I en ny "Palmebok" på engelska men skriven av en svensk , Jan Bondeson, bosatt och verksam i Wales, lanserar han teorin att Sveriges statsminister och FN:s fredsmäklare i kriget Iran-Irak, Olof Palme, mördades då han hotade med att avslöja mutorna som förekom i Bofors vapenförsäljning till Iran.

I "Blood on the snow - The killing of Olof Palme" sågar Bondeson i princip alla förekommande mordteorier som lanserats av mordutredare och privatspanare under de drygt 19 år som gått sedan Olof Palme sköts ner i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986.

Bondeson är mycket påläst. Han gör det bra och i flera fall övertygande. I första hand kan man säga att detta är en utomordentligt bra sammanställning för engelskspråkiga läsare av det mesta som skett under mordutredningens gång. Men man märker att han redan i sitt forskningsarbete städar upp i röran för att slutligen kunna lansera sin egen teori om varför Olof Palme mördades, alltså motivet, och hur det gick till. Nästan också vem som avlossade de två skotten mot makarna Palme.

Och det är här Bondeson kommer snett. I likhet med många andra som skrivit böcker om mordet på Olof Palme och har en "lösning" på mordgåtan styr han materialet så att viktig information som pekar åt ett annat håll utelämnas därför att den skulle få mordteorin att vackla.

Jag ska ta det från början. Jan Bondeson är lärare vid Cardiff University, Wales. Han har skrivit flera böcker baserade på forskning inom skilda områden, bl a: The Two-headed Boy, and other Medical Marvels; The London Monster, The True Stories behind Famous Historical Mysteries.

Här några punkter där Bondeson tar ställning i Palmemordet:

LISBET PALME. Han radar tydligt upp de vittnen som beskriver Lisbet Palme direkt efter skotten som hysterisk, svårt chockad och praktiskt taget omöjlig att kommunicera med vilket visar att hennes uppgifter om mördaren - i Lisbets fall Christer Pettersson - saknar all trovärdighet.

CHRISTER PETTERSSON. En förkrossande mängd mordplatsvittnen ger ett signalement på mördarens klädsel som helt enkelt utesluter Pettersson ( tio av tolv). Bondeson klargör också från rättegångarna - då Pettersson dömdes till livstids fängelse av tingsrätten men friades av hovrätten - att Petterssons försvarare advokat Arne Liljeros inte förmått att presentera de vittnen som talade för Petterssons oskuld. Liljeros fick "god hjälp" av åklagarsidan som uteslöt vittnen som inte passade in i Pettersson-bilden. Bondeson ger också vittnespsykologen Astrid Holgersson rätt i bedömningen att Lisbet Palme sett vittnet Anders Björkman (ca sex meter bakom makarna Palme) och i hennes förvirrade tillstånd tror sig ha varit öga mot öga med mördaren; att hon inte sett något ansikte men efter hand med hjälp av media och annan information format ett sådant som till slut stämde in på Pettersson.

VICTOR GUNNARSSON, DEN S K 33-ÅRINGEN. Bondesson utesluter även honom som tänkbar gärningsman. Men här har inte författaren så mycket på fötterna då allt material är hemligstämplat och han tvingas hämta uppgifter från bröderna Kari och Pertti Poutianien och deras bok Inuti labyrinten. Där finns ett kapitel om Gunnarsson och hans förhörsledare Börje Wingren som inte är annat än grovt förtal mot Wingren. Uppgifterna härstammar från chefsåklagaren K G Svensson, den förste förundersökningsledaren, när denne försökte rädda ansiktet efter en serie misstag i Palmeutredningens inledning. Hittills har tidningarna Arbetarbladet och Aftonbladet dömts för förtal mot Wingren.
Inte heller Bondesson anser det nödvändigt att komma med ett enda citat ur Wingrens bok Han sköt Olof Palme där denne motbevisar beskyllningarna och där graverande indicier mot Gunnarsson läggs fram. Han ansluter sig därmed till de i Poutianiens led som anser att boken är ett hopkok av Wingren för att dölja de felaktigheter han beskyllts för och ta någon sorts revansch.
Sanningen är den att en journalist med 40 års erfarenhet skrev boken, nämligen undertecknad. Jag gick igenom det hemligstämplade materialet under ett års tid med Wingren. Han har inte haft en chans och inte heller haft avsikten att använda boken som någon sorts partsinlaga för eget försvar. Här talar fakta för sig själv. Jag har ytterst varsamt redigerat förhören med Gunnarsson och samtliga vittnesprotokoll. Jag har intervjuat Gunnarssons försvarare Gunnar Falk om hur förhören genomfördes. Han ger Wingren fullt godkänt och anser att denne skött sitt jobb professionellt. Det strider helt mot de citat Bondesson och andra hämtat ur Gunnarssons fullständigt motsägelsefulla intervjubok Jag och Palmemordet - där han (1988) på ett uppseendeväckande sätt ändrar uppgifter som han lämnade vid förhören (1986) och vräker ur sig otidigheter som Wingren skulle ha kastat fram under förhören men som inte finns i de bandinspelade protokollen eller som vidimerats av Gunnar Falk.
Jag har lagt ut hela boken på Leopold Report www.leopoldreport.com/skotOP.html då den baseras på ett av PU hemligstämplat material - dokument som annars skulle förtigas för allmänheten. Vi har under åren fått mycket stark respons på det material som presenteras, inte minst från jurister. Man anser det fullkomligt ofattbart att Gunnarsson inte ställdes inför en häktningsdomstol då detta kunde ha blivit en öppning i jakten på Olof Palmes mördare. Om Gunnarsson - som vid två tillfällen i "exil" i USA erkänt att han mördade Olof Palme innan han själv avrättades - inte var gärningsmannen så var han klart involverad i komplotten. Det är min absoluta uppfattning, och den delades i ett tidigt skede bl a av förre chefsåklagaren Anders Helin och dåvarande mordkommissionens chef Arne Irvell. Just därför, Jan Bondesson, att han var en sådan "blabbermouth" - en lämplig "scapegoat" om inte annat.
Här vill jag bara påpeka att Victor Gunnnarsson INTE hade något alibi i juridisk mening som media slentrianmässigt påstår varefter man avför honom. Liksom Bondesson gör. Läs mer om detta och indicierna mot Gunnarsson på Leopold Report. Jag rekommenderar också Jan Bondesson att läsa kapitel 19 om "negern", vittnet som pekade ut Gunnarsson såsom varande den person som försökt få lift med honom efter mordet.

PKK. Kurdspåret var Hans Holmérs spår. Där bland dessa "terrorister" fanns Olof Palmes mördare, enligt Holmér. Den svenska pressen hängde med. Holmér och kurdspåret föll tillsammans. Jan Bondeson skriver: Under sina glansdagar jämfördes hans intellekt med Sherlock Holmes, och hans fårade ansikte med Clint Eastwood; nu föga smickrande som inspektör Clouseau i Rosa Pantern.

DE INTERNATIONELLA SPÅREN. Jan Bondesson är övertygad om att Olof Palme blev mördad på initiativ av mellanhänder i det engelska bolaget A.E. Services som Bofors-chefen Martin Ardbo skrivit ett multimiljonkontrakt med. Motivet skulle alltså vara att Palme om han fick reda på detta skulle stoppa affären.
Han utvecklar ingående sin teori och skapar allt för fritt två högextremistiska "hit men" varav en kände Palme och morddagen ringde honom därför att han hade viktiga dokument som avslöjade Bofors mutor i Indienaffären. Så Palme skulle alltså ha stämt träff med en av dem i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan för att ta emot dessa dokument. Där tangerar Jan Bondesson några av de snurrigaste teorierna om hur mordet gick till och ansluter sig till det s k mötesscenariot. Dessutom: alla Palmes telefonsamtal på samtliga tänkbara telefoner morddagen har kartlagts. Där stupar Bondessons nyckel till hur mordet arrangerades.

Jag säger nej och åter nej. Vi som kände Olof Palme, journalister och politiker, vet att han aldrig skulle ställa upp på något liknande. Och därtill utan livvakter. Han kände hoten från många håll och var definitivt inte dumdristig. Och man kan säga mycket om Lisbet Palmes agerande efter skottlossningen - men hon har alltid bestämt avvisat alla spekulationer om att Olof gick till ett avtalet möte och skulle ha stannat och talat med sin blivande baneman. Antydan att hon skulle ljuga om detta är lika absurd som att det var hon som sköt sin man. Lika svag är teorin att hon skulle ha drabbats av ett fenomen som kallas traumatisk minnesförlust.

Och så det avgörande som krossar mötesscenariot: Lisbet Palme har själv i ett tidigt skede sagt att det var hon som föreslog att de skulle korsa Sveavägen därför att hon ville ta en titt i den indiska butikens skyltfönster!
De enda som tilltalas av detta är de som driver de sjuka teorierna om att hon var inblandad eller t o m skyldig till mordet.

Jag delar Bondessons uppfattning att vapenaffärerna, med anknytning till Bofors illegala verksamhet, finns med i motivbilden. Han känner också starkt för sydafrikaspåret. Det gör jag med.
Men jag är oerhört besviken på Bondesson, med den insikt han har, att han så lättvindigt avfärdar USA:s tänkbara inblandning i attentatet - knappt en halv sida direkt avvisande ägnar han åt detta. Han vill inte se Palmes roll i Iran-Irak-kriget och USA:s vapen- och droghandel med Iran som en tänkbarhet. I kombination med Bofors agerande och uppgifterna om att USA ville utnyttja den legala Bofors-routen. Och Chile nämner han inte ens. Där fanns konkreta försök att eliminera Palme. Flera av dem som stod på Pinochets dödslista mördades. Palme var det enda utländska namnet. Möjligheten att George Bush, vid den tiden vicepresident i USA, agerat genom CIA och systerorganisationerna i Chile och Sydafrika nämns inte i boken.

Liksom svenska chefredaktörer med ackrediterade journalister verksamma i USA inte vågar diskutera USA:s eventuella roll i Palmemordet vet Bondeson att om han gjorde det i bokform skulle hans dagar som lärare på Cardiff University vara räknade.
Så är det, som Olof Palme ofta sa som avslutning på något som han ansåg som självklart.