämmas och kontrolleras av chekan och kommunistpartiet i varenda liten kommun i jättelandet Soviet, därifrån skulle resten av världen socialiseras med hjälp av propaganda, desinformation, aktiv fredspolitik i sådana länder, som inte kunde väntas rösta på kommunistpartiet och bland folk där försvarsviljan i stort sett skulle motsätta sig kommunismen. Den senare metoden i kampen för världskommunismen har visat sig vara mer resultatgivande i industriländer typ Västtyskland, Sverige, England, USA. Om man kunde få Sverige och Västtyskland passiva och fredligt inställda mot Soviet och Warszawa-blocket så skulle man i en nära framtid kunna ockupera en stor del av västeuropa. Samtidigt demoraliserar man Finland och Sverige inifrån med socialistisk agitation. Det andra är att taktiskt försvaga näringslivets finansiella möjligheter att re-investera och ny-investera. Ett sätt som nyligen introducerades i Sverige var löntagarfonder, som nu visat sig vara ett mindre bra alternativ för finansiering av ny företagsverksamhet. Och detta kan vederläggas vetenskapligt. Problemet är att en sådan utredning skulle i Sverige icke ses som ngt populärt i de flesta ekonomiteoretikers ögon. Givetvis är också majoriteten av fackförbunden trots faktiska uppgifter tämligen positivt inställda till dessa inkonstruktiva fonder.
   Här finns mkt förutfattade meningar eller fördomar. Som jag tidigare antytt är äkta kristendom, kombinerad med en stark känsla för socialgemenskap och kärlek mellan olika kategorier det starkaste botemedlet mot den totala socialismen i samtliga länder. En stark känsla för framtiden ligger till grund för den ovan nämnda gemenskapen, vilken i sin tur härrör från en genuin gudskärlek. Den innebär att människan förnimmer en utgivande osjälviskt riktad kärlek från Gud. En känd svensk artist uttryckte nyligen starkt sitt behov av att bli omtyckt. Jag tror och det är en förvissning om att Gud skapade oss människor med detta ofantliga behov av ärlek. Därför har alla samma behov, men många förtrycker det. I sin bok ”Communicating love through prayer” konstaterar Dr. Rosalind Rinker med fast övertygelse, att all mänsklig kärlek måste springa från honom, som är källan. Doktorn går vidare och säger, att det stora problemet härvidlag är att vi inte riktigt kan älska oss själva. Därför kan vi inte heller älska varandra. Hon ställer sedan frågan huruvida vi är i stånd att älska oss själva, om vi inte är säkra på att det verkligen finns en Gud som älskar oss. I detta ligger att vi är i viss mån omedvetna om brister och svagheter. Avund och missunsamhet och illojalitet vare fjärran ifrån er, uppmanar hon konklusivt. Men först och främst sammanfogar dr. Rinker gemenskap med Guds

11.

kärlek och bönen. Doktorn går trosfriskt vidare och uttrycker en öppenhjärtig önskan, att ge bönen en personlig prägel, där det finns ord som hjärtat längtar efter att få höra, d.v.s. ord av kärlek och inbjudan samt ord av mottagande och gensvar, vilka bryter ner murar av fruktan. Och mer än så: de öppnar dörrar till delad glädje, som ger mångfaldig glädje.
   Människor som Dag Hammarskjöld, dr. Albert Schweitzer, dr. Henry Morton Stanley, Gipsy Smith hade lärt sig förstå värdet av en sådan kommunikation, vilken förutsätter medvetenhet om varje människas synd och tillika möjligheten att bli förlåten och befriad. Detta kallar vi ofta frälsning eller omvändelse. Emellertid är det inte ofta lätt att finna äkta kärlek därför att många kristna lever med ett tämligen kallt och likgiltigt hjärta. Dr Rinker berättar också om en elegant kvinna i Honolulu, som vid ett tillfälle tog kontakt och ville veta hurdan Gud är. Doktorn svarade henne, att Gud troligen inte var som de flesta kristna föreställde sig. Han var kanske inte alls som den eleganta kvinnan trodde heller, kompletterade dr. Rinker. Detta väl valda svar resulterade i en bestämd känsla av befrielse hos den frågande kvinnan.
   Vad äkta kärlek vill säga, upplevde en annan svensk på ett högst påtagligt sätt. Han har i likhet med Mr. T i USA antagit en fantastisk utmaning. Namnet är Tore Kratz, som sedan 1964 erfarit kärleken från Gud, som frälste honom från drogmissbruk och kriminalitet. Han var ett vrak, som mänskligt sett hade 0-chans att överleva som fungerande människa. En kort tid efter sin upplevelse träffade han en kvinna som han älskar. De har fått fyra trevliga barn tillsammans sedan dess. Under tiden har herr Kratz också fått erfara en oerhörd uppskattning och sedermera även berömmelse i Brasilien, ett land i storlek med USA. Befolkningen uppgår till ca 135 miljoner varav nästan 65 miljoner lever under det av F.N. fastställda existensminimum. 38 miljoner barn i Brasilien lever på svältgränsen och letar dagligen på mat på storstädernas soptippar. I denna misär har Tore Kratz, f.d. kassaskåpssprängare och dynamitard, funnit en stor uppgift för sig och sin familj. Herr Kratz reser Sverige runt för att samla medel till barnhem i Brasilien. Hans association kallas Barnsamariten. I fjol fick han in 1,8 miljoner sv. Kronor till lidande barn i Brasilien. Nyligen blev han högtidligen promoverad av polisen, high society, högre militärer och ambassadörer i hans andra hemland i Sydamerika. Brasiliens militära polis bevakade högtidligheterna för att garantera ex-dynamitardens säkerhet. Dagen innan festen hade herr Kratz tillbringat på soptipparna i Porto Alegre. Senare besökte han amazon-djunglerna och blev där bjuden på aphand, en delikatess, som Tore Kratz dock gömde innanför skjortan.
   Herr Kratz bakgrund var inte den bästa. Kärleken i hans hem var näst intill icke existerande. Hans far blev blind och hade inte möjlighet att nödtorftigt ta hand om sin familj. Modern ombesörjde sin makes förflyttning till ålderdomshemmet och tyckte det var bäst att slippa honom. Sonen Tore blev snart ivägskickad han också. Trettiofem mil från hemmet fick Tore Kratz, 9 år, finna sig i att bli placerad på ett barnhem, vilket på den tiden fungerade som uppfostrings-institution. Pojken Tore fick under sina 5 år på institutionen ta emot en hel del stryk. Av detta följde väldigt mkt …mkt… hat till människor i allmänhet och auktoriteter i synnerhet. Tore hade i tidiga tonår utvecklats till en ovanligt upprorisk liten människa. Mamman fick snart en ny man som var grym mot sin styvson, som fick tåla stryk i tid och otid. Till slut orkade inte Tore Kratz stanna hemma längre. Det gick åt skogen och senare till sjöss. När han vid 18 år kom hem från sjön hämnades han styvfadern och kom på ungdomsfängelse. Där kom han mer och mer i kontakt med dåliga föredömen. Det hela ledde till 18 år av brottslighet, framför allt kassaskåpssprängningar. Tore Kratz hade för många blivit en av Sveriges mest fruktade män, för övrigt expert på att rymma. Det senare resulterade i epitetet 17-

12.

centimetersmannen.
   Kratz var i akut behov av frälsning. Är vi inte det alla? Replikerade en känd läkare vid namn Mc Millen. Själv är jag böjd att medge att så måste vara fallet för flertalet människor idag. Unge Tore var till slut söndersargad av knarksprutor och såg förfärligt härjad ut. Han började gripas av förtvivlan och ngt av medlidande med sig själv där han satt i cellen. Han ropade efter prästen i det han grät tröstlöst. Prästen bad till Gud för den hårdföre brottslingen Tore Kratz. Efter åtskilliga månader blev Tore fri från sin onda ande. Han blev härligt frälst och den undre världen lämnade han bakom sig. För första gången i sitt hänsynslösa liv började Kratz gå framåt. Han erfor att det finns en som älskar honom långt mkt mer än någon människa. Herr Kratz mötte den äkta kärleken från vår herre och blev uppfylld av Guds gode ande, som för honom framåt utan sprit och narkotika och utan dåliga kamrater och utan samhällets kostsamma depraverande institutioner. Tron på en frälsare och frälsning gjorde Tore Kratz till en radikalt ny människa. Till och med hans kropp blev helad genom frälsningen. För 4 år sedan hade Kratz cancer och fick läkarbeskedet, ca. 4 månader kvar att leva. I Brasilien fick han uppleva ett under: cancern försvann. Läkarna i Sverige kunde inte fatta vad som inträffat, men fick ändå acceptera att ett under hade inträffat. Som svar på bön har Gud gjort under och gör fortfarande saker, som förbluffar människor världen över. Tore Kratz har en obändig vilja att kämpa vidare och röner dagligen prov på tusentals människors uppskattning för Barnsamaritens arbete i Brasilien, Indien, Portugal, Thailand och Mexico.
   Jag finner denna min bok som rätt forum för att påminna svenskar om den enorma möjligheten att hjälpa genom herr Kratz och Barnsamariten. Ett barn kostar i genomsnitt 60 kronor i veckan  att stötta materiellt och andligt. Postgiro är 839012-2, bankgiro är 2754166 och adressen är Box 52, 66200, Åmål. Andra behjärtansvärda associationer, som i tid och längd visat sig vara mer effektiva i den filantropiska verksamheten är farbror Eriks Barn- och hjälpverksamhet. Förfrågningar kan göras på följande adress: John Hall, Storgatan 51, 31100, Falkenberg samt Svenska journalens läkarmission, som kan kontaktas genom veckotidningen Svenska journalen.
   Även som sagt Sverige trots sitt socialekonomiska skyddsnät lider en social nöd, vilken härrör från ett hittills föga tillfredsställt andligt behov. Sociala problem leder ofta till vissa ekonomiska problem.
(5)
Utbildning ställer också allvarliga spörsmål på sin spets. Kristna diskrimeras redan nu i landet Sverige. Detsamma sker i många andra länder.
   Alf Swenson, känd svensk politiker, filosofie magister och lärare, yttrade sig för ca. tre år sen beträffande skolfrågor:
   -Det moderna Sverige förbjuder inte, det omöjliggör genom olika typer av lagstiftning och andra åtgärder. Den fria skolan är på utdöende i landet Sverige. Kristna som önskar kristna grundskolor måste betala skatt till de kommunala grundskolorna, hur som helst. Alltså finns där inget alternativ till avskristningen i Sveriges skolor. Det är klart att Sveriges politik härvidlag bäddar för, enl. min uppfattning, onödiga konflikter i bl.a. skolfrågan. När det gäller daghemsverksamheten har kristendomen också där en icke-existerande plats i dagens sekulariserade Sverige. Samhället kräver att få ta hand om alltmer av barnens fostran. Men ve den som kritiserar politikens gängse uppfattning rörande uppfostran.
   En kristen pastor sa för inte så länge sedan 1975 ungefär följande:
   -  Samhällets Sveriges alltmer totalitära anspråk sträcker sig över nya områden. Myndigheterna i Sverige begär i allt större utsträckning att få fostra barnen vid de anstalter regeringen själv skapat.

13.

Samhället kan dock inte ta mors och fars roll. Det måste bli de kristnas uppgift att själva få förmånen att fostra barnen i egna skolor. Vi kan omöjligtvis låta samhället ta ansvaret för våra barns fostran. De demoraliserande krafterna som syftar till att demontera familjen som en …oläsligt… i vår samhällsgemenskap förfogar över psykologiska resurser, vilka sätts in i mer eller mindre subtila former i propagandan mot familjen eller i propagandan för kollektiv uppfostran.
   Det kommer mkt. snart en dag då myndigheterna i Sverige är så pass korrumperade att de godtyckligt låter den sociala organisationen placera barn och äv. vuxna i fosterhem p.g.a. påstådda missförhållanden i ursprungsfamiljen. Inte bara troende komma att drabbas av dessa godtyckliga omhändertagande. Bakom den här förföljelsen står en slugt sammansatt institution, som genom sitt falska prästerskap förvanskat evangelium, skymt verkligheten och förstört skaror av människor. Så långt pastorn. Ett moraliskt förfall som begynner med demonteringen av familjen och dess självklara rätt till fostran, framförallt genom mor och far, är verkligen på gång. I Sverige måste många skämmas för sin tro. När det borde vara fråga om raka motsatsen.
   Pastor Sjöberg uttalade sig för inte så länge sedan så här:
   -Samhället går mot mera kollektivism, som lätt kan tas över av negativa krafter. En svensk professor i tillämpad psykologi hävdar:
   - Den cynism och det hyckleri som många opinionsbildare och beslutsfattare lägger i dagen vad beträffar  barnen och deras situation är monstruösa.
   Vår professor, som nyligen skakade dammet dammet av sina fötter, konstaterade att den behandling folk ibland har utsatts för av förmenta sociala experter i en avsjälad kultur, har givit oläkliga sår och obotliga skador, långt allvarligare än de man genom sina humanistiskt motiverade tvångsåtgärder säger sig vilja förebygga.
   I en Västtysk tidning, 1984, lät det så här:
   De omskakade barnen transporterades av polisen vidare till synbarligen charmiga faddrar och institutioner med den rätta inställningen och med hög materiell standard, vilken hade möjliggjorts genom den penningersättning svenska staten tilldelar dessa trevliga och väl motiverade fosterföräldrar. Tillgången till väl motiverade, humanistiskt inställda faddrar ordnades genom annonsering i kända svenska tidningar, där man uppmanade ansvarstagande svenskar att ställa upp för dessa barn, vilkas föräldrar praktiskt taget omyndigförklarats i förmyndarsamhället Sverige.
   I en brittisk upplaga lät det så här:
   -Familjens begynnande lycka byttes i sorg och katastrof den dag en grupp utkommenderade poliser och ombud från barnavårdsnämnden stormade in. En grupp i tjänsten beordrade män kidnappa familjens tre barn, varav ett ännu sög på mammas bröst när myndigheterna störtade in. Det äldsta barnet gjorde kraftigt motstånd stödd av fadern, som polisen handbojade inom kort.
   Det låter otroligt, sa vår professor, när jag samtalade med honom om dessa utlämnade barn. Slut citat.
   Professor Andersson påminde mig om ett av Dustin Hoffmans mästerverk inom filmen där ett familjedrama utspelade sig på ett hjärtslitande och obarmhärtigt sätt. Sådana tankeställare behöver vi fler, Mr Hoffman. Hoffmans ”äventyr” kunde ha slutat värre.
   Sociala myndigheters sätt för tankarna till Soviets metoder för att stävja och krossa oliktänkande och deras familjer. Lewi Petrus filantropiska verksamhet bland Sveriges slummänniskor i likhet med frälsningsarméns framförallt materiella hjälp är utomordentligt lovvärda. Dessa är utan minsta tvekan mycket bättre lämpade att ge vård år Sveriges slumbarn. Varför? Jo, de utstrålar kärlek från

14.

vår Herre i större måtto än de av samhället utbildade experterna. Det må låta förmätet, men det är dessvärre desto mera sant.
   En annan aktiv verksamhet, på hemmaplan, fyller en given mission när det gäller alkoholismens offer, nämligen Hemmet Fyren i Ljungby, Småland. Jag har t.o.m. personlig erfarenhet av min väns uppoffrande arbete  på Fyren. Det händer saker som svar på bön till vår Herre. Gud talar hela tiden. Dr Rosalind Rinker hävdade med erfaren auktoritet:
   -Till och med mycket små spädbarn känner skillnad på att vara älskade eller att inte vara det. När de inte får riktig kärlek blir de slöa, slutar nästan att röra sig, visar mindre intresse eller svarar mindre på intellektuella stimuli. Men vem har tid att ge det på sjukhus eller andra institutioner? Frågar dr Rinker.
   Vuxna kan indelas på samma sätt. De som är älskade och de som inte är det. Kärlek är en angelägenhet, som nödvändigtvis tar sig personliga uttryck. Det är en s.k. människa- till– människagemenskap. Doktorn fortsätter:
   -Det finns få saker som kan göra en människa vacker. Men nyväckt kärlek kan det.
   Sverige är, med största sannolikhet, ett land, som nu som aldrig förr är i förtvivlat behov av andligt helande. På grund av avkristningen har ett uppenbart vaccum inträtt i Sverige. Jag skulle rekommendera dr. Norman Vincent Peale, dr. Edgar Sanford, dr. Leslie Weatherhead, dr. S.I. Macmillan m.fl.
   Dr. Peale är den mest kände bland läkare och vetenskapsmän med självaktning i den här genren. Dr. Sanfords bok ”Gods Healing Power” innehåller verkliga berättelser om verkliga människor. Leslies bok ”Psychology, religion and Healing” går igenom våra vanligast förekommande sjukdomar och föreslår taktfast hur man blir av med dem.
   För övrigt kommer Sverige spara miljontals kronor när evangeliets kraft får göra sig gällande i landet Sverige. Våra sociala åtagande ökar i en skrämmande takt, därför att många svenskar vägrar att acceptera kristendomens oerhörda, andliga kraftresurser.
   Frälsningsarmén är här nämnd tillfälligtvis och jag finner otvivelaktigt skäl att erinra Sverige om dess fantastiska möjligheter att re-habilitera Sverige.
   En mycket lärd man ringde mig från sin bostad i Spanien. Han är filosofie doctor och advokat och skild. Denne lärde man berättar för mig, att han lever i ett miserabelt tillstånd. Gång efter annan har jag försökt att bli fri från den ångest och vånda jag ständigt lider av, fortsatte han. Jag har allt som en människa kan önska sig, fin lägenhet, högsta tänkbara utbildning, gott om pengar, bästa tänkbara chanser till avancemang i min karriär, en ex-hustru som är underbar och som önskar vår försoning, inflytelserika vänner, sympatiska bekanta inom Spaniens och Frankrikes jetset på Rivieran och i Marbella. Men ändå känner jag att jag inte orkar, trots att jag inte längre behöver arbeta och kämpa för tillvaron. Broder, jag känner mig som ett förlorat vrak som inte låter sig bärgas. Till och med min lilla fina hund känner av min otillfredsställelse. Han gråter och våndas i sympati för min arma själs skull. Jag har försökt att lyfta mig själv i håret, desperat i min iver att om möjligt försöka rädda mig själv från undergång, depressionen griper tag i mig och vägrar släppa greppet om mig. Jag har under fyra år tröstat mig med sprit som något lite lugnar ner mitt psyke. När berusningen släpper har jag ofta känt att jag måste ta mig själv av daga. En osynlig hand har varje gång hindrat mig på min väg mot självdestruktion. Det värsta är, att jag kan inte förstå vade jag har gjort för att förtjäna denna ångest, som förhärskar 24 timmar. Jag har ofta svårt att somna in på nätterna. Ibland har jag onda drömmar. När jag vaknar svettas jag ymnigt. Sedan går jag upp och duschar och röker ett par

15.

cigarrretter och sköljer ner ett glas whisky. Är det varmare än det brukar vara dricker jag dessutom en stark öl, men ofta två eller tre. På morgonen vaknar jag med en torr klump i halsen och bröstet känns tungt. Innan frukost gör jag mig tre koppar espresso för att kunna komma igång. Till frukost inhandlar jag morgonfärskt bröd från panaderian intill huset där jag bor. Efter frukost, som består av bröd, marmelad och ost, gör jag i ordning en drink för att kunna möta världen utanför min bostad.
   Min vän, filosofie doctor, den omtyckte advokaten är trött på människors intolerans och arrogans. Han säger, att han vet inte värre än människor som inte vill veta något och trots det sträcker på nacken och ser högfärdiga ut av ignorans. De nonchalerar sina innersta känslor och föraktar den som visar känslor. Deras insikter sträcker sig inte utanför den lilla begränsade värld de lever i. Ofta baserar sig inte deras insikter på självupplevda händelser eller emotioner utan enbart på andras åsikter, som anses trovärdiga och populära.
   Min akademiskt högstående vän frågar mig vad han ska göra för att bli fri från dessa negativa inflytelser i hans bräckliga psyke. Jag svarar av egen erfarenhet. Själv upplevde jag en liknande ångestfylld situation för 16 år sen. Min oro var stark och obeveklig. Meningslösheten i mitt liv trängde sig på och gjorde mitt liv odrägligt. Jag sökte dock inte tröst i spriten eller knarket. Doktorn gjorde en grundlig undersökning och konstaterade att jag förmodligen var den friskaste människan i världen eller som han uttryckte det: något friskare än världens friskaste. Jaså, tänkte jag. Jag som verkligen hade trott att jag var sjuk eller kanske behövde en hittills okänd vitaminsort för att komma tillbaka till livet. Ät drick och var glad, sa doktorn och log sympatiskt i det han klappade mig på axeln och blinkade åt sköterskan, som sken upp och gav intryck av en människa.
   Jag kom hem och kände mig lika dålig återigen. Jag visste inte vad som var fatt. Jag stannade hemma från skolan ett par veckor och kände mig hur dålig som helst. Till slut började jag önska livet ur mig. Jag fortfor att gå omkring som i ett mörker och blev mer och mer förtvivlad. Till sist i min nöd, ropade jag ut i nattens mörker till Gud. Han svarade mig ögonblickligen och gav mig fred för mina inre kval. Jag sov fritt från ångest en hel natt. När jag vaknade bad jag jag till Gud om liv. Min synd bestod i att jag hade vägrat att söka hjälp genom uppriktig bön till vår Herre. Jag hade avsagt mig bekantskapen med Gud. Jag trodde att man kunde leva utan direkt-kontakt med Gud, som nu hade frälst mig från den villoläran om att Gud finns nånstans bakom allt, men saknar personligt intresse av varje enskild människa. Min tro var att allt en gång skulle ordna upp sig utan min egen medverkan. Gud hade en bestämd plan med mitt liv, en mening med allt jag tänkte företa mig. Min fasta övertygelse är att Gud innan skapelsen gryning hade en plan att frälsa (eller rädda) och frigöra människorna. Hans intention var att göra sig till människa enligt förutsägelser som daterar sig 500 – 1200 år före Kristi födelse. I det gamla Palestina visste man således att frälsaren skulle komma. Det nya budskapet var att människor från och med Kristus födelse –Frälsaren - kunde bli befriade av nåd och icke av goda gärningar. Den fasta förvissningen om att någon som är större och starkare älskar mig på ett personligt plan, fyller min själ med en ofattbar lycka och tillfredsställelse. Jag lever inte förgäves för Herren har mer kärlek för mig än någon kvinna eller mor och far nånsin har. Och märk väl att detta inte är en vag känsla, utan en säkerhet, som alltför många människor saknar. Och det är verkligen tragiskt.
   Efter ett par veckor fick jag ett uttömmande brev från min vän advokaten och filosofie doctorn. Han berättade att han nyligen, av en händelse, sammanträffat med en gammal barndomsvän, som nu är präst och ledde en retreat högt upp i närheten av en bergstopp, någonstans i Spanien. Min vän advokaten råkade just befinna sig i området och tog in på ett litet enkelt hotell däruppe. Prästen

16.

välkomnade min vän och bjöd in honom på supé till vilken ett 30-tal präster hade samlats. Efter supén hade vännen till min vän lett en aftonbön, som inverkade i avgörande grad till en känsla av välbefinnande hos min vän. Det var andakt, det var stillhet. Min vän kände en äkthet och en uppriktighet i prästernas sätt att tala med Gud. Var och en gjorde liksom sina önskningar kunniga inför Gud. Adovaktens gamle barndomsvän uttalade en värmande välsignelse för sin återfunna bekantskap. Han uppmanades att läsa Johannes evengelium till en början. Ja, dessa böner och ord från bibeln räddade i sanning livet på min vän advokaten. Han började älska och acceptera sig själv och därmed blev han också i stånd att älska sina medmänniskor. Han såg inte längre ner på människor med förakt som han tidigare gjort. Advokaten blev helad från depressioner och känslan av meningslöshet. I advokatens födelsehem var inte kristendomen något om man talade öppet om. Han hade dock lärt sig att hysa respekt för troende människor i sin omgivning.  Han läste inte heller bibeln, utan lämnade denna uppgift helt och hållet till prästen, som ansågs ha monopol på andakten, bibelstudier och direktkontakt med Gud. Av gammal tradition gick man i kyrkan under påsken, La Semana Santa. Sedan dröjde det ända till jul innan man brukade bevista midnattsmässan i den smyckade katedralen. Som barn gick min vän advokaten även att bekänna för prästen, el Padre. Bikten var ett nödvändigt ont under min väns barndom. Han var tvingad till detta besök hos patern. Därför kändes handlingen än värre att genomlida.
   Min vän, filosofie doctorn och advokaten, har sagt att det fanns föga liv i mässan, vilken inte heller utstrålade någon särskild glädje. I sitt brev påpekade han ordet om glädje i Pauli brev till de troende i Filippi: Glädjen eder i Herren. Åter vill jag säga, glädjen eder.
   Han fortsatte med Pauli trosvissa ord längre fram i samma kapitel: Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. Paulus avslutar kapitlet med följande: Men vår Gud och fader tillhör äran i evigheternas evighet. Amen.
   En annan vän, som jag också på senare tid träffat, härstammar från ett mycket fattigt hem på ön Puerto Rico i Västindien. Han är mycket känd i Amerika och på Puerto Rico. Han kom i tidiga tonår till staden jättestaden New York. Som nu har 10,4 miljoner invånare. Hans äldre bror hade då redan vistats där en längre tid. Mamman och pappan levde ännu kvar i Västindien. Hans mamma livnärde sig som häxa. Det lär vara ett bra sätt att tjäna pengar på. Denne man gav ett osedvanligt intryck på mig personligen. Han hade utstrålning av andlig kraft som ingen annan jag mött. Jag har mött ganska många stora män och kvinnor mest på grund av min vetgirighet och min kärlek för människor, stora såväl som små. Nicky Cruz, som är denne mans namn, var ledare för New Yorks mest fruktade och skräckinjagande ungdomsgäng. Han studerade militär strategi och blev en fruktansvärd härförare i gatustriderna i New Yorks grymmaste slumdistrikt. Nicky Cruz mötte en dag en pastor, vars namn var David Wilkerson. Denne pastor hade fått uppgiften att gå ut och göra folk till socialt välanpassade människor. Han kunde, genom sin fasta övertygelse om Guds kraft, erbjuda befrielse från narkotikahelvetet. Pastorn predikade att det finns en som älskar dessa sjuka människor, vilka upplever sig själva som förlorade. Dom är också mänskligt sett förlorade. Socialarbetare och andra experter står oftast handfallna. Det stora problemet i slummen är att människor som växer upp där saknar föräldrar. Arbetsgivare har mycket små möjligheter att anställa folk i New York, om de kommer till jobbet berusade eller drogade. Om man lyckas vara nykter kommer man ändå för sent till jobbet.
   Även i Sverige anses det mindre bra att komma en halvtimme eller en timme för sent. Många skulle säkerligen hitta på ett giltigt skäl till den allt för sena ankomsten. Kanske skulle man ljuga och säga att

17.

ens bästa faster hade dött eller att gamla mormor hade haft en alltför häftig baksmälla den där morgonen då man antogs börja jobba. Över 70 procent av slummen i Harlem, New York, sysslar med narkotika och alkohol. Resterande 30 procent lever på de 70 procenten. Dock existerar en viss form av s k social welfare, som bekostas av skattepengar. Social welfare har under Reagan-administrationen bantats ner till hälften.
   Sedan 1975 har jag haft en vän i New York som ända tills i fjol levde på New Yorks skattebetalare. Hon heter Billie och var gift med Carlos, som gjorde henne med barn två gånger. 1976 hade hon en dotter som började i kindergarten och som fick två mål mat om dagen. Billies mamma var svårt handikappad och satt i rullstol. Hon var berättigad till en del pengar från staten som hon också erhöll varje vecka. Billie själv fick ca 2400 kr. i månaden. Dessa pengar, tillsammans med de 1500 kr. i månaden, som hennes handikappade mor fick, skulle räcka till hyra: ca 1400 kr. per månad och mat för fyra pers. under en hel månad. Dessutom måste hon de senaste åren betala flickornas skolböcker.
   Carlos sågs till senast -78. Han hade aldrig något riktigt jobb. Sedan han 1970 vid 15 års-ålder hamnade i ett kamratgäng med dåligt inflytande. Hans kompisar levde nämligen på att stjäla, sälja stulen sprit och plundra affärer. En del av de luriga kompisarna hämtade samtidigt pengar från socialen. Det kunde röra sig om rätt stora pengar stundtals. Det mesta av inkomsterna gick åt till egen konsumtion av alkohol och narkotika.
   Billie hade sedan Carlos försvann, livnärt sig på att städa på en restaurang med tvivelaktigt rykte. Eftersom hon såg bra ut hade hon chans att tjäna lite extra på restaurangens gäster. Men hon hade bara såna ”tjänster” någon enstaka gång då hon verkligen hade varit luspank och inte hade haft nån mat att ge till sina småbarn. Carlos fick förstås aldrig veta. Numera har den sociala budgeten bantats ner så kraftigt att även Billie dagligen måste besöka Frälsningsarméns soppkök i grannskapet. Man får en smörgås och rejäl tallrik soppa som de ska klara sig på resten av dagen. Barnen i de fattiga slumskolorna får ett mål mat per dag och får oftast inget att äta innan de somnar på kvällen. Fler och fler kristna kyrkor har på de senaste 6 – 7 åren startat upp såna här soppstationer, mestadels i verkligt stora städer som New York, Chicago, Detroit, Pittsburg, Los Angeles m. fl. Denna nya fattigdom kan delvis skyllas på ökad arbetslöshet, men ännu mer på alkoholism och socialt trasiga relationer i hemmen. Arbetslösheten i USA var för 5 – 6 år sen uppe i över 11 %. Nu under förra året var den nere på 7,7 %. Inflationen har också sjunkit ner till ca 3 % i hela USA beräknat till …oläsligt… Amerikanskt näringsliv har ovedersägligt kommit på fötter återigen.
   Alkoholismen och narkotikamissbruket är förvisso problem som inte löser sig över en natt. Skadorna på folk är ju i många fall omöjliga att reparera såvida dessa amerikanska problembarn inte vänder sig till kyrkorna och blir befriade (=frälsta) till kropp och själ.
   Teen Challenge Center, som i flera år hart letts av pastor David Wilkerson har betytt fantastiskt mycket för min vän Nicky Cruz. Nicky vet vad det vill säga att vara oönskad och leva utan kärlek. Nu är han en av de mest önskade i USA. Överallt stormar man lokalerna där han berättar om sitt livs totala förvandling. Hundratusentals har blivit befriade från misär genom Nicky Cruz och Teen Challenge som nu opererar i alla storstäder runtom i USA. Det som händer tack vare dessa människors bön är så överväldigande att myndigheterna välsingnar detta stora arbete varhelst det får konkreta konsekvenser för livet i varje enskild stad.
   Poliser får idag denna nya andliga kraft och utför något betydelsefullt och avgörande för den stad de tjänstgör i. Socialarbetare och läkare börjar förstå betydelsen av frälsning till tro på Jesus (=Gud). De otroende står bara och gapar, ser ofta dumma ut i sin totala förvåning. De ser alternativet Teen

18.

Challenge som ett realistiskt förslag till att rehabilitera samhällets olycksbarn. Politiker står häpna inför dessa under, som inträffar dagligen. För det är fråga om under. Nu blir människor räddade till livet t.o.m. i Boston och Cleveland Toronto, Canada. En ny anda av förhoppningar växer sig starkare och starkare. Teen Challenge har förklarat krig mot de förstörande krafterna i storstäderna och annorstädes. Wilkersons bok, vilken han skrev i samarbete med Paret Sherill, sprids nu runt världen. Boken och filmen heter ”Korset och stiletten”.
   Själv fick jag engelsk originalupplaga i mina händer nere i Spanien redan för nio 11 år sedan. Sedan ett 15-tal år har boken filmatiserats i USA och har visats flertaliga gånger här i Sverige. Dessvärre inte på …oläsligt… biografer. När jag såg den första gången kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag förundrade mig den gången varför SF inte köpte filmen som skulle göra toppensuccé på svenska biografer. Filmen är angelägen. Den bör inte bara ses av svenska ungdomen utan också av beslutsfattare som statsminister Carlson och representanter för regering och riksdag. Och kom inte säg att sånt händer bara i Amerika.  Men för Guds skull, läs inte boken om du är rädd för god påverkan och alltför mycket realiteter.
   Jag kan trösta svenskar inom socialmyndigheter och svenska polisen. De kunde givetvis fortsätta arbeta även om Teen Challenge skulle slå igenom i Sverige. Till en liten samling ungdomar tog mr. Wilkerson fasta på ett ord ur Pauli brev till romarna, kapitel 15, enligt vilket det utlovas hopp för framtiden. Och han fortsatte med en passus från Pauli andra brev till Korint: och ni skall bli fria. Ja, verkligen fria från allt som bryter ner ert gäng. En nya anda måste komma in i era liv. Psastorn utlovade kraft i verklig mening, till dem som behöver kraft. Nicky Cruz använde samma recept som Dave Wilkerson i sitt arbete för dessa gatans barn, av vilka de flesta trots allt var läskunniga och inte alls så ointelligenta som många experter förut hävdat. Det var säkert inte konstigt att Dave till en början hade timmar av ångest. Han kunde känna sig så deprimerad att han stundtals trodde att slaget var över, och han såg sig själv som förloraren. Lyckligtvis dröjde det inte så länge förrän segrarna kom, den ena efter den andra. Det var stora segrar. Helt fantastiska.
   Sen detta hände med Teen Challenge har jag själv besökt Brooklyn, Bronx, Harlem och övriga Manhattan och sett denna verklighet som beskrivs i ”The cross and the switchblade”. En ung svart man kom fram till mig mitt i det svarta Harlem, han frågade: What are you doing on this turf, man? Vad har du här att göra? Undslapp han sig direkt när jag kom ut från ett café. Jag var på väg att ringa en vän, som jag lovat hålla kontakt med 5 gånger om dagen. Min vän var något i stil med världsberömde mr T. Han blev min vän omedelbart när vi träffades första gången vid ett hörn av 42:a gatan på Manhattan. Vi blev oskiljaktiga under min tid i New York. Jag kallade honom Hermano. Det betyder broder. Han sa: Jag låter dig inte gå ensam i ghettot. Jag måste följa med dej överallt den första tiden, hävdade han med bestämdhet. Det var inte lätt för mig att protestera i det läget. Hermano kände till varenda liten vrå i Harlem och var nästan lika bekant med Brooklyn som under de senaste 25 åren förråats i snabb takt med det ökade antalet … oläsligt…
   Första gången jag åkte tunnelbanan upp genom Manhattan råkade jag stiga på fel tåg. Mitt mål var att resa till östra sidan av Bronx. Jag hamnade mot förmodan på västra sidan. Vagnarna var fulla av svarta ungdomar. En del såg misstänksamma ut och var i vissa fall direkt hotfulla i blicken. Jag kände mig utlämnad och ensam. Vid ett tillfälle försökte jag tala med en ung svart man. Han var lång och såg rätt muskulös ut. Han svarade inte på tilltal. Han stirrade bara rakt ut och muttrade för sig själv och såg sedan ännu mer hotfull ut. Jag tänkte: det var kanske bäst att avstå från den konversationen. På 157:e gatan steg jag av tåget och tog mig upp ur den mörka underjorden. Där väntade mig ännu

19.

fler som glodde snett och de undrade förstås vad en vit man gjorde på den turfen. Jag förstod snart att jag måste så fort som möjligt ta mig ut därifrån. Jag hoppade raskt in i första bästa taxi, som tog mig över på den motsatta sidan av stan. Chauffören fick jag god kontakt med direkt. Han berättade att han själv var baptist och trodde direkt att jag var en pastor från landet. Vi tog avsked i östra Bronx utanför ett café. Det var fortfarande svart turf. Innan han körde vidare varnade han mig för den farliga omgivningen och skrev sedan ner sitt namn på en lapp med telefonnummer till familjen. Om du har problem eller inte någonstans att bo, är du välkommen till oss, sa han. Jag skulle gärna besöka din kyrka, sa jag. Du skulle gilla det mycket, sa han och körde iväg. Jag ringde min mors kusin i Mahopac, New York. När han hörde var jag befann mig blev han förskräckt. Det är ingen säker plats, sa han genast. Kanske inte, sa jag. Men du måste komma över hit och hämta mig, för jag hittar inte alls i den här stadsdelen. OK, jag kommer, svarade han motvilligt, och tar min fru med mig, lovade han. Han kom också, men först efter två timmar. Sträckan skulle normalt ta knappt en timme, men det visade sig att denne släkting till mej, som själv var född i Bronx, hade svårt att hitta till den hållplatsen. Howard, som min mors kusin heter, kunde inte fatta hur jag vågade resa med dom där tunnelbanetågen. Jag svarade, att Gud älskar också de här människorna i slummen. Jag tror att de känner på sig att jag inte tycker illa om dem. Därför får jag vara ifred där nere, förklarade jag. Jaså, är du troende, sa Howard. Jo, sa jag, jag bad min präst att be för mej innan jag kom hit till New York. Visst finns det många risker med att vistas i de här distrikten, tillade jag. Har man fått känna på riktig kärlek så är man inte lika rädd, som många vita tycks vara i den här stan.
   Har ni inte hört talas om en vit pastor som heter David Wilkerson, frågade jag Howard och hans fru. Jo, sa frun. Jag har läst om honom i tidningarna. Det var en stor bild på honom i en av New York-tidningarna för några år sedan. Det stod att han tagit sig en ny utmaning i den gigantiska staden New York. Vi beundrar honom verkligen, replikerade hennes man. Han måtte ha en väldigt stark tro, fortsatte han. Ni måste läsa hans bok, kompletterade jag skyndsamt. Eller kanske skulle ni se filmen som baserar sig på boken. Ni skulle tycka om den. Av sina föräldrar hade de sport att Sverige skulle vara ett land utan våld och grymheter. Ja, men till folkmängden är det mindre än den här staden, berättade jag. Folk bor inte så tätt i Sverige, infogade jag vidare. Västtyskland och England har ganska mycket mindre areal för alla sina miljoner. England har dessutom en ständig ström av immigranter från sina f.d. kolonier, ex.v. i Väst-Indien och Pakistan. Det senare förvånade min käre släkting, som var född i ett land, som är lika stort som Europa men med mindre än häften av Europas folkmängd.
   Howard berättade sedan om sin uppväxttid. Bronx var på den tiden ett område i vilket det bodde mest vita från skilda delar av Europa. Det var mycket medelklassens invandrare som hade slagit sig ner här. Nu är det överbefolkat av svarta från södern och Karibien. De sköter inte sina hus, utan låter allt förfalla, därför flyttade de vita ut. När en fönsterruta går sönder sätter man inte in ett nytt glas. I stället går pengarna till sprit och bilar. Man lever bara för dagen. På sommaren är det förstås mest liv på nätterna. … oläsligt… Skinner har beskrivit slumsamhällets sociala ohälsa. Han växte upp i slummen och han vet vad det vill säga att tillhöra en ras som alltid trampats på, i tid och otid. Numera har de svarta helt andra möjligheter. Skinner understryker betydelsen av att Amerikas majoritet byggdes upp av kristna från Europa. Idag är det Guds barn som bygger det nya landet.
1 Bahai
2 Children of God – family of love
3 Teosofi
4 Kristen vetenskap

20.

5 Mormonerna
6 Hare Krishna-rörelsen
7 Jehovas vittnen
8 Scientologerna
   Samtliga åtta åsidosätter behovet av andlig omvändelse eller frälsning, vilket förutsätter individens tro på Jesu totala gudomlighet och uppståndelse från döden. Ingen av de åtta tror att alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Bibeln utropar klart och tydligt:
Kristus Jesus är det enda namn genom vilket människorna kan bli frälsta.
D.v.s. Är man inte i stånd att ställa rätt diagnos och kännas vid roten till det onda, kan man heller inte utrota ”sjukdomen”.
   Många har lämnat kristendomen bakom sig. Respekten för kristendomen i sin äkta form är inte förhärskande som förr. Nya generationers kristna och andligt tänkande har degenerats. Den genuina kristendomens budskap till moderna människor, har inom vissa kyrkliga kretsar utvattnats. Många samlas idag i förstlenade kyrkor, vars gamla traditioner lever vidare. Livet eller anden finns där inte alltid. Paralellet med dessa stela kyrkorörelser växer det fram en massa väckelser med bibeltrogna förkunnare i spetsen för andlighet, som också motsvarar ett ärligt behov hos stora grupper. Det är en praktist praktiserande kristendom som utstrålar liv, inspiration och hälsa för stressade datamänniskor i den supersnabba jetåldern. I marginalen arbetar också extrema sekter och liksom rider på den äkta väckelsen. Alltför många har dessvärre svårt att skilja på äkta och imiterad inspiration.  Det tycks vara ett lika stort problem i Sverige som i Amerika. Dessa marginalrörelser, som det vimlar av, för tankarna till mångfalden och förvirringen inom hinduismen i Indien. Dessa falska profeter som styr och spekulerar och skor sig på människor är nästan bara till nytta för sig själva. Det är nämligen dessa marginalrörelsers ledare som lever högt på människors förvirring och godtrogenhet. Om man känner till källskrifternas information beträffande dessa rörelser, som dyker upp socialt sedan 1900-talets början, kan man ta det hela relativt lugnt. Den här förvirringen och beroenderelationen till en viss ledare med ovanligt starkt psyke skulle lättare kunna upplösas, om man tog tid på sig att djupstudera historien, t.ex. på nya marginalreligioner…oläsligt…
   Trots att en del skaffar sig djupare kunskaper om detta nyligen uppdykande vimlet av konstlade andlighetsassociationer, har många känslomässiga bindningar i relationen till den andlige ledaren, vilken självfallet besitter en attraherande utstrålning, förhindrat dessa. Folk är idag i stark avsaknad av andligt liv och snubblar ofta över dessa nya attraktiva religionsdanare. Ja, de skapar verkligen ett slags nya religioner, vilka egentligen inte är något annat än ett hopkok av tillsamman gamla kunskaper, som nu utnyttjas med skicklig modern psykologi för att locka människor till sig.
   Fram till för 30 år sen försökte psykologin som vetenskap att ”förklara bort” och därmed ersätta äkta tro och äkta kristendom, vilken i själva verket är ett direkt och osminkat budskap om äkta glädje, som kommer inifrån när vår Herre tänder gnistor av kärlek därinne i den frusna människosjälen. Dessa gnistor gav upphov till Röda Korset, nykterhetsrörelsen under de forna 1800- och 1700 –talen, Frälsningsarmén under William Booth i England och dess efterlöpare, Pingströrelsen i Skandinavien och USA, inom vilken man erbjöds botande av sjukdomar, frid i hjärtat, en gemenskap och en rehabilitering, Levi Pthrus verksamhet för filantropi i Sverige. Det var samma gnista som tände enkla men oförfärade människor som Carl Boberg, Lapp-Lisa och Häst-August. Alla dessa gav en ny frisk inspiration till stora grupper.
   Dr. Tom Skinner hänvisade till människor som hade tro, mer än de flesta, under mångåriga

21.

väckelser, som födde fram personligheter som Gipsy Smith och Billy Graham. Den senare är mera kända av de senare generationerna Skandinaver. Han har också blivit häftigt kritiserad av svenska journalister.
   Dr. Anderson hävdar att sådana personligheter är för jobbiga för den självutnämnda besser-wisser-typen som idag gjort karriär inom tidningsvärlden. Därför blir den här kyrkoledartypen hårt kritiserad. Denna överreaktion hos många moderns journalister, dock inte alla, är en naturlig produkt av den sjunkande kunskapskvalitén i den moderna skolan. Exempel på motsatsen fick jag kunskap om när jag hörde universalkändisen David Frost intervjua Billy Graham. Det hände vid två tillfällen dåmiljontals TV-tittare fick chansen att se predikanten i ett lite annorlunda forum. I Amerikan fick Frost en överväldigande publik på sin sida, ännu en gång. Det förvånar mig att inte svensk TV visar Frosts intervjuer mer än vad somh ittills skett. Det är beklagligt när sedan Anthony Jay tillsammans med superjournalisten Frost publicerat sin bok ”To England with love” har man fått lära känna dessa pojkar ännu mycket mer.
   Utbudet på svensk TV bestäms förmodligen av en snäv grupp som gärna utelsuter vissa alltför behövliga program. Motståndet mot fri television representeras av en liten grupp opinionsbildare och beslutsfattare med svag förankring i svenskt publikum. Detta kan jag säga utan att göra mig skyldig till någon överdrift. Givet är att detta konstaterande omedelbart avfärdas med en nonchalant axelryckning. Dock är hur som helst, behovet av fri radio och TV förstärkt enbart genom de försök till att  bromsa den fria TV-opinionen. De som bromsar härrör från politiska propagandister med hemvist inom vänsterpartierna. För en person som i vaket tillstånd hört opinionen från dessa som med näbbar och klor ursäktar sig med otillräckliga argument som att Sverige måste producera mera svenskt inom radio- och TV-medierna ter sig resonemanget som hellöjligt.
   I Sverige finns sedan länge kyrkor som redan nu tar saken i egna händer och således vägrar att bli passiviserade av monopol-programmeringen. Sverige är lyckligtvis inte Albanien.
   Sverige står inför ett uppvaknande och kommer med kraft att vägra att bli isolerat från övriga västvärlden. Men ack,  vad man från politiskt håll försökt att partipolitisera landet Sverige.
   Jag, som öppet har lyssnat till omvärldens reaktioner, på ett tiotal språk, i I-världen och U-världen, har erfarit långt mycket mera negativa reaktioner än positiva sådana rörande den svenska vänsterrörelsens mer eller mindre sluga argument för radio- och TV-monopol. De som försvarar dessa monopol avslöjar sin identitet på ett alltför tydligt sätt. De saknar en global syn på tillvaron. När man kommer tillbaka till Sverige efter en lång tids borto ser man verkligen skillnaden på TV här och i många andra läder. Det markanta exemplet är nyhetsförmedlingen. Men även det excessiva antalet repriser. Vissa nyheter i Aktuellt och Rapport tar på tok för lång tid att servera och följaktligen utelämnas viktig information från en större mängd platser i vår värld. Närradion är å andra sidan en välsignelse för många städer. I landsbygden kan man dessvärre inte alltid tillgodogöra sig den servicen.
   Som exempel på närradio vill jag nämna om Karl-Axel som lyssnade på Brobyggarna i Göteborg på hösten -84. Karl-Axel var obotligt blind och blev botad när pastor Sergei uppmanade sjuka lyssnare att lägga handen på den sjuka kroppsdelen. Dagen efter då Karl-Axel vaknade kunde han se utan minsta problem. Det kallar jag en radio som fyller en funktion.
   Den världsberömde läkaren S.I. Mcmillen med ett framgångsrikt liv bakom sig säger:
   Det är självklart att kroppens hälsa hör intimt samman med själ och ande.
   Svensken Folke Edsmyr var professor på Karolinska och kär vän till dr. Albert Schweitzer. Han

22.

betonade vid ett tillfälle behovet av att undervisa folk i angelägna ämnen på radio och TV. Med all sannolikhet kommer nu andlighet, fysisk hälsa och helande in i svenska hem mycket snart.
   Hälsovård är avsevärt viktigare än sjukvård. Annan information som inte går fram i svensk monopol-TV är t.ex. den om händelseförloppet i Etiopien, där den marx-besatta regeringen stöttas aktivt av soldet (?) i försöken att stoppa all form av religion och speciellt kristen mission. Över 2000 kristna har kastats i fängelse. Regeringen har stängt 90 % av landets kyrkor. Samtliga kristna sjukhus har konfiskerats av den kommunistiska ockupationsmakten. Etiopiens älskade kristna ledare Gudina Tumsa och Abba Theofilus fördes bort under revolutionens första dagar. I svenska massmedia är detta nästan bortglömt vid det här laget. Sverige måste bli ett mycket öppnare samhälle. Svenskarna är vid en internationell jämförelse inte särskilt öppna av sig. För att öppna Sverige måste nya kanaler komma till användning. Sverige och utvecklingen i Angola och Mocambique är också exempel på områden som numera alltmer glöms bort i nyhetssammanhang. Det faktum att ca. 1 miljon människor har dödats i Afghanistan är inte längre något hett stoff i TV. Det som för en del år sedan hände i Uganda blev inte tillräckligt uppmärksammat i massmedia. Uganda var ett land där den ökände Hitler-typen Idi Amin härskade och söndrade i åtta år. Amin planerade att med våld göra Uganda till en muslimsk stat, trots det faktum att endast sex procent av ugandierna var muslimer. Över 70 procent var kristna. Han fick hjälp av en annan Hitler-typ vid namna Khadaffi.
   Hjälporganisationen Friends in the west, var på plats därute för att bevittna förödelsen. Den ombytlige Amin lät kristna brännas på bål.
   Hundra år efter upptäcksresanden Henry Morton Stanley kom till Uganda, gjorde israeliska kommandosoldater en lyckosam räd mot flygplatsen Entebbe utanför Ugandas huvudstad, Kampala. Gisslan fritogs och händelsen blev en film med titeln ”Slaget om Entebbe”. Operationen var hellyckad. Fyra år tidigare hade samtliga israeler utvisats. Ungefär samtidigt blev alla indier också landsförvisade. Ett 60-tal kristna missionärer fick också packa och lämna landet. I början av 1973 iscensattes offentliga avrättningar överallt i Uganda. Två år tidigare träffade Amin en annan muslim vid namn Khadaffi. Tycke uppstod genast och de två var överens om att Milton Obotes regering hade sett sina bästa dagar. 1965 hade Khadaffi tagit över makten i Libyen och deporterade icke önskvärda, ex.v. judar och vissna kristna. Samtidigt satte Khadaffi  igång förföljelse mot alla icke-muslimer. Khadaffis hjälp till Amin möjliggör en mycket omfattande omdaning av Uganda, som till varje pris skulle islamiseras. De kristina får det trängre och trängre och blir martyrer i tusental. Världen ser slött på och underlåter att hindra Amins framfart mot de kristna i landet.  Ett otroligt lidande som lätt hade kunnat stoppas fortfor ända fram till början av 1979 då Tanzania ser sig nödgat att invardera Uganda. Denna invasion är ett svar på Idi Amins invasion av Tanzania i oktober-november året innan. Det var i korthet historien om 6 procent som förtryckte mer än 70 procent under ledning av Hitler.
   På tal om Hitler, ja. Det har förundrat mig gång efter annan, hur man kan göra tusen filmer om Hitler och nazismen när man inte kan göra en bra film om Josef Stalin.  Föregångaren till Nikita Chrustjev. Jag har, efter att ha hört Stalins dotter tala om sin hutlöse far, ständigt påmints om behovet av att producera en seriös film om stalinismen och om personen Stalin.  I Soviet är inte Stalin, på order av dagens ledare, någon fredsbild längre. Han kan inte användas i propagandan för världskommunismen. Det förstås inte att man fortfarande praktiserar Josef Stalins metoder än idag. Samtidigt får S. en ny make-up.
   En vacker och solig söndag i slutet av augusti i fjol samlades ett par hundra sovjetiska kristna till friluftsmöte någonstans i Baltikum. Dessförinnan hade deras kyrka blivit stängd av myndigheterna

23.

och därför träffades man ute i skogen. Helt plötsligt dök KGB upp. Civilklädda KGB-män arresterade de yngsta personerna i mötet medan uniformerade KGB-poliser slog en ring runt mötesdeltagarna. En mor såg sin 20-årige son föras bort av den hemliga polisen. Mamman frågade varför de arresterade hennes son. Jag svarar på alla frgåor genom min sekreterare, blev KGB-officerens avvisande svar. Biblar beslagtogs av KGB-åpolisen. Idag kostar en bibel ungefär en halv månadslön på den svarta börsen i Sovjet. När ungdomar läser bibelns för varandra på gatan i Sovjet blir de straffade med 15 dagars fängelse. Kristendom och bibel är opium för folket. Ja, i varje fall för KGB och Fedorchuk, kollegan till KGB:s grundare Felix Edmundovich Dzerzhinsky.
   En grupp på 5 kristna, inspirerade av den holländske missionären, Broder Andreas, ställde sig en varm sommardag i ett gathörn i Kiev. Han och hans vänner hann sjunga i knappt tre minuter tills KGB-polisen uppenbarade sig. Fem västeuropeer sattes i förhör i 60 timmar under fem dagar i sträck. De utsattes för ca 30 frågor som upprepades ca. 100 gånger om dagen. Straff utmättes och de fem blev dömda till sju veckors fängelse, i vilket de blandades med fyllerister, knarkmissbrukare och småtjuvar. Västvärlden fick inget veta förrän de fem hade suttit inne i fem veckor. De blev, så att säga, omhändertagna alldeles i början av sin semester i Soviet. Rätt till advokat var det inget tal om.           Stalins dotter, Svetlana Alliluseva Peters uppgav i en intervju nyligen, i New York Times, att Sovjet har ändrats på ett otrevligt sätt. I Soviet gör man som man är tillsagd. Ens egna åsikter saknar betydelse.
   Den psykologiska förändring, som jag upplevde, var skräckblandad, något jag aldrig känt utomlands, uttryckte sig Stalins dotter vidare. Hon berättade också att de sovietiska myndigheterna, hade uppmanat henna att återuppta sitt sovietiska medborgarskap då hon återvände till Moskva för ett och ett halvt år sen. Stalins amerikansk-födda dotterdotter, Olga Peters, 14, ansåg det vara underbart att komma tillbaka till väst. Hon lämnade Heathrow under poliseskort och återvände till Cambridge, där hon väntas fortsätta sina studier. Vi hoppas innerligt, att lilla Olga äntligen får andas fritt i sin nya atmosfär i England. Åtminstone slipper Olga lyssna till den ständigt malande propagandan mot kristendomen och västvärldens principer. I radio och i andra massmedia matas barn och vuxna med denna fientliga, hat-propagandistiska soppa. Jag lyckönskar alla som genom radiostationer i väst sänder program om befrielse från själens ångest. Från Kina kom ett brev till en vän till mig i Danmark. Personen i Kina skrev brevet av glädje. Han sa så här:
   Jag lyssnar ofta på era program omkring midnatt.  Jag har fått en ny syn på livet. Era program täcker verkligen ett behov och berikar min vardag. Så långt Kwok Wah i Kina.
   En sovjetisk kristen berättar att de biblar, som beslagtagits i tullen, hamnar ofta till sist hos männniskor som behöver dem. De säljs nämligen senare på svarta börsen, där allt som är attraktivt utbjudes dag som natt. En svensk veckotidning skrev nyligen om musikcafé Aveny i Göteborg. Föreståndaren, Rory Rollnick sa bl.a. följande:
   Att i litteratur och media beskriva vad Gud gör i människors liv är ett annat sätt att sprida evangelium, som betyder budskap och glädje. Det är uppfordrande att sprida litteratur och ljudkasetter.
   Det tål att betänka att kommunisterna trycker åtskilligt mer litteratur än de kristna. Flera falska sekter investerar avsevärt mer pengar i tryck än de kristna. Miljoner har aldrig hört om människans enda reella hopp. Hur vågar vi sitta oberörda? Och varför är vi så slappa och likgiltiga? Det är uppfordrande att bruka vårt materiella överflöd till andlig medicin för en förlorad värld. De politiska hindren är emellertid stora i flertalet länder, när det gäller att få lov att trycka böcker som talar ut och är allt för avslöjande. I samma grad är det förenat med svårigheter att muntligen bibringa

24.

kunskaper på bibelgrund. Men de som är modfällda på grund av stängda dörrar som håller på att öppnas. Japan var ett land där de kristna satt trångt fram till andra världskrigets slut och nu är det öppet för öppet samtal om livets mening. I början av 30-talet fann missionären Townsend att Mexico på flera sätt försökte förhindra honom att föra evangelium vidare till indianstammarna i södra Mexico. Samma mexicanska regering bistod Townsend några år senare i hans mission i samma indianområde. Numera är det tillåtet att dela ut traktater även till polisbefäl, rapporterar kända missionärer i Mexico.
   En pastor tröstade mig för en tid sedan och sa med märkbar övertygelse, att Herren har öppnat en dörr där ingen kan tillsluta den. Jag uppfattade meddelandet och förstod genast att det fanns en oanad kraft i det. Andra hinder kan få mänskor att fälla modet. I Expressen kunde vi läsa om entendens som jag personligen varit uppmärksam på i 17 år. Mariana Manninen, 24, hotades av sin studierektor på skolan där hon utbildar sig till sjuksköterska. Fröken Manninen skötte sina studer utan anmärkning, men hon har begått ett brott, enligt studierektor och lärare.  Det påstådda brottet består i att Mariana M. har talat med patienter om Gud. För övrigt deltar Mariana i en allkristen grupp, som kallas Brobyggarna. Liksom Hemmets vän, all-kristen rikstidning i Sverige, betraktas den här gruppen som kriminell av vissa myndighetsutövare inom skola och social organisation. Hemmets vän har anklagats för att gå den dolda högerns ärenden i Sverige. Anklagelserna är rent nonsens. ”Jesus till den kommunistiska världen”och ”Martyrernas röst” har tillsammans med ”Hemmets vän” och Kjell Söderberg, pastor i Sverige, misstänkliggjorts av Dagens Nyheter.
   Vidare har man förknippat 33-åringen med religiösa sekter med förankring långt ut på högerkanten. Goda sekter eller onda. Av erfarenhet kan jag frankt berätta att det är högst vanligt bland djävulsdyrkare att be till djävulen att vissa personer måtte dö.
   I Amerika är det känt att man hyr folk att döda obekväma personer, som är i vägen för djävulsdyrkarna. Min erfarenhet är förstahandsinformation som jag fått då jag vid två tillfällen smygit mig in där djävulsdyrkare hållit mässa. Såna smygbesök vill jag inte rekommendera personer med svag tro. Det är en isande känsla som tränger sig på när man kommer i närheten av dessa makabra tillställningar. För den som känt vibrationer från elaka människor anar kanske delvis vad jag refererar till. ”Excorcisten” gav vissa idéer om hur det kan kännas i kontakten med den onda andligheten. Filmen är, i sanning, baserad på en verklighet, som vi måste räkna med. Vi må skratta åt den och rycka på axlarna och ändå tvingas vi acceptera att den onda eller elaka andligheten faktiskt existerar. Jag är själv ögonvittne till makabra scener vilka jag i detta forum inte vill gå in på. Personlighetsdöd.
   När jag 1981 besökte Kalifornien för tredje gången fick jag syn på en granne som jag hade fem år tidigare, på nästan exakt det ställe där jag nu återsåg honom. Jag ropade efter honom på strandpromenaden. Han föreföll inte höra mitt angelägna rop och bara fortsatte sin promenad mot slutet av gatan. Jag började då springa efter honom och med jämna intervaller ropade jag hans namn. Nej, han hörde inget förrän jag hann upp honom nere vid piren. Han vände sig om och frågade aggressivt om jag kände honom. Jag sa, att det gjorde jag mycket väl. Du bodde ju i ett hus 20 yards från vårt hus, berättade jag för en helt konfunderad före detta granne, som nu inte med bästa vilja i världen kunde känna igen mig. Med ett vänligt have a nice day, anyway avslutade jag samtalet och gick tillbaka till huset. Jag mindes väl hur påverkad min granne var av hasch och heroin, som han rökte flitigt på den tiden. Han fick höra av mig, då vi var grannar, att om han fortsatte med hasch och shit skulle han efter några år bli drabbad av minnesförlust. Det är nämligen medicinskt påvisat att hasch påverkar minnes- och associationscentrum i hjärnan. Jag uppmanade honom att lämna sin

25.

hasch-dominerade tillvaro. Du har en chans att bli fri om du lämnar allting upp till vår Herre, sa jag till honom. Men han gick sorgsen bort lika otillfredsställd som han kom. Dagen därpå möttes vi igen på stranden. Jag hälsade, men han bara stirrade. Jag gick lite närmare för att försöka prata med honom. Du har en chans att bli fri från det där djävulskapet, som driver dej, sa jag. Den god Gud, som jag själv känner, älskar dig också, min vän, slapp det ur mig. Han blev genast irriterad och svor på mig: Ta din Gud och dra åt helvete, skrek han hysteriskt. Nej, jag vill se dig i himlen, svarade jag.
   Stick härifrån och lämna mig ifred, utbrast han förtvivlat och slog efter mig. Samma vecka började hans syster tro på min uppmaning till tro. Flickan blev fri från alkoholbegär och dåligt kamratskap. Innan jag tog farväl och reste iväg var hon lika övertygad, om en högre intelligens vi kallar Gud, som Mariana Manninen på sjuksköterskeskolan i Göteborg.
   En annan kristen kvinna blev avskedad från Sahlgrenska för ca. två år sen. Hon hette Carina Simonson och tillhörde också hon brobyggarna, som samlar folk fån nästan alla kristna samfund. Carinas fall kom upp i riksdagen och man kunde där avskriva den brottsliga misstanken. Carina hade bett till Gud på arbetstid och det skulle vara något kriminellt i ett land som har korset som sin mest kända symbol. Får det gå så långt i Sverige att man måste söka rättsskipning genom europadomstolen i Strasbourg? Sverige har i det här läget samlat på sig en rad anmälningar, som av naturliga skäl borde vara betydligt vanligare i diktaturländer.
   En komplicerad förvirring råder nu i vissa journalistkretsar i Sverige. Denna förvirring kan sägas vara medveten eller omedveten och grundar sig på en skrämmande okunnighet vad beträffar rikstidningen ”Hemmets väns” avsikter. Richard Wurmbrand, som tillbringat 14 år i kommunistiska fängelser i Nicolae Ceauceskus Rumänien, är också en misstänkt person för många svenska journalister. Han har skrivit ett dussintal böcker om sitt liv i Rumänien och om sin forskning om Karl Marx, Marx familj och bakgrund. I en senare av Wurmbrands böcker med titeln: ”Var Karl Marx satanist?” citerar Wurmbrand Marx och ställer frågan om Marx verkligen var associerad med djävulsdyrkare.  Marx var enligt judiska experter väl medveten om den judiska traditionen enligt Torah, Talmud och bibeln. Djävulsdyrkan var väl känd av den tidens judar och bestraffades med döden. Sacharov-institutet i Washington avslöjar ständigt i sann Alexander Dolgun-anda, sovietiska myndigheters brott med bravur. Karl Marx skulle ha svurit elakt om det här nämnda institutet. Det är Marx kollegor, Leninisterna, som plågar Andrei Sacharov i Marx rätta hem, Sovietunionen, där man överallt ser bilder av Marx i syfte att hylla Soviets och Lenins stora förebild. Jodå, det är samma visa igen. Nazismen och dess faror omtalas i all oändlighet i skolan och i massmedia. Däremot är man ytterst försiktig med att misstänkliggöra kommunismen och avslöja marxismens krassa materialuppfattning. Alltså blir det, som sagt, tusen filmer om Hitler, men inte en enda om Stalin.
   Inte bara Sacharov-institutet blir allt som oftast föremål för misstankar, utan även L´internationale de la Résistance, som är bildat av sovjeter i exil.
   En del organisationer misstänks nästan aldrig. PKK är en sådan som inte är känd bland flertalet svenskar. Enligt uppgifter från amerikanska tidningar finns det belägg för att de samarbetar med samma uppdragsgivare som den socialdemokratiske spionen Arne Treholt. Det finns uppenbarligen spionage som spionerar på KGB och PKK och andra liknande organsationer. PKK blev offentligen granskat i högre grad sedan mordet på statsminister Olof Palme. Under polisutredningen lät jag förstå att ifrågasatte jag om inte KGB har vitala intressen inom svenske polisen. När man läser Brian Fremantles redogörelse av KGB och dess filialer, vilka nu granskas av amerikansk polis i framförallt USA och England, får man en initierad bild av hur KGB rekryterar folk i strategiska positioner i

26.

England och Västeuropa. England är det land i världen som slänger ut det största antalet öst-spioner. Som bakgrund kan nämnas att England, i stort sett, var det enda land, vars folk engagerade sig för att stoppa den blodiga revolutionen år 1917. En liten medveten engelsk kontingent skickades i grevens tid över till Ryssland badande i blod.
   En grupp, som aldrig blev ordentligt misstänkliggjord av journalister, var FNL eller den Sovietstödda Viet-Cong-guerillan, som hade som sitt högsta mål att ”befria” Vietnam och införa demokrati. Vietnamns hemliga polis, filial till KGB, förbereder just nu framtida invasioner i Kambodia i sann Soviet-anda. Man har namnändrat till Kampuchea. Stalingrad ändrades 1953 till Volgograd. Fler exempel på den typen av namnändringar är Rybinsk, som nu heter Andropov och som snart ändras till Fedrochuk eller Gorbatjev eller möjligen Dzerzhinsky, föregångare till Beria, Dzerzhinsky Menzhinsky, Semichastny…oläsligt… samtliga älskade KGB-chefer, varav en del blev brutalt mördade av sina kamrater i Lubyanka i Moskva. Det var under diktatorisk ledning av Beria, Serov, Shelepin och Semichastny, som Soviets rekrytering av quislingar i Vietnam verkställdes. Detta var nästan 20 år innan kriget började. Under Stalins och Berias fick man också sällskap av sina kollegor i Peking, vilka minutiöst undersökte möjligheten att inkorporera Vietnam med Kina. Kinas hemliga polis arbetade till synes ostörda sida vid sida med KGB och dess filialer. Det objektiva skälet var att vinna kamraterna i Vietnam för kommunismen. Den kinesiska inflitrationen kompletterades med vapenhjälp till den röda sidan. När fransmännen gav upp kampen hade redan KGB-chefen, Semichastny, sett till att Nord-Vietnam besegrade Sydvietnam, även i propaganda-kriget. Fattiga bönder övertalades utan större svårighet att gå med i Viet-cong. Under tiden tog kommunisterna här tillfället att bilda FNL i Sverige. Wennerstål blev ordförande i Malmö FNL. Samtidigt var flertalet FNL-are aktiva medlemmar i KFML, som det då kallades. KFML står för Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna. De hämtade tveklöst sin inspiration från Marx och Lenin. VPK-are engagerade sig självfallet.
   Journalistisk information hade som uppgift att
1) misstänkliggöra folk som kritiserade FNL och marxismen och Lenins lära,
2) att sprida lögner om allt politiskt motstånd i Sverige,
3) att söka förvirra begrepp i samhället och anklaga folk som hävdar att familjen utgör grunden för samhällets fortsatta existens.
   FNL kom framförallt att mer och mer framstå som frontorganisationen åt kommunismens vapendragare. En f d kommunist och vän till mig kunde avslöja information, som kom fram på ett hemligt möte i Uppsala. Deltagare var KFML- och FNL-grupperna. Det framkom mycket tydligt att kampen skulle inspireras av Lenins egen folkfrontstaktik, som är beskriven av Lenin själv. När detta uppdagades var Vietnamkriget så gott som ett avslutat kapitel. Minnen som Song My kvävde minnet av en jätte-massaker organiserad av kommunistsidan, i den gamla kejsarstaden Hulé. Nyheten om denna slaktning nådde allmänheten i Sverige i medveten slow motion och då aktualiserades den i medveten tysthet, påkallad av en tyst överenskommelse bland massmedias representanter i Sverige. Så fördes folket bakom ljuset kontinuerligt och man kunde därför inte ta ställning på grund av inadvekat nyhetsförmedling. Till och med folk från vissa kyrkor sålde sig till denna ”heliga” kamp för ett kommunistiskt Vietnam. Kampen beskrevs i propagandan som en rättfärdig kamp för ett demokratiskt Vietnam. Detta skickliga sätt att använda vackra ord för att locka människor till engagemang är alltför välkänt under historien. Emellertid tycks det ibland vara hur lätt som helst att lura folk att tro på en sak, som i själva verket inte alls motsvarar ett ärligt uppsåt hos

27.

propagandamakaren. Svenska missionsförbundets ungdom, mera känt som SMU, var en av de kristna grupper som okritiskt ställde sig till Vietnamn-kommunisternas förfogande. Den nämnda gigantiska slakten, i kejsarstaden Hué, togs helt enkelt inte upp i SMU. Inte heller i missionsförbundets nyhetsorgan, Svensk Veckotidning. Majoriteten politiska ungdomsförbund gick med strömmen lika helhjärtat som det kristna SMU. Soviet och dess allierade kunde ansluta hjälp från demokrater i väst till förverkligandet av ett demokratiskt Vietnam, i händerna på ledarna i Moskva. F.d. Sibirien-fången Alexander Solzhynytsyn förundrar sig alltjämt över hur djupt västvärlden är beredd att falla. I Kung Lear kan du läsa: ”Den är en dåre, som förlitar sig på vargens tamhet… eller på en skökas löften.”
   Kommunisterna talar om fredlig samexistens med den övriga världen, men de handlar inte efter sina ord.
   Sir Winston Churchill var alltför medveten om kommunisternas trovärdighet. I april 1945 yttrade han följande: ”Jag bedömer det som ytterst viktigt att vi skakar hand med ryssarna så lång öterut som möjligt”.
   Churchills inställning gjorde honom inte särskilt populär och västmakterna nådde således inte Berlin i tid. Prag och Moskva kunde alltså inte räddas på grund av misstron mot Churchill, en person med en oerhört stark känsla för historien. När Hitler 1933 utnämnde sig själv till rikskansler förutsade Churchill vad som skulle komma och han manade alla att förbereda sig. Dock lyssnade alltför få människor till honom. Hans kritiker beskyllde honom för att leva i det förgångna. I själva verket var Churchill långt ifrån trångsynt. Han hade en alldeles särskild blick för det som hände ute i världen. Hans sätt att tala vittnade om en djupt förankrad önskan att hålla samman Europa mot världshärskare typ Stalin och Hitler. Winston Churchill utkämpade kriget i hopp om att England och Europa skulle få återuppleva ett liv i frihet. Utan högerextremisten Hitlers och vänsterextremisten Stalins medverkan. Det var just ingen tillfällighet att Churchill erhöll nobelpriset i litteratur 1953, för han var en författare i världsklass. Förutom politik och litteratur hade Chruchill ett levande intresse i konsten och var själv en begåvad målare. Förmodligen blev han omåttligt motarbetad, därför att han var en person med vida kunskaper om världen och livets betingelser. Det är dessvärre skrämmande vanligt att såna förnuftiga människor blir nonchalerade. Nonchalansen går alltjämt hand i hand med ignoransen.
   En kort tid efter den ryska revolutionen på 20-talets början försökte kommunismen redan sprida sig till Afghanistan och Iran, vilka Soviet i sann anda marscherade in i. Churchill krävde relativit tidigt en ivasion av Soviet några månader efter den blodiga revolutionen, som han befarade var i stånd att etablera sig i övriga delar av den europeiska kontinenten. Churchill fick rätt långt senare, d.v.s. i september 1939, då Soviet och Hitlertyskland behagade dela Polen mellan sig. Denna vålds-delning hade i augusti 1939 föregåtts av en icke angreppspakt, undertecknad av massmördaren Josef Stalin och massmördaren Adolf Hitler… oläsligt… Tänk vilka veritabla antagonister kan sluta med varandra. Man ger varandra samtidigt en falsk kram för att understryka den rörande enigheten. Inuti var de glupande ulvar, yttrade en vän som satt i koncentrationslägret i Buchenwald. 1939 hade han råkat komma lite för långt in i den sovietiska zonen, i vilken han blev misshandlad av de nya ockupanterna, Röda armén. Han lyckades fly och kom tillbaka in i det område som kontrollerades av Hitlers armé. I flera år levde han som en flykting i sitt eget land. Han kunde aldrig mer komma hem igen men tog sig vid krigsslutet mirakulöst över till Sverige, som än i dag är hans nya hem. Min polske vän menar idag, att framförallt Finland och Sverige låter sig pacificeras i alltför hög grad, av den öststatliga fredskampanjen. Han menar vi förhåller oss som oxen till den hypnotiserade ormen. Det innebär att

28.

vi låter oss övertygas av falska fredsinviter, som har syftet att försvaga vår vilja att försvara oss mot Warszawa-paktens ockupationsmaskin.
   En flykting min polske vän frågar sig om den svenska militären underlåter att infånga sovietiska u-båtar. Vilken moral står Sveriges moral på i dagens läge? Är vi hypnotiserade offer för en propaganda, som i första hand inte önskar verklig fred, utan en majoritet passiva personer, som i sin bekvämlighet ger efter för öst-socialismens oblyga påverkningar.
   En flykting från Ungern berättade för mig följande historia:
    ”Bresjnev anländer till Sverige med stor present, som han överlämnar till Palme. Regeringen hjälper till att öppna det stora paketet och monterar upp innehållet. Efter en tid växer det fram en rysk stolthet, en Moskwitch. Palme sätter sig i bilen för att testa den, men upptäcker att styret fattas. Han skickar raskt ett telegram till Moskva och framför till det sovjetiska styret att styret fattas. Svaret från Moskva anländer omedelbart: Du Olof, du ska ge fan i styret, för det sköter vi. Du ska bara gasa på, du!”
   De styr våra liv och våra öden från vaggan till graven, omtalade Andrej, 29, rysk avhoppare, som flydde till Canada. Min f.d. granne i Hollywood hindrades att gifta sig med den ryska flicka han älskade. Hon var dotter till en kommunordförande i Ukraina. Min ryske Hollywood-vän fick nog och flydde via en NATO-bas i Västtyskland över till Amerika. Nu kör han taxi i Los Angeles och är mer än nöjd med sitt nya liv. Juri Garbuzov dömdes till ett års fängelse för att han lyssnade på skandaliserande utländska radioprogram. Juri hade begått ett ytterligare brott när han bjöd sina kompisar hem för att de skulle få höra budskap på ryska från Västeuropa. Fy på dej, Jury! Hädanefter låter du dig styras den väg åt vilket styret vrids.
   Elva västliga journalister ordnade i juni 1984 en presskonferens med tre judar, som vägrats utresevisum från Soviet. Det hela var mycket vågat och västjournalisterna riskerade straff för sitt tilltag. Den judiske matematikern, Boris Klutz, meddelade, att det fanns tusentals judar, enbart i Moskva, på väg till väst. Men utan tillstånd att lämna Soviet. För er information bör jag berätta att det numera finns en speciell anti-judisk kommitté i Moskva, sponsrad av den sovietiska staten. Det är inte svårt att inse varför myndigheterna gör allt man kan för att stoppa massutvandringen från Östeuropa. Det har visat sig att den antijudiska kommittén monopoliserar opinionen.
   Utvandring av judar var under 1984 begränsad till några hundra personer. Viktor, 39, dataingenjör, omtalar att livet har blivit 0-acceptabelt svårt för alla de hundatusentals som inte får lov att lämna landet. Det är inte förvånande att filmen om Sakharov mottogs av bistra miner i Moskva. Filmen ”Vita nätter” blev givetvis också kritiserad som propaganda beställd av CIA, som enligt vissa kända tidningar i Soviet, står bakom all filmproduktion i Hollywood. Snart sagt allt kan skyllas på CIA. Organisationen ”Aid to russians christians” blev nyligen beskylld för att vara en subdivision sorterande under CIA. Aid-organisationen publicerade 1984 tusentals fotografier av människor, som försvunnit över en natt. Bara en handfull personer hade tagit risken att undersöka deras försvinnande. På ett fint kalas i Kreml hade Franrikes president Francois Mitterand, varit skamlig nog att aktualisera Sacharov vars rörelser bevakas 24 timmar av polisen.
   Är det tillåtet att som svensk undra varför statsminister Palme inte hade något att säga om Berlin-muren under sitt besök i DDR år 1983. En diplomingenjör på specialuppdrag i Indien våren 1983, omtalade för mig på ett hotell i Tjeckoslovakien, att hans lön var alltför snålt tilltagen för att räcka till utflykter på fritiden i landet Indien, vilket för oss svenskar är ett av de verkligt billiga länderna i Asien. Ingenjören från DDR kunde inte ens betala hela notan på restaurangen där vi båda intog en finare

29.

middag. Han strålade av tacksamhet, när jag erbjöd mig att betala samtliga utgifter under återstoden av vår veckoslutsvistelse i Tjeckoslovakien.
   En kär vän vid namn Andreas Vogel växte upp i DDR. I vuxen ålder fattade han ett viktigt beslut. Han skulle fly över till Västtyskland. När Andreas kämpade i vattnet, mitt i gränsfloden mellan öst och väst, inträffade det nästan oundvikliga. DDR:s gränspolis besköt honom. Andreas dök gång på gång i det iskalla flodvattnet. Slutligen nådde han, lyckligtvis, den andra stranden och blev hjälpt i land av polisen i väst. När jag träffade honom några år senare, förelsog jag en namnändring. Vad säger du om vi kallar DDR Den Tyska Diktatoriska Republiken? Den är inte värd att kallas demokratisk.
   I Mexico inser många skillnaden mellan tre och femtio dollars per dag och tre och femtio dollars per timme. Alltså simmar man över Rio Grande och riskerar att bli beskjuten. Egendomligt nog lyckas de flesta nå över till den amerikanska sidan.
   Soviet och Finland samarbetar för att toppa flykten från Soviet till Finland och därmed förhindras många sovieter att komma över till Sverige. De kan ju ogärna simma över till Gotland. Sådana försök har lyckats någon enstaka gång då sovieter har hoppat av från fartyg i närheten av svensk kust.  Även från den så kallade demokratiska republiken Vietnam, som i Sverige omhuldas, flyr folk i tusental. Den mäktiga strömmen har emellertid avstannat. I stället har flyktingströmmen från Kambodia tilltagit. Vietnamn har, som bekant, ockuperat sitt grannland Kambodia. Vietnam har fullt stöd av Soviet i ansträngningen att totalkontrollera Kambodia. Människor flyr till Thailand eller andra grannländer. Nordkorea är att annat land som tjurhåller folk mot deras egen vilja. Skälet till att jag ser det nödvändigt att ta upp flyktingproblemen är World Relief med europakontor i Gronningen, Holland. Martin Hartog är högst ansvarig i Europa och Mellanöstern. Herr Hartog har kontinuerligt försett mig med upplysningar om flyktingarnas situation. Han har även ansett att jag skulle ha en del att tillföra hjälporganisationen, men i brist på tid har jag inte kunnat engagera mig i någon större omfattning. World Relief har även hjälpt båtflyktingar från Vietnam. Dessvärre är den effektiva hjälpen via World Relief tämligen okänd i Sverige. I Holland är den allmänt populär  och där får man hela tiden se prov på var World Relief uträttar praktiskt.
    I Östeuropa har man inte samma chans att fly p.g.a. en mycket effektiv gränsövervakning. Flera väljer då att gifta sig med en person från väst.  I vissa fall har också spionorganisationer valt denna väg för att kunna bo i väst och där spionera på väst. Polis och politiker i väst är många gånger inte benägna att undersöka såna fall. Människor i väst är av naturliga skäl inte fostrade till angivare. Detta är anledningen till att ytterst få människor i väst inte är lika vaksamma när de blir utsatta för spionage.
   Som en Günther Wallraff har jag personligen testat vaksamheten i företag i Sverige. Man kan alltså gå in på företag utan att bli misstänkt för att snoka runt. Man kan på vissa större företag utan svårighet skaffa sig ett eget kontorsrum någon timme eller så. Ingen ställer misstänksamma frågor. Det är bara att lugnt och frejdigt presentera sig som konsult den och den. Annars kan man uppträda som tillfälligt anställd expert från utlandet. Vid ett tillfälle spelade jag revisor och tillbringade en god halvtimme på ett obemannat kontorsrum. Min mening var självklart inte att bedriva spionage, utan bara att se hur pass sårbara svenska företag i verkligheten är.
   I Indien kan östspioner fritt röra sig på företag landet över. Själv testade jag och upptäckte hur lätt det är att bli presenterad för direktören eller hans ställföreträdare. Man blir ofta bjuden på the eller nescafé med mjölk. Jag påtalade denna fara med min östtyske färdkamrat i Tjeckoslovakien. Han försäkrade mig att en otrolig godtrogenhet i väst utnyttjas maximalt av östspioner, som är experter

30.

på våra svagheter i  väst.
   Det kan ta omotiverat lång tid att genomskåda spionage i väst. Som exempel kan nämnas KGB:s framgångsrika verksamhet i England på 20-talet. Det dröjde nästan tio år innan engelsmännen uppdagade ryssarnas fula infiltration, som penetrerade långt in i politiska innekretsar. Tala om uppenbara skandaler. Treholtaffären har förvisso inte lämnat oss oberörda. Eller har den det? Socialdemokraten Arne Treholt räknade dock inte med att väst observerade hans kontakter med KGB. Socialdemokraterna, under Bruntlands ledning, blev onekligen tilltygade av den här otäcka spionaffären. I varje fall har saken knappast förstärkt partiets ställning i detta skede. Människor lider av glömska och Treholt kommer att vara en liten notis i marginalen inom en snar framtid. Hur som helst tror jag den ambitiöse socialdemokraten verkligen trodde på det han höll på med.
   Det finns å andra sidan en hel del aningslösa personer, som alltid försöker intala sig, att man kan bevaka järnhårda nazister och kommunister bara genom att snacka. Var inte så godtrogen käre svensk! Inbitna nazister och kommunister är oftast obotliga. Alltså tjänar det ingenting till att snacka. De säger bara amen och när du vänder dig om sticker dom bara dolken i din rygg. Hitintills har de inte vågat visa något grövre våld. Men det är bara deras taktik att tills vidare med vackra ord locka aningslösa västeuropéer. I många svenskar finns ett latent våld, som ibland visar sig i öppen dager. Det var Günther Wallraf som inspirerade mig till att undersöka svenskars inställning till utlänningar.
   En vacker vinterdag 1985 blev tunnelbanetåget stående i Gamla stan. Ingen förklaring lämnades av föraren. Nyfiken som jag är, steg jag av tåget för att se vad som hade hänt. Genast fick jag se tre pojkar i 15-årsåldern stå och leka med tunnelbaneföraren som var riktigt irriterad. Jag gick fram och drog i den kraftigaste av dem. Därpå uppmanade jag dem att snarast söka sig hemåt, där mamma borde vänta med kvällsmat. De unga bråkmakarna blev förstås förargade och började mucka gräl med mig.  Jag föste dem framför mig och de gav sig sakta och motvilligt av under vilda tillrop. De skrek: ”Akta dej din djävla svartskalle. Åk hem till Grekland annars dödar vi dej din skitiga lilla svartskalle.” Jag var troligen mera svensk än de och ändå fick de för sig att jag var utlänning. Mitt utseende kanske vilseleder vissa som har svårt att skilja mellan svenskar och utlänningar.
   För mer än tre år sen började jag spela utlänning på skilda platser, ex.v. på bussen och i tunnelbanan, på caféer och restauranger. Jag ville helt enkel observera svenskars attityder mot invandrare. Oftast blev jag spansktalande med hett och livligt temperament. Många stelnade och avsa sig kontakten. Många spansktalande föreslog att jag var från Spanien eller Mexico. Här gäller det, som ni förstår, att eftersträva en perfekt accent för att bli trovärdig. När man sedan på stapplande svenska förklarade sig måste det alltså låta som en naturtrogen brytning. Jag fick många vänner genom att låtsas vara från ett spansk-talande land. Sympatierna var vid vissa tillfällen rörande. Men merparten var allmänt försiktig i umgänget med en förmodad invandrare, som möjligtvis kunde misstänkas vara en f.d. guerilla-kämpe från någon djungel i Sydamerika. Några damer mötte jag på nytt något halvår senare. Jag kollade först om de kände igen mig. Det gjorde de inte, sa de med övertygelse. Själv kände jag väl igen deras ansikten.  Jag är nog väldigt bra på sånt. Sist pratade jag med spansk brytning och den här gången växlade jag över till amerikansk accent. Det märktes på en gång en förändring i deras attityder. Jag hade helt plötsligt för dessa damer blivit en kapitalist från USA. Man var inte alls så intresserad längre. På en av damerna fanns ett märke med inskriften SAP (Socialdemokratiska arbetarpartiet). Förra gången var de heltända på min person och en av dem var till och med på väg att skriva sitt telefonnummer på en papperslapp. Men de var tvungna att raskt stiga av tåget just där. I ett likartat sammanhang valde jag att vara tokig engelsman

31.

på tillfälligt jobb i Sverige. Det var inte lika impopulärt. Konversationen gick mestadels på en oblyg halv-cockney med inslag av lärda ord i vokabulären. Oh, det gick hem mycket bättre så länge jag inte gick in på vissa känsliga saker. I England brukar jag oftast köra med en lagom doserad BBC-engelska. Den fungerar alldeles utmärkt. Engelsmän blir då så vänliga. En gång tog jag mod till mig och konverserade på amerikansk-engelska med en pseudo-intellektuell medelålders herre i rutig kostym. Mannen var dock alltför ”fin” av sig för att engagera sig alltför mycket i samtalet.
   Det hände under de här tre åren att jag hade förmånen att träffa engelsktalande och franskspråkiga från Afrika. De berättade för mig att svenskar för det mesta förhöll sig passiva i kommunikationen med dessa. De kände sig mycket ensamma och hade svårt att tränga igenom tystnadsvallen på torg, tåg och bussar. Jag talade om, att jag själv som vit och svensk ibland kände samma. De av afrikanerna som talade enbart franska eller portugisiska  blev själaglada bara jag visade min vilja att kommunicera. Svenskar som såg mig tillsammans med dessa afrikaner stirrade oförstående på mig och såg inte ut att fatta att jag kunde ha något gemensamt med dessa temperamentsfulla människor. Jag såg reaktionerna då jag smygtittade på dessa svenskars ansiktsuttryck. Skam till sägandes är vi svenskar alltför avmätta och rädda inför många invandrare. För att kunna presentera oss bör vi lära känna vår kristna moral och historia i ökad omfattning. Vi bör ta konsekvenserna av det som skapat historien i Sverige och Europa. Hade islam legat till grund för vårt samhälle skulle Sverige sett avsevärt annorlunda ut. Mohammed Reza Pahlavi såg islam i sin extrema form som ett hinder för utvecklingen i hans hemland Iran. Innan han övertog styret efter sin far hade han haft förmånen att studera livet i Frankrike, USA, England och Spanien. Han såg att friheten i de kristna länderna främjade livet där på ett mera ohämmat manér. I tidig ungdom kom han att hysa en dröm om att förvandla Iran genom att ta det bästa från västvärlden. Kvinnorna ansågs snart vara människor med både hjärna och hjärta och fick ta del av modern undervisning. Kvinnorna i det nya Iran hade från och med nu tillåtelse att utbilda sig i utlandet. De fick gifta sig med utlänningar och de kunde bli läkare, sjuksköterskor, advokater och lärare. Kvinnornas nyvunna frihet blev till sist för mycket för imamerna i landet. Det tråkiga för imamerna var också att de inte som förr kunde dela kakan i det nya Iran, där alltfler fick ett bättre liv. Människorna på landsbygden kom dock på efterkälken i ett land, som gick från järnåldern till jetåldern i en fasansfull takt. Imamerna förskräcktes av tanken att Iran skule bli som Europa och USA. Man kallade hem den store imamen, Ayatollah Ruhollah Khomeini, som man visste skulle återinsätta den islamska lagen. Lag och ordning skulle skapas och kvinnan skulle återigen sättas på plats enligt Khomeinis nya dekret. Kristendomen i Iran skulle samtidigt utrotas och de kristna fick antingen fly eller gå under jorden eller lida matyrdöden. Amerikanska kristna i missionen och Röda korset fick utan dröjsmål lämna Iran.  Amerika kallades Den store Satan av Khomeinis bödlar. Folk flydde i hundratusental under den islamska revultionens första veckor. Kennedy menade att Amerika inte alltid kunde förvänta sig att de nyvakna folken i Asien o. Afrika skulle dela deras uppfattning. Men, sa Kennedy, vi hoppas de är beredda att försvara sin egen frihet. I Kennedys installationstal ingick Amerikas idé och strävan att motarbeta varje form av tyranni. Men i det talet hyste han också farhågor att en fredlig utveckling kunde hotas av fientliga makter, som ville ersätta en form av tyranni med en annan. Kennedy syftade här på utvecklingen i Indokina, där det fanns regimer, som var i behov av en ändrad inställning till massorna. President Kennedy var en upplyst person, som visste vad Soviet hade i görningen i Vietnam. Han var inte heller ovetande om den folkfrontstaktik, som förespråkades av Vladimir I. Lenin och som togs i bruk av FNL och Nordvietnam. Kennedy ville ha allians för att hjälpa länder som hotades av kommunismen. Dessvärre ville alltför få

32.

ställa upp på Kennedys och Amerikas sida. Han sa: Mina vänner ute i världen, fråga inte vad Amerika ska göra för er, utan fråga vad vi kan göra tillsammans för människans frihet. I sitt installationstal uttalade Kennedy sin tro på Förenta Nationerna, men antydde att man måste se till att FN inte blir ett forum för invektiver. Han hade här utvecklingen i Afrika i minnet, vilket erinrade honom om Soviets infiltration på den svarta kontinenten. Efter Kennedys era har vi observerat hur Soviet lyckats infiltrera framförallt i Sydvästafrika, Etiopien, Sudan och via Angola, Namibia. Mozambique vinner terräng bland de svarta i Sydafrika och Zimbabwe. Regimen i Sydafrika måste i snabbare takt undanröja orsakerna till missnöjet bland de svarta. Om man inte hör signalerna kommer Sydafrikas krig att eskaleras till en ohållbar nivå. Å andra sidan skulle en bojkott av England, Västtyskland, USA, Frankrike, Italien, Sverige, Canada och Belgien skapa ett tomrum, som skulle fyllas upp av sovietiska och kinesiska industrisatsningar. Vad skulle hända om Soviet, som redan nu konkurrerar med Sydafrika på guld- och diamantmarknaden, fullständigt skulle behärska de värdefulla tillgångarna. Via Angola skulle man tillsammans med Kuba få resten av det svarta Afrika att lägga sig på knä inför de röda arméerna i Afrika. Sydafrika, ge de svarta livsrum i deras land. Etiopien är ett bra exempel på västvärldens lojhet, när det gäller att förhindra en ny form av tyranni. Men ha i minnet att kommunismen rider på missnöjet. Det var Kennedys upplevelser i ungdomen, under andra världskriget och hans resor ute i världen, som gjorde honom intresserad av människor och deras villkor. Han var president i ett land där fri television och radio gör att kristendomens budskap flödar in i flertalet hem. Olyckligtvis tränger penning… oläsligt… En jämförelse med kristendomens ställning i Västeuropa visar på helt andra siffror. I Danmark är det ca. 25 procent som tror på ett liv efter livet. På Irland uttalar sig 11 procent för kristen tro. I Spanien tror 55 procent på ett evigt liv. I England är det 45 % som svarar positivt i en schweitsisk undersökning från 1985. I Västtyskland är 39 procent för den kristina tron. I Uganda var det 1971 ca 70 % som anammat kristen tro, vilket Amin med hjälp av Khadaffi ville ersätta med tyranni under Islams lagar.
   John F. Kennedy ansåg att det största misstaget inom socialismen var att bekämpa och försöka utrota kristendomen. I Cech Walesas Polen var den kristna tron en källa till glädje och därmed också andlig styrka.
   Pastor Ton från Rumänien kom till Sverige för att berätta om kristna personers villkor i sitt hemland. Idag bor han i USA och medverkar i program över Radio free Europa. Mellan 1965 och 1972 studerade han teologi i Oxford i England. En annan rumänsk vän berättade ingående för mig om diskrimineringen mot kristna i Rumänien. En rumänsk kvinna avslöjade sig genom att jag pressade henne så hårt att hon började bli nervös och aggressiv. Hennes attityd till kristna i Rumänien och till kristna över huvud var påfallande argsint. Jag frågade henne varför hon lämnade Rumänien för Sverige. Hon hade kommit hit för att utbilda sig, svarade hon. Och då frågade jag henne om inte Rumänien var en dröm för en kommunist som hon själv. En kristen från svenska missionsförbundet hävdade bestämt att uppgifterna från pastor Ton om de kristnas situation i Rumänien sannolikt var betydligt överdrivna. Det var skälet till att denne missionsförbundare inte ville lägga ihop pengar till spridning av litteratur på rumänska. En person med samma inställning kunde för några år sedan med iver samla pengar till FNL:s och kommunismens förverkligande i Vietnam. Pastor Ton uppgav att situationen var prekär i Rumänien. Nicolae Ceaucescus regim vill krossa de fria kyrkorna och samtidigt ge sken av att det råder religionsfrihet i landet. När pastor Ton omtalade att 400 pastorer förlorade sina licenser blev han kritiserad i Sverige för att propagera för kapitalismen.

33.

   Evangelisation och ungdomsarbete är totalförbjudet i Rumänien. Församlingar med 6000 medlemmar får bara tillstånd att bygga kyrka för 300 sittplatser. 5700 måste inta ståplats. En del församlingar får 300 nya medlemmar i månaden. Om en församling får utländsk hårdvaluta av gästande utlänningar kan den lokala myndigheten mutas och därmed lätta på regimens bestämmelse som gäller ”fria” kyrkor. Kommunistpartiets hänsynslösa kampanj mot kristendomen väcker alltmer illojala känslor mot regimen. Nu är det inte bara fria kyrkor, som stämplas som den dolda högern i Rumänien. Utlänningar, som semestrar i Rumänien, träffar ofta rumänska personer, som har fräckheten att förälska sig i dessa semestrande främlingar. Om man nu dristar sig får man också vara beredd att ens lägenhet konfiskeras. Man förvägras friheten att älska en främling. Det är inte nog med det. Man riskerar också att hamna i fängelse och bli utsatt för psykisk tortyr. Den fällande domen kan i somliga fall grundas på misstankarna om spionage. Om man lyckas undkomma polisens misstankar återstår bara en sak: att fly. Ett uppmärksammat fall som fick avslag från myndigheterna i hela sju år slutade i återförening efter flykt till Italien. Familjen till den rumänska medborgaren som flydde är hädanefter betraktade som fallna då de enligt rumänska myndigheter tagit intryck av den s.k. dolda högerns propaganda mot Rumänien.
   I svensk press hamnar kristna i sällskap med nazister och ogärningsmän, organiserade i NRP, Nordiska rikspartiet, Kollon -88 och Bevara Sverige Svenskt. Kristna misstänkliggörs och påstås gå i bräschen för en extrem högerpolitik. Senast har man gått till en hård attack mot ”Full gospel businessmen”, varifrån jag i höstas erhöll ett visitkort då en representant för ”Full gospel” besökte Sverige. Svensk polis har iakttagit visitkortet vid en husrannsakan i min lägenhet då jag misstänktes ha legat bakom mordet på statsminister Olof Palme. Aftonbladet var en av de tidningar som via poliser (som troget läser Aftonbladet) o. regeringens observationsgrupp i Palmeutredningen kunde få information om 33-åringens förmodade kontakter med extremhögern.
   ”Full Gospels” representant i Sverige, Gunnar Olsson, också han infångad och förhörd om Palmemordet. Det tyder på att polisen läckt uppgifter till en viss svensk kvällstidning direkt eller indirekt. Full Gospel Businessman var en av de s.k. religiösa sekter som utpekades i tidningen. Långt innan dess spekulerade samma kvällstidning om några icke namngivna religiösa sekter, som felaktigt sattes i samband med 33-åringen och med den schism som rådde inom spaningsgruppen i Stockholm. Vid husrannsakan av min lägenhet torde polis ha hittat ett visitkort, som fick spaningsgruppen att associera till Full Gospel Businessmen. Mannen med visitkortet var en trogen gäst i Immanuelskyrkan och är en sällsynt pratsam och öppenhjärtig person, som har ett osedvanligt gott rykte om sig. Han är sedan ca. två år tillbaka alltjämt yrkesverksam i USA, såvida han inte på sistone fått ny tjänst i utlandet. En i alla stycken spontan och underbar personlighet var han, hur man än vill se på honom. Enligt EAP skulle denna extremhöger ligga ännu längre ut på högerkanten än EAP självt. Danmark och Norge och Frankrike påstås efterfölja extremhögerns inställning till medlemskapet i NATO (=Atlantpakten).  EAP gick ut med appeller för Sveriges medlemskap i NATO. Jag skrev under uppropet om anslutning till NATO och serverades per post regelbundet information om EAP:s försvarsprogram. Denna underskrift gjorde mig dock icke till medlem i EAP, som också i Amerika fuskat till sig underskrifter för att få åtnjuta status som officiellt parti med ambitionen att tränga sig in hos amerikanska myndigheter och inifrån influera senaten och representanthuset. Den ojusta valtaktiken blev snart avslöjad och amerikanska domstolar fick således skipa rätt i vanlig ordning. Själv såg jag EAP i USA mest som en splittrande faktor i den amerikanska valkampanjen. Däremot kan det vara av intresse att ta del av EAP:s material, i vilken bl.a. förslag till association med

34.

NATO motiveras med det försprång som Warszawa-pakten på flera områden nu strävar efter att befästa. 
   En annan fråga är varför Sverige skulle låta sig separeras från sina grannländer i inställningen till Warszawa-pakten. Konklusionen är att NATO (med USA och Canada samt resten av Västeuropa) inte är betrodda i Sverige, grovt uttryckt. Sverige anser sig inte tillhöra gemenskapen i Västeuropa.       Förutom ”Full Gospel Businessmen” är också ”Hemmets vän” misstänkliggjorda och smutskastade. Chefredaktören är känd folkpartist och har bevisligen inget med några skumma sekter att göra. Han är långt ifrån extrem på högerkanten. Jag har läst tidningen sedan slutet på 60-talet och har aldrig funnit tecken som tyder på associationer till varken hemliga sekter eller extremhöger. ”Hemmets vän” är i stället en tidning som söker enighet bland kristna och stöder absolut inga småsekter. Det är pingstvänner, baptister, medlemmar av alliansmissionen och många andra gamla och etablerade samfund. Folk med rötter i 1800-talets andliga folkrörelser. Även chefredaktören bror är engagerad i folkpartiet.
   Här kan också nämnas att det är just pingstvänner och baptister och metodister som misstänkliggörs i öststaterna. Det är symptomatiskt att man från vissa kretsar, också i Sverige, angriper dessa ovan nämnda. ”Dagens nyheter” har på senare tid attackerat t.o.m. såna etablerade som pingströrelsens Kjell Sjöberg, bror till Stanley Sjöberg. Båda är eftertraktade runt hela Sverige och i Finland, Norge och Danmark. Kristna ur olika samfund lyssnar på predikan av bröderna, som blåser liv i kristna sammanhang. Även Levi Pethrus verksamhet står högt i klass internationellt, beträffande rehabilitering av alkoholskadade.
   Kjell Sjöberg ber för Sverige. Han vill i likhet med mig själv se fler svenskar fria från beroendet av droger. Kjell vill vidare se färre tråkiga svenskar och alltfler öppna och kommunikativa svenskar. Han vill se ett Sverige som vaknar inför sina fantastiska möjligheter, som ligger latenta i deras uppdämda, andliga behov. Behov av en tro på en högre intelligens vi kallar Gud. Hur kan detta vara uttryck för någon extremhöger, som i tysthet opererar under jorden? Nej, Kjell Sjöberg är en av de mest öppna och färgstarkaste jag någonsin haft anledning att bekanta mig med. Han vet verkligen vad han talar om, den mannen. Kan jag med stor världsvana intyga.
   Detsamma gäller hans bror Stanley. De är män, som vågar säga högt vad många andra tiger om. Visst är de obekväma sett ur villo-lärornas synvinkel. Men det var både Martin Luther och Lech Walesa och Boris Pasternak. Nästa som stod i tur att bli anklagad var den kristna handelskammaren, en organisation för kristna handelsmän. Varför kristna inte skulle bli respekterade i en sådan organisation är för mig en gåta. Dock är dessa anklagelser inte förvånande när de aktiva inom Solidaritet i Polen blev anklagade på liknande sätt. Solidaritets kontakter med kristna ledare blev också betraktat som extremhöger och förräderi. Därför kom flera kristna ledare att hamna i samma fängelser som ledare för Solidaritet. Pingstvänner och katoliker blev placerade jämte fackföreningsledare och de blev samtliga dömda för statsfientlig verksamhet. Trots att misstankarna är så uppenbart ogrundade blir såväl kristna ledare som fackföreningsledare dagligen smutskastade i den polska pressen. I Soviet blir hundratusentals representerande fria kyrkor och fackföreningar regelbundet gisslade i sovietiska massmedia. Ytterligare en blev misstänkt bland de s.k. extrema sketerna, nämligen Livets ord med centrum i Uppsala. I sin iver att få människor ”frälsta” har Livets ord hållit alltför eldiga kollekttal för att möjliggöra en stark finansiering av sin verksamhet. Jag betvivlar inte Livets ords vilja att hela svenskar från sjukdomar. Tvärtom finns det ett omfattade

35.

behov av att sjuka blir friska. Vissa människor har gåvan att bota sjuka och den bör inte ringaktas.   Sten Nilsson är en av mina personliga bekanta, som bevisligen har denna talang att hela människor. Det är en andlig gåva, som ges till människor, som i sitt inre känner att deras latenta gåva, bör komma till användning varhelst människor ber till den högste om helande. Sten är inte ensam i Sverige om denna underbara talang. Här bör raskt nämnas att det inte bara är fråga om s.k. psykosomatiska sjukdomar som blir åtgärdade. Dessutom finns oftast läkare och andra professionella inom medicin och vetenskap till hands där folk samlas för att bli kvitt sina sjukdomar.
   Kathryn Kuchman, som jag själv ställt åtskilliga frågor till rörande människors helande, gjorde klart för mig att det största mirakel som nånsin kunde hända en människa var inte helandet till kroppen, utan frälsning eller omvändelse av vår odödliga själ. Kathryn hade en sån naturlig auktoritet att hon aldrig behövde ge sig in i teologiska diskussioner. Alla debattsugna teologer med mycken lärdom fick träda tillbaka för denna andligt starka kvinna, som drog miljoner människor till sitt auditorium i Pittsburgh, USA. Hon var respekterad av varje amerikansk regering, som hyllade henne för hennes  filantropiska verksamhet över hela Amerika. Visst fanns det kommunister och andra baktalare, som gjorde en del seriösa försök att misstänkliggöra henne. Lyckligtvis är såna grupper i klar minirotet och förfogar inte heller över de massmedia, som har spridning över hela landet USA.
   Folk glömmer lätt sånt som skrevs i tidningarna under Billy Grahams besök i Sverige 1975. Svarta baptister från Pittsburgh, Los Angeles och New York kom i samspråk med mig under några varma sommardagar. De ville veta vad den svenska pressen hade att säga om Billy Graham, säkert inte samma som journalisten David Frost i England, sa jag. Precis som vi befarade var många i pressen kritiska och pedorativa i sina ordalag om Billy Graham och baptisterna. Några ungdomar från Nagaland, Indien, hade mycket svårt att förstå dessa pressmäns attityder. I ett frihetsälskande land som Sverige kan det väl ändå inte vara möjligt, sa de. Men det finns en del mindre upplysta som lånar sig till invektiver, i såna här sammanhang, förklarade jag för den inte ont anande gruppen.
   Från Nagaland, där mer än 68 procent bekänner sig tro på baptisters och pingstvänners Gud. De svarta från First baptist i New York sa sig vara  informerade om vissa journalisters syn på deras underbara kyrka, som i själva verket var skälet till att de inte behövde leva i armod i ghettot. De berättade att de var fria och lyckliga på grund av sitt liv med kyrkan. Ca. 70 procent bekänner sig, som sagt, till kristen tro av samtliga amerikanska medborgare. Ca. 15 procent är för amerikanska förhållanden fattiga, en del fastslaget under existensminimum. Ca. 10 % har mer än en kvarts miljon kronor eller mer i eget kapital. Den stora majoriteten, ca 70 %, är medelklass och lever i familjer, varav flertalet är kristna.
   Livets ord i Amerika hävdar att människan ska först söka frälsningen och Guds rike och sedan ska allt det andra tillfalla den som tror. En del tongivande predikanter inom Livets ord går ett steg längre och påstår att vem som helst som anammar deras budskap kan bli ekonomiskt oberoende. Det är något som man i bibeln inte kan stödja. Det är också något som mindre bemedlade svenskar eller arbetslösa lätt tilltalas av. Nu är de flesta inte så observanta på att bibeln faktiskt inte garanterar ekonomiskt oberoende för någon kristen. En ung man står ofta som exempel då han sålde allt han ägde och gav det till Livets ord. …oläsligt… jag stötte på i Indien krävde av varje ny elev finansiella uppoffringar, som ledde till att de blev totalt barskrapade och förhindrades att återvända till sina fosterländer. Denne unge mans far hade under en lång följd av år med hårt slit byggt upp ett strålande företag i Sverige. När den unge mannen blev omvänd och hade fattat beslutet att satsa i ett arbete för kristen mission bestämde han på samma gång att hans fars företag skulle avyttras och

36.

pengarna skulle oavkortat satsas på Livets ord i Uppsala. Invändningen skulle vara att varje person skulle fritt få bruka sitt penningkapital till det han eller hon finner för gott, det är ju riktigt i ett fritt land. Den unge mannen statuerade härmed ett exempel för blivande medlemmar av Livets ord. Det gav inte honom själv något ekonomiskt oberoende, vilket lovats på ett traktat utgivet av Livets ord. Det finns klokare sätt att finansiera Livets ord på. I bibeln talas om tionde, d.v.s. en kristen skulle ge 10 procent till den gemensamma kassan i församlingen. Med andra ord skulle en evangelist likt Paulus utöva ett andra yrke utöver predikantens. Att ge 10 procent om man i Sverige tjänar 4000 kronor netto är inte lika lätt som det var i det lågbeskattade romarriket. I USA har man avdragsrätt för penninggåvor till kristen mission i hemlandet eller utrikes mission. Mycket pengar går idag till soppkök via kristna kyrkor och till rehabilitering av alkoholoffer och narkotikaskadade. Allt är pengar som samhället får nytta av. Men i Sverige ses måhända många kyrkor som tärande element, som inte uppskattas av myndigheterna och därför inte får dra av gåvor till Farbror Eriks hjälp till kyrkor i fattiga områden, som är i behov av mat och kärlek. Speciellt i hjälpen till förädralösa barn. Livets ord skulle i stället rekommendera nyomvända att månatligen ge en del av avkastningen från sina företag. Det försvåras ytterligare av att de nystartade löntagarfonderna kräver av vissa företagare del i avkastningen.  Övriga skatter och avgifter utgör tillsammans med löntagarfonder och lägra prisnivåer i omvärlden problem för många medelstora företag i Sverige. I och med att Livets ord då skulle få en ständig ström av pengar från nyfrälsta medlemmar, skulle man också undvika kritiken av det sätt på vilket man ibland finansierar sin kyrka. Personlig framgång är inte alltid synonymt med kristen tro, inte ens bland medlemmar hos Livets ord i Uppsala. Dock är framgång och ekonomiskt oberoende inte i motsatsställning till kristen tro enligt bibeln. Med andra ord är det tillåtet att vara ekonomiskt framgångsrik som kristen. Att vara ekonomiskt oberoende är ingalunda någon regel som kristna måste följa för att bli accepterade bland andra kristna med ekonomisk framgång. Jag har tidigare visat på kristen tro, som möjliggör ett liv utanför slummen i t.ex. amerikanska storstäder.
   Jag har träffat tusentals hundratals svarta kristna som tack vare sin tro tagit sig ur misären i ghetton som Watts och Harlem. Många av dem stannar kvar i sitt ghetto och bidrar till att rensa upp i misären. I det avseendet är framgångsteologi fullt behövlig och fungerar därför att folk får kraft att kasta av sig beroendet av sprit och narkotika och kan därigenom skapa ett nytt liv tillsammans med ”bröder” och ”systrar” i kyrkan. Framgångsteorin är inte enbart representerad i Livets ord och dess motsvarigheter i USA.  Det finns de som predikar framgång för svarta i andlig misär, och den pedagogiken skapar social och ekonomisk framgång. Baptister och pingstvänner gör framgång även i ärkekonservativa länder som Bolivia och Peru. Arbetstillfällen skapas av den kristna missionen i sådana länder. Folk får där andlig kraft att resa sig ur fattigdomen. De får lära sig alfabetet och evangelium på samma gång.  Kristendomen i den missionen ger glädje till fattiga indianer i avlägsna bergsbyar, fjärran från civilisationen i Minnesota och Skandinavien varifrån missionens arbetare kommer för att bringa ljus till bariindianerna som förut levde i skräck för onda andar. De hade en legend som talade om att någon från en främmande värld skulle komma till dem i djungeln. De skulle då bli räddade undan de onda andarns grepp. Så skedde också när Bruce Olson kom dit från Minnesota i USA. Det var alltså framgångens teologi på högsta plan.
   I kommunistiska länder är framgångsteologi modell Livets ord näst intill omöjlig därför att kristna och judar diskrimineras på arbetsmarknaden. Livets ord hoppas jag tar lärdom av Bruce Olson som tomhänt bedrev sin mission. Saken var den att Bruce Olson inte blev stöttad av någon kyrka i sitt hemland. Inte heller fick han några pengar från något missionssällskap någon annanstans i världen.

37.

Han kom från USA utan att ens kunna tala spanska. Bruce Olson blev den förste vite mannen som hade förmånen att lära känna motilonindianerna och deras säregna språk, som inte hade det minsta släktskap med de närliggande stammarnas språk. Bruce var 19 år när han kom till Colombia. Efter sex år var han helt och hållet inlemmad i det motilonska samhället. Idag är Bruce Olson en aktad medborgare i Colombia och utnämnd till speciell rådgivare i indianfrågor. Efter 13 år i djungeln vid Guldfloden fick Bruce och motilonerna kontakt med yukos, deras fruktade fiende. Med hjälp av evangelium blir idag yuko-indianerna helfrälsta och lever i positiv gemenskap med sin grannstam, motilones. År 1975 hade Bruce Olson tillsammans med motilonska bibel-studenter översatt hela nya testamentet till motilonspråket. 14 år tidigare hade motilonerna dödat alla som försökte tränga in på deras område. Nuförtiden går motilonerna allmänt under beteckningen ”la raza brava”, det är spanska för ”det modiga folket”.
   Den svenske journalisten Andres Küng, har besökt Bruce Olson och motilonindianerna. Besöket resulterade i en bok skriven av Andres Küng själv. Bruce Olsons egen bok heter ”Driven av kärlek” och det engelska originalet finns på Creation house i Carol Stream, Illinois, USA. Bruce berättar i sin första bok om sitt första möte med kommunister på universitetet i Caracas. Det var en militant västfientlig anda som mötte honom. Mest motsatte man sig president Kennedy och USA som man menade exploaterade i Venezuela. Bruce blev snart misstänkt som spion från USA. Med tanke på att universitetets socialistledare, Lucio, hade sin radio 24 timmar inställd på Radio de la Habana de Cuba, kunde man förstå varför varje blond amerikan misstänktes vara direktutsänd av CIA. Bruce, som fick dela rum med USA-fientlige Lucio, blev ständigt angripen av ”kamraterna” på universitetet. Flera kamrater kallade Bruce Olson ett kapitalistiskt svin. Precis som i sandinisternas Nicaragua ansågs indianerna här vara i vägen för den socialistiska revolutionen. De här unga revolutionärerna uttryckte förakt för indianerna, som Bruce Olson hade kommit för att bistå. Det var dessa unga socialister som demonstrerade på Plaza de Simon Bolivar och marscherade i protest på Sabana Grande i huvudstaden Caracas. Regeringen förklarade undantagstillstånd och kallade in trupper för att stävja dessa unga anhängare av hammarens och skärans samhälle. Lucio, den nitiske socialistledaren, hade förlorat tron på katolska kyrkans möjligheter att förbättra samhället i Venezuela och Latinamerika. Efter några nattliga samtal med Bruce Olson började Lucio, den hetsige agitatorn, inse att Guds kärlek hade fått förvandla livet för Bruce. Till slut accepterade Lucio Jesus som frälsaren och Herren Jesus sann Gud och all kärleks källa. Han inspirerades av en ny ande, som han själv kände i sitt hjärta. Det var en oförklarlig kraft som han fick del av. Hatet som driver kommunisten ersattes med en kärlek han aldrig tidigare hade känt. Från och med nu skulle han ta hänsyn också till indianerna i djunglerna.
   Efter att den soviet-kubanska revolutionen var ett faktum i Nicaragua förföljdes skilda indianstammar av den nya revolutionsregeringen. I Sverige fick man inget veta förrän långt senare. Man gjorde allt för att tysta ner uppgifterna om det hemliga kriget mot indianerna, som vägrade att låta sig styras av socialistregimen i Managua. Terroristen Lenins folkfrontstaktik var åter modellen för de styrande socialisterna, som i praktiken inte skulle tolerera några andra partier i Nicaragua. Snart verkställde den sovietvänliga regeringen under Daniel Ortega stängningen av tidningen La Prensa. Arresteringar av pressfolk, kyrkoledare och liberaler blev en konsekvens av Ortega-administrationens idéer, som närmast får oss att tänka på jesuiternas motton ”ändamålet helgar medlen” eller ”nur marschieren, nicht resonieren”. Den fria och oberoende pressen har inte ens nog papper för att trycka sina tidningar, då tidningspapper är en importvara, som kontrolleras av Ortega-

38.

administrationen. Av förklarliga skäl har varken Sida eller Sveriges regering velat vara supporter till den oberoende pressen, som i Nicaragua måste kämpa mot Ortega-administrationens allt starkare tendentiösa maktutövning. Numera har den o-beroende pressen fått villkorlig ”dom”, men betraktas alltfort som instrument i händerna på ”imperialisterna”.
   Daniel Ortegas kollega Emilio Castro predikar: ”Kapitalismens fiolosofiska grundval är ond och står helt i motsats till evangelium”. Emilio Castro representerar Kyrkornas världsråd, som via sitt specialorgan, PCR, skänkt mer än 5 miljoner kronor till Namibias sovietstödda Swapo-guerilla. F.d. MPLA i Angola fick en halv miljon kronor för att med sovietisk expertis och kubanska hjälptrupper ta död på oppositionen. De är där för att omöjliggöra en demokratisk representation. 1978 mördade den ”patriotiska fronten” ett 20-tal vita på en mission i Zimbabwe. Uppgifterna bekräftades av journalister på Daily Express och av infödda supporters till både Johua Nkomo och Robert Mugabe. Samma år avlivade guerillan över 1700 svarta och ca. 200 vita i icke-militär ställning. Sedan gav Kyrkornas världsråds PCR en halv miljon till patriotiska fronten. I Sverige fick dessa nyheter som vanligt inte något tillbörligt utrymme i svenska massmedia. Dissidenter i marxismens hemländer har inte fått en kopek från Kyrkornas världsråd, som givetvis inte bryr sig om de kristnas situation i Etiopien och Eritrea. På omvägar genom vanliga etiopiska och eritreanska kristna i exil får vi nyheter om förföljelser, som kyrkornas världsråd fullständigt ignorerar. Ledarna för kyrkornas världsråd borde studera Alexander Dolguns ”En amerikan i Gulag” eller ”14 år i kommunistiska fängelser” av Richard Wurmbrand. Det skulle inte skada om de också gjorde besväret att läsa Alexander Solzhynytsyns böcker. Eller varför inte se filmen ”Vita nätter” med Michael (Mikhail) Barysznikov. Men politik är förmodligen att vilja eller att inte vilja. Jag har full förståelse för Irlands Presbyterian church och Frälsningsarmén när de 1978 lämnade Kyrkornas världsråd, vilket bevisligen finansierade missionsmördare i det forna Rhodesia. Nu heter landet Zimbabwe. Kyrkans män är inte alltid Guds bästa barn.
   Inom FN och Unesco blev politiseringen på samma väg som i kyrkornas världsråd. Det ledde till att USA, den stora bidragsgivaren, tvangs att klippa av hjälpen till Unesco. Motiveringen var lika enkel som när Presbyterian church gav upp samarbetet med kyrkornas världsråd. Paralleller skulle kunna dras med Sveriges hjälp till Cuba, som med våld har involverat sig i Angola, Namibia och Mozambique. Soviet är hela tiden uppbackaren som förser ex.v. Guinea-Bissau och Belgiska Kongo med militärt material och tekniska rådgivare.
   Franska filmare gjorde en avslöjande dokumentär om verkligheten på Cuba. Ett tiotal år tidigare reste Rune Hassner och Jan Myrdal till Cuba. Resultatet av det besöket blev en satir på film med titeln ”Hjälparen”, som tog upp svensk u-hjälp. Huvudrollsinnehavaren framstod som en naiv och aningslös svensk u-landsexpert, som erhöll ett synnerligen effektivt beskydd av diktaturen. I verkligheten fick den svenske hjälpexperten aldrig se landet. Tortyren och dess offer var han helt ovetande om. Följaktligen lämnade han en ”duktig” rapport till uppdragsgivarna hemma i Sverige, där man föga kommenterade filmen bland Sidas kritiker.
   Emellertid var det den senare produktionen från Frankrike som fick förvånansvärt många att reagera och kommentera. Per Ahlmark i folkpartiet vid sidan om de övriga icke-socialistiska partierna i Sverige hade redan dessförinnan ifrågasatt hjälpen till Cuba och debattens vågor gick höga i riksdagen.
   FN är inte alls så trovärdigt som det tycktes vara vid starten på 40-talet. Det är förlöjligande för Sverige när man ensidigt tog ställning för såna som FNL och PLO. Vad gjorde regeringen nånsin för att

39.

stödja en liberalisering i Tjeckoslovakien och Polen?  Lech Walesa kunde ha fått mera råg i ryggen av massiva demonstrationer typ FNL för Vietnam. Igvar Carlsson borde ställa sig i spetsen för regelbundna och tätt återkommande protestmarscher mot regeringen Jaruzelski. Statsminister Palme skulle ha gått i täten för demonstrationer mot ockupationen i Etiopien och Eritrea. Men någon sådan rakryggad statsminister får vi tydligen vänta på. Professor Lars Gustafson har tydligen vaknat och vågar numera frispråkigt kommentera den svenske opinionsbildarklicken. Professor Gustafson har meddelat att han aldrig mer ska bosätta sig i fosterlandet. Han har valt huvudstaden i Texas som sin nya hembygd. Professorn i exil är god vän med Per Ahlmark, känd för raka uttlanden i Mellan-östernfrågan. Av många inom den svenska vänstern är framförallt professor Gustafson stämplad som en av den extrema högerns förespråkare. Hur typiskt är det inte att en intellektuell som professor Gustafson måste överge sitt hemland, för att i full frihet kunna agera för en förlorad generation av aningslösa svenskar. Lars Gustafson menar att man i Sverige har en underlig uppfattning om vad som är höger. Han tror inte ett dugg på centralistisk politik av model SAP. I likhet med professor Andersson tror han, utan minsta tvivel, att fredsrörelsen är ytterst hantlangare åt KGB. Han kan tänka sig att någon gång i framtiden flytta till Frankrike, om inte fransmännen den dagen har blivit förryskade. Professorn syftar säkerligen på det faktum att socialistpartierna i Frankrike redan nu har ett osedvanligt stod stöd hos väljarna. För övrigt tror professor Gustafson att Sverige kan intagas psykologiskt via indoktrinering, som inte behöver följas upp av en militär operation. För de här åsikterna skulle professorn bli tämligen utfryst ur den svenska gemenskapen. För den som vill veta mer om Gustafsons tankar om Sverige ger jag er rådet att läsa Svenska Dagbladet och Månadsjournalen. Lars Gustafson ger inom kort ut en ny bok, som dock inte är någon självbiografi. Än har professorn i Texas mycket att ge den svenska litterära publiken.
   Psykisk misshandel kan ibland tillåtas i landet.
Varje dag misshandlas folk psykiskt här i landet. Det är de små i samhället som lämnas ut. Ekonomin blir lidande hos de små. Myndigheterna rider på löjliga lagar, som har kommit till för att myndigheten måste ha någonting att göra. Det lär inte vara svårt att slå ihjäl tiden i våra byråkratiska verk, då man inte drar sig för att hitta på opraktiska lagar, som vanligt folk inte kan hålla. Det kallas på engelska ”Bullshit”. Ibland är proportionerna alldeles felaktiga, för att inte säga galna.
   En dag fick Bror Andersson,63, ett brev från vägverket. Bror har en egen liten firma, men saknar pensionsförsäkring. Firmans namn är Brollans radio-TV. Hyran var för dyr i tätorten så Bror och hans fru flyttade ut på landet. Affären ligger i bottenvåningen och själva bor de i övervåningen. Alla med sunt förnuft vet att en affär i tätorten har större chans att överleva. I landsbygden kan man givetvis också leva hyggligt, men det kräver vanligtvis mera reklam. Man måste alltså säga till att man finns och var man finns. Bror satte upp en skylt för att tala om var hans affär är belägen. Skylten satte han upp ca. 30 m från vägen. Ganska med en gång ville myndigheterna tvinga Bror att avlägsna skylten i åberopan av en egendomlig paragraf i naturvårdslagen. Det är vissa politikers dumma attityd mot reklam, som gör att folk på landsbygden inte kan nå folk som passerar mellan tätorter. Reklam som är förutsättningen för att affären går bra, stör trafiken, påstår myndigheten. Har myndigheterna något viktigare att syssla med? Måste man hårddra lagen på det här viset? Var finns förnuftet? Vad är det för fel på lagen när den kan tolkas godtyckligt så här.
   Under ett besök i Arabien fick jag veta vad kung Husseins närmaste man visste om svenska varor. Fram till 1979 var det bara Volvo och några få till. Flertalet andra hade inte brytt sig så mycket så att denne viktige person hade nåtts av någon form av kontaktskapande PR. I Amerika fanns det folk som

40.

trodde att Volvo var en norsk bil. Sverige var enligt många landet varifrån klockorna kom. Är det så att vi svenskar är för blyga och tar för mycket för givet? Vi är kanske så bra att vi inte behöver någon P.R. eller reklam. I vissa länder är det ingen fart på nånting utom den politiska propagandan förstås. Den enda reklam som kan vara tillåten kan vara bilder på Lenin och Marx. Utan reklam på vägarna i ett land som Italien, skulle döden på landsbygden vara helt förhärskande. Hur säljer man jordgubbar längs med landsvägen om man inte får sätta upp en stor och iögonenfallande reklam en 200-300 m. före ståndet? På alltför många ställen tvingas man nästan tvärbromsa för att inte flyga förbi jordgubbsståndet. Det om något stör trafiken. Särskilt är det störande när folk missar en avtagsväg och sedan gör en djärv u-sväng lite längre bort. Förhoppningsvis gör man svängen där man har fri sikt.
   Byråkratin borde vi svenskar trotsa mer än vad vi gör. Vi måste lära oss att man kan inte bara svälja allt som myndigheterna hittar på. Vi svenskar är onödigt beskedliga i allmänhet, för det finns en och annan som vågar sticka ut hakan framför maktfullkomliga byråkrater, som i somliga avseenden är hutlöst fräcka. Folk som blir misshandlade eller diskriminerade hos myndigheterna får sällan eller aldrig någon ekonomisk upprättelse i landet Sverige. I min kontakt med VIP:s (Very Importent Persons) i utlandet, slås jag av den uppriktiga förvåning som dessa personer visar, när jag berättar om personer som får en löjligt dålig ersättning för brott, som de aldrig begått. Brottet begicks istället av polis och rättsliga instanser. Dessa myndigheter spelar oantastliga. Det finns fall där enskilda personer står maktlösa inför självsvåldiga myndighetsutövare som gömmer sig skickligt bakom maktspråk och inadekvata bortförklaringar. Den lille och svage finner sig och tror sig inte kunna bli upprättad, även om han eller hon skulle få ekonomisk hjälp av samhället.
   Häromdagen körde en dam på en trafikstolpe i stan. Nu vill man dra in hennes körkort. Damen var inte tidigare känd för några trafikförseelser och var heller inte onykter då hon framförde sitt fordon vid olyckstillfället. Man kunde låtit nåd gå före rätt i ett sådant här bagatellfall. Jag är övertygad om att en hel del allvarligare brott borde få mer uppmärksamhet av polis, åklagare och domstolar. Med egna ögon såg jag hur pass lite polisen spanade efter narkotikasäljare i Stockholms centrum. Även tämligen osmarta droghanterare kunde där lätt komma undan vid åtskilliga tillfällen.
   Vid åtskilliga tillfällen blev jag tagen för en polis på spaning vid Sergels torg. De här småhajarna var på helspänn och la märke till allt som hände i de centrala regionerna av stan. I vissa centra i förorterna är äldre personer och ofta ensamstående kvinnor rädda för att gå ner i köpcentrum för att handla. Varken polis eller ordningsvakter är på plats då de verkligen skulle behöva vara där.
   Jag har själv fått slåss mot knivmän två gånger.  Ingen kom till min hjälp. Alla var rädda och avvek från platsen. En knarkare överföll mig ett stycke från SL-spärren i tunnelbanan. Tack vare en snäll spanjor i spärren förmådde vi bägge jaga iväg knarkaren, som skulle hämnas för att jag hade hindrat honom en gång från att sparka sönder ett glas i köpcentret. Så fort spanjoren hade gett utlopp för sitt temperament och placerat några slag i ansiktet tog han till flykten.  
   En liten pojke blev mobbad i skolan. Han anmälde saken till polisen på hemorten. Polisen och åklagaren ansåg fallet borde lösas av rektor och lärare på platsen. Trots att mobbningen kunde karaktäriseras som allvarlig ville myndigheterna ingenting göra. Föäldrarna övervägde i det läget att förflytta sin son till en annan skola. Men någon polisiär reprimenad var otänkbar.
   I fall där elever mobbar lärare finns sällan någon verklig hjälp att få. En otroligt stor procent av lärarna i grundskolan får dras med psykiska problem, trots att de är duktiga och kan sitt jobb. Måndagar känns för många som en ”hangover”. En förhållandevis stor grupp elever på högstadiet

41.

lever i tron att man kan leka sig igenom de sista klasserna. Faktaundervisningen blir betänkligt lidande p.g.a. att klasserna ibland inte tenderar bli nog homogena. Som jag tidigare berört beror dessa utslag av disrespekt på avsaknaden av äkta kristendom i uppfostran, dels i föräldrarledet och dels i skolledet. För övrigt rekommenderar jag en större differentiering i slutet av grundskolan. Flera ämnen är onödiga för många och alltför teoretiska och bör därför ersättas med mera handfasta ämnen. Jag vet säkert att den här rekommendationen får respons hos eleverna. Allt som oftast sonderar jag terrängen på högstadiet och uppfattade genom muntliga enkäter var behoven låg. Tiden har kommit då vi måste vakna och ompröva vår syn på den elementära undervisningen. När ska vi förstå att alla inte kan gjutas i samma form?
 Nytt kapitel.
Hypoteser som …oläsligt… fast folk.
Darwinismens efterföljare lärde ut Darwins hypoteser på ett sätt, som ofta förmedlade intrycket av att dessa hypoteser var sanningar. Själv var inte Charles Darwin så förmäten, utan betonade gärna att han höll sitt intellekt öppet för att i en framtid få acceptera nya framsteg som skulle göra hans hypoteser inaktuella. Han sa också att han var säker på att mycket i ”The Origin” skulle komma att värderas som skräp. En del av hans ”troende” betraktade hypoteserna som heliga och som vore de reella bevis för arternas uppkomst. Nu för tiden finns det alltför många indicier som pekar i motsatt riktning. Jehovas vittnen är lika envisa vad de kallar bevis, som påstås vara hämtade ur bibeln.  De terroriserar medlemmar som gör tappra försök att uttrycka divergerande åsikter. De verkligt stora i tiden och historien var och är mycket ödmjuka i sin hållning till sina hypoteser. I brist på bevis har vissa människor behov av att skapa hypoteser och klänga sig fast vid minsta lilla teori. Detta gäller också polisen. Kanske ligger det i mänskans natur att leva på antaganden tills bevisen kommer och då nästan känns obehagliga. Man vill ogärna bli upplyst om att det man trodde på var fel. Gör man fula misstag vill man ibland inte kännas vid dem. Det är rädslan att falla ner från en hög pidestal. Tänk om man förlorar sitt toppjobb och blir degraderad och omplacerad. För att sedan överskyla sina missgrepp väljer man att bli mera förtegen om det som i realiteten var fel. Annars drar man sig inte för att byta sanning mot lögn. En hel nation kan tvingas leva på en satanisk lögn eller förbannad dikt.
   Ett lands regering kan vara rädd att mista folkets förtroende. I år när Berlinmuren är 25 år firar man i DDR. Men vad är det man firar? Jo, en lögn som motiverar Berlinmurens existens firas som vore den en symbol för friheten i DDR. Diktatorn Josef Stalin försökte skära av Västberlin i nästan ett år. Näste diktator i Soviet, Nikita Chrustjev, beordrade ytterligare isolering av Västberlin. Folk lämnade DDR-zonen i allt snabbare takt. Det var vanligt folk som gav sig iväg. De hade ett gemensamt, nämligen en otillfredsställelse över tvångssystemet. Trots att man riskerar att bli skjuten till döds av DDR:s gränsvakter, beger sig fortfarande några av de sista entusiasterna över till västzonen. Inne i östzonen är det angiveri som har fått människorna där att ge upp. Polisen med sin militära prägel stimulerar angivarna till mera vaksamhet och aktivt spionage på sin ”kamrater”.

Nytt kapitel

I den tyska ”demokratiska republiken” infördes monopoliserad radio och TV med våld. I Sverige infördes monopol-TV och monopol-radio utan minsta fysiskt våld. Det psykiska våldet räknas ju inte. I Ukraina fick sex personer två års fängelse för att ha visat amerikanska filmer hemma. Tala om monopol. Här i Sverige har säkert många av oss glömt initiativ som Radio Syd och Radio Nord. Radio Syd var den första radiosändaren i Sverige som finansierades av reklam. Något tillstånd att sända blev

42.

inte utfärdat av de svenska myndigheterna. I stället blev det böter och en månads fängelse för initiativtagaren Britt Wadner. Radio Syd var älskat av folket i syd-Sverige, men Sveriges regering var helt okänslig för den här fria radioverksamheten. En tid därefter kom Radio Nord och fick känna på regeringens lagväktare. Utländska betraktare får lätt intrycket att Sverige är nån sorts enpartistat, när man får reda på fakta om den … oläsligt … mediasituationen i Sverige.
   En våghalsig person i Småland sände egna radioprogram och blev självfallet jagad av polisen som desperat försökte lokalisera sändaren. Självfallet lyckades inte polisen. Men tala om monopol i Sverige, som anses vara ett fritt och demokratisk land. Det är synd att folk i allmänhet är så indoktrinerade att reaktionerna uteblir. Lika lite som Palme skulle ha demonsterat mot Berlinmuren och totaliteten i DDR, skulle allmänheten i Sverige protestera mot vår icke fria radio och TV.
   Det är måhända inte så förvånande för folk som hört om baltutlämningen 1945. Stackars utlämnade människor kom i flykt i öppna båtar från Soviet till Sverige. Estland, Lettland och Litauen hade blivit ockuperade av den den socialistiska ryssarmén. Sverige visade sin lojalitet med sovietmakten. Utan minsta samvete skickades de arma flyktingarna tillbaka till Soviet. Finland gör lika dant än idag. Varje flykting som lyckas ta sig över gränsen från Soviet förpassas utan pardon tillbaka i Sovjetisk zon såvitt polisen får fatt i flyktingen. Sveriges regering förhåller sig passiv i frågan. Varken Erlander eller Palme skulle ha protesterat mot denna hänsynslösa politik. Ej heller Koivisto. Det finns inga tecken på att Ingvar Carlsson skulle demonstrera mot den rådande östpolitiken.  Låt oss kräva att statsminister Carlsson ställer sig i spetsen för demonstrationerna mot Afgahnistan och Etiopien. Ingvar Carlssons kollegor i Norge och Danmark, Bruntland, Arne Treholt, Anker Jörgensen borde också ta chansen att protestera i en allnordisk demonstration. För nog bör man väl höja på ögonbrynen när 2,8 miljoner flyr Afgahnistan i panik. Angår det inte Carlsson och oss andra små dolda kryp om 0,5 miljoner personer har fått sätta livet till i Afgahnistan. Nog måste vårt samvete röras när snälla och beskedliga kristna blir halshuggna i Etiopien och i Eritrera. Man kan undra när man får fria tidningar i Afgahnistan. Kommer man nånsin att få fri radio eller TV? Enligt brittiska och amerikanska vetenskapliga experter går minst 15 procent av Soviets BNP till ockupationsmaskinen. Få människor i Sverige tycks fatta vidden av den enorma satsningen. Dock är de flesta bara rädda. Journalisten Juri Lina, flykting från Soviet, frågar i boken ”Soviet hotar Sverige”: Är denna massiva militära eskalering en del av de förtroendeskapande åtgärderna?
   Långt innan (ung. 10 år) Juri kom som flykting till Sverige ställde jag själv den här sortens frågor. Frågorna var mycket irriterande för en hel del politiker och för personer på Sveriges radio och TV. Mina kära vänner, akta er för att ställa alltför obehagliga frågor. Det är farligt värre i Sverige. Ni kan också bli misstänkta för att arbeta mot den gällande regeringen och dess överhuvud.
   Om ni skulle träffa flyktingar från Soviet eller Östeuropa, bör ni inte som journalister skriva om deras upplevelser bakom järnridån. Och för regeringens regimens skull, tala aldrig öppet om det ni sett och hört bakom järnridån. Försök aldrig förklara statsministerns brist på engagemang i frågor som rör de mänskliga rättigheterna i öststaterna.
   Diktaturtendenser, om än i liten omfattning, gör sig påminda i Småland, också. 33-åringen Lasse spenderade hela 7000 kronor på en taxikurs. Dessutom har han förlorat arbetstid under kursen. Till råga på allt fick han inget tillstånd att överta Josefs, 74, taxirörelse. Det har en maktfullkomlig länsstyrelse bestämt. Även transportrådet har vägrat bifall Lasses ansökan. Regeringschefen borde genast ha ingripit personligen, utan vidare spisning, för det här kan jämställas med yrkesförbud. Måhända överklagar Lasse och begär skadestånd för byråkraternas blunder. DO borde kasta sig över

43.

det här fallet, på eget initiativ. Jag antar att DO för länge sen tagit itu med fallet Mariana, som pratade med patienter om vår Herre. Det förargar mig dagligen hur man hänger sig åt byråkratiskt godtycke i det demokratiska Sverige.
   Ännu mer förbluffande är hur svenskar engagerar sig mer för system, som kämpar hårt och medvetet för att försvaga, förvirra och splittra upp den fria världen. Lenin, som många svenskar hyllar, erkände enligt sina samlade verk, i del 21, sidan 141, förljande: Under kapitalismen och först och främst under dess imperialistiska stadium är krig oundvikliga. I del 29, sidan 133, skriver han: Det är otänkbart att sovietrepbuliken kan leva sida vid sida med de imperialistiska staterna (d.v.s. Sverige, Frankrike, Italien o.s.v.) under någon längre tid. En av dem måste till slut triumfera. Innan så sker är en rad fruktansvärda sammanstötningar mellan sovietrepubliken och de borgerliga staterna oundvikliga.
   Nikita Chrustjev yttrade sig i en rapport till partikongressen 1959: Tesen om att fredlig samlevnad mellan stater med olika politiska system är acceptabel får inte matta oss. Den är ett farligt misstag. Det faktum, att vi går in för fredlig samlevnad på det ekonomiska området med kapitalismen betyder inte…
   Nikita Sergejevitj Chrustjev talade om freden, men inte om friheten, rätten att strejka, fria fackföreningar, rätten att hysa avvikande meningar, rätten att bilda partier eller rätten att hålla friluftsmöten ute i Guds fria natur (utan att tvingas bli förhörd och arresterad av KGB). För den vaksamme iakttagaren avslöjar sig åtskilliga ideologier.

Nytt kapitel.
INBJUDAN
Med anledning av att kriget i Peru fyllde sex år fick jag brev från Campaña Mundial de Apoyoa la guerra. Brevet var signerat av en ”kamrat”, som tydligen tog för givet att jag skulle stödja den maoistiska guerillan och Perus kommunistiska partier. Maos idéer övergavs principiellt redan för 10 år sen i Kina, men anammas igen av ledande kommunister i t.ex. Chile, Peru och i Republique Populaire du Congo. T.o.m. i den lilla republiken Benin, Västafrika. Även i Mexico finns en maoistisk guerilla, som ännu inte har startat något regelrätt krig mot regeringen de la Madrid. I Chile fanns ett litet men synnerligen aktivt maoistiskt parti redan vid tiden för 1973 års kupp. Typiskt för åtskilliga grupper som bygger på kinesiska ideal, är att de planerar och bygger upp sig väl innan de går in för väpnad kamp. Propagandan, för kommunismen i Peru, är tämligen rakt på sak. Man döljer inte sin åsikt att kampen är en integrerad del av världsrevolutionen. Lenins ideal skymtar här och där i propagandamaterialet. De aktiva i det peruanska röda gardet kallar sig ibland marxist-leninist-maoister, vilket de förmodligen också är. Fransmännen älskade filosof och författare, Victor Hugo, yttrade följande: ”Revolutionen förändrar allt utom människans hjärta”. Det förstod jag också när jag passerade utanför Agapovs hemstad, den för utlänningar ”förbjudna” staden Kaliningrad, där en hänsynslöst grym polismästare hörde hemma. För ett par år sedan hann en man upp fru Agapov på en gata i Kaliningrad. Mannen uppgav att han var svensk turist och hade hälsningar från herr Agapov i Sverige. ”Turisten” visade upp ett foto för Ludmila, Agapovs fru. På foto var herr Agapov tillsammans med en kvinna och ett litet barn. Uppenbarligen var turisten ingen turist och fotot var konstruerat av KGB. ”Mina svårigheter att få en fast anställning efter sju år i Sverige beror på att man anser mig obekväm, sa Agapov för ett par år sen. Som bekant har Agapovs dotter efter mer än nio års påtryckningar fått utrese-visum från Soviet. Mamman och mormorn fick inte visum att lämna Soviet

44.

trots Ingvar Carlssons påstötningar under besöket i Moskva. Paret Randpere kämpade också för att få ut sin lilla dotter från ett land, som snackar vitt och brett om fred, men negligerar friheten där. Det är på tiden att Treholts partikamrater gör bättring och pressar Soviet. Det är också tid för Säpo att rensa ut de Treholt-element som passiva står och tittar på när KGB och dess allierade följer efter ryssar och bulgarer och andra flyktingar från öst, händer i Stockholm. Vad är freden värd i Vietnam, när merparten av Vietnams livsmedelsvaror och textilier säljes billigt till gode vännen Soviet, när 1-miljonsarmén spenderar fullständigt o-portionerliga summor på upprustning och när Vietnam föder en armé i Kambodia (Kampuchea) på 150.000 man? Får man fråga sig om vi inte går omkring med skygglappar. Men det gör vi förstås. Om vi då betänker, (det hjälper) att Cubas radikala jordreformer knappast var hårdare än de som general MacArthur genomförde i Japan efter kriget. Japan har förvisso ingen diktatur som Cuba, Vietnam och Soviet. Man må också betänka varför närmare 20 procent flydde Castros Cuba fram till 1980. En tredjedel av Afgahnistans befolkning flydde Afgahnistan när Soviet ockuperade. Från Vietnam mottog Frankrike och USA tillsammans 60.000 personer i halvåret under sex års tid. Båtflyktingar från Vietnam, som vi stöttade så reservationslöst, och gör fortfarande, fortsätter att strömma in i Canada, Australien, USA och Frankrike. Hur många båtflyktingar Sverige tar in f.n. vet man inte exakt.

Nytt kapitel.
Vid synen av dynghögen, påvilken 40.000 lever kan man å andra sidan förstå Coretta Kings ord: ”Vi måste genom bestämt handlande avlägsna den fattigdom, otrygghet och orättvisa, vilka utgör den jordmån där kommunismens utsäde gror och växer.”
   Jag förelsår att läkarmissionen i Sverige tar sig an dynghögen i Kingston, Jamaica. Jag är villig att ge mig själv som u-hjälp dit. Om Mexico hade genomfört den jordreform som USA och Canada och Sverige genomförde redan på 1800-talet, skulle Mexico vara i avsaknad av maoistisk guerilla idag samt allt vad röda trupper heter. USA:s satsning i Salvador är lovvärd.
   Sverige är idag utsatt för en organisation som sysselsätter uppskattningsvis 1,5 miljoner personer i världen. ”Dixi et salvavi animam meam.” Organisationen har uppträtt sida vid sida med kristna missionärer i Mexico. Än så länge har missionen i Mexico konkurrerat framgångsrikt med denna organisation, som i sitt ursprungsland utgör en kombination av säkerhetspolis (Säpo), vaktbolag, kronofogde, angivare, skvallertant och inkvisition. Samtliga har stenhård militär utbildning. Dess chefer har avancerat till poster inom partitoppen och regeringen. Juri Andropov blev som bekant i slutet av sin karriär efterträdare till Bresjnev och Kosygin och Podgornij. Vargen behöver inte längre klä sig i fårakläder som förr. På grund av pressen Dock kan man tala om fred och samtidigt tjurhålla judar i miljontal.

Nytt kapitel.
ATT OPPONERA SIG OCH INTE ALLTID… I FLOCK
Under Chrustejvs första tid opponerade sig flera kända konstnärer mot kommunist-partiets sätt att dirigera konsten. Det var först efter Stalin-terrorn som dessa ledande intellektuella hävde upp sin röst. Ehrenburg o. Simonou företrädde författarna, Tjerkassov skådespelarna. Kompositörer som Sjostakovitj och Chatjaturian protesterade också de mot sovjetmaktens censur. Inbilla er att en myndighet ger order till en sån som Lev Tolstoi  att skriva ”Anna Karenina” eller om Kreml skulle beordra Gorkij att skriva ”En mor”. Dessa höjdare inom rysk kultur ville således slippa direktiv från byråkrater i partiet. ”Dixi et salvia animam” var dessa stora mäns valspråk. Det är valspråk också för

45.

Sacharov, Solzjynitsyn, Tarkovskij, Baryshnikov och många andra. Dr. Richard Wurmbrand framhöll i ett tal att såna som dr. Einstein och dr. Verner von Braun kände till revolutionens konsekvenser för Ryssland och uttalade sig mot tyranniet i Soviet. Alltför få journalister lade fram detta i ljuset. I ”Komsomolskaia Pravda”  stod det för en tid sedan att läsa följande: ”I Krasnojarsk (500.000 inv.) finns det en liten aktiv grupp, ateister, tillika medlemmar i Komsomol, utgörande 15 studenter.” Dessa 15 terroriserar kristna i Krasnordosk, enligt baptist-församlingen i området. Det hör inte till ovanligheten att de 15 hjälper till att fängsla kristna, som likt Mariana i Göteborg talar öppet om Gud på jobbet. I Sverige må alla, var det är så mordernt… oläsligt …
    Storheter som Niels Bohr, Einstein, Martin Buber och von Braun hyser respekt för kristna och kristendomen. I likhet med stora personligheter i Ryssland ville de tala ut och rädda sin själ. ”Dixi et salvia animan”. Wurmbrand berättar att de kristna ofta gick in på ölkrogen för att tala om vad de sett och hört. Detta gjorde de med vetskapen att det var förbjudet av myndigheterna. Somliga menar att religionen är en privatsak och det hänger inte på ens tro utan på ens gärningar.
   Sådana ord uttalades av Sveriges förre statsminister, Olof Palme, i ett kristet möte med pastor John Hedlund. Olof Palme menade troligen att man som kristen kunde behålla sin tro för sig själv och enbart predika ett slags socialt evangelium samt göra goda gärningar utan att blanda in Gud och kristendomen. Med tanke på att Sverige bär på ett kristet kulturarv borde det inte vara svårt att bara göra goda sociala gärningar. Men man går då miste om en andlig kraft som hjälper människan till helande till kroppen och själen. Frälsningen enligt bibeln överbryggar klyftorna mellan vita och svarta i Sydafrika och Zimbabwe. Apartheid håller på att brytas ner överallt där folk blir frälsta. Över 100.000 människor i Sydafrika lyssnar till budskapet om frälsning, äkta frälsning, som går genom märg och ben. Det förvandlar människor inifrån hjärtat och rasbarriärer faller sönder och samman. Jag har blivit inbjuden av färgade muslimer från Sydafrika, de är förmodligen de enda muslimer i världen som tror att apartheid har en värdig motståndare i den kristna missionen. Särskilt märks här pastor Rainer Bohnke från Västtyskland bland de som får mycket stora skaror med sig. Bohnke undervisar enkelt och klart om frälsning. Han tror att den äkta kristenheten håller på att vakna upp i Sydafrika. Hans mission är ett fredligt alternativ till soviet svensk-uppbackade guerillarörelser i södra Afrika. Västtysken Rainer Bohnke lämnade tryggheten och ett etablerat liv i Västtyskland. För han trodde inte att tron på kärlekens Gud är en privatsak. Han ser ju alltför tydliga prov på att frälsningen förändrar människors materiella och andliga villkor.
   John Hedlund kompletterade senare Palmes uttalande och fastslog att ingen människa kunde kollektiv-ansluta sig till en kristen tro. Varje enskild individ måste själv ta ställning till tron på frälsaren. Med andra ord kan ingen leva på mammas och pappas tro. Tron måste istället springa fram från en fast övertygelse, djupt rotad i hjärtat. Tro i hjärtat är en förutsättning för goda gärningar, genom vilka en människa får hjälp till kroppen och själen. Många har sagt mig, att de skulle önska de hade min tro, som de tror ger mig en extraordinär styrka för själ och kropp.
   I Pauli brev till romarna står det: ”Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta… ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att (Jesus) Kristus uppstod från de döda, skall du bli räddad (frälst) men det är av idel nåd vi blir frälsta och inte på grund av våra gärningar.

Nytt kapitel:
TILL DOCTOR HONORIS OCH JÄRNSTENEN????
De som förkastats av människor, har ofta till sist visat sig vara viktiga personer, som gjorde storverk. Dr. Albert Schweitzer var från första skoltiden inte särskilt lovande, men doktorerade senare i livet.

46.

Han blev fil.dr. två gånger, med.dr. en gång, teol.dr. en gång och Doctor Honoris på slutet. Dr. Ignaz Semmelweis förkastades och blev hånad och utskrattad av sina kollegor. De mystiska element som uppträdde på grund av dålig hygien blev några år senare utforskade av Pasteur som kom att kalla dem bakterier. Semmelweis, som borde ha emigrerat från Österrike till Amerika kom aldirg längre än till Wien. Winston Churchill rymde från skolan vid 11 års ålder. Han blev vid sin pensionålder statsminister i England och idioten Adolf Hitlers starkaste motståndare i Europa. Thomas Alva Edison relegerades från skolan vid 13 års ålder. Edison stämplades om idiot och totalt obildbar. När han var 14 gjorde han sin första uppfinning. Anatole Frances lärare förutspådde att det dumma barnet Anatole aldrig skulle kunna lära sig skriva franska. Men A. France betraktas idag som en av Frankrikes genom tiderna största författare.  Han var också medlem i franska akademien. Författaren Dan Andersson skrev att ”de lärda ville hänga mig för jag kunde ej ett ord latin.” Dan hade svårt att finna sig tillrätta bland folk, dock anses han vara en av de verkligt stora i svensk litteratur. I …oläsligt … kände han sig uttittad och utpekad så länge han bodde där.
   Tron är en av de beståndsdelar som gav dessa personer kraft att skaka av sig människors felaktiga omdömen om deras förmåga att uträtta något viktigt för mänskligheten. De kunde frigöra sin ande från en massa dömande människor i deras omgivning. Enligt bibeln är det anden (grek. Pneuma), som ger nya livskvaliteter och den är av evighet, d.v.s. den tror på ett liv efter detta. Jesus (grek. Christos) blev också förkastad och hånad av de kloka och styrande (= lärare, präster och romerska byråkrater). Hörnstenen i byggnadsverket förkastades av många. Jesus (Kristus) var hörnstenen, den viktigaste biten i konstruktionen. I profeten Jesajas bok, kapitel 28, talas om hörnstenen som i framtiden skulle komma att förkastas. Av vissa besserwisser-typer med inflytande i Israel skulle Jesus mycket riktigt bli förkastad och misstänkliggjord. De styrandes ”vishet” tål inte alltid att bli avslöjad. I brevet till Korint, Grekland, skrev Paulus: ”Det som världen såg ner på, det som ringaktades, ja, det som inte finns till, utvalde Herren Gud, vår Herre. Paulus tillhörde dock den tidens lärda  och var en framstående lärare, som undervisade på enkelt och klart sätt. Dessutom talade han flera språk, som var vanliga i medelhavsområdet. I sitt brev till vännerna i Rom skrev han: ”Jag skäms inte för evangelierna. Det är en Guds kraft till frälsning (=räddning) för den som tror.” Han fortsatte i samma brev: ”Eftersom de föraktade kunskapen om vår Herre blev de uppfyllda av själviskhet, elakhet, avund och illvilja. De skvallrar och baktalar och de förkastar Gud.” Läs om visheten i första korinterbrevet, kapitel 2, verserna 7, 8 och 9. Den visheten må begrundas nogsamt.
   Det är den typen av människor som i likhet med Lenin, Marx, Andreas Baader, Stalin, Khomeni, Arafat, Bresjnev, Idi Amin och Khadaffi, förnekar Guds existens i universum, men arbetar trots detta mot en Gud, som enl. dessa fullfjädrade mördare inte finns. Detta är tydligen helt och hållet absurt. När man inte utnyttjar logiken som en Stalin eller en Arafat bland sitt eget bygger man istället sitt eget helvete. Logiken förmådde det judiska folket att på sand och klippor bygga upp välfärd och supertekniska premisser för världen att skåda. Man brukade tala om det koreanska undret. Jag är benägen att tala om det israeliska undret. Synd bara att alltför många förnekar visheten av Gud och förkastar hörnstenen i  ovan nämnda skrift. Ändock håller vår Herre – Skaparen sin hand över det judiska folket i löfteslandet Israel. Snart tar han helt över kommandot över Israels judar och judarna där kommer att gilla att ta direkt order av vår Herre.   

Nytt kapitel.
Myndigheter har farit fram oklokt mot människor i olika tider. Orsaken är att de sällan tog emot kunskapen om vår Herre, utan styrde som det passade dem själva, i sin tur styrda av avund och

47.

själviskhet.  T.o.m. kyrkan blev en sådan myndighet, som utövade tvång på människorna så tidigt som under romartiden. De styrande under den första katolska tiden gjorde kristlighet till ett krav. Så fortfor kyrkan i åtskilliga sekler, stick i stäv mot den urkristna kyrkan under  Paulus och Pethrus. De svenska myndigheterna i slutet av 1200-talet, på Magnus Birgersson Ladulås tid, införde lagar, som utmätte hårda straff åt folk som inte gick i kyrkan. Tala då om att det fanns ett inbyggt trots hos folk. Såna här dumheter har bidragit till att de kristnas trovärdighet har skadats avsevärt. En bonde under kung Birger Magnussons tid vart dömd till döden för att han vägrade ta nattvarden. Bonden trodde på Gud, men förklarades tillhöra satan och blev bränd på bål. Självaste ärkebiskopen fann bonden upprorisk mot kyrkan och Sveriges lag. När reformationen kom fortfor kyrkan med sina anti-bibliska metoder. På 1700- och 1800-talen tilltog kyrkans maktmissbruk i Sverige. Metodister från England, föregångarna til EFS, baptister och frälsningsarméns folk förbjöds att arbeta här i landet. Baptistpredikanten F.O. Nilsson förvisades från Sverige. En kort tid senare befann han sig i USA, som redan från 1776 tillät fria kristna rörelser. Så tidigt som på 1600-talets mitt kom grupper från Sverige till Amerika och anslöt sig där till olika fria samfund. Dessa svenskar slog sig först ner vid Delaware-floden nära atlantkusten. Den lilla svenska kolonin ”nya Sverige” inlämmades senare i Delaware. Ur föregångaren till till EFS med Rosenius i ledningen kom P.P. Waldenström, som snart bildade Svenska missionsförbundet. Idag är det etablerat i Canada, USA samt i Norden. Själv är jag oberoende och fri medlem i nämnda frikyrkliga samfund. Jag ringaktar dock icke andra kyrkosamfund. Jag tar istället det bästa från alla, även mormonerna och Livets ord.

Nytt kapitel.
Vilka ”underbara” traditioner vi har i detta land. Idag ”hänger”man folk i polisens korridorer, spärrar in folk på sannolika skäl eller enbart konstruerade indicier. Om ett vittne ”spricker”, efter att den dömde avtjänat något år i fängelse, har myndigheter inte så mycket skam i kroppen att man upprättar den felaktigt dömde, som nu är stämplad för livet. Det är rättssamhälle i gungning. Då är myndigheten ”lös i magen” och är inte karl för sin hatt. Rakryggade myndighetspersoner med tjänstemanna-ansvar letar man efter med ljus och lykta, om man händelsevis skulle vilja söka upprättelse. Den ene skyller ifrån sig på den andre och den tredje och fjärde och femte o.s.v. Det är ett sätt för myndigheten att få den lilla enskilda människan att ge upp så snabbt som möjligt – och många, ja, alltför många ger upp. Tro mej! Jag har lyssnat till Silbersky, Sjöström, Falk och Petrén alltför ofta för att vilja förtränga sanningen. Men vissa myndigheter behagar spela oskyldiga in i det längsta, ja, ända tills de uppdagas med kalla fakta. Hamdahl var smartast. Han avgick innan han fick sparken, ty han visste själv, att det synnnerligen olämpligt är, att förstöra material, som folk måste få läsa, en tid därefter. Historien om Algernon försöker meddela oss vanliga små, att ingen ”kände” honom den dag han ”föll” i tunnelbanan. Vad olyckligt tragiskt då ingen känner en.

Polisens förföljande i Stockholm.
   Episoden om Ingrid Gellerfelt har mig veterligt inte ännu blivit utredd av polis eller åklagare eller domstol. Den gav Hans Holmér en del pretext att skaffa sig livvakter i överflöd, och överskred budgeten anmärkningsvärt. Dock fick de fyras gäng oinskränkt myndighet över de seriösa poliserna i Palme-utredningen. Tala om alla andra fantasi-foster, fiktiva som Holmérs favoritdeckare, vilka nu är väl kända bland den svenska publiken.
   Jag skriver den 14 oktober, ”87 och regeringen tycks ännu inte visa tecken på någon ärlig vilja att utreda Hans Holmérs krumbukter. Under tiden fortfar namnkunniga engelsmän och andra européer

48.

med självaktning att skratta åt Holmér och de fyras gäng. Tidernas skummaste polisutredning. För ett tag sen avskedades ännu en person på polishuset på Kungsholmen. Ett bra tag därefter förföljs 33-åringen av kända polismän i Stockholm och dess omnejd. 33-åringen, som är jag som skriver, hade klokheten att informera samtliga viktiga personer utefter vägen, under polisens förföljande. Två av poliserna kände jag omedelbart igen. Det var polisens alldeles egna idé att jag antogs känna igen dem. Det kom polisen på alldeles själv. Varken den eller den andra hade femma i svenska, och dom var inte ens norrmän. Kanske trodde dom jag var turkisk-tysk eller något i den stilen. Det är så väldigt svårt att veta. När inte ens de så kallade visa vet. Ibland stod jag och tittade på dem i en mycket bra kikare.
   Det var i huvudsak betoningen av försoningen, beskriven i bibeln, närmare bestämt i brevet till hebréerna, i Paulus-brevet till vännerna i Rom, kapitel 3, vers 25, även i samma brevs femte kapitel samt i det andra brevet till vännerna i Korint i Grekland, i kapitel 5, vers 18 och följande.
   Pingstvännerna stod sedan på tur att bli misstänkliggjorda av Sveriges myndigheter. Det sas om dem att de var alldeles galna och klättrade på väggarna. Men bevisligen har de upprättat åtskiliga människor som förkastats av de redan ”friska”, som inte anser sig behöva någon läkare. Ej heller tror de sig behöva någon bättring, trots att generationen efter, i talrika fall uppvisar ett starkt behov av andlig kraft. En del av dem hävdar att ”vi själva vill oss frälsa” och de skapar sin egen rättfärdighet och moral utan tro på Gud, som erbjuder frihet från ångest och fyller tomrummet med meningsfylldhet. Ångesten och rättsrötan lever man så gärna med.
   Förre statministern Tage Erlander växte upp i en seriös kristlig miljö, som framförallt präglades av Svenska missionsförbundet, som hade en stark impakt i Erlanders Värmland. Nykterhetsrörelsen och missionsförbundet som en folkrörelse gjorde starka intryck på de första socialdemokraterna i Sverige. Dessa folkrörelser inspirerade till kamp för fattiga och dåligt betalda. Min mormor berättar, att många kristna i hennes hembygd gjorde sociala insatser för folk som levde i små stugor med jordgolv. De körde upp mjöl i påsar till dem. De talade om för backstusittare och dagtjänare att det fanns en möjlighet för både fattiga och rika att bli frälst, att få tro, och bli upprättade. En hel del hörsammade budskapet och fick gemenskap med folk ur skilda samhällsgrupper. Genom kärlek vanns mänskor för tro på den ende Gud, som förvandlar individen totalt och inifrån. Dessa förtryckta i fattigdomens Sverige fick ett hopp. De absorberades i den kristiliga folkrörelsen. Under och mellan världskrigen fick vi ett Sverige med betydligt knappare resurser, som liberaler och socialdemokrater i högre grad önskade fördelade. Många, efter den kristna rörelsens uppsving, i slutet av 1800 och början av 1900, sögs upp i en ny folkrörelse, nämligen fackföreningsväsendet. Folk ansåg att man borde kunna få det bättre innan man gick in i himmelriket. Redan i detta livet skulle människan ta del av livets goda. Liberalerna hade också den tanken vid samma tid som den tidiga arbetarrörelsen.
    De gamla judarna hade tanken och utvecklade den under en viss period, ca 3000 år tillbaka. Det gamla Israels praktiserande av egendomsgemenskapen har tagits upp av sentida med judisk anknytning. Karl Marx vantolkade principerna för egendomsgemenskap. Lenin vantolkade principerna så till den grad att folk fick släppa till livet i miljoner. Inkvisitionen under Lenin och Dzerzhinsky förde tankarna till Mussolini och Hitler.
   Tage Erlander tog avstånd från lenisimen ända sedan 1946 då han blev statsminister. Erlander hade en god uppfostran av föräldrar, som hade tagit bestående intryck av kolportörerna i Sveriges första folkrörelse med kristna förtecken. Då han antog jobbet som Sveriges statsminister 1946 föreslog han inte att ämnet kristendom skulle tas bort från läroplanen för folkskolan. Han gick inte i spetsen för

49.

demonstrationer mot USA:s ingripande i Korea (för soviteisk överhöghet i Korea).
   Statsminister Erlander välkomnade Israel 1948, då judarna äntligen fick sin självständighet. Erlander kände till judarnas historia och visste att de bebott landet sedan Abrahams tid, ca. 3.500 år tillbaka. Statsministern var också medveten om diasporan, d.v.s. att judarna spriddes ut över Europa, en ganska lång tid innan romarrikets splittring i två välden, Västrom och Östrom. Erlander var en bildad man, som inte hängav sig till att förneka historien. Erlander gav inte Al Fatah eller PLO preferenser framför Israel. Han lånade sig inte till propagandan genom vilka extrema män som Arafat … Palmes vän… förvanskar och förnekar judarnas historia. Erlanders socialdemokratiske kollega, Bruno Kreisky, i Österrike … Palmes vän … erkände PLO och deras våldtäkt på befolkningen i det understyrda Libanon. Förre statsministern Kreisky erkände de styrande marxist-leninisterna i PLO, vilka har sina ivrigaste supportrar i Moskva, Tripoli och Damaskus och Teheran.
   Olof Palme inbjöd Yasir Arafat till Stockholm. Besöket kostade skattebetalarna 500.000 kronor. Ett fåtal i Sverige höjde på ögonbrynen. Trots upprepad information till Palme från Per Ahlmark om palestiniernas historisk icke-existerande statsbildning, ville Palme inte korrigera sin ignorans rörande palestina-arabernas historia.
Nr.1: Palestina är till ca. 3 fjärdedelar det nuvarande Jordanien.
Nr. 2: Någon palestinsk arabstat har aldrig existerat varken före romarriket eller efter. Inte heller under perserväldet eller under turkarna eller under något annat välde förekom det någon separat palestinsk regering.
Nr.3: Sedan år 70 e.Kristus då judarna kördes ut ur Jerusalem och fjärdedelen av det gamla Palestina, flyttade folk in i landet från andra sidan Jordanfloden.
Nr.4: När judarna i modern tid sökte sig tillbaka till denna fjärdedel av Palestina, som utgör dagens Israel, var området i stort sett en enda ödemark. Nu är Israel ett blomstrande land, som står som exempel för hela Mellanöstern. Trans-Jordanien delades under Abdullah, som blev emir (kung) i det nya landet med nytt namn. Sonsonen Hussein gjorde upp med PLO i Jordanien 1970. Samma år förflyttade PLO sina styrkor in i Libanon, där man terroriserade civilbefolkningen och häktade upp sig mitt i Beirut. 1975 gjorde soviet-uppbackade grannlandet Syrien gemensam sak med PLO. 1977 hade 50.000 libaneser dödats i och med Syriens invasion. Fram till 1982 hade 100.000 personer offrats. Då ansåg Israel att måttet var rågat och marscherade in i Libanon. Människorna i Libanon var trötta på PLO ochderas allierade. Amerikanska flottan i Medelhavet slog ut ställningar långt inne i Libanon. Då jag besökte Llibanon 1980 var folk samstämmigt överens om att PLO:s närvaro inte kunde rättfärdigas. Särskilt upprörda var folk i Beirut. Massmedia i Sverige och Västeuropa anklagade Israel, USA och de libenesiska kristna för aggression och bortsåg i princip ifrån Syrien-PLO-ockupationen, som under så många år lamslagit Libanon. Kriget i Libanon var länge ett av de tysta krig, som bara behandlades halvhjärtat i våra nyhetsmedia. Arafat tvingades ut ur Beirut och fick en fristad hos Idi-Amin-kollegan Mohammer Khadaffi.
   Vid mitt besök i Damour, som ligger strax utanför Beirut, berättade min arabiske guide om massakern, som hade dödsmärkt staden ca. 4 år tidigare. PLO tvingade hela stadsbefolkningen att lämna Damour. De som försökte gömma sig undan den palestinska befrielsefronten blev obönhörligt mördade. Men 1976 gick inte ststaminister Palme i nån demonstration mot PLO:s slaktande i södra Libanon. Precis som i Khadaffis Libyen klippte man av fingrar på folk som inte behagade arbeta för PLO. I två veckors tid hade förmånen att lära känna folket i Shatila. Unga palestinska män avslöjade sina ärliga känslor för judarna. Själv uttryckte jag mitt hjärtliga stöd för PLO och fick redan efter ett

50.

par dagar deras förtroende. Jag spelade PLO-supporter för att få dem att tala ut om kriget och Israel. En av de många 15-åringarna frågade mig hur jag vågade vistas i Ahatila, och stötte samtidigt sitt ryska automatgevär mot min nakna mage. Jag svarade skrattande, att jag älskar PLO som ingen annan utlänning. Den unge PLO-mannen märkte inte min nervositet, som jag på ett förunderligt sätt lyckades dölja. Därpå föreslog jag genast, att han skulle följa med till en restaurang i Beiruts centrum. Han följde med efter en viss tevkan. Pojken hade aldrig tidigare ätit på en restaurang. Via maten kom jag närmare PLO-pojkens hjärta. Samma dag erbjöds jag pojkens 17-åriga syster. Snart blev jag också bekant med familjens vänner. Alla utan undantag hyste ett oförsonligt hat mot judarna och Israel. 15-åringens vapenbroder, en storväxt arabisk yngling på 14 år försäkrade mig, i det jag nästan satte kycklingen i halsen, att Israel skulle han och hans kamrater blåsa rent från judar. I mitt stilla sinne dök Yasir Arafats hotfulla ord upp ur mitt medvetande: ”Vi ska driva ut judarna i Medelhavet”. Pojkarna fick mig att tänka på progromerna i Polen på 1800-talet. Jag insåg snabbt att Arafats anhang inte är ett dugg bättre än nazisterna. Giftermål kom på tal igen. Då valde jag att dra mig ur. Flickan var vacker, men atmosfären runt omkring henne var förgiftad av hat och avund riktat mot Israel.
   Jag återvände via Damaskus till Amman och tog en buss till Allenby-bron, varifrån jag promenerade över bron till den israeliska sidan. Där träffade jag på en major i den israeliska armén. Han envisades hela tiden med att kalla mig präst och var ytterst angelägen om att framföra sina åsikter till mig. Hela eftermiddagen spenderade vi i samtal om kristen tro versus judendomen. Under det att han förplägade mig med det goda ur armé-köket, framlade han sin tro på framtiden i Israel. Majoren trodde nämligen att Syriens, Libyens och Soviets roll i Mellerstaöstern skulle komma att förstärkas oerhört. Soviet, menade han, hade definitiva anfallspaner mot Israel. Men, slutade han, vi kommer att besegra till och med jätten Soviet. Majorens ansikte utstrålade både lugn och säkerhet. Jag kompletterade honom med bibelns ord om att Messias själv ska ingripa mot inkräktarna. Gud give dig lyckan att ta emot Messias, som du längtar efter, sa jag och skakade hand till avsked.
   Dagen efter vart jag inbjuden av en palestinsk familj i Chubeibeh, förut känd som Emmaus. Samma massiva hat visades där mot judarna. PLO-al Fatah var den allena saliggörande frälsningen för dessa unga hotellanställda i utkanten av Jerusalem. Hotellet de arbetade på ägdes av en palestinier vars vackra dotter jag fick adressen av när jag lämnade Jerusalem. Hon var mycket vacker men förgiftad av Islams ande.

Nytt kapitel: Erfarenheter från min Indien-resa.
Hösten 1982 började jag min resa till Indien. Den första anhalten var Sri Lanka, som jag delvis studerade ur religiös synvinkel. Efter 3 veckor på ön begav jag mig med flyg till Madras på Indiens östkust. I sällskap hade jag 2 infödda indier, som tolkade tamilspråket till engelska och hindi och maharati till portugisiska och engelska. Jag kom att stanna i Indien till våren 1983. Under större delen av min vistelse där hade jag nöjet att lära känna hinduer, sikher, araber och iranier.   Språkförbistringen var stor, men med tiden kunde vi skaffa tolk också i farsi, som är iraniernas eget språk. Av naturlig nyfikenhet frågade jag iranierna om anledningen till att de bosatt sig i ett land som Indien. Nästa naturliga spörsmål var, om de visste något om Sverige och regeringen Palme. Den här gruppen unga män från Iran var motståndare till Khomeini och hade helt klart flytt från Iran. De var kommunister, som hatade USA och kallade Reagan ”Big Devil”. Palme var också något av en ”Big Devil” i deras ögon. Motiveringen var att Palme lät sälja vapen till Khomeini, enligt deras information. Jag förklarade att möjligen kunde svenska vapen nå Iran indirekt via vapenhandlare i Italien och Frankrike eller genom länder i Asien. Palme kunde inte ha någon makt över internationella

51.

vapenhandlare, men någon vapenhandel med Khomeini förekom inte med Palmes medgivande, försäkrade jag skyndsamt. De unga skäggstubbiga iranierna ansåg att fredsinitiativen, som Palme hade presenterat Saddham Hussein och Khomeini, var fullständigt meningslösa. Det var detsamma som att be Adolf Hitler avstå från att ockupera Soviet, menade de. Eller som att förmå Stalin att ställa in ockupationen av Östeuropa, kompletterade jag snabbt. De protesterade ljudligt och tyckte att Soviet hade befriat den delen av Europa på samma sätt som de befriar Afghanistan. Menar ni? replikerade jag och påminde dem om Soviet-ockupationen 1920-21 av Afghanistan och Iran. Dessutom var Soviet fräckt nog att kasta sig över Afghanistan ännu en gång 1946. Klart chockerade av min argumentation, som de insåg hade täckning i faktiska kunskaper, lomade de sakteliga iväg, tysta och eftertänksamma. Jag sa, good luck.
   Alla iranier jag mötte i Indien var dock inte Khomeini-motståndare. En helt annan grupp i Bombay höjde Irans överstepräster, med ayatollah Ruhollah Khomeini i ledningen, till skyarna. Deras kunskaper i engelska var betydligt svagare än anti-khomeinigruppens. Man hatade satsminister Palme glödhett för hans fredsarbete. Pro-khomeinigruppen upprepade med upphetsade stämmor att deras älskade Khomeini förde ett heligt krig mot islams förrädare, Saddam Hussein. Shah Mohammed Rheza Pahlavi var den störste av islams förrädare förutom Amerikas regering, enl. dessa khomeiniälskare. Den stora gruppen iranier i Indien var övertygade om att både shahen och ayatollan var galna, men att shahen varit något bättre än den höggradige idiot, som nu styr Iran. Det tycks också vara den gruppen som är mest representerad i Sverige, att döma av de samtal jag hade med iranier under min tid som invandrarlärare (ca. 2 år). De flesta i den här majoritetsgruppen i Sverige hade mestadels gott att säga om Palmes utrikespolitik, men man ogillade starkt att Sverige indirekt skaffade militärt materiel till supergalningen Khomeini.
   Var kommer det hela att sluta? Ja, klart är att Soviet gynnas av att kriget fortsätter, eftersom båda länderna försvagas märkbart så länge kriget rasar. Den militantaste gruppen är ovedersägligt kommunisterna, som slutligen kommer att förgöra det islamska prästerskapet och med Soviets hjälp via grannlandet Afghanistan ”befria sina iranska kamrater”. Liknande attentat mot Iran genomfördes ju första gången redan i början av 20-talet.
   För närvarande sprider Iran en ohygglig hatpropaganda mot Israel genom sina shiamuslimska bröder i samtliga muslimska (=islamiska) länder i världen. Khomeini har sänt ut sin polis i en mängd länder. En del avdelningar ur diktatorns polis är tränade för en sorts missionsarbete och andra har helt spionagemässiga uppgifter. När Khomeini startade upp sin revolt och tog över, tvingades mer än 80.000 judar fly för sina liv. Khomeini framstår numera som den värsta judehataren efter Adolf Hitler, för han bärs upp av alla shia-muslimers lojalitet i arabvärlden. Det icke-arabiska Afrika sällar sig också till judehatarna, exempelvis Etiopien och Angola.  Etiopien med sin starkt kristna tradition har efter den marxistiska revolutionen blivit en oväntad motståndare till Israel. Etiopien, som genom drottningen av Saba, etablerade kontakter med kung Salomo för ca. 3000 år sedan, är idag ett land, där vitala kyrkor hålles stängda. Orsaken är konkurrensen med regeringens socialistiska parti, som frenetiskt omvänder etiopier från bibelns värderingar.
   PLO tycks få ständigt nya supporters i de nya socialistiska staterna. Det är en skam för Sverige att inta en sån okritisk ensidig hållning i israelfrågan. Carlsson bör rakryggat ta ställning mot alla dessa judehatare. Om inte, kommer hann att bli känd som PLO-sympatisör, i linje med Olof Palme. Vi får aldrig glömma att Arabien sedan 1948 konfiskerat judisk egendom, som varit i mer än 800.000 judars enskilda ägo. I likhet med flera av de vietnamesisk-kinesiska båtflyktingarna blev dessa 800.00

52.

utfrysta ur gemenskapen.
   Alla bildade personer kan se, att araberna i Israel har det bättre i den judiska staten än ute i ödemarken i Jordanien. Jämför bara arabernas standard i Petra, Jordanien, med levnadsvillkoren i byarna i Israel. Må vårt lands ledare söka visdom i profeten Jesajas ord i kapitel 11, verserna 11 och 12: ”… han skall resa upp ett banér för hednatecken och samla Israels fördrivna män; och juda förskingrade kvinnor skall han hämta tillhopa från jordens fyra hörn”. Ve dem som sätta sig över de mäktiga profetiorna om Israel. Att arbeta mot Israel är att arbeta mot Gud. Så därför …oläsligt… ”Let my people go”. Välsignelsen uteblir så länge som Soviets regim framhärdar mot judarna. Israels mark är verkligen välsignad (=lyckobringande) och av öknen har det blivit en trädgård. Flera skördar om året är ingen ovanlighet i dagens Israel, som har mer än dubbelt större avkastning per hektar av brödsäd än Soviet. Holland (=Nederländerna) har vid samma jämförelse dubbelt så stor avkastning som Israel. Japan är det enda land i Asien, som kan mäta sig med Israel beträffande effektivt jordbruk. Kibbutzen, den strikta kollektiva formen för jordbruk, har delvis omvärderats och ersatts med ”moshaven”, i vilken varje familj brukar sitt eget stycke jord. Men inköp och försäljning organiseras då kooperativt. Moshaven ger plats för det enskilda initiativet och utgör ett framgångsrikt alternativ till kollektivjordbruket. Den här livliga aktiviteten i Israel var förutspådd flera hundra år före Kristus. Profeten Jesaja skrev i kapitel 35: ”Öknen och ödemarken ska glädja sig och hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja.” Israel måste ses för att förstås. Åk dit. Först när man har sett judarnas land kan man ha en riktig uppfattning om Israel. En god början till förståelsen vore att läsa ”Israel – mitt liv, mitt land” av David Ben-Gurion eller ”Från Abraham till Golda Meir” av Einar Rimmerfors. Båda böckerna bör finnas på våra välsorterade svenska bibliotek. Riksdagsmannen Rimmerfors gör en särdeles fin personteckning av David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, polskfödd, arresterad under hot om förvisning till Sibirien, genom mutor räddad och utrest till Odessa, varifrån han reste med ett ryskt handelsfartyg till Jaffa.

Nytt kapitel.
Medan väst-berlinarna lägger ned kransar till minnet av Berlin-murens tillblivelse, och talar om skammens mur, och när den avhoppade 22-årige gränsvakten längtar hem till mamma, tårars mina ögon vid minnet av mitt besök i Polen 1981. Vår granne i söder har råkat ut för delning inte mindre än sex gånger i historien. Under 1500-talet hade Polen utrotning av judar på sitt program. I detta land såg David Ben-Gurion vid 10 års ålder sin vision om Israel. Författaren till ”The Heart of Darkness”, Joseph Konrad såg dagens ljus i Polen då vår kung hette Oskar I.  Polskfödde Fredric Chopin, den underbare pianomästaren, framstående inom den romantiska pianomusiken, var även berömd för sina valser, mazurkor och etyder. Den originelle mästaren levde en stor del av sitt korta men intensiva liv i Paris. Chopin var ofta sedd tillsammans med en annan maestro på piano, nämligen Franz Liszt. Dessa två hörde till samma krets inom högromantikens 1800-tal som Paganini och Berlioz och den svenska världssångerskan Jenny Lind. Chopin levde mellan 1810 och 1849, folkviljans år då Oskar I var kung i Sverige. Året innan hade Marx och Engels gett ut ”Det kommunistiska manifestet”. Det var Marx stränga, dogmatiska lära som nästan 100 år därefter blev rättesnöret för Chopins hemland Polen. Från detta vårt grannland i söder kom också en dyrkare av Chopin och kollega till kardinal Stefan Wyczynski. Numera är han påven Johannes Paulus II.
    400 år tidigare levde Kopernikus där. I Sverige regerade Sten Sture den äldre när den polske astronomen föddes. Den historiska romanen ”Quo vadis” vann världsberömmelse 1896 genom

53.

polacken Henryk Sienkiewicz, som erhöll nobelpriset i litteratur 1905.
   Sonen till Sveriges kung Johan III och hans gemål Katarina Jagellonica valdes till Polens kung 1581. Från och med 1592 var han både Polens och Sveriges kung. Sigismund III, som han hette, avsattes på samma år som Gustav II Adolf stupade vid Lützen. Den sistnämnde bekämpade katolska kyrkan till skillnad från den svensk-polske regenten.
   Idag är Polen det mest katolska landet i Europa vid sidan om Irland. Den katolska kyrkan i Polen är förvisso inte särskilt respekterad av den kommunistiska regimen. … Prästerna har tagit parti för den förbjudna fackföreningen Solidaritet, (Solidarnosc). Alltsedan protestyttringarna 1980, då Solidaritet bildades, har starka män i kyrkan öppet deklarerat sitt stöd för friheten att yttra sig öppet på gator och torg, enskilt såväl som i grupp.
   I Stockholm borde statsministern, svenska kyrkans ledare, SAF-ordförande och LO-ordförande, demonstrera med banderoller med texten: ”Soviet ut ur Polen” och ”demokrati för Polen”. Sådana demonstrationer skulle genomföras varje år på årsdagen av Solidaritets födelse. LO och SAF borde i god tid annonsera om demonstrationer i TV, i Expressen, Aftonbladet, GT och Kvällsposten. Solidaritet är ändå inte någon obetydlig liten sekt. I augusti 1982 hade fackföreningen mer än 10 miljoner medlemmar. Hela Polens befolkning uppgår till 35 miljoner, som led brist på livsmedel under flera månader 1980, - 81 och -82. Folk i mina hemtrakter fyllde hela lastbilslaster med mat och skickade dem till Polen. Själv lastade jag min lilla ”bubbla” full med nödvändighetsvaror. Den bästa maten i Polen gick på järnvägsvagnar till Soviet, som anklagade USA för att vilja göra Polen negativt inställt mot ryssarna. Vilket hyckleri, skulle den stora majoriteten polacker säga. Reagan svarade med en kungörelse om ekonomiska sanktioner mot Sovjet. Tre veckor innan hungerstrejkar nobelpristagaren Andrei Sacharov för att utverka utresevisum för hans svärdotter, Elisabeta Alexejeva. Inom tre dagar ger sovietmyndigheterna Elisabeta tillstånd att lämna landet.
   I Schweiz meddelar Solidaritets-ombud att de ämnar starta Solidaritet i exil. Olika regeringar i Västeuropa protesterar mot USA-sanktioner riktade mot Soviet. Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt återvände den 13 december från sitt toppmöte med Östtysklands ledare, Erich Honecker. Krigslagarna hade redan trätt i kraft innan Schmidt tog avsked av Honecker. Det var en besviken västtysk statschef som kom åter från den tyska diktatoriska republiken, DDR. Frankrikes president Francois Mitteran, fördömde general Jaruzelskis aktion mot demokratiseringen i Polen. Påven Johannes Paulus II vände sig mot den polska militärens brutalitet. Under de två första veckorna sattes minst 50.000 polacker i fängelse och interneringsläger.
   Under min lilla hjälpresa i Polen observerade jag ryska soldater invid vägarna och i städerna. Jag tänkte, att något särskilt måste vara i görningen. Kanske förberedde man en manöver med Warszawapakten. Vid hemkomsten funderade jag över om inte Polen succesivt hade förstärkts med utländska trupper ifall man skulle kväsa ett eventuellt uppror. I så fall skulle man inte behöva marschera in i Polen, om man redan befann sig där. Tanken är inte alltför långsökt, eftersom missnöjet hade sjudit med ökad intensitet i nästan 11 år. Det var på … oläsligt … som allting började 1970 och sen dess fick den nyvaknade reformrörelsen de stora massorna med sig. Mitt i den politiska oron står kyrkan som symbolen för frihet. Den får ett samfällt stöd i resten av det katolska Europa genom påven i Rom. Det oerhört stora intresset för kyrkan märks i det ökade antalet vid de heliga monumenten, t.ex. den heliga madonnan i Czestochowa, där nationen år 1655 besegrade de svenska ockupanterna.
   Den förföljelse som nu drabbar kyrkan är förstås inte någon ny företeelse. Redan under Otto von

54.

Bismarcks ”kulturkampf” och Hitlers regemente härdades kyrkan och sattes på svåra prov. En ökad popularitet åtnjöt kyrkan, då kardinal Wyczynski, under Gomulkas tid, uppmanade folket att rösta under ansvar till sejmen 1957. Tack vare den uppmaningen valdes äv. några katolska bröder. Efter det senaste kriget har fler präster kläckts i prästseminarier jämfört med före kriget. Emellertid har staten tidvis också reducerat prästseminarierna. Teologistudenter har till och med blivit inkallade till krigsmakten. Den kommunistiska staten har en lång period exproprierat vissa av kyrkans fonder och på så sätt försökt att undergräva kyrkans ekonomi. I långliga tider har den polska katolicismen bestått av en ecclesia militans, som inte kommer att ge upp striden i Polen. Denna uppfattning var den absolut gällande då jag i början av 80-talet studerade Polen i Polen.
   Upplyft edra hjärtan, polska folk. Den uppmaningen uttalas regelbundet under nattvardsmässan i alla polska kyrkor. Vid Chopins kyrka ”Det heliga korset” finns också inskriptionen ”Sursum Corda” som betyder just lyft edra hjärtan.
   ”Så länge jag talade ut räddade jag min själ. Upplyft ditt hjärta, broder”. Det är tid för Polen att bryta sig loss från östblocket.

Nytt kapitel.
På svensk television syns ibland en sympatisk ung dam vid namn Stina. En sommar gjorde hon en intervju med drottning Silvia av Sverige. Det fanns två saker jag fäste mig vid i det här öppenhjärtiga samtalet. Det enda var drottningens raka svar på frågan om hur hon hade tagit det senaste kidnappningshotet. Med sin härliga utstrålning svarade drottningen och sa, att vi får vara i Guds händer. Det andra var Stinas påpekande, att vi är ett folk som gärna höjer människor till änglar och gudar, men vi är också duktiga på att putta ner folk när vi finner det för gott. Kunde TV-personligheten Stina uttryckt sig bättre? Men vilka är det då man upphöjer och puttar ner? Politiker blir ofta både upphöjda och nerputtade av varandra och massmediafolk. Vissa musiker blir helgonförklarade och många dyrkar dem som vore de vår Herre. Idrottsmän höjs till skyarna och klankas på lika ofta. Vi får hoppas, att drottninge Siliva lbir lika väl sedd i landet, trots att hon bekänner offentligt sin tro på Gud. På samma sätt får vi tro, att Carola Häggkvists uppriktiga ställningstagande i frågor om gudstron inte förpassar henne till någon fanatisk sekt som påstås hata Palme och människorna bakom honom. Carola Häggquist har aldrig nånsin varit medlem i Livets ord. Det är helt och håller massmedia, som klumpigt låtit associera henne med Uppsala-gruppen. Jag har själv träffat henne vid skilda tillfällen. Just nu besöker hon USA. Carola är öppen och letar sig således fram genom djungler av gospel-församlingar i Europa och för närvarande USA. Carola är öppen för det som är äkta inomkyrkor och deras musik. Fröken Häggquist, är den sortens person som med mer eller mindre jämna mellanrum, kommer att göra come-back i Sverige och Europa.
   Carola säger bara det hon vet om kyrkan hon besökte i Stockholm, och säkerligen vet hon inte allt om vad den står för. Jag har vid vid några tillfällen själv bevistat Carolas kyrka och kunde då inte upptäcka något som i väsentlighet skiljer den kyrkan åt från flertalet etablerade kyrkor i Sverige.
   Helande är ett av de väsentligaste inslagen i södermalmskyrkan. Emellertid inträffade det inte fler fantastiska saker i den här hårt kritiserade kyrkan än vad jag har sett inträffat i Pingstkyrkan och Frälsningsarmén. Pastor Roger Larsson i Frälsningsarmén talade lika mycket för helande, psykiskt och fysiskt som Sten Nilsson på Livets ord. På Roger Larssons möten är under eller helande minst lika vanligt som på möten med Livets ord. Skillnaden är att Frälsningsarméns Roger Larsson inte går ut och gör lika oförståndiga uttlanden som Livets ord. Om Ulf Ekman och kompani vinnlägger sig om att inte kasta ut alltför hårda omdömen om svaga människor kan de stärka sin trovärdighet. Talet om

55.

ekonomiskt oberoende för de som tror på Livets ords bibeltolkning, raserar ett förtroende som även åtskilliga etablerade kristna hade från början. Sammanfattningsvis får man uppfattningen att Ulf Ekman och Livets ord skulle ha något slags monopol på tron på Gud. Nu är det Ulf Ekmans uppgift att också tillerkänna andra kyrkors tro. Kathryn Kuhlman, som var en överlägsen auktoritet på helande, dömde inte ut folk, som inte blev friska efter att man bett för dem. För henne var inte var inte dessa människor förtappade eller besatta av den onde.  Kathryn Kuhlman utlovade inte heller ekonomiskt oberoende till folk som trodde på hennes predikan. Helandet till själen var det förnämsta enligt Kuhlman. Så Ulf Ekman, studera gärna andra samfund i Amerika och Europa där helande och andra gåvor är i funktion.

Nytt kapitel.
Lögner om våra egennyttiga samkväm.
Det har påståtts, i en del ledande kretsar i Stockholm, att jag skulle ha startat en sekt. Polisen lät också förstå, att misstanken mot mig hade troligen något med en sekt att göra.  I tidningarna kunde man läsa lögner om skumma möten, som skulle ha hållits i min lägenhet som påstods vara ett nazistnäste… detta rubriceras grovt förtal i svensk lag. Jag kan tänka mig att anklagelserna mot Armando Valladares, som fängslades i 22 år av Castro, kan ha haft den här karaktären. I ett socialistiskt samhälle är alla meningsmotståndare automatiskt förknippade med nazismen eller fascismen.  I Aftonbladet den 11 maj kunde man läsa: ”Det bråk som enligt tidningsrapporter har utbrutit mellan spaningsledningen och åklagarmyndigheten om den förut anhållne 33-åringen tyder på att det är bland sekterna polisen ivrigast letar även om den har det besvärligt med spåren.” Detta inlägg visar hur vilsekommen både polis och tidningar är. Eller är de inte vilsekomna? Måhända är det en medveten misstanke mot en meningsmotståndare, som automatiskt klassas som politisk och religiös idiot tillhörande en skum sekt långt ut på högerkanten. Alltså grovt förtal åter-igen via Aftonbladet. Om man ingenting vet är det förstås bekvämt och lätt att spekulera för att ha nånting att säga.
   För svenska folkets information får jag meddela, att jag, 33-åringen aldrig nånsin har tillhört någon sekt förutom Svenska missionsförbundet, vilken av bättre vetande inte klassificeras som någon sekt. Om de bättre vetande hade fått höras skulle mina fester hemma i min lägenhet inte ha kallats nazistmöten. Till dessa inbjöds till stor del flera av mina f.d. elever, många invandrare från Chile, Peru, Turkiet och Arabien. Flertalet av dessa har endast bott i Sverige ett och ett halvt år eller något mer. Det kunde röra sig om max. ett 30-tal personer på varje fest. Var och en tog med sig något typiskt i matväg från varje land och landsända som var representerade. De kom alltid till festen glada och entusiastiska. Förmodligen kom så många för att de gillade sin lärare och ville gärna upprätthålla kontakten.
   Jag älskade mina elever och gör det fortfarande. Vi hade trots olika politiska och religiösa uppfattningar fantastiskt goda relationer på ett mångt och mycket personligt plan. Jag blev ständigt hembjuden till mina elever, särskilt de från Chile ringde mig med jämna intervaller, även efter att klassen upplösts. Till och med släktingar till mina elever från Turkiet och Iran, mera etablerade i Sverige, ställde upp och hjälpte mig med översättning av turkiska och persiska texter. Ett 20-tal invandrarelever hjälpte jag att skaffa bostad, mest i andra hand, då förstahandslägenheter inte är särskilt lätta att få tag på. För att hinna med allt det här offrade jag en stor del av min fritid. Det gick knappast en dag som jag inte tog jobbet med mig hem. En kollega undrade stillsamt en dag hur jag orkade engagera mig så med eleverna på rasterna och på fritiden. Jag svarade att jag tyckte väldigt

56.

mycket om att vara med människor och ta del av deras upplevelser. Sedan fanns det självfallet invandrarelever som i extrema uttryck, eldade en hatdiskussion kring kapitalism versus socialism. De flesta saknade vederlagda fakta för sin diskussion och miniroteten extrema, komna direkut ur krigshärdar i Mellersta östern, hade mycket lite att tillföra diskussionen. Anledningen var att de var kloka nog att inse att man inte ger sig in i polemik med vissa sakkunniga västerlänningar. Alltså teg de och slapp därmed att göra bort sig i debatten.
   Nu hade jag fördelen av att ha mina egna ögonvittnesupplevelser i Mellersta östen och en hop av upplevelser i det området. I botten hade jag dessutom bastanta hiostoriska kunskaper, oumbärliga för en juste debatt.
   En gång mötte jag dem på ett café i Stockholm. De tre männen var medlemmar i PLO, enligt vad de själva sa. Efter en stund inne på caféet muckade de gräl med mig. Ett tjugutal personer bevittnade deras uppträdande. Jag satt hela tiden kvar på min stol och lät mig inte skrämmas av terroristerna. Mitt lugn blev för mycket för en av dem. Han började provocera mig med knytnävarna. Dock träffade han mitt ansikte endast två gånger. Ena gången måttade han slaget mot min näsa, som genast blodfylldes. I det läget ansåg caféets ägare att det gick för långt och sa till PLO-männen att omedelbart avlägsna sig från hans café. Samme caféägare blev senare förhörd av polisens mordutredare. En annan person från samma land som caféägaren blev också förhörd av Holmérs personal i utredningen kring Palmemordet. Två av de tre PLO-terroristerna blev senare haffade av polisen p.g.a. en förseelse, som försämrade deras möjligheter att få arbetstillstånd i Sverige. Samtliga hade tidigare bott i Västtyskland enligt deras egen utsago. En av de tre männen utvisades en kort tid efter uppträdet på caféet. En av de andra två såg jag några veckor senare på konserthuscaféet. Han verkade rädd och osäker och trodde kanske att jag hade kommit för att hämnas. Jag sa till honom, att han borde vara mer försiktig när han är ute på stan och leker terrorist. Mannen var helt stum. ”Play it cool, man”, var det sista jag sa innan jag gick därifrån. Det var också det sista jag såg av den där unge PLO-mannen.
   Problemet för de här tre var att de fattade ganska snabbt att jag var killen som visste för mycket om deras hemland och terroristorganisationen. En flitig gäst på caféet berättade att deras uppträdande mot mig inte var det första som de tre männen hade blivit ökända för. De hade vid upprepade tillfällen ställt till bråk på flera offentliga platser i Stockholm. En blond dam i 20-årsåldern talade om för mig, hur de tre männen hade behandlat henne som en prostituerad. Måhända hade de en annorlunda syn på kvinna.

Nytt kapitel:
EAP tog det några dar att avslöja och lära känna.
Emellertid finns det idag grupper, som är betydligt mer sofistikerade än PLO-män på drift i Sverige. I vissa stycken är de uppmärksammade för ojusta metoder, särskilt i USA, men tydligen också här i landet. EAP är en organisation, som har förstått att man måste använda ojusta medel för att värva röster. Annars skulle man inte få nog med röster för att kunna etablera sig. I USA är EAP ökänt för sina värvningskampanjer. En vän till mig i Iowa, USA, fick en vacker dag veta att hon tillhörde EAP (dess motsvarighet i USA). Det var hennes arbetskamrat som informerade henne. Själv visste hon inget om att hon skulle vara medlem i partiet. Hon hade för en tid sedan skrivit på ett upprop mot narkotika, som var ett led i partiets kampanj mot droger. EAP är också kända för en kampanj för Sveriges inträde i NATO. När deras listor var ute skrev jag själv på appellen för Sveriges medlemskap i den västliga försvarsalliansen. EAP sände mig sin tidning regelbundet. Någon betalning fick de aldrig

57.

för varken tidningen eller annan information som sändes till mig. Jag engagerade mig inte det minsta i EAP, då jag ansåg att majoriteten av deras förslag kunde lika gärna framföras genom Moderata samlingspartiet i Moderata ungdomsförbundet. Uppenbarligen har moderaterna ansett sig kunna ingå samarbete med EAP bland annat med hänsyn till EAP:s våldsamma hatpropaganda mot Palme, som enskild politiker och statsminister. Hatet mot Palme tog sig synnerligen omåttliga proportioner i EAP:s skrifter. Även om jag personligen visste att Palme var liksom djävulskt hypnotiserad av den ryska fredspolitiken. Men frågan är om Palme innerst inne trodde på talet om fred med Soviet och Warszawapakten. Jag har många gånger undrat om Palme någonsin lyssnat på för Soviet samhällsfarliga kritiker som Solzhynytsyn och Dolgun. Avhoppade högre militärer har också vittnat om Soviets planer på Västeuropa. Ska dessa varnande röster i tiden helt nonchaleras? Ska vi av rädsla följa minsta motståndets lag och ställa upp för dessa ”fredsledare”, av vilka många är kända för att förut ha gått i bräschen för FNL-kommunismens utbredande? Även Ulrike Meinhof i Baader-Mainhofligan ställde sig ivrigt bakom ryska fredssträvanden. Varför skulle Palme och landet Sverige också göra det? En kärnvapenfri zon i Norden är en mäkta slug idé som förespråkades av Palme och hans partikamrater, bl.a. storspionen Arne Treholt. Vid finska gränsen och mot nord-Norge har Soviet installerat en kedja av kärnvapenbaser riktade mot Västeuropa. Om man upprättade en kärnvapenfri zon i Norden skulle det innebära att NATO i Norge inte skulle ha något försvar mot angripande kärnvapenrobotar, som kunde avfyras endast några mil från Norge.  Antingen är man hypnotiserad eller också tycker man som Mai-Britt Theorin, att  ”Soviet i varje fall är socialistiskt”, så man kan mycket väl lita på deras goda föresatser beträffande freden i världen. Det är hellöjligt att ha en sån tro, när inte ens idioten Hitler todde på Soviet.
   Armando Valladares, motståndsman på Cuba, Castros fånge i 22 år,  föremål för Amnesty internationals undersökningar, skildrar hur han torterades systematiskt av sina bästa kamrater på Cuba. Tortyren kännetecknades också av att Armando och hundratals medfångar inte fick tillräckligt med mat och led därför av undernäring. Dessutom utsattes fångarna för regelbundet prygel. En del stackare lät man dö av sjukdom. Man var inte heller tillåten att gå på toaletten och stanken i de trånga cellerna var näst intill outhärdlig. Armando blev rullstolsbunden och fräschades upp efter frigivningen. Hans fru Marta sökte stöd hos olika regeringar. Hon kom också till Sverige, där Amnesty international ordnade ett möte med den dåvarande internationelle sekreteraren i socialdemokratiska partiet, Pierre Schori, som önskade ett hemligt möte med fru Marta Valladares. Vid detta möte på hotell Continental framkom socialdemokraten Schoris verkliga syn på Cuba. Man kunde enligt Schori inte öppet protestera mot Cubas behandling av oliktänkande fångar. Schori menade, att man inte fick stöta sig med Castro-regimen. Armando blev inte frisläppt på grund av påtryckningar från Schori eller Palme-kabinettet. På något sätt gällde respekten för Cuba som socialistiskt land. Att Soviet och Cuba som goda kamrater krigade för full maskin i Afrika bekymrade självklart inte en svensk socialdemokrat, i stil med Schori.
   Ja, hur står det till med hyckleriet egentligen? Hur i all världen är det möjligt att ryska ambassaden ordnar rysklärare till försvarets tolkskola i Uppsala? Det är en av många obekväma frågeställningar, som gjort mig till en obekväm person i den öppna demokratin Sverige. Jag är dock inte så osympatisk att jag inte skulle samtycka med goda förslag även från socialdemokraterna. Alla partier har något att bidra med i vårt samhälle, som rätteligen bör acceptera uttryck för pluralism. Är Sverige ett öppet samhälle måste varje medborgare förbehållas rätten att kritisera regeringen. Och det måste vara en

58.

självklarhet att man inte blir diskriminerad och utfryst på sin arbetsplats. Givetivs har det funnits skäl att kritisera mig på arbetsplatsen.

Nytt kapitel.
Persona non grata.
Vid två tillfällen har jag gjort saker, som inte behagar skolledningen på den skola jag arbetade. Det ena var att jag boxade en ostyrig elev på armen. Den eleven blev sedan min bäste vän. Han var hemma hos mig på middag och incidenten var glömd för den elevens vidkommande. Istället för att boxa till eleven på armen kunde jag ha ägnat mig åt en daglig psykning av eleven, men då hade eleven inte ändrat sin attityd mot mig och hade heller inte kommit hem till mig för att äta middag.
   Det andra som hände var av liknande art. En flicka var uppstudsig och pratade mycket fult och störde lektionen. Jag gav henne en ”italiensk” örfil för att få henne att stanna upp med sina provokationer. Hon accepterade självfallet inte den tillrättavisningen, utan tog kontakt med rektorn och studierektorn, vilka sedan kopplade in länsskolnämnden. Vid ett möte med lärare och elever beslutades att jag skulle förklaras icke önskvärd på skolan. Inte någonstans på Gotland skulle jag vara välkommen hädanefter. En sådan storm för en örfils skull. För denna utpostens politiska skolledning hade jag nu blivit en pestsmittad som måste isoleras från by-gemenskapen. Man hotade med att rapportera den ”fruktansvärda tortyren” till polisen. Jag blev kallad fascist och sadist. Känslorna svallade över till förmån för den örfilade eleven, vilken hade ont i ansiktet en hel minut efter att örfilen utdelades. Jag uttryckte min starka förhoppning att eleven inte skulle få några men för livet. Enligt tillförlitliga källor ska eleven ännu 1987 vara vid ”liv” och någon fara för hennes själsliga och kroppsliga liv inför framtiden lär inte föreligga. Efter incidenten skakade jag dammet av mina fötter och förflyttade mig till Stockholm, där jag erhöll nytt jobb dagen efter jag hade anlänt.
   Den fysiska reprimand som den unga högstadie-flickan drabbades av påminner mig om det socialdemokratiska kommunalrådet (i Norrköping) som blev rasande på en journalist efter att ha blivit utfrågad om en anti-våldskampanj. Kommunalrådet slog till journalisten i pannan. Sen fick TV-reportern en rå utskällning. Av ”förståeliga” politiska skäl kommer säkert inte den socialdemokratiske politikern att bli utfryst ur den kommunen. Det är väl knappast heller troligt att någon kallar honom faschist, ty han är ju bevisligen registrerad i ett icke-faschistiskt parti och skyddas således helt automatiskt. Försoning är möjlig såvida man tillhör rätt parti, ty då åtnjuter man en given immunitet.
   Ca. två månader därefter drog jag upp bopålarna igen och drog tillbaka till Hollywood. Problemet där var arbetstillståndet, som jag genast ansökte om. Väntan blev lång och under tiden körde jag skrot till upplagen nere i Los Angeles. Jag sökte flera jobb och åkte kors och tvärs genom L.A. county. En dag erhöll jag tre jobb, men man vågade ej anställa mig, då jag saknade arbetstillstånd eller ”green card”. Min f.d. fru jobbade svart och utan tillstånd som servitris. Det är mycket lättare för kvinnor att få arbete i Hollywood med omnejd. Givetvis är det nervöst att jobba illegalt. Polisen kunde utan förvarning slå till mot vilken arbetsplats som helst. Alla illegala utan visum eller ”green card” utvisas och får sedan aldrig mera inresevisum till USA. Det ville jag verkligen inte vara med om och därför valde jag att gå utan jobb i väntan på att min ansökan skulle bifallas. Månaderna gick men inget hördes från immigrationsmyndigheterna.
   I Sverige hade min f.d. hustru haft problem med ”dagis” och de sociala myndigheterna, som hävdade att min ex-fru arbetade för mycket och försummade sin lille son. Man lovade ”snällt” att pojken skulle få fosterhem om inte saker och ting blev bättre.  Detta fick oss att tycka hemskt illa om den svenska inställningen till barnuppfostran. Sverige var inte längre ideallandet för min ex-fru, som i

59.

all hast beslöt att gå i ”landsflykt” och ta sonen med sig till Australien. Eftersom jag var på väg till landet i väster, drog vi tillsammans till nybyggarstaten Californien. Den lille pojken fick börja i skolan nästan direkt. Han fick en bra fröken, som satte ut gränserna för barnen med en gång.  Några egentliga diciplinproblem existerade bara inte. Fall av mobbing tog man itu med direkt när de dök upp. Lärarna såg till att barnen lekte fint på rasterna och inte mobbade varandra. Resultatet blev att pojken uppvisade en annan stil i den här nya gruppen. Han kom inte heller hem med några klagomål från fröken. Redan första dagen fick varje förälder en lista med förhållningsregler, som skulle läsas upp för barnet och repeteras tills de kunde det hela utantills. Uppriktigt sagt var jag förvånad att den amerikanska klassen saknade ordningsproblem, som den svenska daghemsklassen ständigt tycktes vara preockuperad av. Kamratskap hade han också från och med första dagen i den nya gruppen. En liten indianpojke från Guatemala blev hans favoritkompis. De båda följdes åt varje morgon till skolan. När de kom hem tidigt på eftermiddagarna gick ”vår” pojke med den lille guatemalteken upp till hans lägenhet, där de lekte tillsammans resten av dagen. Klockan sex gick jag med de bägge pojkarna till swimming-poolen, som var tillgänglig för alla som bodde i huset. Mig veterligt bor ”vår” lille pojke fortfarande i Hollywood med sin mamma och hennes nye man som är född i Californien. Så långt skolan i Hollywood. Förhoppningsvis var de alla lyckligt fjärran från svenska sociala myndigheters godtycke. I varje fall hade jag fått introducera ett alternativland för en som var trött på svenska skatter och utled på svensk dagisuppfostran. Det är helt riktigt att lämna ett land, vars principiella politiska inriktning man inte kan acceptera.

Nytt kapitel.
Mordet - o-intelligent handling.
   Däremot att försöka ändra ett lands inriktning i ett skede där majoriteten (lite över 50 procent) obönhörligt bestämmer kursen, är enligt min mening inte värt att satsa på. Att mörda ett lands statsminister är en synnerligen ointelligent väg att gå för att få en förändring på den politiska inriktningen. Möjligen kan ett sådant mord ge mera råg i ryggen åt det parti,  vars ledare mördas.  Alltså måste mordet, på vår förre statsminister, Olof Palme, har verkställts av en politisk idiot, vars intelligens inte har fattat vilka sympatier Palmes parti har fått i och med det här fullständigt vansinninga dådet. Palme föll offer för det våld som han inte trodde existerade i välfärdens Sverige. Det gatuvåld som Palmes justitieminister uttalat sig om i bagatelliserande ordalag är verkligen något man måste ta mera på allvar. Vi får inte försköna eller bortförklara det våld som spelas ut inför våra ögon. Våldet på stan är en produkt av ”fri uppfostran” inom familj och skola. Disrespekten för familjen är en bidragande orsak till barnens rastlöshet. Allt färre har råd att fostra sina egna barn. Anledningen är den skattepolitik som tvingar ut båda föräldrarna i förvärvslivet.
   Respekten för familjen har vi lärt oss av bibeln, som borde vara en auktoritet för etiken i landet Sverige. Tio Guds bud borde återigen läsas utantills av varje svenskt barn i grundskolan. Buden är lika essentiella som trafikreglerna. De måste finnas och åtlydas så att inte folk kör på varandra. Ett av buden lyder: ”Du skall icke dräpa”. Det vidareutvecklas av vår Herre själv några hundra år efter Moses lag. Ett annat bud lyder: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa”.
   Som exempel kan jag anföra det  falska vittnesbörd som en s.k. kvinnlig vän hade burit mot mig, enligt Expressen av den 18 mars: ”32-åringen har också sagt till väninnan, att hans kulle döda Palme”. Återigen grovt förtal mot mig. Dagen innan hade inte Lisbet och Mårten Palme kunnat peka ut mig som Palmes mördare. Jag begärde att få träffa Lisbet och Mårten privat, men det avslogs. Hans Holmér drog sig för att träffa mig från första början. Chefsåklagare Svensson fick jag nöjet att få ett

60.

kort samtal med efter att ”nyckelvittnet” inte sa sig vara säker på att jag var den förmodade mördaren som ställt sig mitt i gatan för att stoppa honom. På ett tidigt stadium påpekade jag för förhörsledaren, att jag var utsatt för falskt angiveri. En liten grupp har helt enkelt ringt upp polisen och ljugit dem fulla eller så har polisen kontaktat ett antal mindre tillförlitliga personer, som kan ha haft kontakt med mig i mitt arbete som invandrarlärare.
   Det hela var så overkligt från början till slut, att jag i cellens ensamhet kom att tro att jag skulle ”korsfästas” för att man absolut måste ha en syndabock i brist på signalement på mördaren. Det fanns nämligen inget signalement på mördaren. Jag ställde mig genast frågan om polisen skulle bry sig om, huruvida de spärrade in en oskyldig. Hittills hade man inte dragit sig för att låta folk avtjäna fängelsestraff, som har utdömts på mer eller mindre osäkra indicier. Man ville inte gärna tro att sånt kan hända i ett land med traditionellt rennomerat rättsmedvetande. Polisens nästan totala omdömeslöshet som avslöjades i förhören skrämde mig, bl.a. därför att man inte alls bemödade sig om att göra någon som helst personlighetsbedömning av mig. Man tycktes bara vara bergsäker på att jag låg bakom mordet. Man hade tydligen stärkts i sin tro när den fransktalande väst-afrikanen pekade ut mig vid konfrontationen. Hade han möjligen fått för sig att han kunde få pengar för sitt ”tips”? Skulle en professionell mördare ställs sig och blockera Döbelnsgatan efter att ha mördats Sveriges viktigaste person, som snart sagt var älskad över hela världen? Det förefaller inte särskilt troligt.  Hur kunde svensk polis genomföra konfrontationer efter att mitt foto hade publicerats i tre svenska tidningar, i tre norska tidningar, i finsk TV, i brittiska ”Times”, i ”Observer”, i ”Politiken”, i franska ”Le Monde”, i ”Washington post”, i amerikansk TV o.s.v? Hur kunde svensk polis uppvisa foto på mig för vittnena innan konfrontationen? Hur kunde polisledningen undanhålla information från chefsåklagaren? Varför bemödade sig inte polisen direkt att försöka få tag på de personer som besökte Café Mon Cheri mordkvällen? Varför vägrade polisen att förhöra nazimannen i Göteborg, när man inte drog sig för att förhöra 33-åringen som inte ens tidigare var känd av polisen? Varför är det bara regeringens representanter som har tillgång till det s.k. Palmerummet? Hur i all världen fanns det ingen bevakning av statministern mordkvällen? Sveriges kuppberedskap var också den praktiskt taget icke existerande. Överbefälhavaren för det svenska försvaret kunde inte nås direkt efter mordet. Ledningscentralen upplyste om att läget var helt under kontroll. Kanske det var anledningen till att folkpartiets ledare Bengt Westerberg nekades polisskydd under mordnatten. Ulf Adelsohn, moderaternas förre partiledare fick varken skydd mordnatten eller dagen efter. Säpos bevakning av partiledarna anses inte vara nödvändig efter Palmes begravning, enl. polisen. Hur kunde ett av polisens viktigaste vittnen bara nonchaleras på mordkvällen? Polisen på mordplatsen tyckte inte att det behövdes några fler vittnen. Mannen som såg mördaren ge sig av, var först överflödig som vittne. Han ringde upp polisen senare och blev äntligen tagen på allvar. Hur i all världen kunde polis engagera sig i småbrottslingar på söder, då larmet redan hade gått? Stockholm spärrades inte av alls. Varför? Skulle jag behöva lida för att polisen inte hade situationen under kontroll? Är det sannolikt att en som mördar landets viktigaste person springer omkring och lodar på stan efter att ha skjutit en världsberömd statsminister? Är det också sannolikt att mördaren kostar på sig nöjet att titta på bio några minuter efter att han avrättat en av Sveriges mest älskade ledare? Mördaren måste ha varit medveten om att alla svenskar visste hur Palme och hans fru såg ut. Om det finns några medbrottslingar, är det sannolikt att dessa har varit ytterst noga med att skaffa sig ett perfekt alibi. Eljest skulle de vara idioter.
   Så tidigt som dagen innan jag släpptes fri, förstod jag att det rådde en del delade meningar inom

61.

utredningsgruppen om man verkligen var inne på rätt spår då man hade för avsikt att hålla mig kvar. Det var alltså inte bara chefsåklagaren, som hade kommit fram till att man förhörde fel person, och att jag hade utsatts för en allvarlig rättskränkning. Utan att själv ha någon som helst juridisk utbildning förstod jag redan dagen jag anhölls, att polisledningen måste ha ett skumt skäl till att fortsätta förhöra mig. I efterhand har det mycket riktigt visat sig att varken Säpo eller flera andra erfarna på stockholmspolisen var i stånd att dela polismästarens uppfattning. I det läget begärde jag att få träffa polismästaren och chefsåklagaren. För övrigt begärde jag också att få ett möte med Lisbet Palme och sonen Mårten, eftersom jag med mycket gott samvete kunde se även dem i ögonen.
   Chefsåklagaren ska ha en eloge för sitt mod att våga undersöka rättsövergreppet och få det uppdagat. Det är underbart att det finns människor som chefsåklagare Svensson, som sätter rättvisan i första rummet. K.G. Svensson har med sitt omdöme visat att man inte kan ”hänga” en människa på sådana osäkra indicier som förelåg i mitt fall.
   En för mig okänd person skrev att långt brev till mig efter mitt frisläppande. Han skrev som om han känt mig i flera år. Han sa bl.a. : ”Jag kan försäkra dig, att jag hade flera sömnlösa nätter, då jag tänkte på vad samhället utsatte dig för och jag hade ångest vid tanken på hur maktlös jag var, att kunna hjälpa dig. Det är med stort personligt engagemang jag skriver detta brev. Jag är nog en av de få i det här landet som från början förstod, att du inte hade med mordet att skaffa.”

Nytt kapitel.
Denna okända person hade studerat tidningarna väl och hört rykten. Rykten kom från sådana som denne okände man kände och kunde därför avfärda dem som uttryck för illvilja. Han hade även intelligens och intellekt nog att läsa mellan raderna i tidningarna. Min okände brevvän visste också att dessa illvilliga personer kände till mig personligen. Den trevlige brevskrivaren konstaterar, att han i och för  sig inte är förvånad över att polisen tog en sån som jag: en person som pratar mycket och är sällskaplig och social. Han säger avslutningsvis: ”Detta är helt i linje med den uppfattning jag har om hur samhället egentligen fungerar.”
   Jag känner inte till huruvida min anonyme pennfäktarvän har läst Ove Rainers bok ”Makterna”, i vilken Palmes f.d. regeringskollega, bl.a. ger sin syn på tiden i regeringen. Det är förvisso jobbigt med ett aktivt samvete, men än värre måste det vara med ett retroaktivt samvete. Inget annat än gott om de döda, men under alla förhållanden må en vaken person trots allt ta del av en avvikande åsikt som Rainers. Ove R. tog risken att blir stämplad för livet genom sina franka uttalanden. Han skriver:  ”Palmes maktutövning kännetecknas framför allt av en stark politisk vilja och ett kraftfullt, ibland hänsynslöst handlag”.  Rainer förklarade vidare att han hade känt både beundran och rädsla för förre statsministern. Han var också kritisk till det sätt på vilket Palme höll regeringen informerad om aktuella ärenden. När Palme sa, att regeringen var informerad eller, att regeringen ansåg något, var det inte hela regeringen, utan del av den som det ”angick” i det aktuella fallet.  Vilken lycka är det inte, att Ove Rainer var en priviligerad person med goda meriter. Annars skulle han ha varit en avvikande med svårigheter att få fast arbete i folkhemmet.  Rainer fick framförallt en hård läxa som gick ut på att det är fult och suspekt att vara socialdemokrat, om man samtidigt är så fräck att man tjänar ”brottsligt” mycket pengar. Det är allom bekant att en regeringsmedlem måste föregå med gott exempel för jämlikheten. Någon har sagt, att den största jämlikheten vi begär är den till våra överordnade. I vilket fall, hoppas jag Ove Rainers kollegor läser Dale Carnegies ”How to win friends and influence people”. Dessutom ger jag honom rådet att läsa någon av dr. Norman Vincent Peaces

62.

böcker. Även dr. Stanley Jones. I beaktande av dessa kommer de att försäkras en god plats i Sverige. Hur än svenska staten i anständig anda upprättar mig kommer jag förmodligen inte att kunna sudda ut stämpeln jag fått, i och med att polisen fann för gott att anhålla mig och därmed göra mig till en offentligt utskämd person. Vad man än slutligen får för resultat i polisens mordutredning, så har den lögnaktiga bilden av mig dragit vissa extrema personers uppmärksamhet till sig.
   Jag har under det senaste halvåret utsatts för tjogtals med hot, vilka inte bara oroar mig utan också mina föräldrar och samtliga i min älskvärda familj. Många av mina verkliga vänner har ställt sig frågan hur en generös och öppenhjärtig person som jag kunde bli misstänkt i Sveriges hittills största mordutredning. Hur kan ödet vara så grymt och hänsynslöst mot en sån utåtriktad och frispråkig människa som du, frågar många? Bland svaren har jag understrukit en sak, nämligen det faktum, att polisen hade väldigt liten kännedom om min person vid gripandet. Men efter att ha frågat ”runt” bland mina vänner och ovänner har man fått en skev bild av min personlighet. Vissa s.k. förhörsvittnen har med ”glädje” ställt sig till polisens förfogande och spätt på misstankarna med sådant som de med ”bästa vilja” tror sig ha hört mig säga angående regeringen Palme. Det är emellertid inte första gången som jag erfar att folk tror allt möjligt och omöjligt om mig. Inte sällan bakom rygge på mig. Det är symtomatiskt att folk tror en massa nonsens och sedan inte vågar stå för det. Man ger sig inte tid att ta reda på hur jag är. Istället är det förstås bekvämt att rationalisera och överdriva och så sprida lögner om min person.
   Den här senaste händelsen stärker mig dels i min tidigare uppfattning, att det vimlar av folk med förutfattade meningar. Men det har också visat mig, att det finns folk med en medveten vilja att förtala eller sprida elaka och icke sanna rykten om mig. Det är livets läxa jag lärt mig, att jag är tydligen omgiven av baktalare och angivare, som noterar varje uttal jag gör här eller där i landet Sverige. Dessa angivares uppgift är uppenbarligen att misstänkliggöra såna som 33-åringen, vars högsta idé är frihet att uttrycka sig om rådande samhälleliga relationer. Diskutera aldrig öppet regeringens politik öppet ute på offentliga ställen som restauranger eller caféer. Det är regel no.1 i landet Sverige. Om det inte åtlydes kan du bli misstänkt för mord på statsministern eller annan högre politisk person. Du riskerar också bli offentlig egendom som tack för hjälpen, d.v.s. polisen tackar ödmjukast för att de fick låna dig ett tag och för att den fick låta ditt namn gå över världen tillsammans med ditt ansikte. Ta också med i beräkningen att en massa människor tar tillfället att ringa ner tingsrätten och polisen för att berätta, att de önskar avrätta den misstänkte så fort han blir frisläppt. En hysterisk kö utanför polisbyggnaden väntar på att få slita dig i stycken. Det gäller då för dig att undvika att vistas i en stad där lynchstämning råder. Du kan från och med nu kallt räkna med, att de extrema individer som har intresse av att döda dig, har också förvissat sig om att de vet exakt hur du ser ut. I och med det förväntas du också gå ut offentligt och tacka dem som serverade ditt fotografi i tidningarna. Du ska enbart vara tacksam att du har tillåtelse att andas. Ställ inte några krav på staten eller tidningarna, för de kan ändå inte se att du har blivit psykiskt misshandlad! De kommer med full styrka att bortförklara sina fula missgrepp. En inflytelserik bekant i Amerika fick stora skälvan när han fick se min bild på CBS Television i New York. Efter att ha flyttat runt i Sverige i tre veckor tog jag mod till mig och ringde upp min amerikanske bekant, som tyckte hela historien var näst intill omöjlig att smälta. Hade en liknande sak inträffat i USA hade jag blivit upprättad med minst 50 miljoner kronor, berättade han. Detta skulle ha förutsatt bästa advokathjälp.
   En man i advokatyrket i L.A. berättade för mig, att en genomsnittslig fotomodell fick sitt ansikte förstört av sin pojkvän, som var läkare. Mannen hade hyrt fyra män att utföra dådet. Domstolen

63.

utdömde samtliga fem att betala skadestånd på 52 miljoner kronor, allt som allt. En sorts amortering för livet, kan man anta. När folk blir utsatta så här behövs såna som Henning Sjöström och juristhuset med Gunnar Falk eller Silbersky. Somliga tycks tro att man får göra hur mycket illa som helst i det här landet. Man räknar helt enkelt med att man ska komma undan det svenska rättsväsendet. Myndigheter tar numera också för givet att det är o.k. att ljuga och förvränga sanningen endast för att klara sitt eget skinn. Det är trångt för etiken i landet Sverige, sedan kristendomen togs bort på åtskilliga fronter.  

Nytt kapitel. JAN. -87
Dagen därpå serverades jag mordhot per telefon. Långt innan jag kom hem hade mina föräldrar öppnat åtskilliga brev som andades mordhot. De såg sig själva bli ett tiotal år äldre under loppet av några få dagar. Även min far fick hemska mordhot, enligt vilka både han och jag skulle tilldelas varsin ordentliga hagelkärve. Så länge som tre månader efter frisläppandet vågade min familj inte låta mig gå ut ensam efter nio på kvällen. Fortfarande är jag tämligen försiktig varje gång jag tar en sväng inne i stan. Jag nämner sällan eller aldrig mitt namn längre för folk av rädsla att bli igenkänd.
   Om det finns folk som är så galna att de mördar statsministern skulle de förmodligen inte dra sig för att mörda mig också. Ingen trodde väl statsminister Palme skulle mördas. I somliga fall tror inte folk nånting. En barndomsvän och journalist på Sveriges Radio skrev den 28 juni och ville göra en intervju. Hon sa: ”Även om du med all rätt upplever det som om du fått offra ditt liv och dina möjligheter här i Sverige, så har du nånting att berätta”.
   Stjärnadvokaten Leif Silbersky gjorde ett uttlande i veckopressen och sa, att mannen hädanefter inte skulle kunna leva ett normalt liv efter vad som hänt. Gunnar Falk och Henning Sjöström har uppgivit, att de har fått ett antal underliga brev i vilka man mordhotar både mina advokater och mig. Det är givet att jag inte helt kan nonchalera de allvarliga hot, som under flera månader sätter mig på en ofattbar nervpress. Hur man än ser på det, må man inse att jag lever i livsfara utan minsta polisskydd. Det våld som vi trodde inte fanns är nu verklighet och påträngande. Henning sa till TT den 20 mars, att den 32-årige man som begärdes häktad för mordet på Olof Palme hotas till livet och tvingas leva under polisskydd så länge den verklige mördaren går lös. Samtidigt uttryckte Sjöström förhoppningen att polisen skulle gripa mördaren inom en eller ett par månader. ”Spaningsarbetet började visserligen uselt. Men nu jobbar polisen effektivt”, sa min advokat, Henning Sjöström, för snart ett halvår sedan. Redan i mars uppmanade min advokat, Gunnar Falk, länspolismästaren att förklara 32-åringen icke längre misstänkt. I teorin hade jag inte reseförbud eller anmälningsplikt, men i praktiken hade jag faktiskt reseförbud så länge som polisen vägrade lämna ut mitt pass, vilket inte skedde förrän strax efter jag avfördes från utredningen den 16 maj. Jag hade varit ”officiellt” misstänkt i något mer än två månader och två veckor. Två månader innan frisläpptes jag av chefsåklagaren, K.G. Svensson som då insåg indicierna mot mig vara påfallande bristfälliga. Men mordhoten var det inte slut på för det.
   Vad beträffar mitt pass var det helt klart, att polisen inte gärna ville låta mig resa fritt under mars, april och större delen av maj. I ett sånt här exceptionellt fall borde polisen ha priorerat min passansökan, i liket med det man gjorde åt kvinnan som hade avslöjat sin f.d. killes knarkaffärer. Hon fick omedelbart pass och ny identitet. Hon var självfallet hotad till livet hon också. Dock väntade polisen in i det längsta innan de lämnade ut passet till mig. Då jag ringde upp polismästaren kunde han endast meddela att jag måste vänta på passet ytterligare en tid. Jag var bara en av många passökande och det fanns ingen anledning att särbehandla 33-åringen, menade polismästaren i den

64.

lilla landsortsstaden. Måhända hade han fått order av polismästaren i Stockholm att inte lämna ut mitt pass förrän tillåtelse gavs av ledningsgruppen och länspolismästaren Hans Holmér. I vilket fall som helst var bara detta ett rättsövergrepp och vittnar om dålig ton. Tack vare ”förseningen” i handläggandet av mitt passärende, kunde jag inte resa fritt förrän i slutet av maj. Av ekonomiska skäl kunde jag inte få en resonabel resa förrän den 4 juni.
   När jag återvänder till Sverige den 18 juni driver utredningsskutan ännu likna redlöst på en upprörd ocean av ”tips från allmänheten”, för att citera kriminologen, Leif. G.W. Persson. Precis som jag (själv) påpekar han att 99 procent av utredningsmaterialet säkert är helt irrelevant. Leif G.W. Persson tror inte heller på det foto, som polisen leverar 6 mars. ”Signalementet stämmer dåligt med andra vittnesmål från brottsplatsen”, konstaterar brottsforskaren. Flickan, som tecknade bilden, iakttog inte mannen vid brottsplatsen, utan på ”Snickarbacken”, vilket är relativt långt från Sveavägen-Tunnelgatan (nu: Olof Palmes gata). Som bekant finns i Sverige bara en enda person, som liknade polisens fantasibild av mördaren. Den mannen kom från Chile som flykting för några månader sedan. Han kom till Sverige för han gillade Palmes politik och det svenska systemet.  Stackars människa, vad han blev uttittad på stan. Det kan ha varit en knarkare eller alkis, som flickan såg på Snickarbacken.  Kan det vara samma förvirrade person, som stoppar en bil på Döbelnsgatan i höjd med Johannes kyrkogård? Det vittnet var ju också mindre trovärdigt eller inte alls att lita på. Det framgick ju också av förhöret med det här vittnet, som kanske hade trott, att han skulle få en del av polisens tipspengar och därefter villigt pekade ut en i högen. Vittnet i bilen berättade, att mannen som stoppat honom hade sagt att han ville bli körd var som helst och han var villig att betala vad som helst bara de kom iväg. Mannen kunde inte tala franska utan tilltalade bilvittnet på engelska och svenska.  Polisen kunde alltså har sorterat bort det här vittnet långt innan jag släpptes. Mannen hade också blivit arg då inte bilvittnet förklarade sig villig att köra honom. ”Djävla svartskalle”, skulle han ha sagt, enligt bilvittnet, som inte heller kunde redogöra för vad de två hade resonerat om under de 2-3 minuter de hade tilltalat varandra. Han ljög, för mitt uppe i allt ihop nästan flödade det ut klara svenska meningar. Han ansikte förvreds varje gång han besvarade chefsåklagarens och advokatens frågor. Han fick en ful rynka över ena ögonbrynet ner till näsans regioner. Han såg minst sagt skum ut.
Som ni väl vet, arbetade jag under ca. 3 år med invandrare fån skilda delar av världen. Jag älskade mitt arbete och mitt umgänge med invandrarna var äldigt stimulerande. Dessutom umgicks jag med invandrare på min lediga tid. Jag var således inte den sorten, som skulle kalla någon Svartskalle. För övrigt svär jag inte eller öser invektiv över mina medmänniskor.
   Märkligt nog insåg inte polisen långt tidigare hur värdelöst detta bilvittne egentligen var. Chefsåklagaren hade sans nog att avföra vittnet som icke relevant. Dessutom talar jag franska utan svårigheter. Jag var bara en syndabock. En Säpo-källa informerade Kvällsposten, att man hade fått tecken på att den anhållne 32-åringen hade haft förbindelse med en nazigrupp. Det visar bara hur dåligt det står till med informationen hos Säpo. Är månne Säpo även den ”partiets egen polis?” Eller är det bara en liten del av den som står ”partiet” nära?
   Jag framförde till förhörsledaren då jag ännu var anhållen, att jag befarade att polisen på något sätt kan vara ”insyltad” och därför är i starkt behov av en så kallad syndabock i brist på en lättare ”kandidat”. Det var ju också skönt för polisen och regeringen att ha någon i klorna under begravningen. Man slapp en massa kinkiga frågor, som då kunde besvaras  med en enda sats: vi har en anhållen, som sannolikt har starkt motiv mot Olof Palme.  Resonemanget i Palmerummet avslöjade hur pass lite fakta man hade om min personlighet. De enda halmstrån man grep efter var

65.

följaktligen i stil med baktalarens i min hembygd.
   Den här baktalaren känner jag väl sedan jag var ca. 20 och han var ca. 15. Jag känner också hans far tämligen väl och min far känner hans far och farfar och morfar. Den senare generationen bekänner sig till ”partiet” liksom den förra på pappans sida. Baktaleriet, som härrörde från min närmaste omgivning, kom från en ung man i medelklassen. Baktalaren är varken Nicke Lilltroll eller Albert Einstein. Han var känd för att dricka mycket bira och liknande varor på byn. Han brukade inte sällan använda öknamn på mig för att imponera på gänget. Det var nog ägnat att reta upp mig och få mig arg. Han har kanske gett polisen det mest fantasifulla vittnesmålet, nämligen att jag, enligt honom (Baktalaren) skulle ha en magnum hemma i min lägenhet. Detta skulle jag ha berättat för honom för ett antal år sedan. Detta visade sig senare vara uppdiktat av polisen. Enligt den …oläsbart…
   Ett annat s.k. vittne har hjälpsamt uppgett för polisen att hon hade sett mig på ett tåg till Västerås för ca. två år sedan. Holmér ansåg henne vara viktig för konfrontationer, men hon blev i sista stund bortsorterad efter beslut av åklagaren. Förhoppningsvis har åklagarna bättre vett i det här landet. Men inte sällan förs de vilse. Vittneskonfrontationerna lär ha arrangerats på rekordnivå och en mängd periferiska vittnen fick träda tillbaka, hur hjälpsamma de än var. Polisen använde också ett vittne, som uppenbarligen inte var säker på vad hon hört eller sett. Till henne skulle jag ha sagt, att blod ska flyta på Stockholms gator. Hädanefter måste man således använda ordet blod endast om man refererar till en vanlig trafikolycka eller i kyrkan i samband med Jesu blod, som utgjöts på korset. Allt kan, som ni förstår, vrängas till, om bara viljan finns hos det s.k. vittnet. Sanningen var att jag talade om våldsrevolutioner och ockupationer från höger eller vänster. Vid varje sådant tillfälle flyter det blod, speciellt i huvudstaden, i ett land där de ledande ofta befinner sig. Så hände i Kabul när Soviet ställde till med revolution i Afghanistan. I Addis Abeba var det frågan om en massa blod som spilldes på grund av den ryska revolutionen. Om Sverige ockuperas kommer givetvis statsministern först att offras och sedan de andra i regeringen o.s.v.
   Svenskar är gärna mycket skeptiska till tanken på krig i Sverige. Självfallet kan ett sådant vittne rycka loss påståenden ur sitt rätta sammanhang. Polisen hängde alltså tacksamt på, i brist på ett korrekt signalement på mördaren och hans anhang. I händelse att jag själv skulle vara vittne skulle jag hellre avstå från att säga saker, som jag egentligen inte är helt säker på. Mened är för mig personligt ett särdeles allvarligt brott, då det kan föra oskyldiga i fängelse. En del människor kan tydligen leva med samvetskval ett helt liv, andra orkar inte med den press detta innebär och säger så småningom sanningen till polisen. En flicka i mina hemtrakter ljög på en kille i tron om att få skadestånd. Lögnen bestod i att killen skulle ha våldtagit flickan och rivit sönder hennes kläder. Faderskapsmål är ibland sådana att man begår mened utan minsta skrupler. Det händer t.o.m. i Sverige.

Nytt kapitel.
Tvivelaktiga vittnesmål.
Hela karusellen började, som ni vet, att polisen fick två ytterst tvivelaktiga vittnesmål. Ett av dessa kvinnliga vittnen påstod sig vara släkt med Olof Palme och därför lät hon förstå att inget kritiskt fick sägas om Palmes politik och regering. Jag gav dem min syn på regeringens politik, utan att ösa hatiska invektiv över Palme. Jag nämnde även Fälldin, som jag tyckte var otacksamt avpolleterad av sitt parti. Jag nämnde Palmes spydigheter mot Fälldin och hans skrämselsnack om högerpartiet  (moderaterna) på 30- och 40-talen. Sedan uttryckte jag min åsikt om att Palmes storhet var betydligt

66.

överdriven och omtalade att jag personligen hade försökt tala med Palme i ett par olika fora, men att Palme tycktes ha en ursäkt för att inte svara på en del intrikata frågor om bl.a. familjens ställning i ett alltmer kollektiviserat samhälle och relationerna till ”vargarna” i öster. Jag krävde också att Nordens statsministrar skulle leda demonstrationer mot ockupationen i Afghanistan. Kort sagt var jag inte särskilt behaglig i mina krav.
   Flickorna verkade vara relativt argumentsvaga och kunde därför inte bemöta mig. Det är måhända också anledningen till att de gav polisen en inkorrekt berättelse om konversationen på Mon Cheri. Det är ett obestridligt psykologiskt faktum att personer med lite fakta gärna vantolkar budskap och blandar ihop begreppen. Här kan det vara fråga om en överdrivet emotionell tolkning, som får hjälp av den ena flickans ”släktrelation” med Palme. Flickornas angiveri är alltså betingat av en extremt känsloladdad överreaktion, dels också på grund av att mordet inträffade just den kvällen jag träffade dem på caféet. Hade jag träffat dem, låt säga, en vecka efter mordet, och diskuerat samma saker, hade deras reaktion troligen inte lett till någon ”tipsning”. Känslorna styr människan helt fel när det tillåts dominera över kunskap och förnuft.
   Då jag någon vecka innan konverserade tre män på italienska med tre medålders män från Neapel om i stort sett samma politiska och ekonomiska relationer, uteblev de där ”hårda” känslorna, trots att diskussionens vågor gick ännu mycket högre vid denna tidpunkten. De tre italienarna var bosatta i Sverige sen mitten av 60-talet och hade tydligt sett förändringarna i Sverige. Två av dem bekände sig till socialdemokratin medan den tredje var mest intresserad av vad han kunde uppnå i nettolön. Han ansåg skatten i Sverige var obefogat hög och han planerade att bosätta sig hos sin farbror i Australien. För de synbarligen oförstående svenska cafégästerna runt omkring oss måste diskussionen ha sett ut som ett rejält storgräl. Emellertid är det temperamentet och de yviga gesterna hos italienarna, som får oss att fullständigt felbedöma en slik situation. ”Vi” intalienare skildes som fyra bröder på Mon Cheri. De fick mitt namn och telefonnummer, ifall de skulle få lust att återuppta samtalet. Dessvärre tvingades jag flytta från Stockholm från och med frisläppandet.

Nytt kapitel!
Under samma kväll som jag samtalade med flickorna hade jag en givande konversation med en ung polack i 20-årsåldern och hans svenske polare. Det dröjde länge innan polisen ansträngde sig att få tag på de två pojkarna. Intresset för dem var självfallet inte så stort från polisens sida. Det är det fortfarande inte. Tiden gick och pojkarna kunde antagligen inte erinra sig vårt sammanträffande, då polisen hade bestämt sig för att eftersöka dem. Männen i Palmerummet hade förstås redan en misstänkt och ”behövde” inte sondera terrängen på caféet, i någon större utsträckning. Polisen kunde naturligtvis ha haft en sonderare på caféet varje kväll efter klockan 9 fram till den 16 maj. Sannolikheten är rimligtvis stor att gäster gör återbesök på samma café under loppet av tio veckor. Jag kände många gånger själv igen folk som tidigare hängt på Mon Cheri. Det här caféet var ju mitt stamlokus, så jag var där minst två gånger i veckan. Under sportlovet gjorde jag flera besök. Min sammanhängande ledighet från tjänsten på gymnasiet var nämligen slut söndagen den 2 mars.
   Den söndagen var jag åter på caféet efter den engelskspråkiga gudstjänsten i Immanuelskyrkan. Dit går jag också i fortsättningen. En av  mina invandrarvänner följde med till kyrkan, där min invandrade skyddsling hade förmånen att träffa andra invandrare framförallt från Afrika.  Kyrkkaffet gav som vanligt chans till att göra nya bekantskaper. Nästföljande söndag, den 9 mars, var jag tillbaka i kyrkan och också den gången hade jag med mig en invandrarvän som snart tar ut sin jur.kand. på

67.

Stockholms universitet.
   På onsdagsmorgonen flög mina elever till Kiruna. Dagen efter skulle jag och mina kära elever träffas på American Center i Stockholm. Några kompletterande kunskaper om USA skulle väl inte skada dem, resonerade jag. USA ingick för övrigt i deras kurs i turism. Så därför hade vi varit på American Center även tisdagen innan jag blev gripen av polisen. Lördagen därefter skulle jag ha tittat på en video med London Community Gospel Choir hos en god vän. LCGC är en underbar svart kristen grupp med en oerhört skön utstrålning. På söndagen skulle jag haft min sedvanliga engelska frukost med knaperstekt bacon och ägg med toast och marmelad. Därefter hade det burit iväg till den engelskspråkiga gudstjänsten återigen. Men allt detta missunnade polisen mig.
   Den större delen av söndagen den 16 mars hade jag ”nöjet” att tillbringa i en cell på kronobergshäktet på Kungsholmen i huvudstaden. Ännu trodde man enfaldigt att jag var en av Europas farligaste män. Bara två dagar senare var man beredd att spy ut mig genom tidningarna världen över. All essentiell information om mig fanns lätt till hands, enligt svensk offentlighetsprincip, på tingsrätten i Stockholm. Personnummer och samtliga namn kom till en hel världs kännedom.
   Hur får myndigheter handskas med en människa, utan att ta moralisk hänsyn? Dagen efter fotopubliceringarna släpptes jag enligt Henning Sjöströms förutsägelse, vilken han uttalade för mig nästan precis en vecka före frisläppandet. Han sa: ”Vi kommer att plocka ut dig inom 6-7 dagar. Det kan du vara lugn för.” Hennings anlete utstrålade tillförsikt och stärkte mitt hopp inför den hotfulla framtiden.
   Henning och jag hade träffats på apoteket vid ett par tillfällen då vitt bytt några ord. En annan gång morsade vi på varann på operan. ”Du ska få min bästa medhjälpare Gunnar Falk, specialiserad på våldsbrottsjuridik”, meddelade Sjöström innan jag tvingades in i cellen igen. Inte kunde jag då i min vildaste fantasi ana, att jag skulle förtalas så hämningslöst i pressen knappt en vecka senare. Smutskastningen visst nästan ingen gräns. Ingen gjorde någon ansträngning att försöka kontrollera uppgifterna med mig som uppgifterna gällde. Endast baktalarna fick komma till tals, förutom ett par av mina gamla vänner (i artistbranschen), en italienska och en svenska. De två var de enda i Stockholm som verkligen känner mig. Visst har jag haft tusentals bekanta, men alla har inte varit såna som man kan lita på i all väder. Den du minst anar pratar skit om dig bakom din rygg.
   Långt in i september levereras döddansarsnack genom en ansvarig person inom utredningen.  I GT ställer journalisterna Jens Lisell och Per-Eric Odevall följande fråga:  ”33-åringen, den enda som identifierats som misstänkt, avskrevs definitivt av din företrädare K.G. Svensson i mitten av maj. Är mannen nu helt borta ur utredningen?” Svaret blev kort och koncist: ”K.G. Svenssons beslut fattades i det läge som rådde då, men inga sådana beslut är bindande för framtiden.”
   Hur länge måste 33-åringen behöva lida? Ett halvår räcker uppenbarligen inte för somliga ansvariga. Men någon skam i kroppen har de väl ändå. Jag har alltid levt i tron att Sverige är ett anständigt land, på det hela taget. Den närmaste framtiden får visa om Sverige är anständigt också vad beträffar skadeståndsansvaret. Att döma av historiska fall är det knappast troligt.
   Lars Engkvists desperata svar till Gunnar Falks och min stämningsansökan var: ”Ett spel för gallerierna”. Jovisst, det går att snacka – men vilken cyniker! Jag undrar hur Engkvist hade reagerat, om hans egen son hade blivit utpekad och utskämd och utslängd till ”vargarna”. Han har förstås fått tjogtals med mordhot, Engkvist, så han vet vad detta handlar om. Dessutom har han varit ute för polisens övergrepp i ett sånt här överkänsligt ärende, och därför kan han helt och fullt förstå mitt

68.

utsatta läge.  Trots allt borde man kunna vänta sig en anständig ton från en man i Engkvists ställning. Den lär vänta på sig. Engkvist är inte benägen till sådant. Han är inte uppfostrad så.

Nytt kap.
Och nu till de falska anklagelserna och falska vittnesmålen mot mig. En mycket viktig bit i pusslet var hur det var med händelsen på biografen Saga. För att klara av ett pussel måste man för det första använda pusselbitar som finns och passa ihop dem. Dock får man inte såga till bitarna bara för att det ska passa en själv. Man får heller inte tvinga ihop bitar som inte går att passa ihop. I frågan om mitt påstådda besök på Saga-bion, har det ryktats att en nära släkting till mig skulle ha sett mig där den aktuella kvällen. Efter att han kollat upp med mina släktingar, inklusive sysslingar i Sverige och Amerika fick jag bekräftat, att ingen av dem ens så mycket som uppehöll sig i Stockholms-området den 28 februari. Det kostade nära 400 kronor att kolla upp det hela med släktingar i USA. Saga-bion har jag besökt få gånger under min tid i Stockholm, dels för att se på film och dels för att ringa i telefonautomaten. Däremot har jag varit på Rigoletto och Filmstaden väldigt många gånger. Anledningen är att de flesta intressanta filmerna går på Rigoletto och Filmstaden. Av motsatta skäl har jag mycket sällan varit på Saga eller Grand eller Riviera. På filmen ”Morrhår och ärtor” hade jag skulle jag bara ha gått på, om en vän önskat se den tillsammans med mig. Så var inte fallet under den här perioden. Det är säkerligen ingen dålig film, om Gösta Ekman står för den. Polisen påstår att minst två personer har sett mig på ”Morrhår och ärtor” på Saga kvällen då mordet inträffade. Jag påpekade att de måste ha förfärligt dålig syn om de tror sig ha sett mig där. De är i så fall skevögda ell. Har de ledsyn. Det kan vara en person som på något sätt liknar mig.
   På samma sätt anklagas jag för att ha varit med på ett politiskt möte i Köpenhamn. På ett foto fanns en person som påminde något om mitt utseende. Jag har uppenbarligen mer än en dubbelgångare i världen. Det vimlar tydligen av dem, C. Gable och John Gilbert och Tom Selleck – min kompis liknar Burt Reynolds och blir förföljd för det.
   Förhörsledaren försökte dessutom smälla i mig att jag skulle ha gått in och tittat på Morrhår och ärtor utan att betala. Det skulle visa sig att hans prackande inte gav något resultat. Enligt honom skulle jag ha kommit för sent till filmen och endast sett ca. 45 minuter av filmen. Det var en ren lögn, som endast användes som påtryckning. Först och främst är jag så pass anständig att jag betalar innan jag går in på en film. Dessutom har jag alltid kravet att få se hela filmen för att förstå filmens budskap. För det tredje ser jag inte film för att förslösa tiden. Inte ens hemma skulle jag titta på en film på TV, som inte engagerar mig. Det finns som bekant en avstängningsknapp och den använder jag tämligen ofta. Det skulle aldrig falla mig in att betala för en film och se den i brist på bättre sysselsättning. För övrigt läser jag nästan alltid om filmen innan jag går och ser den. Beträffande ”Morrhår och ärtor” hade jag då inte läst om den, utan bara sett reklamen utanför bion. Jag har fortfarande varken läst om filmen eller sett den. Kanske kommer jag att hyra video-upplagan. Över huvud taget ser jag mest amerikanska filmer med Chevy Chase, Eddie Murphy, Jack Nicolson, Jessica Lange, Shirley Mclaine, Meryl Streep, Woddy Allen, Mel Brooks, John Cleese (engelska) och dylikt.
   Några bekräftelser på att jag skulle ha besökt biografen Saga fick man inte heller via konfrontationerna. Så även det var ett fiktivt indicium mot mig, särdeles grovt förtal. Polisen frågade  mig om jag visste vilka som kunde ligga bakom mordet. Jag svarade, att det kan vara så enkelt som att en grupp, som har försökt komma in i Sverige, har vägrats uppehållstillstånd i sin sista instans, d.v.s regeringen Palme. Detta har väckt hat i den här gruppens hjärta och man har slutligen beslutat

69.

att hämnas på Palme, regeringschefen.
  Emellertid är det senare något långsökt med tanke på övriga omständigheter på mordkvällen. Det är ett välkänt faktum, att Sverige är, i stort sett, den perfekta övningsplatsen för terrorism och spionage. Skälet är att i Sverige accepteras alla av myndigheterna och man tror bara gott om nästan alla grupper, som kommer in här. Till skillnad från Sverige är t.ex. Västtyskland, Frankrike, Italien, Spanien och England väl förberedda för att bekämpa terrorismen. Organisationer som i exempelvis muslimska länder bektraktas som terrorgrupper blir här upptagna som kämpar för demokratin. Lenins frontfolkstaktik är för dessa grupper inte helt obekanta. Många av dessa våldsrevolutionärer kommer förmodligen in i Sverige på förfalskade pass. Sedan byggs organisationer upp i underjordiska celler. Dessa är självklart mörkrets människor och tål knappast dagsljuset. En del av dessa lugnar ner sig och får det bra i Sverige och hoppar sedan av från sin förening eller sitt parti. Det är emellertid mycket farligt, ibland, att hoppa av, för man hotas ständigt av sina partikamrater. Ibland händer det att man dödas på öppen gata.
   Säpo vet säkert allt om de här underjordiska kommandogrupperna. Men det är inte säkert att regeringen hittills har respekterat Säpos kunskaper  om dessa gruppers farliga metoder och uppsåt. Men inte ens kan man lita på längre. För vissa såna här guerillor eller kampgrupper framstår den socialdemokratiska regeringen sannolikt som mer eller mindre faschistisk. Men av humanitära skäl utvisas sällan de här terrorpersonerna. Genom bekanta utomlands har jag fått veta, att svenska konsulat i Västtyskland och Schweiz har blivit ockuperade av terrorister.
   Det betecknande vid mord på s.k. förrädare är att man skjuter oftast offret i ryggen eller bakhuvudet. Olof Palme blev, som bekant, också skjuten bakifrån. Skottet kan ha menats för en ”förrädare”. Såna grejer vet polisen om. Det är också betecknande var nånstans hämnden är en daglig företeelse, nämligen bland de nationer som har sitt arv från hammurabi, som stiftade lagen öga för öga och tand för tand.

Nytt kapitel
Bibeln är heller ingen helig bok för dessa nationer. De lyder inte under lagen, som gavs till Moses på stentavlorna. ”Du skall icke dräpa” är ett bud, som vidareutvecklas i nya testamentets tid. Där är även den som blir vred på sin broder skyldig att be om förlåtelse och förlika sig med sin medmänniska. I annat fall blir han dömd och straffad. Det är alltså inte nog med att mord bedöms som ytterst allvarligt, men också oförsonlighet med sin nästa, är, enligt bibelns senare del, ett allvarligt brott.
   Slutligen hoppas jag att de tre svenska tidningarna skyndar sig att förlika sig med medmänniskan 33-åringen.  Från och med nu ser jag mig tvingad att lämna det land som såg mig födas. Jag har redan tidigare klartgjort vilka som bär skulden till att jag måste leva i ofrivillig exil. Förhoppningsvis kommer en känsla av skuld att infinna sig hos dessa. Jag är djupt kränkt och lever med konstant rädsla för repressalier. Därför tvingas jag nu lämna min familj och mina vänner bakom nig och väntar på en oviss framtid i ett främmande land. Mitt liv i Sverige slogs i spillror för onda misstankars skull.  Jag offrades för att åsiktsförtryckarna skulle få sitt. ”Gud må förlåta dem, för de vet icke vad de gör”.
   Polisen eller staten måste ta sitt ansvar. I väntan på ekonomisk upprättelse lever jag nu varje dag med en otäck rädsla för att de som mordhotat mig ska verkställa sina hot. Jag har flyttat rastlöst från plats till plats i södra Sverige.  Min sömn är inte heller som den brukade vara. Numera sover jag maximalt sex timmar jämfört med mina normalt åtta timmar. Jag gör mina ärenden i stan så snabbt jag nånsin kan och uppehåller mig inte öppet på restauranger eller caféer. Efter Holmérs avsked kan

70.

jag tillbringa mycket mer tid på caféer o. liknande. Men det kan lätt bli bråk om jag visar mig där folk är berusade. En incident inträffade i maj på en restaurang, som frekventerades av mycket ungdomar. En berusad yngling, som känner mig indirekt, uppträdde hotfullt och ville gärna mucka gräl. Eftersom jag gick därifrån hände det inget, men det hela var minst sagt obehagligt. Sen dess går jag inte ut Överhuvud taget i städer (utom i Karlskrona) där man känner mig eller känner igen mig. För övrigt har jag aldrig nånsin varit den som börjat bråka med någon. Det är givet att jag har måst försvara mig någon gång för att slippa bli ihjälslagen.
   I somras kom jag i min hemby i samspråk med en kompis, som är synnerligen musikintresserad. Vi satt ute i trädgården och pratade. Hans flickvän var där och hans pappa var inne i huset. Innan jag skulle gå hade jag tänkt hälsa på pappan och knackade alltså på dörren. Pappan kom och öppnade, men till min stora förvåning vägrade han att hälsa på mig. Han sa bara bestämt, att såna som mig ville han absolut inte ha i huset. Bara gå iväg med dej, sa han och motade ut mig och smällde igen dörren. Och vi som alltid hade varit ”goda” vänner. Han hade förmodligen svalt allt som stod i tidningarna om mig. Inga förklaringar gavs.
   ”Arbetet” skrev en del ofördelaktiga saker om min person. Myckt snart fick jag höra av en god vän vad mycket elakheter och fördömanden, som uttalats av vissa personer i min hembyg. Denne min gode vän hörde vartenda ord de sa och kunde också namnge de personer som var hätskast i sina omdömen. En del hade läst Arbetet. En god vän till mig i en by i Norge, följde med mig på en längre promenad. Då vi gick förbi ett hus där hans kompis bor ville han gärna gå in och hälsa. Jag gick med in. Väl inne i huset blev jag bombarderad med en massa fula ord. Mannen i huset var något alkoholpåverkad och anklagade mig för att ha skjutit statsminister Olof Palme. Hans fru försökte få honom tyst, men utan resultat. Självfallet gick vi ut för att undvika eventuella våldsamheter. Man vet ju aldrig vad en människa kan ta sig för under ruspåverkan. Den spritpåverkades fru skämdes förfärligt.
   En skolkamrat till mig förvånade mig väldigt mycket, då han sa sig ha trott mig om det värsta, efter att ha hört att jag var anhållen. Nu får man betänka att just den här skolkamraten har haft ytterst lite med mig att göra. Han är också två år yngre än jag och tillhörde ett helt annat gäng i skolan.  Man kan lugnt påstå, att vi endast kände varandra indirekt, d.v.s. i det här fallet genom våra yngre syskon, vilka i sin tur hade relativit sparsamma kontakter med varandra. Det går väl an att vara känd och igenkänd på stan. Men att folk blänger snett på en är inte särskilt angenämnt. Att känna sig uttittad, i sin egen hemby och att ha varit misstänkt för ett rått mord på sitt lands statsminister, är att leva som en vingklippt fågel. Hur länge kommer jag att bli förknippad med den här elaka mordincidenten? En f.d. granne till mig har berättat om när han vingklipptes och blev utfryst ur samhället. Polisen förhörde honom om arbete och inkomst. Efter polisförhöret var hans karriär som journalist definitivt över.  Alla officiella tidningar vägrade att ha med honom att göra. Han gav dock inte upp, utan fortsatte med hjälp av fiktiva namn publicera diverse artiklar i de inhemska tidningarna. Han var genast på det klara med att han skulle hamna på mentalsjukhus, om myndigheterna upptäckte honom. En bekant till honom råkade citera bibeln i några av sina artiklar. Myndigheterna kallade det religiös propaganda och dömde honom till fem års arbetsläger. Så här går det till ca. 40 mil från Stockholm. Min f.d. granne trodde att det skulle vara slut med trakasserier och mordhot när han väl var i Sverige, men inte ens här har han fått vara i fred. Många svenskar behagar inte tro att allt detta är sant. De tror att han ljuger. Men kulturpersonligheter och bekanta till min f.d. granne kan intyga att han är en verklig sanningssägare. En av dem han hade kontakt med var en avhoppad ryss vid

71.

namn Andrej Tarkovskij, vilken utan minsta tvekan skulle ha kunnat berätta att min f.d. grannes berättelse är en korrekt beskrivning av de hemskheter som är vardagsmat i deras hemland. Det är helt uppenbart hur berättelser från fjärran länder som Chile och El Salvador tas emot med varm hand av många svenskar. Det är inte helt fel, men ett uns av konsekvens i hållningen till övergrepp i öst skulle också bekräfta svenskens sanna känsla för frihet för alla, och inte bara för chilenare och mellanamerikaner. Invandrarverket har mig veterligt aldrig nekat PLO-ledaren Arafat visum till Sverige. Flera andra guerillamän har uppehållstillstånd i Sverige och det med Invandrarverkets goda minne. Men häromdagen var det helt plötsligt tvärstopp för en representant för den afghanska motståndsrörelsen (läs: befrielsefronten). Det finns väl ingen hemlig pakt mellan regeringen i Afghanistan och Sverige, om att vi inte får släppa in motståndare till sovjetregeringen. Det var förvisso den svenska Afghanistankommittén som inbjöd och inte regeringen. Annars är vi kända för att bjuda in terrorister. Fram till 1940 verkade Ernst Wollweber i Sverige. Han blev då utvisad, men startade  senare terroristskola i Östtyskland. Wollweber var en av Ulrice Meinhofs och Andreas Baders stora förebilder.
   För närvarande hyser Sverige ett antal potentiella guerillamördare, av vilka de flesta anses ha goda skäl för sitt mördande och företräder en i Sverige relativt accepterad grupp inom den politiska vänstern. De åtnjuter därför i vårt land en slags ”diplomatisk” immunitet. Motståndsrörelsen i Afghanistan företräder inte vänstern och får alltså inte samma behandling i Sverige. Många av de mest utsatta där får följaktligen nöja sig med att vara flyktingar i u-länder som Pakistan och Indien. Här finns knappast någon gräns för hyckleriet. Ex.v. Valladares från Chile var inte särskilt angelägen i P. Schoris ögon.

Nytt kapitel.
Själv får jag tills vidare finna mig i att vara en sorts flykting i mitt eget land sedan den dag, enligt ”Arbetet”, åklagare och polis var ense om att jag hade avlossat det dödande skottet mot Olof Palme. Det synnerligen grova förtalet späddes på undan för undan men det framkom aldrig att jag arbetat inom ABF i två års tid samt ett halvår inom TBV. Inte heller fick man genom tidningarna veta mina synnerligen goda relationer med socialdemokrater i jobbet som invandrarlärare. Ingen tidning berättade om mina fina relationer till flera chilenska flyktingar, av vilka flertalet är socialister, en bra bit till vänster om både Palme och Ingvar Carlsson.
   I ”Arbetet” skrev man dagen efter att jag frisläppts: ”Han kan åka utomlands om han vill, gå under jorden, göra vad som helst.” Det första var dock inte sant. Jag kunde omöjligt åka utomlands. (1) Jag hade inte pass förrän i slutet av maj. (2) Jag var totalt utan pengar och måste lita till att jag får mat av föräldrar och vänner. Vilken kallsinnig inställning företräder. Gå under jorden kunde jag givetvis och gjorde också. De första veckorna efter min release befann jag mig på platser, som ingen mer än polisen, mina föräldrar och absolut närmaste vänner kände till. I brist på pengar kunde jag verkligen inte göra vad som helst. (3) Det krävs arbetstillstånd för att få jobba utomlands. (4) Vissa länder får man inget visum till om man nyligen varit anhållen eller häktad. Personalen måste gå efter reglementet. (5) Jag kunde orimligtvis flytta från mitt fosterland utan att stämma tidningar och svenska staten för falsk ryktesspridning och förtal.
   Arbetet berättade samma dag om en kamrat till mig som åkt fast för olaga vapeninnehav. Allt för att anklaga. Det var heller inte sant att han var min kamrat. Vi umgicks inte och kände varandra endast till namnen. Han tilltalade mig en gång på en cafeteria och insisterade att få bjuda mig på kaffe. Det fick han och vi satt och pratade en stund. Han var glad att få snacka med någon som

72.

förstod de språk han talade. Hans svenska var nämligen mycket bristfällig. Vi sågs igen några veckor senare i köpcentrum där han stod i samspråk med en landsman, som jag däremot kände tämligen väl. Den killen var kamrat till mig sedan sensommaren 1985.

Nytt kapitel.
Arbetet var, tydligen ej bekant med EAP:s skumma förehavanden i USA där man tidigare vid upprepade tillfällen stämplats för valfusk. De namnupptifter som registrerats i det svenska valet var inte alla korrekta och en del hade sannolikt kopierats av från namnlistor angående appeller om medlemskap i NATO m.m. Mitt namn hade tagits upp i medlemsmartikeln mig ovetande. Jag har heller aldrig betalat in någon medlemsavgift till partiet EAP.
   Tisdagen den 18 mars uppgav ”Arbetet” att jag skulle ha befunnit mig i närheten av mordplatsen de kritiska 20 minuterna efter mordet. Polisen hade inga belägg för detta efter nogsamt ha kollat upp vittnesuppgifter i god tid innan fastställt häktningsdatum. Så även där har ”Arbetet” ”hjälpsamt” hoppat till slutsatser återigen.  Det är just tack vare att man hoppat till slutsatser som alla falska rykten om min person spreds ut över hela världen. Man ringde från Australien, Canada, Nya Zealand, Västtyskland, Danmark, Norge, Indien med flera. Över en natt blev jag en hatad person i hela världen, men mest i Skandinavien och Finland.
   När jag sökte mitt första rejäla jobb efter den här accidenten blev jag anklagad för rasism av en f.d. arbetsgivare. Referensen ska personligen stå till svars för sina anklagelser. Jag ämnar stämma henne och hennes arbetsgivare för grovt förtal enligt brottsbalken. I Sverige ser det ut som en kommunal arbetsgivare har rätt att vara relativt tendensiös och slippa från rättsliga efterspel. Detta är något som Europadomstolen måste ta sig an. Sverige ser inte ut att vara intresserad.

Nytt kapitel.
På tal om alla underbara raser på vår underbara jord stod det att läsa i en tidning för 20 år sen följande:

Svart eller vit
det hör inte hit
människor är vi alla
skilj oss som varma och kalla (jag vill vara bland de varma)

Hudens kulör,
är det något som gör,
om jag ska bli
träl eller fri?

Vi föds väl med fria själar
inte till herrar och trälar
Tyck ändå att vår färgade
broders själ är så hård
fastän vi undanhållit
bildning och ans och vård

73.

Ge samma fostran och ans
ge samma liv, som chans
snart är vi alla lika

fattiga själar – och rika.
Födda i norr eller söder
måste vi dela som bröder
stora och små i orden -
allas vårt hem är dock jorden.

Svart eller vit
det hör inte hit
allt det som gör
är hjärtats kulör
Inte kulören på skinnet
det ska vi hålla i minnet.

   Själv måste jag leva som en svart (utlänning) i mitt eget land tills regeringen eller staten polisen upprättar mig. Det bör förslagsvis ske innan kommande val.

Nytt kapitel.
Det är 6 mars 1987.
De här raderna hade jag allt som oftast i minnet när jag undervisade invandrare. De här raderna säger ju en hel del, inte sant? Just när jag skriver detta ringer Kvällsposten och vill göra en utfrågning med mig. Jag svarar att jag har papper på att jag är avskriven Palmeutredningen totalt och forever. PTO.
Detta till trots går polisen ut och testar min canadensiska pilotjacka. Ett antal vittnen fick ställa upp i den här skumrasklika efterkontrollen. Testen utfördes alltså mer än en gång. Den här klädseln stämmer ej med vittnenas berättelse om mördaren. Uppenbarligen är jag syndabock emeritus. 88:an har även han tjänat ut. Han avsade sig polisjobbet för gott igår, drygt ett år för sent. Många i det här landet frågar sig huruvida det var passande att en f.d. Säpo-chef styrde och påverkade Palmeutredningen till denna svåra grad. Inte nog med det. Han har också mage i sig att låta sina kollegor i mordutredningen läcka lögnaktiga uppgifter om min person. Och inte nog därmed, utan han är så omoralisk att han visar totalt ointresse av de två pojkar som jag samtalade med lugnt och sansat 25 minuter över elva den kväll, statsministern, Olof Palme, brutalt mördades. Är det sannolikt att jag sitter och snackar om Sverige och regeringens politik, utrikes och inrikes, om Fälldin och Olof Palme samtidigt som Palme blev brutalt mördad. Polisen har samvetslöst underkänt min intelligens då den tillfångatog mig en vecka plus tolv och en halv timme efter att Sveriges statsminister blivit skjuten likt en förrädare i ryggen. Jag lät snart polisen begripa att den arresterade mig för att ha en syndabock, för att få lite lugnt en tid framåt.
   Fler och fler runt 88:an begrep också med tiden att jag var ett rent tidsfördriv för spaningsledningen och 88:an i Palmerummet. Fortfarande idag kunde inte 88:an tillstå att de två pojkarna kunde verifiera vår konversation och hur länge den varade. Tack vare advokaterna och de två åklagarna gjorde polisen nöjet att plocka fram de två pojkarna, som gav mig alibi. Skulle jag annars ha löpt i ilfart med tungan som slips ända ner till Grand, ca. 600 meter. Det är nämligen så, att polisen

74.

spekulerade under en längre period, i mig som mördaren. Vittnen kunde ju styrka vilken sorts jacka jag hade på café Mon Cheri. Detta påtalas också av Tomas Kanger i hans bok om palmemordet. Trots detta går polisen ut och testar min flygarjacka i det neonbadande halvmörkret i närheten av mordplatsen. I England och i Canada liknas mordutredningen med alla dess syndabockar  vid utomordentligt oseriös farce.

Nytt kapitel.
Polisen lät aldrig spärra av Stockholms utfartsvägar och ignorerade således mördarens flykt ut ur Stockholm och Sverige. I England skrattar man ut den svenska polisledningen. Vem kan hädanefter ha nån tilltro till Sveriges polismakt? 88:an får idag i massmedia nästan lika mycket kritik som han tveklöst förtjänar. Det förargar mig hur rädd man trots allt är att stöta sig med polisen och säkerhetspolisen. Ännu har enligt säkra källor endast en summarisk utredning hängett sig åt förhör med Säpo-personalen. En alltför jävig grupp. Det är så att jag mycket tidigt omtalade behovet av självrannsakan inom polisen själv. Vad som än händer har jag tiden på min sida och så småningom kommer fler och fler avslöjanden att förlöjliga och misskreditera själva ”hjärtat” av Sverige. En förtroendekris aldrig tillförne skådad kommer att skaka landet Sverige vid dess hörnstenar. Lyckligtvis blir det också början till ett uppvaknande för hela den svenska nationen i grunden. Den observante iakttagaren inser också att åklagarna K.G. Svensson och Lage Carlström har körts över och blivit till stor del ignorerade. Denna ignorans påminner dig osökt om diverse kommunal odemokrati. Är det sen bara tillräckligt många personer som sätter in psykologisk utfrysningstaktik mot dig, så rättfärdigar det lite av varje av ojustheter. Till detta vill jag snabba mig att säga, att jag ständigt får brev från svenskar och utlänningar, i Sverige, som har blivit kränkta av svenska myndigheter. Och det är inte underligt, om folk förlorar förtroendet för olika instanser, inte endast för polisen. Man förhörde mig mer än 10 timmar. Från och med nu råder jag mina goda vänner och alla andra medmänniskor jag möter på vägen, att spela in eventuella samtal mellan polisen och dom själva. Därigenom blir det omöjligt att sedan förvränga deras vittnesbörd. Det får också en positiv effekt på polisen sätt att uppträda och ställa frågor.
   8 mars 1987. Kvällsposten ringer igen och undrar om jag i själva verket har papper, underskrivet av spaningsledningens Leif Hallberg, beviset på att jag avförts palmemordutredningen till fullo. Kvällsposten trodde kanske att jag ljög eller inte ville tala om vad som verkligen var tryckt i ovannämnda dokument. Holmér, som jag sagt tidigare, har f.ö. offentligt gått ut och sagt att jag icke är misstänkt för något. Att han sedan skulle ha ändrat sig, det bör i så fall vara till hans egen nackdel. Det gör honom följaktligen ännu mindre trovärdig inför världens publikum. Att Expressen och Aftonbladet och GT sedan så sent som februari 1987 låter sprida misstanke mot mig, visar ännu starkare vilket inflytande spaningsledningen under Hans Holmér haft och har under en otroligt lång tid. Journalisterna har suttit i knät på polisen. I andra länder, som jag väl känner till, måste polisen ibland betala pressen för att få ut en sådan här lögnaktig information. Emellertid har Sverige rykte om sig att vara hederligt, moraliskt, omutligt och välvilligt inställt till den lilla enskilda människan.  Men hur skulle landet Sverige, det heliga föredömet, kunna förgripa sig mot åklagare, advokater, forskare och små enskilda människor? Vi är ju bäst, eller hur? Samtycker mer parten av landets jurister till detta? Det är mindre troligt. Men politiskt godtycke åsidosätter justitia. Ogärna vill vi väl med stark rättskänsla tro att jurister som Petrén, Sjöström, Silbersky, Falk, Jan Karlsson, K.G. Svensson, L. Carlström, B. Josephson, Claes Zeime eller C.J.A. Guttierrez skulle nedlåta sig till att acceptera sådant manér som den svenska polisen lagt i dagen i denna utredning om mordet på

75.

premiärminister Palme. Åklagarna kan vittna om, att de blivit mobbade av Holmér och hans gäng. De var kontinuerligt utfrysta ur palmerummets exklusivitet. Inte ens jag fick komma i närheten av denna exklusiva ”bunker”. Justitieminister Wickbom hade 3 man därinne. De avlöste varann med jämna mellanrum. Jag begärde i dag hans avgång. Han kommer att tvingas avgå av den ena ell. andra orsaken. Det smartaste är förvisso att själv begära avsked. Holmér försökte begära avsked direkt hos högste bossen, herr Carlsson. Enligt Holmér skulle polisutredningen, praktiskt taget kapsejsa utan kapten Hans. Utredningsskutan driver redlöst omkring. En del fula fiskar fångas under driften. Även bättre fiskar tas upp och bankas.Jag föreslår Holmér en kurs i liknelser. En kan alltid ha nytta av metaforer, i egenskap av pensionerad polischef. Sen kan Holmér omskola sig till politiker. Det borde han vara, eller hur?

Nytt kapitel.
Angående mitt fall skrev en 60-årig man: ”Jag hoppas dina advokater och rättrådiga åklagare kan ro det rättsliga spelet i land.” ”Spelet” har för brevskrivaren en bestämd innebörd. Han fortsätter: ”Saken ser självklar ut, men jag litar inte på det svenska rättssystemet. Ofta är det inte en fråga om rätt eller fel. Det rör sig snarare om teater, där var och en har bestämda roller och den förfördelade glömmer man bort.” Den 60-årige korrespondenten här har även en starkt kritisk inställning till tidningar, som torgförde mitt fotografi med mitt namn. ”Man får inte lämna ut namn och bild på en icke dömd person”. Erica Sand skriver, att den svenska tidningen Arbetet och dito Hudiksvallstidningen har inget till sitt försvar. ”De norska organen V.G., Dagbladet och Arbeiderbladet måste självklart också dömas till osedvanligt högt skadestånd”, fortsätter Erica i sitt ytterst intressanta brev, i vilket hon uttrycker förtroende för 33-åringen, d.v.s. att hon inte ett enda ögonblick trodde på polisens misstanke om mig.
   Hon skriver: ”Nej, jag har aldrig tvivlat på hans oskuld beträffande Palmemordet, men det har hänt att jag blivit irriterad: Nä, Gud, nu får du visa dem rättvisa.”
   En annan kvinna i Middletown, Connecticut, USA, såg mig på CBS News och gick och la sig efter nyheterna. Bilden av mig etsades fast i hennes minne. Hon sov mycket gott hela natten och vaknade kl. oläsligt och såg bilden av mig återigen. Karen, 33, i Connecticut kopplade samman mitt fotografi med nyhetsmaterialet om mig och förstod med ens att saken var glasklar. Mr Gunnars… ”Trettiotreåringen som mördare eller medhjälp till mord på Sveriges premiär är polisens egen fantasiprodukt. Mannen på CBS News bild är en syndabock polisen utnyttjar för att man inte stängde av city of Stockholm förrän två timmar efter mordet.”
   Karen,33, kände också till, att det ännu en kvart efter mordet på premier, mr Olaf Palme, fanns det polis i andra centrala stadsdelar av Stockholm som inte nåtts av budet om Palmes död. Hon avslutar med att säga, att hon tror att man vet mer utanför Sverige om Palmemordet än i Sverige. Det bör här tilläggas att Karen,33, jobbar inom det amerikanska polisväsendet. Hon är dessutom övervakare.
   Och fler meddelanden kommer in. En medelålders man, som nogsamt hörts av polisen tar kontakt med mig direkt. I sitt meddelande varnar han, att polisen kan ha falsifierat hans vittnesbörd angående mig. Den medelålders mannen omtalar, att polisen försökte pressa honom att säga något dåligt om mig. Han upplevde en ovanlig psykologisk process då polisen frågade ut honom. Mannen, som känner mig tämligen väl, har förut vid åtskilliga tillfällen blivit förhörd av polis i andra sammanhang och kände den här gången något mycket obehagligt i luften kring de förhörande polismännen. Samma upplevelse fick en annan person av självaste förhörsledaren. Den personen fick frågor som: Kan det möjligen tänkas att han hade ett vapen i sitt ägo? Brukar han ibland vara

76.

våldsam eller aggressiv? Typiskt ledande frågor som med visst tonfall har en psykologisk effekt på den som måste svara. En annan mycket vanlig fråga från polisen till många av mina vänner och bekanta var: träffade du honom dagen innan mordet och dagen efter? Vad sa han när ni träffades? Sågs ni samma kväll? Som bekant var det en man hemma i byn, som berättade för polisen, att jag hade en magnum hemma i min lägenhet i Stockholm. Men polisen glömde typiskt att fråga den angivande mannen, om han visste var jag bodde i Stockholm. De som hade extranyckel till min bostad kan utan problem intyga, på heder och samvete, att något vapen fanns absolut inte i min lägenhet. Dessa personer inklusive min f.d. hyresvärd känner väl till vad som fanns i de andra bostäderna, som jag hade under min tid i Stockholm. Den person som talade lögn om ett magnumvapen har aldrig ens satt sin fot i någon av mina bostäder. Inte heller har någon av hans kompisar någonsin varit hemma hos mig. En utländsk person med främmande pass lämna Sverige för Sydamerika dagen efter jag släpptes fri från polisen på Kungsholmen. Den utländske personen har också förtalat mig framför polisen. Bevisen är de uppgifter jag fått från personer som träffat den här mannen, som begav sig till Sydamerika. Dessa personer kan tala samma språk som mannen som förtalade mig, innan han lämnade Sverige. Mannen var känd för att utnyttja folks generositet och godtrogenhet.

Nytt kapitel.
I skrivande stund den 14 mars 1987 aktualiserar Aftonbladet ett vittne, som anser sig förbigången, och behöver således aktualiseras i en av landets största tidningar. På nytt, mer än ett år efter mordet på statsminister Olof Palme omtalar vittnet, att denne sett mördaren i ansiktet och talat med honom, nära i tid för mordet. Andra vittnen har helt nonchalerats tills polisen efter en tids påtryckningar överhuvudtaget tagit sig an dem. Skandiamannen var bara ett exempel på en person, vars vittnesbörd polisen på mordplatsen först inte ville lyssna till… oläsligt … Till en början Aldrig ville förhörsledaren intressera sig för två unga män på Café Mon Cheri, som senare skulle komma att ge mig alibi. Var kanske polisen rädd för att de två killarna skulle ha gett mig alibi till Mon Cheris stängningsdags, 24.00? Det var först när kommissarie Svensson kom in i bilden och förhörde mig tillsammans med två andra polismän, s.k. kriminalinspektörer, som de två unga männen, varav en av dem hade polsk härstamning, letades upp.
   Ett annat exempel på polisens lägga på locket-policy är ovedersägligt Emma Rotschild-historien, vilken polisen ”aldrig” kommer att släppa ut. En utländsk tidning skriver: ”Regeringen kan komma att bli tillfrågad, om polisen har hört fröken Rotschild”. En expert kräver att, Lisbet och Mårten Palme hörs under hypnos. Detta förkastas omedelbart av Hans Holmér, som i egen hög person förhörde fru Lisbet Palme. Dock tog det oförsvarligt lång tid innan åklagaren fick del av fru Lisbet Palmes vittnesbörd. Det var ingalunda något ordentligt förhör. Var Hans Holmérs förhör med fru Palme bandat eller bara ”nogsamt” nedtecknat? Fick fru Palme träffa Skandia-mannen personligen och utbyta eventuella minnesbilder tillsammans med åklagare och en representant för förhörsledningen? Frågan upprepas: Varför var det just Hans Holmér själv, som på eget initiativ utfrågade fru Lisbet Palme? Holmér var ju inte ens chef för våldsroteln. Hade inte rikspolischefen lika stor anledning att åta sig arbetet som chef för spaningsledningen, enär Palmemordet självfallet var en riksangelägenhet, av högsta dignitet? Var det då inte också på sin plats att riksåklagaren skulle ha gått in som förundersökningsledare? RPS och RÅ kunde då lämpligtvis ha assisterats av chefen för våldsroten samt av rikskriminalen och någon av Sveriges styvaste åklagare, exempelvis K.G. Svensson plus några andra väl meriterade åklagare. Somliga fick inte sitta med i Palmerummet.

77.

Nytt kapitel.
Det finns en rad exempel på polisens lägga på locket-policies. Lars Krantz, känd TV-producent, dock icke släkt med den världsberömda Judith Krantz, observerade minuterna efter mordet en polisman, som uppträdde besynnerligt ungefär 400 meter från mordplatsen. Polismannen är tidigare dömd för våldsbrott och tidigare associerad med Basebolligan. Det underliga inträffade igen i kontakten med polisen, som inte ville höra talas om några vittnesmål från bussföraren eller passagerarna på bussen, där den ökände polismannen iakttogs. Hans Holmér ignorerade Krantz när denne besökte Holmér personligen. En polis på Säpo varnade Krantz att sprida uppgifter om att polismannen kunde associeras till Palmemordet. Polismannens fotografi har ännu inte publicerats i någon tidning. Efter att TV-producenten hade visat upp vittnen som styrkte, att han åkt med just den bussen, tog åklagaren beslut om förundersökning av basebollmannen. Efter Hans Holmérs framträdande i Magasinet söktes Holmér upp av TV-producenten, Lars Krantz och visade en bild av polismannen för dåvarande länspolismästaren. Holmér reagerade som om han blev chockad. Holmér har krävt 200-procentig bevisning angående polismannen. Lars Krantz ställde sig frågan om Cales Zeime också måste ha 200 procents bevisning för att fortsätta undersökningen om polismannen. Emellertid krävde inte den dåvarande länspolismästaren en 50-procentig bevisning mot 33-åringen som han låste sig fast vid i flera månader efter att anhållan trädde ur kraft. Namnet på polismannen har inte heller läckt ut via polisen och ännu mindre fotografiet på honom. Enligt riksåklagaren, Magn. Sjöberg har polisen försökt agera åklagare. Nästa exempel gäller biktmannen, som ringde upp pastor Berit Örnberg i Gamla stan och nämnde sitt namn för henne. Mannen bekände något ytterst viktigt i förtroende. Han sa att han ville träffa en viss präst i Jämtland. Denne präst vistades på hotell på Orust i Bohusläns skärgård. När biktmannen kom dit hade prästen checkat ut från hotellet. Biktmannen fick alltså inte träffa prästen, såvida han inte fått kontakt med honom på senare tid. Namnet på mannen stämmer öeverens med en notoriös medelålders nazist, som är uppmärksammad bland ett hundratal i göteborgstrakten med professionell anknytning, varav 8 av dessa är jurister. Två av de 8 är inte längre i tjänst. De övriga är högakademiskt meriterade så när som på 3 personer, som dock innehar högre befattningar. Majoriteten av dem är skrämda av rättsrötan och samlar bevis i tysto. De befarar, att många kommer att komma i kläm i och med Palmeutredningen. Folk tystas ner och nonchaleras om de har viktiga vittnesmål att komma med. Polisen hotas med avsked. Den är skrämmande den här utvecklingen. Den påminner om ett korrupt samhälle. JK avgår och …oläsligt… Skam till sägandes går vi hederliga, ärliga människor inte längre säkra i ett alltmer korruperat land, i vilket rättsrötan fräter inifrån och skrämmer oss till tystnad och underdånighet, inför maktheliga myndigheter. Tjänstemannaansvaret är inte längre juridiskt aktuellt.
   Beträffande Palmeutredningen kommenterade riksåklagaren Magnus Sjöberg: ”Ska jag vara uppriktig så låg problemet på polissidan. Polisen fann sig inte i sin roll i detta sammanhang. Den har velat gå in på åklagarnas område. Slut citat. När Hans Holmér inte lyckades trycka ner åklagaren K.G. Svensson, fick justitieministern, Wickbom, träda in. Regeringens observatörer (i Palme-rummet) som hade närkontakten med spaningsledningen hade långt större möjligheter att påverka och låta sig påverkas av Hans Holmér och hans trogna, än åklagarna Svensson och Carlström, som inte ens var välkomna i Palme-rummet. Riksåklagaren, Magnus Sjöberg, omtalar att justitieministern var orolig a propos 33-åringen och åklagaren Svenssons obenägenhet att ge efter i fråga om ett ytterligare antal konfrontationer. Själv begär jag att få fråga ut justitieministern mellan fyra ögon. Jag kräver också att få träffa departementssekreteraren, Harald Fälth, som var en av justitieministerns och regeringens

78.

man i Palmeutredningen. Jag vill höra vad Fälth och Sjöberg samtalade om när Harald Fälth redogjorde för vissa svårigheter. Kort sagt vill jag se dem i ögonen och observera psykologiskt vissa reaktioner på vissa bestämda stimuli. Sättet att besvara frågor också. Varför drogs ärendet 33-åringen, upp på justitiedepartementets nivå, om inte Hans Holmér och hans trogna utövat påtryckningar genom Fälth och övr. observatörer. Plus justitieministern, Sten Wickbom. Det är också signifikativt att riksåklagaren inte kontaktats av Holmér och spaningsledningen om man har klagomål på chefsåklagaren. Man bör rimligen söka den som står över honom nämligen riksåklagaren. Godtycket frodades. Härtill kommer RÅ, Magnus Sjöbergs och chefsåklagaren, K.G. Svenssons gemensamma mening, att justitiedepartementet genom observatörerna otillbörligt ”förhöjt statusen hos spaningsledningen och därmed indirekt gett den kraft att trotsa åklagarna. RÅ bedömde åklagarsidans möjligheter att komma in i Palmerummet som praktiskt taget obefintliga. Själv fick jag, som sagt ädrig träffa Holmér. Idag står det klart att fortlöpande och klar information till åklagarna icke var adekvat, för att underlätta åklagarnas beslutsfattande. RÅ påtalade för regeringens man i Palmeutredningen bristerna i relationen polis-åklagare. En viss förbättring inträdde, men den var fortfarande inte tillfredsställande. K.G. Svensson är synnerligen väl meriterad. Överåklagaren, Claes Zeime, talade om desinformation från Hans Holmérs och spaningsledningens sida. Det avslöjade jag långt tidigare. Chefsåkalagaren K.G. Svensson är minst lika skarp i sina kommentarer. Mycket av det som sas av Holmér och ledningsgruppen var icke realistiskt grundat, menar K.G. Svensson, som också han är böjd att resonera om desinformation.
   Fem veckor efter att jag släppts av polisen, tar Hans Holmér initiativet att begära ett 80-tal konfrontationer med mig. De flesta var påfallande irrelevanta för mordutredningen, enligt åklagarna.  Ett vittne hade sett mig på ett tåg till Västmland, ca. ett och ett halvt år innan mordet på statsministern, Olof Palme. En släkting till mig hade iakttagit mig på biografen Saga, där filmen ”Morrhår” och ärtor” gick, påstod polisen helt lögnaktigt. Jag har sen dess kollat upp mina släktingar i Sverige och USA och har fått bekräftelse på att ingen av dem hade de facto sett mig på Saga. Alltså rena fantasifostret, konstruerat av polisen själv.

Nytt kapitel.
Negern från Benin.
Bilmannen på Döbelnsgatan var heller inget sanningsvittne. Han föll på minst två avgörande punkter. För det första skulle han inte ha behövt någon tolk enär hans svenska var tillräckligt bra för att stärka vittnesmålet i ansikte-mot-ansikte-konfrontationen med mig själv. I denna deltog förutom min advokat, Gunnar Falk och jag, åklagarna Svensson och Carlström, förhörsledaren, krim.insp Börje Wingren, kriminsp. Dick Lönnblad, bilmannens tolk i franska. Chefsåklagarens och advokatens intrikata frågor till den lögnaktige bilmannen avgjorde som bekant saken. Så mycket för ett av Holmérs nyckelvittnen mot mig. Trots alla dessa Holmérs fantasifoster fick han hållas och därför blev Palmeutredningen mer och mer utskrattad och förlöjligad i Sverige och utomlands. Fler och fler åklagare, som kopplades in på  utredningen insåg fler och fler absurditeter och situationen blev till slut ohållbar. Holmér avgick efter många påtryckningar från ”höger” och ”vänster”. Chefen för våldsroteln efterträdde självfallet länspolismästaren, som ”brände sig” som en dålig förlorare. Han anklagade Palmeutredningen under Inge Reneborgs ledning för att inte komma nånstans i utredningen. Detta togs förmodligen lätt av Reneborg. Expressen lät den 15 februari meddela: ”Länspolismästare Hans Holmér lämnade mot allt skick och bruk sitt ordinarie arbete för att på heltid ägna sig åt mordspaningen… Därigenom uppstod helt enkelt tvivel om vad som gällde och vem som

79.

bestämde. Till råga på allt gav regeringen sin sanktion åt denna udda ordning och satte in rapportörer i själva Palmerummet…” Och Wasaloppet fick överleva utan H.H. Under all kritik. Tveklöst smaklöst. Expressen fortsätter: ”Rättegångsbalken är vår garanti för att rättssäkerhet råder; att människor inte utsätts för rättsövergrepp. ”Det är bla. därför som polisen förhör folk timtals utan att advokat är närvarande. Så konstaterar man vidare att statsministern hänvisar mig och alla andra som utsätts för rättsövergrepp, till JO.  Expressen fastställer fortsättningsvis, att JO är tillförordnad av regeringen (som utredare i juristkommissionen) vilken regeringen lämnar information till genom sin egen observatör i spaningsledningen. JO och JK sitter i knät på regeringen. Jag reste kravet att minst en observatör från oppositionen skulle utses av de 3 oppositionspartierna själva. Först då skulle ett ensidigt politiskt godtycke kunna minimeras. Men det är säkert för mycket begärt av ett parlamentariskt föredöme som Sverige, som av utlänningar kallas den heliga demokratin.
   Carl Gustaf Petrén kan inte längre hålla tyst och förklarar sig helt oförstående angående turerna kring ”en tjänsteman på byråchefsnivå. För den höge juristen, ex-president i regeringsrätten, var det obegripligt att Holmér, under så lång tid, hade inflytande över mordutredningen. Man kan fråga sig, om ämbetsmännen, i landet, var rädda för den förre Säpo-chefen Hans Holmér. Säkerhetspolisen (=Säpo) hade nämligen Holmér som högste chef 1970-76. Som sådan chef hade han självklart en massa upplysning på en hel del folk i vårt underbara folkhem, Sverige. Expressen anser, att justitieministern har huvudansvaret. Hans vaghet och handfallenhet har skapat misstro och förvirring. Indirekt kräver tidningen måhända justitieministerns avgång, nåväl, det sägs inte rent ut i det här läget… oläsligt … Vad beträffar länspolismästaren, som till slut gav upp och lät världen gå under, undrar många, i likhet med Hagge, vad den avgångne tänker jobba med i framtiden, eftersom ”Amerika” är upptäckt och Bastiljen är stormad. Herr Geigert tror, att den avgångne skulle kunna bli kanonkung i Bofors. Därmed kunde han inleda en massmediakonferens med en liknelse. Samme Hagge spår nyligen f.d. utrikeshandelsminister Hellström till årets svensk 1987. Ja, rentav så utnämns han redan nu till denna höga befattning. Det är lätt att utnämna folk nuförtiden. Holmér kan säkert bli utnämnd till utrikeshandelsminister. Innan vi vet ordet av, så begår väl 88:an fräckheten att bli årets familjefar 1987 – årets superchock skulle väl vara Sveriges mest världsberömde justitieminister som årets pensionär 1987. Som stark kandidat till posten figurerar säkerligen världens i särklass mest berömde polischef, hans höghet Hans Holmér. Människor kommer förstås att undra, varför inte Holmér föredrar ett avgångsvederlag på drygt två miljoner svenska kronor netto framför en helt vanlig simpel pension med maximala ATP-poäng. Hans skrämmande långa övertid, under tiden han var bosatt på Kungsholmens polishus, borgar ju för en faslig massa ATP-poäng extra. Personligen önskar jag polischefen hjärtats innerliga frid för resten av hans liv som pensionär och vasaloppsåkare. Måhända blir han nästa år, årets vasaloppsåkare. Då är väl första loppet kört för honom. Därefter kan han med fredat samvete söka extrajobbet som president för polisens internationella fackförening, som bl.a. tillvaratar avgående polischefer. Ett annat tänkbart alternativ lär vara regeringens oberoende konsult i polisiära frågor. Återstår sedan palusibelt äktenskap med förmögen änkan i St. Gallen, där han kan åtnjuta sina dagar i bästa välmåga. Där nere kan han alltid ta upp windsurfing på land som sin idealhobby. Eftersom jag redan nu tagit bekymmer om hans professionella framtid behöver resten av spekulatörerna i folkhemmet inte mer ödsla någon tid på detta. Det är troligen bättre att ödsla tid på Hagge Geigert.    För övrigt skrev jag och tröstade Clint Eastwood i Carmel att Hans Holmér varken ställer upp som USA:s president eller som Secretary of State. Så behövde inte Hagge skriva till Clint. Därmed är givetvis inte slaget vunnet, om inte varken Eddie Murphy eller

80.

Beverly Hills cop vill hyra in honom.
Om Vem som ska spela huvudrollen i nästa inspelning av ”För en handfull dollar”. Herr Eastwood spelade huvudrollen förra gången och gjorde dundersuccé. Dock får Holmér borsta upp sin engelska något, för att framstå som mer respektingivande i filmrollen. I filmen får han återigen tillfälle att behandla folk som han vill. Svenska staten ställer kanske upp som fans. Kan man sedan få Europadomstolen som fansens utomordentligt påhejande förtrupp, så har Hans Holmér nått sitt livs högsta mål. Han får hyra någon som behärskar franska språket bättre än han själv. Sedan har Hans bara att klättra vidare i en slugt uträknad karriär, vars spiral bara drar honom uppåt. Stjärnadvokaten, Leif Silbersky, kollega till stjärnadvokaten Sjöström, påpekar bestämt i veckan hur staten får behandla vanligt folk.

Nytt kapitel.
Sjöströms och Silberskys juridiska vett.
Silbersky, den extraordinärt skicklige, läser denna vecka mina tankar. Han slår fast något som blivit alltmer iögonfallande i folkhemmet. Ofta kan statliga och eller andra kommunala bryåkrater uppföra sig som de vill mot medborgare, utan att de riskerar att få någon rättslig påföljd för sina tillgrepp. En av Sveriges absolut styvaste jurister lär, att förr gällde tjänstemannaansvaret, som framförallt hade innebörden, att varje enskild åtgärd, vidtagen av tjänstemannen måste motiveras av densamme på ett adekvat manér. Om det visade sig att tjänstemannen handlat inkorrekt, kunde den förfördelade stämma för skadestånd.  När detta tjänstemannaansvar eliminerades ur svenska rättssamhället slog det förljaktligen oerhört hårt mot den enskildes rättsliga status. Silbersky menar med rätta att  avsaknaden av tjänstemannaansvaret, som fordom skyddade oskyldigt drabbade, blev nu ett carte blanche för tjänstemän med den fula benägenheten att behandla vanligt folk i allmänhet på ett godtyckligt sätt. Godtycket frodas. Som jag antytt tidigare är det verkligen tal om många människor som drabbas av detta godtycke t.o.m dagligen. Leif Silbersky, denna gåva till Sverige, fortfar denna vecka att läsa mina påträngande och utmanande tankar. Vidare kan vi nu lugnt konstatera diverse myndigheters hänsynslösa framfart mot små värnlösa människor, som utan sådana som Silbersky och Sjöström skulle tvingas fly folkhemmet Sverige. Det grymma i den här kontexten är myndigheternas kompletta känslokyla, när det gäller att upprätta dessa oskyldigt drabbade vars sociala liv och ekonomi hutlöst spolieras. Den svenska staten vägrar konsekvent, på diktatorsmanér, att erkänna tydliga rättsövergrepp. Inte ens en tillbördig ursäkt går över någon av deras läppar. Bara i sällsynta fall erkänner man fel och ett löjligt litet skadestånd utdöms, konkluderar L. Silbersky. Ytterligare konkluderar Silbersky: ”Varför ska det kosta en privatperson allt hon äger och har för att få sin rätt prövad i ett skatteärende?”
   En av vår tids stora frågor slutligen, hur många som måste hamna i ett personligt inferno innan regeringen och övriga politiker börjar se klart på saken. Godtycket frodas. Det är gräsligt. I likhet med Silbersky och Sjöström, vill jag påstå, att det är under isen med rättsstaten Sverige så länge man tvingas gå i orimligt hårda bataljer om sådant, som borde vara axiom i folkhemmet och världsföredömet Sverige.  ”Ingenting är längre som förut…” Pressen på det det heliga landet Sverige, ökar ständigt för var dag som förlöper. Vi kan inte längre gå med skygglappar och tro att vi kan fortleva ostraffat med rättsröta och all degeneration. Det är inte underligt att unga idag visar disrespekt för politiker och lagar, då sakkunniga kläms i ansvarslös över-byråkrati. Det är slagsida på det svenska rättsväsendet. Låt inte folkhemmet omvandlas till AB Sverige, U.P.A. Då blir vi en munsbit för de stater som redan är obotligt korrumperade. Det svenska folket kommer i ökad takt,

81.

att genomskåda odemokratiska fasoner. Svenska folket är inte att underskatta. De ska se mer och mer av maktmissbruk innan landets ledare behagar vakna upp inför förljugenhet och partiskhet.
… oläsligt… Ett år har gått sedan åklagarna i Palmeutredningen avslöjade Holmérs och spaningsledningens elaka bluff om 33-åringen som skäligen misstänkt för delaktighet i mordet på Sveriges förutvarande statsminister, Olof Palme. Farcen med olika sorters misstänkta spelades vidare och Holmér med sin väl valda ledningsgrupp undslapp sig det ena tvärsäkra uttalandet efter det andra. Ännu för några dagar sedan låter polisen läcka ut uppgifter som åter ställer mig i centrum för misstankar. Det är precis som man inte skäms längre över sina fula tilltag mot mig. Eller gjorde man det nånsin? Någon offentlig ursäkt har inte uttalats av vare sig länspolismästaren eller presstalesmannen eller av någon annan i den förra spaningsledningen eller av någon i den nuvarande. Holmér erkände emellertid att 33-åringen inte längre var misstänkt för något. Erkännandet, som framfördes i TV:s Magasinet föranledde en rak fråga från Annika Hagström. Härmed slapp han stå till svars för de två alibivittnen, som styrkte mitt uppehälle på Café Mon Cheri. Det fanns helt säkert ännu fler alibivittnen, men framtagningen av dessa blev olyckligtvis mer o mer omöjliga allteftersom polisen förhalade uppbringandet av av fler sanningsvittnen, vilka helt klart har observerat mig på ovannämnda café. Polisen lät tiden gå och först efter påtryckningar från mig själv och åklagarna gjorde spaningsledningen en seriös move för att säkerställa mina alibis. Jag krävde resolut papper på att jag slutgiltigt friats från alla misstankar om mord på statsministern. Denna begärda handling satt långt inne hos myndighetspersonerna, som tagit huvudansvaret för Palmeutredningen. Ganska snart tog myndigheten till orda och ”bestämde” att 33-åringen inte på något vis varit utsatt för rättsövergrepp. Baloney! Men vem eller vilka släppte ut falsarier om mig till Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, Arbetet och så vidare. Är det förenligt med gott rättsförnuft att bildligt talat hänga en misstänkt, ohäktad och odömd? Är det rättsligt försvarbart att utlämna namn och personnummer och foto till kontrontationsvittnen. Finns i mönsterlandet Sverige inte mer något tjänstemannaansvar? Finns där ingen skam? Det är något tveksamt.
   Här citerar jag informationschefen, Leif Hallberg, god representant för Hans Holmér, spaningsledningen och den väl beryktade f.d. Palmeutredningen hos den icke så lågt aktade polismyndigheten i jättestaden Stockholm. Datumet på brevet, som personligen undertecknats nogsamt av Leif Hallberg, är 19861021, d.v.s. drygt fem månader efter att förundersökningen avslutats gällande mej själv. Brevet adresserades till en av Sveriges mesta journalister i Stockholm. Märk väl, att jag själv aldrig fick något sådant brev från spaningsledningen, trots att jag långt tidigare begärt en handling, personligen undertecknad av bossen själv, Hans Holmér, samt av Holmérs närmaste man, som torde ha varit vilken som helst av den förre Säpo-chefens lokala polismän. En Säpo-chef har mycket information om politiker och andra.
   ”Du frågar i brev 86-10-17 om den 33-årige man, som i ett tidigt skede av Palmeutredningen satt anhållen några dagar, nu är friad från alla misstankar och avförd ur utredningen. Jag vill svara dig genom att direkt citera dåvarande förundersökningsledaren i denna del av utredningen, chefsåklagare K.G. Svensson: ”Förundersökningen beträffande den tidigare anhållne mannen (nedan kallad X) misstänkt för delaktighet i mordet på Olof Palme har i dag nedlagts, enär den verkställda utredningen inter ger något stöd för antagandet att X haft med denna gärning att göra. Det finns nu ingen anledning att fullfölja förundersökningen, varför denna nedlägges jämlikt 23 kap 4 paragrafen 2 st rättegångsbalken.

82.

Med vänlig hälsning
Leif Hallberg
informationschef, ”slut citat”.
Tjugo tretton tolv dagar innan Hallbergs brev erhölls av den välkände journalisten tillfrågade min högt krediterade advokat, Henning Sjöström, en ansvarig person inom utredningen, om min oskuld till mordet. Herr Sjöström fick beskedet att jag ”inte ens finns i periferin längre”, också enligt brev från advokaten Sjöström till mig, nedtecknat 16 2 oktober, 1986. Min omtänksamma advokat avhämtade nämligen dagen innan min canadensiska flygarjacka på polishuset. Så pass länge beslagtog polisen min jacka som testades ute på Sveavägen under avsevärd tid. Under tiden hade ”världens främsta experter” haft avsevärda svårigheter att avgöra huruvida magnumammunition i bränd form verkligen fanns på min jacka. Experter, som jag själv talat med, uttryckte sin förvåning över att det påstådda krutstänket, som de menar mycket väl kan ha härrört från s.k. smitta eller kan ha planterats i efterhand av en ”hjälpsam” och samvetslös person. Än har jag inte fått någon kvittens på att beslaget hävdes. Det är, som bekant, helt lagligt att utskriva och lämna en sådan handling till den det tillbör. Eller kanske inte?

Nytt kapitel.
Holmér störtpopulär hos massmedia.
Strax innan Holmér kungjorde sin avgång från den svenska polisen gjorde han re-entré i Magasinet, Sveriges Television. Jag ringde upp Magasinet under programmets gång. Första gången avfärdades jag av en stressad dam, som aldrig framförde min begäran att få tala med Annika Hagström. Nästa person lovade också framföra diverse frågor, som jag ville ställa till Hans Holmér. Jag ringde upp för tredje gången och fick nöjet att prata med Birgitta Evers. Hon lät trevlig och tillmötesgående och lovade meddela A. Hagström.  Tiden gick och Magasinet led mot sitt slut. Gång nummer fyra fick jag äntligen kontakt med Annika Hagström, som inte sa sig ha fått några av mina frågor. Servicen på skattebetalda Sveriges Television är helt fantastisk. Sveriges TV-tittare måste vara övermåttan nöjda med den statsunderstödda televisionen.
   Programmet var naturligtvis redan slut och Annika åstundade i det ögonblicket mest att få höra videotapen av sitt nyss avverkade superprogram. Hon meddelade mig kort, att hon senare skulle ringa mig och fick därför mitt telefonnummer. Betecknande nog ringde hon aldrig. Nästa gång någon ringer TV är det förmodligen Stina Lundberg eller Siewert Öholm, som ett par gånger förr tagit kontakt med mig direkt eller genom kollegor. Stina meddelade sig genom en känt rutinerad journalist som jag sedan en tid lite närmare fått lära känna. Guillou kände jag mest genom hans konversabla fru, Marina, men han kontaktade mig först via bekanten Henning Sjöström. Nu väntar jag och några vänner på att en synsk kvinna i Norge, ska meddela sig rörande Palmeutredningen och dess framtida utveckling. Genom stjärnadvokaten Sjöström har jag även upprättat en god relation till en mycket värdig representant för Bonniers i Stockholm, en viktig person, som är vitt berest och bland de mest välmeriterade. Denne person har också givet värdefulla kommentarer till den här boken. Jag vet inte ännu om han känner Eddie Murphy.  

Nytt kapitel.
Mera nonchalans.
Ett ytterligare exempel på spaningsledningens nonchalans tecknades i ett utförligt brev till konstitutionsutskottet, Sveriges riksdag, 10012=Sth. Enligt re-konfirmerad uppgift, härrörande från

83.

en flicka, anställd på retstaurant, belägen mitt emot biografen Grand, ringde nämnda flicka polisen när hon fick se fantombilden i TV. Hon hade tyckt sig se en som liknade fantombilden, strax efter klockan 21.00 mordkvällen. Polisen anlände med en 33-åringenbild huvudmisstänkts bild och flickan fick av någon ”outgrundlig” anledning för sig att 33-åringen denne var mannen hon tidigare sett komma in i restaurangen, i vilken hon arbetade den kvällen statsministern mördades. Rikspolisstyrelsen fick en propos om att låta konfrontera en vitt beryktad våldtäcktsman, som också misstänks ligga bakom Palmemordet (en s.k. allätare) med flickan i restauranten nära Grand. Polisen ställde sig helt avvisande till förslaget och inte blev det någon konfrontation av. Av förklarliga skäl till detta kommer kalixflickans vittnesmål, vars signifikans ännu är oklar och tillika otillräckligt utrett. Locket har lagts på igen. ”Mycket går att dölja i ett slutet system, men ett land som inte tål sanningen är ett farligt land”, skriver en av hundratals personer, som meddelat sig med mig sedan jag släpptes fri för ett år sedan. Samma upplysare säger med eftertryck: ”Det svenska systemet håller på att sättas ur funktion under demokratisk täckmantel”. Vederbörande har insisterat på att få samtala med statsminister Carlsson, men denne har ej hört av sig. Carlsson kunde delegerat frågan till justitieministern, men inte ens det ville Carlsson. Man får anledning att fråga om lagen verkligen är lika för alla. Advokat Silbersky ifrågasatte denna gamla hävdvunna tes tillsammans med många andra mer eller mindre bemärkta jurister. Gustaf Petrén och Henning Sjöström (Juristhuset) har också de en hel del faktiskt material att duka upp inför världspubliken. Vad händer folkhemmet Sverige när t.o.m. jurister förföljs, tystas ner och allmänt mobbas när de gör avslöjanden av mer eller mindre flagranta rättsövergrepp.

Nytt kapitel.
Rättsövergrepp är dagligvara.
Idag läser jag i en utländsk tidning, för andra gången på kort tid: ”Var tredje elev mobbad”, enligt aktuell undersökning, februari, ”87. Jag erinrar mig alla mina år som hackkyckling i grundskolan. Vid ett tillfälle slängde en ”kompis” in mig i en tegelvägg. Det var uppenbarligen ett ”bra” sätt att ”röra sin kompis”. Idag bär jag märket ”rör inte min kompis” för att verkligen låta min omgivning förstå att jag hatar rasism och mobbing (av vanligt och ovanligt folk, av elever såväl som lärare).
   Idag läser jag också en norsk tidning, som återberättar historien om studierektorn, som gav sin elev en örfil, efter att samme elev bevisligen uppträtt provocerande. Studierektorn fälldes i domstol för misshandel. Straffet blev 10 dagsböter á 30 riksdaler.
   I canadensiskt massmedium meddelades för en dryg månad sen nyheten om ANC:s exekutivkommitté, bestående av 30 medlemmar enligt följande: 19 av medlemmarna är samtidigt medlemmar av Sydafrikas kommunistparti. Det är allt för signifikativt, dessvärre. Andrew Young fick en gång för alla besked från ANC:s representanter att ANC ämnar ändra Sydafrikas förhållande med fysiskt våld. När jag själv ställde frågan om vad Tutu ansåg om ANC och Swapo, svarade han raskt och kort:
   -Those are our liberation movements. Biskop Desmond Tutu avslöjade därmed sin allians med Sovjets förlängda armar i Afrika. Jag var nöjd med svaret, vilket inte var helt oväntat. Sydafrika må skynda sig att leva väl i gemenskap med svarta i landet.
   Jag har förut talat om Sveriges engagemang i en sprängämnesfabrik i det marxistiska gannlandet Zimbabwe, där ANC:s högkvarter finns. Angola, Namibia, Sydafrika, Zimbabwe och Mocambique har samtliga ett synnerligen effekturerat angivarsystem, som bl.a. bärs upp av traditionellt fungerande

84.

djungeltelegraf. Den muntliga traditionen är i dessa trakter icke att underskatta. Tack vare dessa verkningsfulla angivar- och desinformationssystem kan kommunismen slutligen ta hem slaget om södra Afrika och dess imponerande diamant- och guldresurser. Den sydafrikanska regimen gör smart ett steg framåt och tre bakåt. Den ger kommunisterna en lätt propagandaseger, i och utanför Sydafrika. Pastor Bohnke däremot bidrar fortfarande till att Sydafrika ska kunna liberaliseras i rätt riktning. Han rör inte min kompis.
   8. april, ”87. Denna dag ”avtäckte” jag ytterligare en av mina angivare, som otvivelaktigt desinformerat polisen om min person. Emellertid anser jag inte att vederbörande gjort detta helt avsiktligt. Personen i fråga har mycket ringa uppfattning om hur dagens svenska samhällsgemenskap fungerar politiskt och nationalekonomiskt och hur regeringens politik infiltrerar enskild företagsamhet. Denne angivare handlar ofta helt emotionellt och har många emotionella, dock mindre sakliga relationer till hur livet går till i det oerhörda, fabulöst administrerade mygelsamhället. Tro för det godas skull inte, att jag anser att superfolkhemmet är i total avsaknad av heder och anständighet. Här finns emellertid en hel del ljusglimtar och positiva tendenser, särskilt märkbara hos en hel del vakna ”små” enskilda människor, som genomskådat myglet och det oanständiga. Det är underbart skönt att ha snälla kontakter runt omkring sig, för de kan ibland leta fram obehagliga sanningar om mina angivare, om inte annat.
   9. April, ”87. Nu får jag en re-konfirmation av ännu en fakta-uppgift rörande en person, som befanns större delen av vintern på känd utrikes-ort. Flera veckor efter mordet på Olof Palme, kom han till Sverige på besök, glad i hågen och intet ont anande, då han prejades omedelbart av polisen. En omdömeslös person hade angivit honom på lösa och falska grunder. Omfattande förhör blev konsekvensen av detta elaka angiveri. En gång i tiden kvarhöll man samme person långt över tiden i häkte, utan någon som helst rannsakan. Detta inträffade i mönstergilla riket Sverige. Att ge falsk angivelse till polis eller kommunal regering borde rannsakas och göras till domstolssak, ty förr blir inte rättsstaten Sverige ett tryggt och anständigt land att leva i. Själv har jag redan tagit beslutet att utvandra temporärt. Mitt principiella skäl: Polis, åtskilliga massmedia och en mindre del av befolkningen har skamfilat mitt personliga rykte så pass, att man i själva verket ödelagt mina chanser att avancera inom samhällsgemenskapen Sverige. Har en malign cancer en gång förgiftat kroppen är det sannerligen nästan intill omöjligt att reparera skadan. ”Cancerkliniken” borde läsas av Svensson.

Cont.9 april
Politisk galenskap.
Nytt kapitel.
Extremism samt Sveriges kommande perestrojka.
Denna dag betraktar jag en Arbetet-artikel från 14 mars 1987. Det är på insändarsidan som Hans Andersson, forskare i svensk extremism. Man kan just undra vad denne herr Andersson har doktorerat i. ”Tvinga fram extremisterna i ljuset” är rubriken på denne ”namnkunnige” forskares artikel. ”Forskaren” Hans Andersson fastslår här, advokat Francks och do:s framförda förslag, att med Sveriges rikes lags hjälp förbjuda extremistgrupper som EAP, BSS, Svenska folkets väl, Sverigepartiet, Framstegspartiet o.s.v. Man undrar just också om dessa förbud skulle gälla extremgrupper till vänster, ex-vis KPML, sympatisörer i Sverige till Peru-guerillan Sendera Luminoso. De sistanämnda är kanske inte nog extrema för ex-vis f.d. FNL-ledare i Sverige eller ens för forskaren Hans Andersson. Jag måste fråga forskaren Leif G.W Persson vad han anser om svenska supporters till den maoistiska, peruanska terror-gruppen. Jag borde nog tillfråga forskaren Jan Myrdal och forskaren Ingvar

85.

Carlsson, tillika forskaren Sten Wickbom, om samma extremistgruppers berättigande i ”idyllen” Sverige. Forskare Andersson hävdar, att förbud mot extremistgrupper som Framstegspartiet och ökända NRP, endast skulle driva de extrema under jorden. Det är bättre att upplysa folk om den överhängande faran av dessa högerextremister. Vänsterextremisterna tas inte upp av forskare H.A. i den här artikeln., men väl attentatet för ca. 47 år sedan, mot kommunistiska ”Norrskensflamman”, numera konkurrent till ”Gnistan”, ”Ny dag” och ”Ny solidaritet”. Fem dödsoffer krävdes vid attentatet, som den minnesgode läsaren fortfarande förfasar sig över.
   Tyngden i ”världsberömde” forskaren Hasses inlägg, är som du troligen vet, en nära förestående nazistisk invasion, kommenderad av den ännu mer välkände C.E. Carlberg, Ö.B., assisterad av U.S. Labor Party:s Lyndon Larouche och ”forskare” Mikael Erikson, EAP Sverige. Frontsoldater väntas tillstöta från NRP i Växjö och Värnamo. Invasionen väntas äga rum i tiden, möjligen i november månad, 1988, enligt icke speciellt bekräftade uppgifter från namnkunniga inom CIA och KGB. Uppgiftslämnarna i CIA och KGB önskar förbli anonyma av rädsla för attentat mot dessas högkvarter i Georgetown och Lubjanka. Enligt samstämmiga vittnesuppgifter lär propagandaminister Goebbels kände och notoriöse sonson, herr Sven Goebbels-Quisling, ta över Sveriges roder efter Carlsson, som övergår till annan tjänst i arkipelagen, förrättad av Andrej Göring-Marx, okänd forskare till lika vetenskapsman samt journalist från en underjordisk tidning (i öst-Tyskland) med namnet ”Fjärde rikets pravda”, smeksamt kallad Swedskaja Pravda, med lite allehanda från … oläsligt … 4:s glaznostiska undre värld. ”Di små undar jordi” är dock inte medverkande i fjärde rikets Pravda. Dom slår sig måhända istället ihop med Magnus Uggla eller Bert Carlsson eller (vem vet) Ingvar Carlsson, mantalsskriven f.o.m 6 november 1988 i Borås, allt enl. den hemliga nazistinvasionen planering. De sistnämnda bildar ”der neue … oläsligt … i nära samråd med exil-sovjeten, Alex Sacharov-Agapov och prof. Solzhynys okände svenske släkting, Ola Boné-Wingren, f.d. skandinavisk polisrepresentant i en inofficiell fackförening, med ansökt associering till IPA, inre pressassociationen. Gruppen är så smart sammansatt att ”Djurfarmen” och ”Vår sköna nya värld” ter sig enkla och oavancerade i det här sammanhanget. Orwell och Huxley har, som bekant, folkpension. P.T.O
   Det är några få men envisa frågor som trängt sig på sedan 13 mars 1986. Det var den dagen jag insåg syndabocks-idén till fullo. Dock hade jag svårt att komma på den svenska motsvarigheten till engelskans ”scapegoat”. Jag sa spontant till polisen, att de hade intentionen att använda mig som scapegoat. Varför? Jo, därför att man inte hade någon annan lämplig scapegoat för tillfället.
   Ack, hur skönt var det inte att få läsa (i smyg) lite av de maskinskrivna vittnesmålsprotokoll, som råkade befinna sig på förhörsledarens bord. Överst låg ett förhörsprotokoll, i vilket min bästa vän i Sverige hade uttalat sig om mig o.s.v. Det som stod i protokollet stämde, som ni förstår, inte med vad denna min mest fantastiska vän hade påstått för polisen. Vi två har haft flera samtal om polisens förhör, som enligt min bästa vän kan betecknas som rena snurren. Polisen fick veta  bestämt och med starkt eftertryck, att jag inte ens fanns långt ute i periferin vad beträffar skälig misstanke. Olyckligtvis för polisen var jag fel man, som man slösade veckor av tid, energi och pengar på.
   De närmast underliggande protokollen konfirmerade min misstänksamhet mot polisen, de också. Som sagt, var där en del envisa, påträngande spörsmål: exv. Hur många ”scapegoats” kan det tänkas existera beträffande mordet på vår förre statsminister, Olof Palme? Behovet av en syndabock är enormt i en sådan här mordhärva. Hysterin, som vi tidigare sagt,  vet under detta förhärskande chocktillstånd, nästan inga gränser. Folk blir med andra ord särskilt hysteriska efter en sådan här regeringschefs bråda och grymma död. Dessutom är det som bekant quislingar eller förrädare som

86.

skjuts i ryggen. Nu, den 9 i april 1987, har en del av hysterin och bestörtningen och den svåra chocken lagt sig något, under ytan på den svenska folksjälen. Men frågan tränger sig på igen och igen och igen: hur många fler syndabockar kommer att grävas fram innan mordutredningen (ca. 150 man) och mordkommissionen sätter punkt?
   Hur många oskyldiga kommer man att offra framför offentligheten? Hur många oskyldiga namn och fotografier av oskyldiga kommer man att sätta in i massmedia, som i mångt och mycket fungerat som polisens egna megafoner (=loudspeakers=högtalare)?
   Författaren Jan Myrdal har förvisso inte fel i allt han säger. Författaren Jan Guillou har förvisso inte heller fel i allt han säger. TV-producenten Lars Krantz har försås fel i det mesta han säger, enligt ex-polisen Hans Holmér, som krävde 200 procents bevisföring för att fälla den iakttagne polismannen i fråga. Givetvis vore det förbjudet att nämna om Hans Holmérs livvakt, om vilken det också susar en del skandal om. Den är f.ö. o-proportionerlig. Jag är ju den utpekade.
   10 april 1987. Idag är jag exakt lika oskyldig, som jag var  för mer än 11 månader sedan, till det elaka dådet mot ex-statsministern Olof Palme. Jag understryker återigen min oskuld, trots skräckväldet som utsatt mig och lämnat mig i skottlinjen. Jag gjordes till en måltavla för ogärningsmän, som icke visste vad de gjorde.
   Vår Herre Gud, som frälsar från oro och ofrid och all ondska, vet vilka kval jag tvingats lida. Vilka var mina angivare? Det är en annan fråga, som jag delvis lyckats besvara. Var det någon i min närmaste bekantskapskrets, som valde att offra mig inför den svenska polisens altare. Många polismän var totalt aningslösa och intet ont anande när det gäller scapegoat-idén. Dessa litade och litar fortfarande oroande mycket på de som utsett mig till syndabock.  Jag var säkerligen utsedd, i god tid före mordet, att tjänstgöra som den hemske syndaren så länge man var i stånd att bruka syndabocks-idén. Ack, vad vi svenskar är snälla och godtrogna, får jag upprepa återigen. Godtycket…

Cont. 10 april
Nytt kapitel.
Utländsk information om mobbing.
Denna dag läser jag en fransk tidning, som berättar om Vietnam. I Bai Bang finns fortfarande en stor majoritet kvinnor, som tvångsförflyttas dit från andra delar av Vietnam, framförallt från södra Vietnam och från saigonregionen. En del av dessa

tvångsrekryterade kvinnor som innan ”befrielsen” var prostituerade, av vilka många befanns i Saigons glädjekvarter då Soviet och Hanoi-juntan ockuperat färdigt. I åratal har folk fått finna sig i att bryta upp från släkt och vänner till ett liv i Bai Bang eller i koncentrationsläger. Denna vecka är 71 procent av arbetarna kvinnor, i Bai Bang, Vietnam. I Maj, 1985 var det 15 procent kvinnor, som arbetade i det här världskända projektet, B.B. Holmér borde ställa upp som arbetsledare i B.B.
   Nya rapporter i en engelsk tidning om diskriminering mot kristna i Grekland. Det är speciellt den pentekostala kyrkan, som nu utsätts för diskriminering. Det är tragiskt, att se vilka metoder som används för att misstänkliggöra troende kristna i olika länder. Om man skulle bry sig om detta i Sverige, skulle man genast bli stämplad, som högerextremist, med många politikers goda minne. Alltför många.
cont. 10 apr. Vad intressant det är att kunna läsa på 13-14 språk. Man får ju lov att veta mycket, om man läser tidningar från 39-40-41 länder. Just för fem minuter sedan läste jag om påvens besök i Chile, i en canadensisk tidning. Han, Johannes Paulus, uppmanar, chilenska kommunister och

87.

faschister, till fred och samtal, men de nonchalerar honom hårt och konsekvent, och i vanlig, hårdnackad ordning. Den 22 april är jag bjuden till Italien. Kanske får jag möjlighet att ta en kort audiens med J.P. därnere den 1 eller 2 maj. Det var den 4 februari 1985, som J.P. manade vänsterguerillan i Peru, till vapenvila. Någon välbehövlig vapenvila blev det dock inte den gången. Men i El Salvador blev det vapenvila på söndagen innan. Då passade man på att vaccinera 400.000 personer i El Salvador.  Dödliga sjukdomar härjade, under den här perioden, i El Salvador. Samma vecka var det jordbävning i Iran. 92 skadades och en dödades, uppgavs på säkert håll i Iran. Enligt World Relief är El Salvador och Iran katastrof- och flyktingzoner.

Nytt kapitel.
Dagboksnotiser – jag hänger med…
Sveriges ex-utrikesminister, Lennart Bodström, kungjorde frankt, att ingen sovjetisk u-båtsincident hade inträffat sen U-137 strandade i Carlskrona, hösten 1981. U-137:s något inofficiella besök, ett stycke utanför Carlskronas hamn, gav genklang ända in i Hollywood, där jag hörde om det på nattliga nyheterna.
   11 april. Sjevtjenko läser jag ånyo. För närvarande är det ”Breaking w. Moscow”. Det är en nätt ligen bok, som tar ung. 4 timmar att läsa igenom. Under tiden dricker jag ”gruzinsky tjaj” och lyssnar på Dean Martin och hans ”That´s amore”. I morgon lyssnar jag och tittar på en video från ”Good morning America”. Ikväll studerar jag Julio Igelsias och hans ”The air that I breathe” tills jag somnar med kvällsandakten vid dagens slut. Jag undrar vem som har andakten i kväll…. Måhända… är det någon mild efterträdare till Ludvig Jönsson.

12 april
Nytt kap
Denna dag går jag återigen igenom förtal av Lars Olsson Aftonbladet och enskilda polismän ur Palmeutredningen. Den 14 februari 1987 skriver Aftonbladets Lars Olsson följande: ”I centrum för polisens intresse står åter den 33-årige man, som anhölls i mars förra året.” L.O. fortsätter: ”Han är åter polisens hetaste tips. Många i Palmeutredningen är övertygade om att han haft med mordet att göra, även om han själv inte höll i något vapen.” Och sen breder L.O. ut sig ytterligare och skriver: ”En stor del av polisens spaningsresurser går nu åt till att kartlägga 33-åringens mycket stora bekantskapskrets…” Så långt aningslöse Lars Olsson i Aftonbladet. Enligt traditionell svensk lag är det verkligen mera korrekt att stämma Lars Ohlsson personligen för grovt förtal och vidarebefordran av polislögner. Men här i Sverige får man förtala folk utan att ha bevis.
   Idag studerar jag också Expressens två artiklar från 17 februari. Dessa är också i sin ton klart rubricerade som grovt förtal. Det är fortfarande så att man får vara ”öppen” och grovt förtala i Sveriges största tidning. Ännu har inte justitieministern, Sten Wickbom tagit ton mot den här typen av ”öppenhet”.
   Sveriges västligaste tidning är lika ”duktig”, som Aftonbladet och Expressen, när det gäller att vidarebefordra polisens elaka falsarier. GT har en förtalsartikel 15 januari 1987 och en annan 18 februari, alltså dagen efter Expressens två artiklar. Den 18 februari skriver GT, med dess ansvarige utgivares goda minne följande: ” Enligt vad GT erfar tillhör handskarna den tidigare misstänkte och häktade – och enligt flera poliskällor fortfarande intressanta 33-åringen”. Det tog alltså sju månader för polisen att konstruera en historia om några handskar, som upphittats, veckor efter mordet, i Stockholms city. Polisen och GT måtte jobba väldigt snabbt. Engelsmän skrattar och tyskar utbrister

88.

”Die dummen Schweden”. Alltså dags för stämning av kvällstidningar, som behagar svälja polisens fiktioner.

20 september
Nytt kap.
Fortfarandde skrivs inget ytterligare om polisspåret och walkie-talkie-männen. Inget hörs om Skandia-mannen, som jobbade över under mordkvällen och blev vittne till mördarens steg i riktning mot trapporna. Som redan bekant är, nonchalerades skandiamannens vittnesmål redan minuterna efter mordet. Han fick som bekant ringa upp polisen dagen efter och påpeka det inkorrekta i polismännens behandling av honom. Mordplatsen spärrades inte av. Holmér såg till att fru Palme bara blev kontaktad av honom själv, p.g.a. hänsyn till den sörjande fru Palme. När sedan läkarexperten vill förhöra fru Palme med hjälp av hypnos sätter Hans Holmér stopp för det också. Frågan kommer naturligt: är polisen rädd att fru Palme skulle vara i stånd att avslöja detaljer om mördaren, genom läkarens hypnosbehandling?
   Stockholms centrum är så öppet och o-avspärrat, att mördaren och hans gäng kan lugnt gå tillbaka in och hämta sin termos med varm choklad. Ja, om de kom ihåg att ta med termosen.
   19 september. Ingen har ännu förhört misstänkta ur baseballigan eller någon ur Säpo och rikskrim. Säpo hade dock som uppgift att bevaka Palme med familj. Återigen – Säpo är de enda som 100-procentigt vet, att Palmes är obevakade den aktuella kvällen. Mot den speciella bakgrunden bör Säpo-personalen och rikskrim, och baseballigan förhöras, utan vidare spisning. Detta är en synnerligen besvärande tanke, för polis, i ledande ställningen. Polisen har i pressen mestadels accentuerat skrivbordshistorier, det luktar, minst sagt, råtta. Jag besökte Stockholm nyligen och blev förföljd av Ture i rikskrim. Säpo. Han framförde liten blå Volvo med magnetantenn. Tio meter från Ture ropade jag genom mitt öppna fönster, att han måste sluta leka. Hans bilfönster var stängt och han vände bort blicken, suspekt, typiskt för folk som bär falsk misstanke. Ture har bevisligen ingen faktiskt anledning att tillsammans med kollegor förfölja mig, runt i Stockholm. Han ska stämmas på grund av hans fula uppträdande. Vad ska mina vänner säga när de ser polis förfölja mig? Givetvis blir de rädda och vill helst säga upp bekantskapen eller vänskapsrelationen med mig. Lyckligtvis råkar jag, förstås, känna folk med starkt psyke, som inte låter sig skrämmas av män som Ture. Turligt nog, är jag också svår att skrämma – emellertid kan inte Ture känna till min starka känsla av trygghet.
   28 oktober. Jag frågar mig själv, återigen, och med samma nyfikenhet, finns det fler falska vittnesmål mot mig? Vilka är de? Det är med stor sannolikhet någon mer, ur mina telefonböcker, vilka avslöjar åtskilligt. Bl.a. kan jag med lätthet, observera personer, som inte längre är benägna att svara på diverse vänliga tilltal. Av försvarliga själ, får jag ej avslöja de personer som kan tänkas ha givit fel information (om mig) till polisen. Det är också lätt att skriva förhörsprotokoll så det passar ens eget godtycke, vilket jag tidigare berört. Beträffande den person som nära en vecka före mordet, gav information till polisen (om mig) meddelar jag på detta sätt följande:
   Personen ifråga, är tillförlitlig och mycket väl känd av mig sedan jag gjorde, för länge sedan, en ambitiös karaktärsbedömning av vederbörande. Till detta kommer vederbörandes mycket uppriktiga och samvetskänslig efter-information till mig. Vederbörande var synnerligen berörd av polisens attityd till mig. Gråten satt i halsen. Personen var uppriktigt skakad. Kontakten med polisen kommer, otvivelaktigt, sätta outplånliga spår i den här människans själsliv. Den vederbörande är en mycket snäll och godvillig människa, som bara vill önska mig och min familj allt gott.
29 oktober. Inget vittne kan ännu känna igen någon mördare eller medhjälp på de två

89.

fantombilderna. De är uppenbarligen fantombilder i ordets rätta bemärkelse... Det är skälet till att dessa bilder inte längre visas upp i pressen eller i TV.
31 oktober, ”87. Världens snurrigaste brottsutredning lever vidare. Vem blir nästa syndabock? Ännu sista oktober är ej den ökände nazisten föremål för förhör och vidare utredning. Under tiden mobbas vissa personer för att de inte ska nosa aktivt i suspekta individers antecedentia.
1 november, ”87. Polisen vet fortfarande inte hur Algernon ramlade i tunnelbanan. Inte heller vet polisen hur polisen kunde släppa spionen, Bergling. Polisen vet bara hur kriminalvårdschefen kunde släppa spionen och hans medhjälp ur sikte. Minst sagt egendomligt. Man kan undra om Holmér vet varför han fick FN-jobbet som knarkutredare.  H.H. ger ett märkligt intryck i TV-rutan. Han ser inte särskilt glad ut, med hänsyn det nya fina jobbet. Det är inte lätt, att vara f.d. Säpo-chef. Jan Guillou ställde samma fråga som jag, nämligen:
   ”Varför är det nu ett så fruktansvärt hot… och var finns Holmérs hållhake?” Juristen och
riks-kändisen, Petrén, undrar också han, stillsamt, om en hållhake.?” Det är snart tid för mig och mina superduktiga jurister, Sjöström och Falk, att lagsöka en del, genom domstolsförfarande, den svenska staten (regeringen). Det är, som sagt, inte tillrådligt, att utpeka folk som polisen gjorde, och samtidigt att man kan komma undan ansvar o.s.v. Än idag sysslar polisen med förföljelse, med hjälp av pressen.
   Häromdagen ringde en mindre vetande person och försökte terrorisera. Han frågade efter Olsson i Kristna handels-kammaren. Jag svarade, att du som frågar måste snurra omkring i nattmössan. Han försökte imitera en dialekt, som han inte behärskade. Det var ju synd för honom. Enl. polisens bullshit skulle Kristna handelskammaren vara suspekt och klassas som misstänkt sekt. Uppringaren var ett klart exempel på förföljelse. En kort tid därefter gör två män från rikskrim. entré hemma hos mina kära föräldrar. Deras ursäkt för besöket är spionen Bergling. Jag försäkrade lugnt, att jag inte visste Berglings nuvarande gatuadress. De trodde väl aldrig att jag gömt herr och fru Bergling i någon fiskebod i Kristianopel. Tvärtom, menade jag på, borde vi svenskar ansluta oss till BSF, Bevara Sverige Förrädarfritt. Dock inte föräldrarfritt. Familjens betydelse för samhället kan jag få anledning att ta upp, vid ett annat tillfälle.
  Jag erinrade mig den 29 oktober (för ett par dar sen). Då samtalade jag och en vän om nödvändigheten att bevara Sverige blandat, BSB. Jag sa: - BSB – om jag någonsin skulle tillhöra nån organisation (förutom Svenska missionsförbundet) skulle det vara Bevara Sverige Blandat. Men vi svenskar är skyldiga att grundligt undervisa våra invandrare om Sveriges historia och om Sveriges rötter i den kristna etiken, som har legat till grund för själva samhällsgemenskap, Sverige. Invandrare måste få veta om Sveriges rötter. Invandrare måste få informeras om ex.v. kristen hjälpverksamhet i utlandet. De måste också få en renhårig chans att höra om kristna fakta rörande den s.k. frälsningen. Då behöver man inte vara rädd för främmande religioners inblandning i den svenska nationen. Informationen härvidlag är en enormt fantastisk utmaning för svenska kyrkan och Sveriges frikyrkor.
   Denna dag erinrar jag mig förhörsledaren Wingrens anklagelse mot mig, som gick ut på, att jag skulle ha burit ett hat mot John F. Kennedy. En av förhörsledarens befängda utspel. På ett av mina rum hänger John F. Kennedys fotografier. På detta foto sitter han, respektfullt, på sitt ämbetsrum i Vita huset. Fotot i det här rummet har hängt där sedan 1968. Intill hänger ett foto på en mycket känd sångerska. Däremot har jag aldrig låtit vårda några bilder av Hitler eller Stalin. En ansvarig person på kursverksamheten Stockholm anklagar mig, graverande, för rasism och politisk propaganda. Jag sökte jobb på KV i södra Sverige, men fick nobben. Det var alltså dessutom känt på KV i Stockholm, att jag

90.

hade blivit utpekad som Palmes mördare. KV:s ansvarige måste alltså ses som en person, som förtalade en annan. De som ledde mobben på KV i Stockholm anklagade mig för faschsim. Den mobben visste verkligen inte vad den talade om. Jag vårdar, av mänskliga skäl, inte heller några bilder av Mussolini eller f.d. militärregimen i Argentina. Storbritannien (U.K) fick ju militärregimen på fall. Argentinas f.d. militärjunta fick möta det öde den förtjänade. USA skrev mycket riktigt under på mrs. Thatchers avslutande ord i Falkslandskonflikten. KV i Stockholm med sin neutrala nuna, ska stämmas för grovt förtal. Folk kan väl aldrig tro, att de kan förtala människor, utan att rättsliga följder får definiera etiken i landet Sverige.
   Samma dag träffade jag Hans Cavalli-Björkman, utanför ”Skeppet” i Carlskrona. Han lovade köpa min kommande bok, d.v.s. den här boken, som du nu läser. Han fick veta mitt namn. Han ville veta vad boken handlar om. Jag sa: -Det får du se när den kommer ut. OK, tyckte han. Vi i landet Sverige skulle behöva några fler som han. Vi behöver fler personligheter än politiska och byråkratiska stenansikten.
   På kvällen diskuterade jag reklamfilm plus eventuella tidningsartiklar med journalisten Jan Lennartsson, en naturaliserad och acklimatiserad man, i mina hemtrakter. Lennartsson är, efter vad jag förstått, en god ung man med positiva attityder. Vi behöver fler som han.
   Jag refererade rikskriminalens besök i veckan. Jag berättade för journalisten, Lennartsson, att de två männen från polisen var ute och sökte efter Bergling eller Sandberg. Jag talade om, att jag befarade att rikskriminalen måtte vara hopplöst splittrade i två läger, ett som jagar Bergling och ett annat som jagar Sandberg. I varje fall fick man en god ursäkt att kicka justitieministern, Sten Wickbom, som nu måhända blir ny chef för lantmäteriet i Finspång (eller möjligen Sjöbo). En annan utväg må vara ny ordförande i OK villospår eller OK Palmerumsdiggare. Måhända kan då allas vår Wickbom öppna egen bar eller saloon i någon av klubbarnas samkvämslokaler. F.n borde han erbjudas en position i FN:s Unesco. Hur som helst borde vår länge vördade justitieminister emotse ett oskäligt avgångsvederlag, i storleksordningen två och en halv miljoner kronor. Även ledighetskommittén i Växjö eller Värnamo kunde en man i Wickboms kaliber, en jurist i sina bäst årgångar. Ang. fritiden kan man tänka sig föreslå en kurs i fransk sopptillagningsteknik samt en fortsättningskurs i hur man bäst bör njuta av franska soppor. Gott om fritidsproblem finns det alltså ont om. I fall Wickbom inte tar jobbet i UNESCO kan han alltid bli Hans Holmérs ständige sekreterare i FN. Nog om förre justitians väktares ljusnande framtid, vilken må vara hans. Kanske får Wickboms tre män i Palmerummet också chansen att göra karriär eller byta arbete. Allting kan ordnas, om man bara röstar på rätt parti.  Den visdomen hade 88:an lärt sig, från grunden, alltså före 1970. Jaa, det är en hel del man får lära sig inan ögonen ramlar ur. På tal om 88:an, så var jag nära att få nöjet att träffa honom för någon månad sedan. Det var möjligen en del av hans polare som försökte hindra mig att samtala med 88:an. Jag bestämde mig, i det läget, att inte ta besväret köra omvägen förbi Solna och Stockholms centrum, igen.
   Idag är Palmeutredningen på samma resultatsnivå som 1 mars 1986. Skillnaden är den, att ännu en person tagit på sig mordet. Personen var så intelligent, att han kunde flyktvägen. Det är en ren skandal, att en presumtiv kan flyktvägen, in i detalj.
   Nu är det 1 november 1987 och polisspåret och den ökände nazisten är alltjämt o-utredda. TV-mannen herr Krantz vittnesmål är inte längre föremål för vidare brottsutredning. 33-åringen är inte avskriven, enligt mer eller mindre in-officiella poliskällor och enligt GT för några dagar sedan.  GT fortsatte således att spy galla över oss. Polisspåret är enligt pressen redan avskrivet. I varje fall  skrivs

91.

det inte speciellt mycket om polisspåret längre. Det luktar mutor. Det finns kanske människor som kan berätta om mutor. Åklagare förs ständigt bakom ljuset och kan därför inte fatta rätt beslut. Jag tror emellertid, att berörda åklagare kommer inte att skrämmas av påtryckningarna, i en snar framtid. De kommer i stället att sjunga ut. Det mår man bättre av. Alla behöver vi lätta på vårt samvete då och då. Jag hoppas att kurden Ahmet får sin sak prövad i Europadomstolen samt i den inter-nationella domstolen. Åtskilliga höjdare kommer naturligtvis att försöka bortförklara uppenbara fakta. Klart, är, återigen, gott om skumrask finns det gott om. Jag bör snart blåsa i trumpeterna. Falskspelarna som ljugit om mig måste avslöjas, förr snarare än senare.  Jag är förvisso ingen hård människa, men jag är stark. Jag är också trygg, trots den uppenbara förföljelsen mot mig.

2 november 1987
Nytt kapitel.
Jag tänker tillbaka på mina planer om barnhemshjälp till Brasilien. Den här hjälpen ska karaktäriseras av good-will. Det tog mindre än 45 minuter att samla in drygt 700 kronor, i min hemby. Jag hoppas att kunna samarbeta med svenska och utländska relief-organisationer, ex.v. Kratz och World relief med säte utanför Chicago, Illinois. Under det att jag intog plättor med sylt hos mormor, 94, berättade jag sensationellt för henne, om min intention att starta välgörenhet i Brasilien. Mormor var helt till sig. Välsignelse uttalades över min hjälpidé. Mormor knäppte stilla sina trötta händer. Hon tog ton. Hon har vacker röst. ”Herrens nåd är var morgon ny”, sjöng mormor. Det var 1907 hon började med sånggruppen i Vallby missionskyrka i Blekinge. Det var också där, som hon stämde in i ” Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimssång, genom de fagra riken på jorden, går vi till paradis med sång.” Det är just såna sånger, som inspirerat mormor till mission eller hjälp till människor i nöd, nära och fjärran. Morfar var heller inte ovillig att hjälpa henne att hjälpa. Han brukade höra mormor brista ut i jubel, i glädje över sin tro, som hon gavs uppe i den åttakantiga kyrkan på Vallby backe. Kanske får det bli ett barn till att ta omsorg om, tänker mormor halvhögt när hon slutar sjunga. Kanske blir det då ett barn, långt borta i fjärran, tänker jag.
   När jag var ett litet barn, minns jag, att min kära mormor, brukade lära oss småungar, att älska vår nästa, oavsett ras eller hudfärg.
(22) cont.

Nytt kapitel. Mormor lärde…
Mormor lärde oss godhet då hon sjöng om lilla svarta Sara för oss. En annan sång, mormor sjöng med oss, var ”Röd och gul och vit och svart gör detsamma, har han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord.” Det gav mig en längtan att vilja undsätta människor i nöd. Besök av människor med tro och hjärta gav mig ytterligare prov på självutgivande missionskärlek, riktad till folk i Afrika och Indien och Japan. Dessa besökare i vårt hem brann av en längtan att göra väl i mycket praktisk mening. De ville ingenting hellre än att lätta bördor och läka sår. Dessa entusiastiska glädjemänniskor gav uttryck åt en god vilja, good will, istället för elak vilja, illvilja. Mången baktalare har ägnat sig åt att förvränga dessa välgörares vittnesbörd. Låt vildarna leva i fred har många illvilliga utropat. Låt naturfolken leva med sina andar, har okulturens förespråkare ofta krävt, i okunnighet. Därmed ville man döma ut kristen mission på flera områden i världen. Antropologer, etnologer och andra sändes ut för att dokumentera verkligheten. Inte sällan förvrängdes verkligheten bland djunglernas folk av dessa välutbildade experter, som ibland också syntes vara välutbildade Guds-förnekare. Dr. Albert Schweitzer hade inte alltid milda ord om dessa professionella baktalare, som enligt denne storman

92.

brast i respekt för sanningen och livet.
   Män som gjorde intryck på mig under barnaåren var bland andra Nkonko Hilaire, Gustav Landmér, Alexander Ferrari, Aron Anderson (som bad för min far, så han blev fri från ett plågsamt bråck), Bertil Paulsson och några till. Jag hade den underbara förmånen att få träffa alla dessa uppräknade. Deras andliga styrka imponerade på mig, för jag kände mycket tidigt att de hade något alldeles utöver det vanliga, i andlig bemärkelse. P.T.O. Här kunde man tala om charisma i ordets rätta bemärkelse. Deras tal rörde vid hjärterötterna på mig, när man hörde och såg dem tala, kunde man förstå att de talade av äkta övertygelse. Den Gud, som sa sitt varde ljus och det var ljus, hade rört vid dem och personligen tilltalat dem. Drivna av kärlek gick de omkring och gjorde väl och gav hjälp och tröst åt tusentals människor, som levde i oro och ofrid. En del av de människorna talade vitt och brett om fred och frid, men saknade frid i sitt inre. De längtade efter frid och fred, men ägde den ännu inte. En del lät sig inte röras i hjärtat när Gud genom dessa stormän talade, till dem. Deras samvete lät sig inte lättas. De gick bort och tog till sig politik och sent påhittad ideologi, som sedan förblindade dem med sina surrogat. De gick vilse som får utan någon herde. Alltså ville de inte höra tals om någon Gud. De ville inte bli hjälpta ur sin förvillelse. Deras andliga livsrum förmörkades och de vart till slut olyckliga med sin politik och slugt uttänkta ideologier.
   Dessa var de män med tro, som försynen eller den goda viljan lät sända till oss för att väcka vårt slumrande samvete. Nu kommer en tid med med en ny glasnost, som ger landet Sverige en definitiv uppryckning och minskar illviljans och baktalarens chanser att föra svensken bakom ljuset. Vissa av massmedias representanter är ibland omedvetna om att de bidrar till att sprida lögner om folk. De är förda bakom ljuset. I mitt fall förde polisen via ”Palmerummet” massmediafolket bakom ljuset. De trodde, att de företrädde en slags öppen glaznost. I själva verket gick man polisens ärenden. Detta bör ses som något extremt horribelt och fullständigt irrespektabelt.

Nytt kap.
”Rättvisan kommer till slut att segra”
För mitt exempel bör anföras, att samtliga s.k. indicier mot mig var polisens egen fiction. Jag blev aldrig rädd för polisens indiciefiktioner.  För jag tröstade på kung Davids ord: ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad”. Kung David skrev också: ”Nej, rättfärdighet ska åter gälla i rätten, och alla rättsinniga hålla sig därtill.” Han fortsatte: ”Om Herren icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta”. Vidare tänkte kungen: ”Kan fördärvets domarsäte ha någon gemenskap med dig, det säte, där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?
   När jag satt i min cell i Stockholm, Sverige, oskyldigt misstänkt och oskyldigt fördömd och oskyldigt anhållen och utpekad, oskyldigt, inför hela Sverige och hela världen, tänkte jag på kung Davids ord, där han säger:
   ”Saliga är de mänskor, som i dig har sin styrka, de vilkas håg står till dina vägar.
När de vandrar genom Tåredalen, göra de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.
   De gå så från kraft till kraft……o.s.v.
   Boris Pasternak sa: ”Att leva ett liv är inte att vandra över ett öppet fält. Det är livets villkor att också komma till Tåredalen. Jag kom också dit. Och välsignelsen förtar kraften av den förbannelse som plågat mig sen polisen tog mig som syndabock i Palmeutredningen. Mitt namn stötts och blöts ännu den 24 maj i mass-media.
   Fortfarande idag 1987 kräver jag att få träffa utredningsledaren, H. Holmér i enrum, mellan 4 ögon.

93.

Fortfrarande kräver jag, att få förmånen att möta fru Lisbet Palme och hennes söner. Tillika begär jag att resten av Palmerummets män möter mig, var och en för sig. Detta inkluderar även Tommy Lindström. Utöver dem vill jag ta ett allvarligt samtal med förre förhörsledaren, Börje Wingren samt minst 4 av kriminalinspektörerna kring honom plus en kommissarie plus de ”avhoppade” polismännen. Vidare måste jag få träffa Sveriges statsminister, Ingvar C. Alla kräver jag att få träffa i enrum, mellan 4 ögon. Är någon enögd blir det således mellan 3.
   Förutom dessa ovan nämnda myndighetspersoner kontaktar jag också Skandia-mannen, ett av de essentiella vittnena till det råbarkade mordet på Olof. Den unga kvinnan från Norrland önskar jag likaledes samtala med. Så hjälpe mig Gud, vår Herre. Under tiden checkar jag av mina bekantas vittnesmål. Jag har en stor och underbar Gud, underbar i råd. Sverige väntar på att bli upprättat till en sann demokrati, i vilken polisen måste rätta sig enligt väst-demokratiernas juridik. Själv bör jag nu tillsammans med landet Sveriges ledande advokater förbereda process mot polisen eller svenska staten samt i Europadomstolen belysa svenskt polisiärt arbete och svensk justitia. Detta är av nöden tvunget. Vi har icke råd att låta Sverige demoraliseras ytterligare och därmed försvagas på alla fronter. Låt vara att ifrågasättandet av svensk polis och svenskt rättsväsende blir smärtsamt för de som går i bräschen för juridisk slapphänthet. För de övriga är det endast en restauration av svensk rättvisa, d.v.s. fullt tillbörligt, för de rättsinninga i landet. Vi väntar på en ny frisk vår med verklig glaznost, inte fiktiv sådan. Nu gäller det ditt liv och hälsa, Sverige.
   Kvällsposten skriver idag om politisk polismakt.  Jag referar inlägget av Andres Küng. Jag antar inte att flertalet stockholmare och göteborgare läser Kvällsposten, knappast sundsvallsborna heller.
   Jo, för några dar sen fick en välkänd kritiker brev från Palmeutredarna. Han kallades in till förhör. Förhörsledaren skötte sig korrekt. När han anlände till Kungsholmes polishus stod journalisterna utanför och väntade. Küng frågar i artikeln, om enskilda poliser bör tillåtas läcka såna här uppgifter till massmedier. Som vanligt kan vi konstatera att polisen i Palmeutredningen mutas av representanter från massmeida. En tusenlapp här och där räcker till att köpa en ny kavaj eller ett par nya skor.
   Andres Küng, den ovanligt duktige journalisten, konstaterar, i samma inlägg, att 4 personer utpekades nyligen som misstänkta. Det var Dalaupprorets båda ledare och 4 oktoberkommitténs lokala företrädare. Küng undrar slutligen, vart Sverige är på väg, när människor utpekas offentligt som presumtiva mördare, p.g.a. deras protester mot kollektiva löntagare. Man kan också  bli misstänkt, för att man vill ha en tusenlapp mer i månadslön. Klart är, att vi som vet hur man tänker på egen hand (och inte i flock), vill inte ha en sån här korrumperad polis.
10 nov. ”87.
   Ännu gör polisen sig skyldig till ärekränkning och låter meddela i TV, att 33-åringen fortfarande är misstänkt. Holmérs fantasier om mig lever vidare. Det är vidrigt. Nyligen meddelades, att polisen kunde gripa mördaren direkt. Men varför pratar polisen? Varför inte göra, istället för att bara prata och misstänka genom att namngiva grupper och personer. Detta kallas desinformation.

   P.T.O. Summa Summarum… till min hembygd.
När jag kom hem till min hembygd stod en tant utanför ICA. När jag hade gått in i ICA, sa tanten: ”Där var Palmes mördare”.
1. Ingresso.
Tidigt på morgonen, en och en halv vecka efter mordet på statsminister Palme, väcks jag av polisen.

94.

Polismännen, som träder in över min tröskel, ger inget intryck av att de ser mig som en av Europas farligaste mördare. De var således inte överdrivet nervösa då de drog in i min lilla etta. Nån frukost tilläts jag inte inta innan den andra dagens förhör började. Där fanns en känsla djävulskap i luften då de kom och hälsade denna andra gång. Jag förstod genast att något stod inte rätt till på Kungsholmens poliskomplex. En känsla av skumrask gjorde sig påmind. Jag började misstänka polisen redan senare på eftermiddagen. När jag första gången togs in på förhör, på lördagen mer än en vecka efter det förskräckliga mordet, förstod jag inte, att polisen ville ha mig som syndabock. Jag skämtade (min vana trogen) med Jan Svelin och Dick Lönnblad och Örjan Norlin och andra på ”korridoren”. Det var mer som att umgås med gamla halvhärdade gymnasistkamrater från förr. När jag andra gången togs in till polishuset hade förhörsledaren, Börje Wingren, konsoliderat sig och antog en något hårdare och självsäkrare attityd. En knapp vecka därefter var hans självsäkerhet borta, vad beträffar 33-åringen som syndabock. Redan innan söndagen, gjorde jag klart för Holmérs förhörsledare, att han och Holmér och vissa andra tänkte använda mig som syndabock i den här utredningen. Jag sa också ifrån, att några ur polisen var säkert insyltade i Holmérs utredning. Jag menade att sådana polismän var samma andas barn. Det kommenterades inte på något hörbart sätt. Innan jag togs in och blev anhållen, berättade jag för mina elever, att jag förhörts lördagen innan angående Palme-mordet. Jag sa att det var symtomatiskt att man nu grep i luften. Det konfirmerade bara vad jag sedan länge trodde om polisen. Jag var också medveten om, att det är möjligt att spärra in folk på o-sanna indicier. Det har hänt förr, så varför inte nu? Detta låg jag och tänkte på en hel del i cellen på Kungsholmen. Under veckan fick jag förstås besök, av ingen mindre än förhörsledaren i cellen. Han menade då, att jag kunde lika gärna erkänna en del saker. Tydligen hade han trott att jag skulle ha ett relativt svagt psyke, som man kunde pressa till att erkänna något som jag inte var skyldig till. Bullshit som att det skulle finnas en massa krutstänk på min jacka, var ett av hans fula sätt att pressa mig och få mig ledsen. Personer som skulle känna mig väldigt väl hade iakttagit mig på Saga, med 100-procentig säkerhet, enligt förhörsledaren, som än en gång försökte pressa mig till att erkänna, att jag såg halva Ekman-filmen på Saga-bion. Jag hävdade bara, att jag mycket väl kommer ihåg filmer, som jag sett, men jag minns aldrig filmer, som jag aldrig sett. Det är inte särskilt onaturligt att ha ett sådant minne, kan jag tänka.
   Föhören gick ut på att ofta och mycket penetrera sådant som jag ovan nämnt. En annan påtryckning var s.k. nyckelvittnet, negern från Benin. Negern, som säkert önskade få tipspengar (läs: mutpengar), visade sig senare vara helt oduglig som polisens vittne. I det här läget, hade jag rätt att få höra de tre flickornas exakt återgivna vittnesmål. Det fick jag givetvis inte. Jag misstänkte på ett mycket tidigt stadium, att flickornas vittnesmål kan ha förvanskats, efter att flickorna lämnat en s.k. tendensiös beskrivning av vårt möte på Café Mon Cheri. Denna slutsats drog jag logiskt, efter att ha hört förhörsledarens redogörelse av en annan persons vittnesmål, som gjorde gällande, att jag skulle ha sagt på telefonen till vederbörande: Blod ska flyta på Stockholms gator. Detta enligt polisens och tidningarnas skrivning. Uttrycket var ju, självfallet, utan minsta tvekan, förvanskat och tagit ur dess sammanhang. Meningen var, sanningsenligt, att blod brukar flyta på gatorna i huvudstäder som invaderas, ex. Etiopien, Addis Abbeba, Afghanistan, Kabul, Chile, Santiago etc. etc. Vid sådana farliga incidenter kapas huvudena på det landets ledare, som då intas. Detta skulle också (om man inte tänker barnsligt) kunna hända i Sverige och Stockholm, i händelse av en krigssituation. Det är givetvis en tanke, som man oftast vill förtränga, även om man vet, att fred och perestrojka, utan frihet, är

95.

inte särskilt mycket värt för människorna, här i väst-Europa.
   Alltså: Genom att förvränga och rationalisera meningar, som jag sagt, kunde polisen och Holmér, tvärsäkert, sprida rykten om mig och säga (utan att veta) i TV, inför hela världen, att han ljuger o.s.v. Förhören kan betecknas som skickligt manipulerade med mina och polisvittnenas meningar. Jag känner igen taktiken från diktaturländer jag besökt. Allt kan sammanfattas med desinformation.
Förhören
Slutligen: Det är väldigt många som velat ställa frågor om hur förhören hos polisen gick till. Kontentan av förhören är en tämligen enahanda serie med frågor som egentligen inte leder fram till något som helst resultat, som skulle kunna baseras på bevisföring. Förhöret på lördagen, drygt en vecka efter mordet, kunde omöjligtvis vara skäl till anhållandet en halv vecka senare. Förhörsledaren uppvisar från början en total brist på personomdöme. Han ställer hela tiden frågor, som om han bestämt sig för att jag absolut uppehöll mig på någon av de aktuella biolokalerna. Därför upprepas samma fråga med jämna mellanrum. Förh.led. vill helt enkelt att jag ska erkänna att jag varit på Saga eller Grand. Hans taktik går ut på att göra mig osäker på vilken film jag kan tänkas ha sett den kvällen den 28 februari. Eftersom jag förmodligen sett dussintalet filmer dagarna före den 28 runt den 28:e kan jag omöjligt säga exakt vad jag såg i filmväg just den aktuella kvällen. Kvällen innan skulle jag träffa en kompis på Röda korset. Vi skulle diskutera möjligheterna att hjälpa en flykting att få in dennes syster till Sverige. Kompisen på R.K. hade, enl. polisen, sagt att jag skulle ha varit nervös vid det aktuella mötet uppe på R.K. Också det vittnesmålet användes i förhören för att trycka ner mig och göra mig osäker. Om jag för kompisen på R.K. verkat nervös, kan det förstås bero på att jag hade en tid att passa och därför verkade lite stressad. Försöksledaren försökte mestadels trycka på snart sagt vad som helst som kunde få mig att deppa. Enl. honom var det alltså t.ex. helt otvetydigt jag måste ha haft med något vapen att skaffa. Han tryckte hårt på att jag borde erkänna att jag hade handskats med vapen den senste tiden. Som övertaln.taktik användes det lögnaktiga snacket om mycket tydliga krutstänk på jackan. Jag borde dessutom erkänna snabbare, just därför att världens mest framstående experter hade konstaterat att ovan nämnda krustänk... meningen avslutas inte… Nästa påtagliga övertaln. taktik gick ut på att släktingar och mycket nära bekanta hade sett mig på Saga den aktuella kvällen. Det var givetvis bara en lögn som hjälpte polisen att hålla ihop Holmérs s.k. pussel. Det gällde alltså för polisen att anpassa fiktiva fakta om mig till polisens syn på mordet. När sedan förh.led. kommer upp i cellen och försöker pressa mig att säga något som han hoppas kan gagna honom i den fortsatta utredningen, blir jag starkt misstänksam på vad polisen egentligen sysslar med. Det ger mig enorm psykisk styrka att stå emot den hårda pressen. Erkänn nu, att du befann dig på Saga den här kvällen! tjatade förh.ledare Wingren så fort han kom upp till mig i cellen, på det ökända kronobergshäktet. Cellen är helt steril. Persiennerna är nästan helt dragna. Jag kan alltså inte se solen här innifrån. I dörren finns ett titthål, som kan öppnas och stängas. Här tillbringar jag 12 timmar dygnet. Ingen tillgång till tidningar eller radio eller ens musikkasetter. Får inte prata med min mor eller far. Är helt avskuren från omvärlden. Förhörsledare Wingren försöker få mig ledsen och deppad en gång till. Han ljuger och påstår, att personer med mycket nära relation till mig har sett mig på Saga-biografen. Därför menar förhörsled. Wingren att jag lika gärna kan erkänna. Min advokat finns självfallet inte med här upp i cellen. Jag uppfattar försledarens besök i cellen som ren skamlighet. Förhörsledaren uppför sig klart ojuste. Förhören fortsätter dagen efter, i samma spår.
   Negern eller polisens s.k. nyckelvittne var en annan idiotgrej, som polisen med Holmér och Wingren i spetsen, hade funnit upp. Negern var helt till hundra procent säker på att han sett mig på

96.

Döbelnsgatan, den aktuella mordkvällen. Upprepade gånger försökte förh.led. få mig att erkänna att jag den aktuella kvällen uppehållit mig på Döbelnsgatan och försökt få lift med negern. Att jag sedan skulle ha sprungit in mellan gravstenarna på Johannes kyrkogård fick mig att skratta åt negerns och förhörsled. vilda fantasi.  Detta påstående förstärkte också min allt starkare misstänksamhet mot polisens känsla för det som är juste. Jag genmälde, i stort sett, att polisen borde ha försökt hitta ett vittne med betydligt bättre synskärpa. Eller också måste negern ha drömt om den här avskyvärda kvällen, föreslog jag.
   Förhören fortskred enl. polisens planering. För varje dag som gick tedde sig polisens mödor mindre och mindre trovärdiga. Jag kände mig mer och mer som en syndabock, som polisen i förväg hade plockat för att göra saker lättare för sig.
   Men hur kunde förhören få fortsätta när förh.ledaren gett order om visning av mig på bild strax innan konfrontationen? Jag kunde av förståeliga skäl, inte längre ta polisen på allvar. På ren intuition förstod jag att något inte stod rätt till. Jag hade blivit offrad p.g.a. polisens slarv i spaningarna och hysteriska vittnen som polisen manipulerat och sedan re-konstruerat vittnesprotokoll i tendensiös riktning. Holmérs pussel var fullständigt söndersågat. Holmérs ”fiskebåt” hade strandat likt en en rysk u-båt. Alla hans ljus hade blivit släckta forever. Alla hans syndabockar hade blivit upplysta om polisens uppenbara dagdrömeri. Polisen kan väl ändå inte vara så o-intelligent att den ännu idag skulle försöka bortförklara de fula grepp den tog på mig under åren 1986 och 1987.
   När förhören började tryta, var jag heligt vred. Det är jag fortfarande den 21 november 1987. Dock behöver jag inte vara rädd, eftersom jag är lika oskyldig till brottet som det barn som föddes den dag statsministern föll offer för en dåraktig mördares skott. Jag går i påtvingad landsflykt (exil) till polisen och regeringen upprättat mig. Förhoppningsvis sker upprättelsen innan nästkommane val. Det bör man i alla fall anta.
   Det jag nu gläder mig över, är det faktum, att jag skulle sova gott, varje natt, i cellen, på Kungsholmen. Att förhörsledaren gav ett närmast utmattat intryck den eftermiddag jag släpptes fri, är också ett glädjande synintryck, som etsat sig fast i mitt minne. Redan då var förhörsledaren medveten om att hans och Holmérs första slag var, i grunden, förlorat.
   Jag ringde några vänner från förhörsledarens rum. Jag borde ha bett honom att lämna rummet, men jag bjöd, generöst, på det förlösande telefonsamtalet. Min poliseskort tog mig efter några glädjerusande minuter, i hundra kilometers fart genom trafikljusen, ovanför polisens tunnel, ut i friheten. I ilfart anlände vi till en känd stad, nära västkusten, där jag fick övernatta hos mina kära vänner. De var mycket chockade då de insåg, att det var jag som varit polisens syndabock. Sedan tillbringade jag följande månad i Småland, Halland och Norge och Dalsland. ”Hemma” i den lilla byn var det upprors-stämning. Folk var uppjagade och hysteriska och kunde inte fatta att jag skulle vara Palmes mördare, enl. människor jag känner.
  ”Nära dej” hade aldrig tidigare sålt så många kvällstidningar, i sin jourbutik.  Ägaren tackade mig för, att jag hade satt den lilla byns namn på världskartan.  Blommor och besök blev alltmer vanliga i mitt kära föräldrarhem.
   Radio- och TV-folk ringde fortfarande från Australien, Canada, Nya Zealand, Västtyskland, Storbritannien. Rena upphetsningen. Jag hade hamnat i hetluften. En jättetidning ringde från Västtyskland. Henning Sjöström ringde mig varenda dag i flera veckor. Gunnar Falk fick upp till halsen med nya uppdrag, men ringde första månaden, minst en gång, i veckan.

97.

   Men:
   Än idag prata folk bakom ryggen på mig, när jag uppehåller mig i Carlskrona. Vet du vem du pratar med, viskas det till mina bekanta i stan. Ser du, att Palmemördaren is back in town again, pratas det. Jag är uppriktigt trött på allt bull-shit, som snackas bakom min rygg, några provocerar med idiotsnack. Det hände så sent som oktober, ”87. Jag är fruktansvärt trött på allt skitsnack. Dock visar inte alla disrespekt. Många beter sig, i stort sett som vanligt. Det gläder mig. Men nu väntar Sydamerika. Där måste jag börja om allt från början. Ny utbildning och karriär är det enda möjliga nu. Skammen fortfar att skölja över mitt hemland Sverige.
   Concl.
   Om svenska regingen hade kickat Hans Holmér innan sommaren -86, hade Sverige haft råd att aids-testa hela svenska folket plus alla utlänningar boende i Sverige. Holmér och de fyras gäng överskred inte bara sitt konto, utan också sina befogenheter. Adolf Hitler utnämnde sig själv till Reichkanzler 1933, Josef Stalin tog egenmäktigt över rodret i Sovjet och lät miljoner dö, utan samvete.
   Om ni nu har någon tid kvar idag, bör ni se John Belushi och Dan Aykroyd och Aretha Franklin i filmen ”Blues Brothers”.
   Jag ropar efter frihet för svensken och invandrare. Ordet är frihet.
   ”I´ll ring in the morning, I´ll ring in the night. I´ll ring the bells och freedom for this nation”.
   Gör bättring och omvänd er och låt inte Europadomstolen få chans att fortsättningsvis ge dåliga betyg åt Sverige.