KAPITEL 10
BOLOGNA (TT-REUTER)
Häktningsorder har nu efter fem år utfärdats mot 16 personer
som misstänks vara inblandade i efterkrigstidens värsta bombattentat
i Europa:
explosionen som dödade 85 människor på Bologna järnvägsstation
1980.
Licio Gelli , den sedan 16 år i Italien efterlyste ledaren för
den illegala
logen P2, anses vara huvudman bakom attentatet tillsammans med terroristen
Stefano Delle Chiaie. Båda uppehåller sig
sannolikt i Latinamerika.
De samarbetade med den chilensk-amerikanske
terroristen Michael Townley, dömd i USA för flera politiska mord.
Townley frigavs villkorligt 1983 som tack för att han samarbetat med
FBI under
förhören.
Då avslöjade han bl a att han fått i uppdrag att mörda
Sveriges statsminister Olof Palme, den ende icke-chilenare som stod på
chilenska säkerhetstjänsten DINA:s dödslista. Vid båda
tillfällena i Madrid 1975 och -76 gick planerna om
intet.
860119-1232
20 JANUARI 1986
WASHINGTON
Den ständigt återkommande huvudvärken och tilltagande
irritationen fick till slut CIA-chefen William Casey att konsultera sin
läkare på uttrycklig order av sin hustru Maggie. Men givetvis
skedde det inte utan svavelosande protester.
Domen var skoningslös, eller hade varit det för vilken annan människa
som helst, men kanske ändå inte förWilliam Casey: hjärntumör.
För en 72-åring var det inte mycket att bråka om, tyckte
Casey, men gav ändå klartecken till behandling med strålning
och medicinering.
Hemma i skrivbordslådan hade han en Smith & Wesson kaliber 44
redo om det skulle bli för plågsamt. Han förbjöd sin
hustru att berätta om eländet för någon enda människa
men hade själv underrättat presidenten om sitt tillstånd
och sagt att blev det för jävligt kunde han ju göra som Ernest
Hemmingway framställde det i To have and have not, och så
hade han citerat:
Somliga sluter sig till Colts eller Smith & Wessons
inhemska traditioner: dessa välkonstruerade redskap som
befriar från sömnlöshet, dövar samvetskval, botar cancer,
räddar från konkurs och spränger fram en utväg ur
outhärdliga positioner genom en tryckning med ena fingret.
De hade båda skrattat gott och Ronald hade med sin underfundiga humor
konstaterat att det åtminstone fanns en i hans administration som
inte behövde frukta något av framtiden.
Det allvarliga sjukdomsbeskedet hade på något sätt gjort
saker och ting litet enklare för Casey. Han var en dödsdömd
som kunde satsa vad han ville, inklusive livet, för att nå sitt
mål. Vad han sedan fick för eftermäle rörde honom inte
i ryggen, åtminstone inte just då eftersom slutet inte var påtagligt
nära. Och som presidenten påpekat, han kunde göra det utan
någon som helst fruktan. Frågan var bara hur många som
skulle hänga med i hans bokstavligt talat mördande tempo.
Nationella säkerhetsrådets chef och presidentens förträfflige
rådgivare Robert McFarlane hade klappat ihop under nyårshelgen.
Han hade förts till Bethesda militärsjukhus i ilfart med svår
andnöd. Den första rapporten Casey fått talade om hjärtinfarkt,
men det visade sig att McFarlane helt enkelt var ihjälstressad.
Ansvaret för hela den komplicerade och riskfyllda vapenhandeln som
vilade på hans axlar lika mycket som på Caseys för att
avlasta presidenten blev för tungt.
"Barkar det åt helvete blir det jag som står där som
syndabock!" hade han sagt vid ett flertal tillfällen. Detta trots
att han ansträngde sig för att lägga över hela lasset
på sin underlydande operatör Oliver North som ju alltid kunde
säga att han bara utfört sina order.
McFarlane var på randen till ett nervöst sammanbrott redan den
5 december då det första utkastet till en presidentpromemoria
om Iran lades fram. I denna fastställdes det att presidenten bl a skulle
godkänna att DCI, CIA-chefen, inte ansågs tvungen att underrätta
kongressen om de pågående aktionerna. I princip innebar det
att hela ansvaret i ett senare skede i alla fall skulle läggas på
presidenten tack vare det skriftiga godkännandet. Och därmed också
på McFarlane. Samtidigt fick William Casey fria händer. Det blev
för mycket för McFarlane som hotade med att omedelbart avgå
om presidenten förmåddes att skriva på.
Robert McFarlane fick sin vilja igenom men man antog att han fått
sig en knäck när han insåg hur nära han varit att lägga
snaran om sin egen hals. Nu skulle han vila upp sig några veckor och
sedan komma igen. Som privatperson, utan något som helst personligt
ansvar för operationen. Det innebar formellt att McFarlane lämnat
posten som chef för NSC. Men på direkt vädjan från
president Reagan hade han lovat att kvarstå i organisationen ännu
en tid. De behövde hans dyrt förvärvade kunskaper i konsten
att umgås med iranierna.
William Casey hade inget att invända mot att amiral John Poindexter
på allvar klev in på arenan och ersatte McFarlane. Snarare tvärt
om trots att Poindexter allmänt ansågs som politiskt korkad.
Poindexter var betydligt tuffare än McFarlane och menade att det här
var en militär operation som inte skulle skötas av civilister.
Han hade dessutom inga betänkligheter när det gällde att
hålla kongressen utanför. Hans militära bakgrund hade också
en välgörande effekt på överstelöjtnant Oliver
Norths agerande nu när denne fick göra honnör igen och som
underställd en amiral blev ett lydigare redskap än han varit under
McFarlanes kommando.
I det läget hade Casey inte råd att förlora sin ställföreträdare
John McMahon som behärskade rutinerna och lyckades övertala honom
att hänga med ett tag till. Och faktiskt hade denne också morskat
upp sig på senare tid. Det var nämligen John McMahon som skulle
utforma den slutliga presidentpromemorian som den föreslogs av Oliver
North. North ansåg att gisslan inte skulle nämnas. Presidenten
skulle skriva under på att vapnen såldes till Iran för
"att etablera en mer moderat regering i Iran och av den erhålla
betydelsefull information som inte kan inhämtas på andra vägar".
John McMahon sparkade bakut. Skulle de börja med halvsanningar var
vägen till avgrunden öppen. Ju mer de försökte dölja
ju svårare skulle de ha att förklara sig när den stunden
kom, menade McMahon. Han fick stöd av Casey.
Det här var den känsligaste av alla promemorior presidenten undertecknat.
Han upphävde ju faktiskt gällande lagar utan kongressens medgivande.
Om man senare fann att han handlat fel var det bara för honom att städa
skrivbordet och flytta ut ur Ovala rummet.
Promemorian skulle i sinom tid underställas kongressen och då
handlade det om att tala klarspråk. William Casey körde över
Oliver North och formulerade själv den betydelsefulla attsatsen: "att
främja frisläppandet av den amerikanska gisslan". Det var
ett motiv som skulle tilltala amerikanerna, i synnerhet om operationen till
slut lyckades.
William Casey hade en klar strategi färdig när det gällde
presidenten och vicepresidenten George Bush som inte bara republikanerna
utan också han själv hade för avsikt att föra fram
som Reagans efterträdare.
Båda skulle officiellt skyddas genom begränsad information. Reagan
kunde vid ett avslöjande säga till kongressen och världen
att en mindre mängd vapen sålts till Iran. Detta för att
påverka Irans framtid till gagn för hela västvärlden
samt för att försöka få loss amerikanska medborgare
som tagits som gisslan. Om andra åtgärder vidtagits hade det
skett bakom hans rygg. Det skulle dessvärre låta som en lögn
även om det inte var det.
Beträffande George Bush skulle denne i detta skede inte bara framstå
som ovetande om planerna utan också saknat information som medfört
att han kunnat påverka utvecklingen. I själva verket skulle han
aktivt medverka i planeringen.
Caseys argument fungerade under alla förhållanden när det
gällde att övertala presidenten att skriva på promemorian.
Den sista tveksamheten undanröjdes av justitieminister Edwin Meese
III som förklarade att eftersom det gällde en oerhört känslig
uppgörelse med direkt livsfara för amerikanska medborgare hade
presidenten konstitutionell rätt att så länge hotet kvarstod
undanhålla kongressen information.
Casey var nöjd. För hans egen del var promemorian rena frisedeln
när det gällde ansvarsfrågan. Eller rättare, han var
nöjd den 17 januari när presidenten skrev på promemorian
och den lades in i John Poindexters kassaskåp.Den här dagen,
tre dygn senare, var han stridslysten som en retad dobermannpinscher. Han
satt morrande för sig själv bakom skrivbordet på kontoret
i Langley och kedjerökte sina kubanska Davidoff trots att han just
då fann dem lika motbjudande som Kubas statschef.
Framför honom på skrivbordet låg SCE:s senaste avlyssningsrapport
från Stockholm. Pojkarna hade som vanligt gjort ett helt igenom strålande
jobb och i normala fall skulle det fått CIA-chefen att jubla.
Vid ett fingerat inbrott i lägenheten vägg i vägg med den
svenske statsministern Olof Palmes bostad hade de placerat sändare
i tavelspikarnas hål. Allt som sades i hela lägenheten kunde
avlyssnas.
De hade också lyckats bugga statsministerns tjänsterum i regeringskansliets
byggnad i Rosenbad och monterat mottagaren på kanadensiska ambassaden
som låg på sjunde våningen i ett hus bara ett par hundra
meter från regeringsbyggnaden. Givetvis helt utan officiell kanadensisk
vetskap.
William Casey blev positivt överraskad över att det var Pete Ranvier
som skötte CIA:s hemliga verksamhet hos kanadensarna i Stockholm. Han
hade utbildats i Langley under Caseys första år som chef för
"Bolaget" och om han varit amerikansk medborgare hade Casey satt
honom högt upp inom Special Collections Elements (SCE) tack vare hans
imponerande språkkunnighet och meriter inom elektrotekniken. Tydligen
hade Ranvier kommit in i jobbet från andra sidan, så att säga,
tänkte Casey. Det kändes mycket betryggande. Skulle det här
klaffa behövdes verkligen en som behärskade hela registret och
hade omdöme. Han var säker på att Ranvier var rätt
man.
Men det var det som kommit fram när hela det storstilade arrangemanget
börjat fungera som fått William Casey att omedelbart gå
på offensiven som en infanterist på väg ur skyttegraven.
Avlyssningsbanden från Olof Palmes bostad innehöll många
ointressanta telefonsamtal. Det var en del dispyter mellan makarna och så
åtskilliga TV-program eftersom sändarna oturligt nog hamnat i
den vägg mot vilken TV:n stod. När Casey första gången
lyssnade på banden hade han brutit ut i ett gapskratt när han
plötsligt i ett nyhetsprogram fått höra presidenten tala
inför kongressen om sina synnerligen högtflygande planer på
ett framtida "stjärnornas krig".
Men sedan var det slut på lustigheterna. Materialet Casey med stigande
irritation gick igenom var ett av de informella samtalen mellan Iraks stockholmsambassadör
Mohammed Said Al-Sahaf och statsminister Palme som hölls på dennes
tjänsterum.
Al-Sahaf påpekade för Palme att Iraks underrättelsetjänst
Mukhabarat på senare tid avslöjat en markant ökning av vapenleveranserna
till Iran från olika länder. Casey fann att denne inte uttryckte
sig lika häftigt som den iranske vicepresidenten gjort i New York.
De var väl rädda för att ett ingripande kunde drabba även
dem.
En som däremot var fruktansvärt upprörd var statsminister
Palme. Han höll ett högt röstläge. Han försäkrade
att han inte känt till att Sverige fanns med bland dessa "satans
dödshandlare". Först för ett halvår sedan hade
han fått veta att den svenska vapentillverkaren Bofors sålt
vapen som via tredje land gått till Iran. Han hade slagit ned på
verksamheten mycket hårt. Men tydligen hade det inte räckt.
I november gjordes ett nytt försök och Palme hade personligen
ingripit. Han förklarade inte på vilket sätt. En transport
med 18 kanoner var under förberedelse. Fartygen som skulle skeppa iväg
dem låg redan i svensk hamn och väntade. Det rörde sig om
en affär på 2 miljoner dollar. Enligt slutanvändarintyget
var Nigeria mottagarland.Nigeria! Här använde Palme en rad oöversättliga
svenska kraftord. Rasande med mycket hög röst hade han försäkrat
ambassadören att han nu skulle tillsätta en kommission som omgående
tog itu med vapenhandeln. Hela komplexet skulle genomlysas. Allt måste
fram! Palme sa att han insåg att det var den enda framkomliga vägen
till fred. Han skulle i FN kräva att de båda stormakterna ställde
sig bakom kommissionen och tog sitt ansvar. Och om det pågick vapenleveranser
till de båda stridande parterna skulle han omedelbart kräva ett
stopp för dem. Han var, sade han, inte helt ovetande om att detta var
en krigets bakgård för både USA och Sovjetunionen.
Enligt noteringarna i rapporten hade ambassadören efter detta blivit
mycket tystlåten. Han hade med spak röst förklarat sig nöjd
med ett sådant besked "då det var Iraks vilja att få
fred". På direkt fråga från Palme om Mukhabarat var
villigt att ställa informationer till hans förfogande mumlade
Al-Sahaf något om att han skulle höra sig för hos den militära
ledningen och återkomma så fort som möjligt. Men då
landet trots allt befann sig i krig var han mycket osäker på
om underrättelsetjänstens material kunde lämnas ut.
William Casey var nu övertygad om att de ursprungliga planerna på
ett samarbete med den svenska regeringen om nyttjande av den legala Bofors-routen
var hotade. Om det inte på något sätt gick att pressa Palme.
Det här måste han omgående ta upp med Oliver North som
ju planerade ett möte med den svenske statsministern i Frankfurt. De
hade tydligen gjort en allvarlig felbedömning här. Han bedömde
Palmes reaktion som äkta vilket pekade på att den svenska regeringen
inte hade något med Bofors vapenaffärer att göra. I alla
fall inte officiellt.
"Bullshit! Bullshit!" hojtade William Casey rakt ut i rummet när
han för tionde gången plöjde igenom materialet.
Hans sekreterare Judith Phillipotts gläntade förskräckt på
dörren då hon uppfattat det som han ropat på henne med
hennes förnamn. Det hade bara förekommit vid en och annan av "Bolagets"
personalfester och då sedan chefen satt i sig ett försvarligt
antal groggar. Så nu var det tydligen riktigt allvarligt.
"Ja, sir?"
"Va?" Casey såg förvirrad ut men fann sig snabbt.
"Eftersom herrarna inte behagat komma i tid kan kanske miss Phillipotts
ordna så de inställer sig i lägesrummet med en gång.
Jag ämnar nämligen gå dit nu. Och säg till överste
North att jag vill ha ett samtal med honom efter det här mötet."
"Ja, sir! De är nog lite försenade, sir."
När hon såg hur hans ansikte stelnade till inför denna självklarhet
drog hon snabbt igen dörren. Klockan var en minut över utsatt
tid klockan 16. Det var tillräckligt för att CIA-chefen skulle
kunna få ett utbrott.
Lägesrummet i CIA:s högkvarter var i stort sett utrustat som dess
motsvarighet i Vita huset. Man saknade dock den direkta länkförbindelsen
med NSA:s signalsatelliter som av säkerhetsskäl bara skulle ha
två mottagare, en placerad i presidentens närhet och en i den
militära ledningens i Pentagon.
Något försenade anlände slutligen DDI Peter Graham och ambassadsekreterare
Stuart Baker från Stockholm. De hade in i det sista väntat på
fler kompletterande rapporter från Sverige.
I den grupp som sammankallats fanns också tre handplockade CIA-tjänstemän
som Casey litade blint på och vars största tillgång var
deras gedigna kunskaper om terroristverksamheten över hela världen.
Art Murphy, Henry Kapitza och John Sullivan hade gemensamt ansvar för
de strängt hemliga koderna till de olika datoriserade informationsenheterna
terrorism, spionage och kontraspionage. Casey hade kort och gott döpt
trion till "Chipsen". Om en av de här gossarna hoppade öster
ut skulle "Bolaget" gå i omedelbar konkurs.
"Målet i Operation Lion är som ni redan vet den svenske
statsministern Olof Palme. Vad vi ska ta fram här är hotbilderna
som ska ligga till grund för eventuella insatser mot målet framöver
och efterföljande desinformationsinsats", sa William Casey där
han halvlåg i den sofflika snurrfåtöljen bakom det halvmåneformade
skrivbordet. Han befann sig ett pinnhål högre upp än de
övriga som tagit plats i varsin bekväm fåtölj med direkt
anslutning till en manöverpanel med dataskärm från vilken
de kunde dirigera allt från bandspelare, dator och olika mottagarkanaler
på extern och intern TV och radio.
Stuart Baker kände sig som alltid stressad när han stod öga
mot öga med William Casey. Den mannen kunde göra vem som helst
förvirrad genom sina tvära kast i humöret. Baker var medveten
om att han hade en hel del att komma med och att det var viktigt för
hans fortsatta karriär att Casey
reagerade positivt.
"Från och med nu ersätts titel och namn med bokstavskoden
OP", fortsatte Casey. "Det är de två sista bokstäverna
av sexton i alfabetisk ordning i ett bokstavsregister för Operation
Lion i SCI-systemet. Ni kan för övrigt tolka in vad tusan ni vill
i initialerna, jag för min del har valt Obscene Person."
Den något tryckta stämningen lättade med det skratt som
utbröt på alla håll. Det fick till och med Casey att dra
på munnen. Högst skrattade Stuart Baker som tyckte det var mycket
fyndigt då han med ensam kunskap om sitt nya hemland visste att Person
var ett av de vanligast förekommande svenska familjenamnen.
"Stuart om du kan behärska dig något vill jag att du ger
mig en snabb sammanfattning av OP:s nuvarande situation", uppmanade
Casey med ett för stockholmsambassadören överraskande milt
tonfall.
Stuart Baker ordnade till anletsdragen.
"En mer detaljerad utredning kring personen OP kommer att läggas
in på Operation Lion OL:A. Sammanfattningsvis kan jag då säga
att han faktiskt fyller 59 år på torsdag. Han är fysiskt
frisk, vital, aktiv... lika tokig i tennis som vicepresident George Bush..
och bättre. Men han är mentalt pressad av den enorma publiciteten
kring ett skatteärende. Han anklagas för att ha bedragit svenska
folket. Arvodet för ett föredrag vid universitetet i Harvard påstås
ha förvandlats till studiestipendium för sonen varvid OP undandragit
sig skatt.
Oberoende av vad som ligger bakom den här affären är han
alltså
hårt tagen av att anklagas för fiffel och för att ha utnyttjat
sin ställning för egen vinnings skull.
OP har under många år utsatts för olika former av ryktesspridning.
Han utpekas som narkoman och mentalsjuk, han beskylls för att vara
rysk inflytelseagent, att missköta säkerhetspolitiken, att svika
givna vallöften... där angrips han mycket hårt av grupper
inom den egna rörelsen. Det talas om en nyfattigdom i Sverige om han
får som han vill."
William Casey lyfte högerarmen rakt ut som i en fascisthälsning
vilket alla hade lärt sig betydde "Håll käften!"
"Skisserar du ett underlag för arrangerat självmord?"
Rösten var vass, frågan snärtig och rynkan mellan ögonen
visade att CIA-chefen i så fall absolut inte delade Bakers uppfattning.
Baker skakade energiskt på huvudet.
"Nej, definitivt inte. Självmord håller inte, det skulle
ingen människa i Sverige gå på. Bortsett från Harvardaffären,
där hans familj dras in, tror jag inte ryktena biter så hårt
på honom. Han är luttrad efter sexton
år som socialdemokratisk partiordförande och tio som statsminister.
Det finns väl ingen svensk toppolitiker som under så lång
tid utsatts för så kränkande personangrepp som OP. Själv
kallar han det för underhållningsvåld. Däremot kan
vi från ganska säkra källor dra slutsatsen att han tänker
lämna sin utsatta position och avgå som partiledare och statsminister.
När eller under vilka former kan vi inte
säga.
Vidare ryktas det om en kärleksaffär med dottern till den
förmögne bankiren Rotschild i London... Emma Rotschild.
Hon har skaffat sig en exklusiv lägenhet alldeles i närheten av
OP:s bostad i centrala Stockholm. Eller om det nu skett på OP:s initiativ,
det har vi inte riktigt kunnat kartlägga. Här kan naturligtvis..."
Baker avbröt sig när han såg hur det blixtrade till i CIA-chefens
ögon. Men han kopierade snabbt Caseys eget sätt att tysta någon
och lyfte avvärjande högerarmen med öppen hand för att
markera att han ville tala till punkt. "Tills vi funnit andra starka
indicier är det här bara rykten", fortsatte han. "De
understryks emellertid av att hans hustru uppges ha planer på att
ta ut skilsmässa... om hon inte rent av redan har lämnat in en
ansökan."
"Sluta nu!" hojtade CIA-chefen. "OP är vital, frisk,
en ungdom på 59 år. Han är hårt klämd i jobbet,
vill satsa på något nytt. Han har en rik älskarinna. Hustrun
har avslöjat honom och vill ta ut skilsmässa. Han kanske vägrar,
kan inte klara skandalen... Det har begåtts mord för mindre,
Stuart.
Här kommer vi att kunna bättra på ryktena. Vi får
inte tro något, Stuart. Indicier? Det räcker inte. In med en
fotograf i den där... vad heter hon, Rotschild?... i den där kvinnans
sovrum, för fan! Det är så det går till. Dessa omständigheter
ska i detalj utredas..."
"Sir, om jag får avbryta. En sådan utredning pågår
redan... även om det där med fotografen kanske inte ingår
i arbetsuppgifterna."
"Bra! Ett svartsjukedrama, mina herrar. Peter, uteslut arrangerat självmord.
Gör en file för svartsjukedrama."
Casey lutade sig bakåt och såg riktigt nöjd ut.
Peter Graham, som föredrog att i sådana här topphemliga
sammanhang själv programmera datorn, lät sina smala fingrar röra
sig snabbt över tangentbordet. Han avslöjade inte med en min vad
han ansåg om CIA-chefens slutsats.
"OP är utan tvekan en mycket kontroversiell person", fortsatte
Baker. "Han är en symbol för makten i Sverige. Nej, han är
makten. Man kan säga personligen ansvarig för regeringens agerande
och socialdemokraternas politik. Så stor är han. Man kanske kan
likna det svenska statsskicket under OP vid en demokratisk diktatur, vad
fan nu det kan vara. Därför kan vi utan tvekan kalkylera med att
en rättshaverist och förfördelad människa, ett offer
för systemet, mycket väl kan se OP som personligt ansvarig för
sitt elände och av den anledning ta livet av honom. Det är också
en fullt framkomlig väg."
Peter Graham hamrade intensivt på tangentbordet. Baker kände
att han började få grepp om situationen. Casey såg nöjd
ut.
"Man har självfallet kunnat avläsa stor besvikelse bland
de oppositionella i landet över att socialdemokraterna vann valet",
fortsatte Baker med en röst som präglades av större självsäkerhet
än vid inledningen av anförandet.
"Många är rent ut sagt förbannade över att Palme
återigen blev
statsminister. Alltså: inom oppositionen, bland högerextremister,
kan
det finnas någon fanatiker som är beredd att göra sig av
med OP. Till bilden hör att den stora arbetsgivareorganisationen SAF
mer och mer tagit den svenska säkerhetspolisen i sin tjänst och
riktat in den mot arbetstagarna. OP har kritiserat SAF för att ha gått
ifrån sin roll som politiskt neutral organisation. Här finns
åtskilliga fiender till
OP... jag ska återkomma till det här med säkerhetspolisen.
Det s k officersupproret för en tid sedan som jag tidigare rapporterat
om visar att det jäser bland militären. Man hänger upp nidporträtt
av OP på sina anslagstavlor. Han utpekas som landsförrädare,
beskylls för att spela under täcket med ryssarna. Han har naturligtvis
tvingats att offentligt protestera mot ubåtskränkningarna men
misstänks för att i hemlighet samarbeta med Ivan.
Med tanke på att OP planerar ett besök i Sovjetunionen om några
månader har vi här en klart framkomlig väg. Vi kan skapa
bilden av ett organiserat, militärt attentat. Kanske till och med iscensätta
ett. Men också bilden av en ensam militär hjälte som ingriper
för att stoppa den man i Västeuropa som anses farligast när
det gäller att sprida
världskommunismen.
Här vill jag också inflika att personen inte på något
sätt behöver vara militär. I Sverige finns det ett myckt
starkt kommunisthat, inte helt olikt det som frodas i USA. Med samma motiv
som den ensamme officeren kan en polis eller en privatperson agera."
Stuart Baker gjorde en paus och tog en klunk mineralvatten och Peter Graham
passade på att avbryta.
"Med tanke på hur allvarligt många tycks se på den
här sovjetresan borde det väl också finnas andra grupper
som kan tänkas agera, t ex med hjälp av professionella terrorister.
Hur är läget på den fronten, pojkar?" Han riktade frågan
till "Chipsen".
Det blev Art Murphy som svarade. En bredaxlad vältränad medelålders
man med helt kal hjässa och som av den anledningen gick under namnet
"Kojak"ö efter den kände TV-deckaren.
"Skandinavien är rena fristaten för europeiska terroristgrupper
för närvarande. De tar sig lätt ut och in på falska
pass, främst norska som är lätta att plagiera."
Casey var där med armen och viftade igen.
"Med all respekt, Art, men det vi talar om ska inte se ut som ett vanligt
terroristdåd som lejts ut till en massa löst folk med stora pengar
i potten."
Murphy såg med stadig blick på chefen.
"Det har jag klart för mig, sir. Men jag tänker ett steg
till. Vi kommer i desinformationskampanjen efter ett eventuellt ingripande
mot målet att kunna köra fram ett antal internationella grupper
som inte bara kan ha motiv att röja OP ur vägen utan också
redan finns i landet. Om vi
väljer den vägen kan de också aktiveras för det här
ändamålet."
"Det låter intressant, vi tar det när vi kommer in på
terroristdelen. Fortsätt Stuart! Vad har du att säga om den svenska
säkerhetspolisen?"
"Vi har ett par man vilande där vilka snabbt kan tas i bruk för
känsliga uppdrag. OP har legat i fejd med Säpo sedan han blev
partiordförande. Han räknar kallt med att vara avlyssnad... av
sin egen säkerhetspolis men naturligtvis inte av oss. Han utesluter
inte att livvakterna som ska ge skydd också övervakar honom.
Vi vet ju sedan gammalt att OP ingrep och begränsade utbytet mellan
"Bolaget" och Säpo på 70-talet. Den svenska säkerhetspolisen
har mer eller mindre isolerats mot omvärlden. Med tanke på väntade
aktioner från det hållet efter ett attentat kan det
vara en tröst att veta att OP har alldeles rätt när han säger
att Säpo är politiskt obildat. Man kommer att ha mycket svårt
att göra någon vettig politisk analys av läget. Säkert...
hm, säkert får vi en signal."
Ett i det närmaste uppsluppet fnissande hördes från flera
håll.
"Med direkt knytning till sovjetresan kan vi välja ut några
grupper som, precis som Murphy här säger, har motiv att ingripa",
fortsatte Baker. "Vi har NCLC, Arbetarkommittéernas centralorganisation,
som griper in i
ELC, Europeiska arbetarkommittéerna, mycket aktiva i Skandinavien
under beteckningen EAP, Europeiska arbetarpartiet. Det här är
ju för oss välbekanta högerextremistiska organisationer med
rötterna i USA. De har haft OP som hatobjekt ända sedan han hade
den dåliga smaken
att demonstrera mot Vietnamkriget tillsammans med
Nordvietnams Moskva-ambassadör i Stockholm 1968. Det var för
övrigt inte länge sedan det här rövargängets...
ja, jag ber om ursäkt sir om jag säger så, jag vet ju att
vi håller dem under armarna och har haft en del nytta av dem... nå,
det var inte länge sedan deras ledare Lyndon LaRouche öppet deklarerade
att OP är ett hot mot USA och därför borde skjutas."
"Den typen av idiotiska uttalanden har vi mycket stor nytta av",
konstaterade Casey kallt.
Baker fortsatte: "Man kan nog säga att just EAP ligger bakom den
hätskaste hatpropagandan mot OP i Sverige. Huruvida det är en
organisation som är beredd att begå mord har jag svårt
att säga. Förmodligen är det mest stora trutar det handlar
om."
Baker bläddrade i sin pärm. "Jag kan här citera vad
organisationens svenska företrädare anser om OP: Svenska folket
regeras av en galning, en sinnesrubbad mördare, som dyker upp ur den
mörka, bistra vinternatten och smyger mot sitt offer med yxan i beredskap.
Slut citat."
Casey nickade. "En mycket sympatisk beskrivning", sa han syrligt.
"Men OK, det här kan säkert användas. Att efter ett
attentat lägga ut lämpligt betade krokar till journalister i Europa
om de här organisationernas verksamhet inriktade på OP kan definitivt
bidra till dimbildningen."
"LaRouche är en sällsynt otrevlig figur", inflikade
Peter Graham. "Det är en gubbe vi verkligen borde se upp med,
inte minst med tanke på hans ekonomiska äventyrligheter. Jag
anser att amiral Poindexter och folket i säkerhetsrådet bör
sparka ut honom från korridorerna en gång för alla. Jag
håller med Stuart, det här en en stor samling gaphalsar. Men
över dem alla har vi ju WACL (World Anticommunist Leage -
Antikommunistiska Världsförbundet). Där vet vi att de verkligt
fula fiskarna döljer sig.
WACL bedriver ju som bekant rena fälttåget mot den anstormande
sovjetkommunismen. Och det vet jag, Bill, att det här är något
som du vid flera tillfällen backat upp. Men WACL kan också ses
som en paraplyorganisation för hela den internationella högerextremismen
och även om den stöder president Reagan och gjorts rumsren i Europa
finns flera grenar som direkt står i förening med terrorverksamhet."
"Jag tänkte just komma till det", avbröt Stuart Baker
som gärna ville behålla initiativet en stund till. "Det
är känt i Sverige att ett av de mest aktiva mordkommandona under
WACL, den gren som leds från Latinamerika och då främst
Chile, haft OP på sin dödslista. När kommandots ledare Michael
Townley greps av FBI 1979 valde han att samarbeta för att få
kortare fängelsestraff. Han berättade att OP var den ende på
DINA:s s k dödslista som inte var chilenare. Townley fick
personligen i uppdrag att mörda OP. Motivet var solklart: OP kunde
då, och kan i större utsträckning i dag då hans internationella
status ökat, ses som en centralfigur i stödet för och samordnandet
av oppositionen i Chile.
Läs här en del av dödslistan i original
och med svensk översättning.
Townley misslyckades 1975 i Madrid. Han planlade ett nytt försök
1984 men deltog inte personligen. I stället flög två rutinerade
rävar in, Roberto Nieme som deltog i kuppen mot Allende och eliminerade
general Schneider i Santiago och en basisk terrorist... men det här
vet ju du Kapitza mer om."
Henry Kapitza nickade och sa med mycket dov röst: "Townley dömdes
som ansvarig för flera stora attentat. Bland annat för mordförsöket
på den chilenske exilpolitikern Bernardo Leighton den 6 oktober 1975
i Rom. Leighton anförde kampen för ett fritt Chile och hade OP:s
stöd. Han sköts på öppen gata när han med sin
hustru lämnade en taxi.
Ett skott i nacken på Leighton och ett i ryggen på hans hustru.
Ett professionellt agerande som ändå misslyckades. Båda
överlevde med svåra skador."
"Var det Townley som sköt?" frågade Casey och kände
åter av den molande huvudvärken.
"Nej, sir! Då hade det inte blivit ett misslyckande. Han fanns
bara med på planeringsstadiet. Townley var i maskopi med den italienske
terroristledaren Stefano Delle Chiaie som också befann sig i Rom.
Det var en av hans pojkar som utförde attentatet. Jag kanske ska tillägga
att Delle Chiaie och Townley jobbat ihop vid flera stora attentat. Milano
16 döda, Bologna 85 döda. Innan Townley greps stod båda
under Licio Gellis inflytande, den store organisatören och finansiären
bakom de här vidriga attentaten."
Casey masserade den vänstra tinningen med vänster hands
fingertoppar. "Jag gillar inte det här", muttrade han. "Vi
är alldeles för insyltade i deras verksamhet. På olika vägar
går pengar till WACL och DINA och EAP och Gud vet vad och de hamnar
väl
också i fickorna på den här trion. Som sagt, jag gillar
det inte men å andra sidan har vi ju en del att kräva tillbaka.
Det är lockande, och nu menar jag inte bara som ett desinformationsscenario.
Gelli är väl den mest efterspanade mannen i Italien just nu. Han
är skicklig. Inte ens vi vet exakt var han finns, eller hur pojkar?"
Casey lyfte på ögonbrynen och "Chipsen" nickade samstämmigt.
"Hans motiv för Bologna-attentatet som gjorde slut på 85
turister var att driva fram ett militärt övertagande i Italien.
Attentatet skulle på något sätt illustrera vad som händer
i ett land där lag och ordning upphört att fungera och maffian
styr. Han siktar verkligen högt den gode Gelli."
William Casey och George Bush ansåg att Licio Gelli var en av världens
farligaste män. Men synnerligen användbar till vissa operationer
inom OSG och CIA. Hans organisation, den sk P2-logen, hade förgrenar
in i de absoluta topparna när det gällde världspolitiken
och världsekonomin och han hade tummen i ögat på de flesta
makthavare.
"Raggruppamento Gelli - Propaganda Due", eller P-2,var en hemlig,
illegal loge som skapades i Italien 1966 av Gelli som då var en mycket
rik affärsman. Han var den förste italienare som fick italienskt-argentinskt
medborgarskap, han var under andra världskriget medlem i Mussolinis
fascistparti och blev också "Oberleutnant" i Hitlers Waffen
SS. I början på 70-talet ökade han på sin förmögenhet
genom att fungera som Argentinas ekonomiske rådgivare i Europa när
det gällde vapenförsäljning till Argentina. Gelli byggde
upp P2-logen genom att gräva fram hemliga uppgifter om iflytelserika
italienare inom regeringen, militären, polisen, säkerhetspolisen,
media, affärsverksamhet och även inom Vatikanen. Han använde
sedan dessa uppgifter som förtäckt hot för att tvinga på
dem medlemsskap in i P2-logen. Med starkt stöd av CIA.s högkvarter
i Rom började Gelli "möblera" om den italienska regeringen
för att få en klart högerinriktat diktatur. Samtidigt började
P2-logen att använda våld som visserligen inte skulle härledas
från P2 men som skulle tjäna som bevisa för att Italien
behövde en högerregering som stod för lag och ordning. På
så sätt använde sig Gelli av terroristledare som Michael
Townley och Delle Chiaie vilket kopplade ihop chilensk och italiensk terrorverksamhet
riktad mot socialister och kommunister.
Casey vara nära vän till Philip Guarino, en italienare bosatt
i USA som ingick i Ronald Reagens presidentkampanj just ledd att Casey.
Efter valet fungerade Guarino som republikansk rådgivare för
Reagan och Bush. Och kopplingen till Licio Gelli var intressant för
Casey. För det var P2-medlemmen och maffiabossen Michele Sindona som
introducerade Guarino för Gelli. Sindona styrde Vatikanbanken och var
också en av Italiens mäktigaste bankirer.
Allt detta löpte samman och för Casey började det stå
klart att en neutralisering av FN-mäklaren och den svensk statsministern
Olof Palme borde gå via Bush`s organisation OSG , Gelli och kanske
chilenarna under Townleys ledning. Här fanns potential att klara en
eliminering som totalt skulle blockera alla spår tillbaka till Reagan-administrationen.
Casey var osäker på hur mycket "Chipsen" kände
till om det här så han föredrog att ligga lågt tills
vidare.
"Sir, vi bör utan svårighet få kontakt med både
Gelli och Delle Chiaie i Chile eller Argentina", insköt Kapitza.
"Mycket bra! Var befinner sig Townley nu för tiden? Så
vitt jag vet benådades han för ett par år sedan."
Som för att visa hur väl de kompletterade varandra
sneglade Murphy och Kapitza mot John Sullivan som gled in i
samtalet med en aning staccatoartad röst.
"Michael Townley dömdes till sju års fängelse och har
avtjänat sitt straff den 15 oktober i år. Han släpptes villkorligt
som tack för hjälpen. Ny identiet: Sam Tanner. Vistelseort: Denver,
Colorado. Sysselsättning: driver en bilfrima. Townley kan inte ta ett
steg utan att ha FBI i
hasorna. Han ligger alltså för närvarande lågt. Men
delar av hans organisation kan lätt aktiveras. Det sannolika är,
och det går att vid närmare koll få bekräftat, att
en del av Townleys grupp står under Stefano Delle Chiaies ledning.
Delle Chiaie har en hel armé av attentatsmän, bombspecialister
och yrkesmördare till sitt förfogande. Vi vet att han för
den chilenska juntans räkning fortsatt där Townley tvingades sluta
med upprensning av motståndare till regimen både i
Europa, USA och Centralamerika."
Det var en klar och rak redogörelse som tillfredsställde
William Caseys vetgirighet. Han tyckte det började brännas. Här
fanns en rad möjligheter - men också en fruktansvärt lång
rad
risker.
"Sir, om jag får avsluta det här", sa Baker med mer
av anmodan än vädjan i rösten.
"Javisst, självklart, fortsätt käre vän!"
uppmanade Casey med en yvig gest mot ambassadsekreteraren. "Jag uppskattar
verkligen ditt arbete, Stuart. Verkligen. Jag vill gärna att du redovisar
det så utförligt som möjligt."
Baker kvitterade betygssättningen med ett tacksamt leende.
"Med tanke på vad som framkommit har jag en uppgift som det osar
bränt om. För några månader sedan uppsöktes OP
i Stockholm av Gabriel Valdes".
William Casey ryckte till och försökte sätta sig spikrakt
upp i soffstolen men var i stället på väg att förlora
kontrollen över sin formlösa kropp som höll på att
glida ned på golvet. När han väl kommit på plats väste
han:
"Valdes! Den förbannade upprorsmakaren! Det spelar ju oss rakt
i händerna. Valdes leder inte bara det kristdemokratiska partiet i
Chile. Han leder hela oppositionen. Han är så stor att generalerna
inte vågar röra honom. Att undanröja Valdes skulle vara
rena dödsstöten för
juntan och dess försök att skapa någon sorts demokrati i
Chile. Han och OP tillsammans... mycket intressant. Vad gällde mötet,
vet du det?"
"Sir, de samtalade om en internationell parlamentarikerkonferens i
Santiago i maj. Gruppen ska ge den chilenska oppositionen sitt stöd
för kraven på att demokrati återinförs i landet. Valdes
ville bland annat veta
vilka som skulle representera Sverige."
Casey var nu inne på sin fjärde cigarr och han började få
tillbaka smaken.
"Det här börjar verkligen se ut som något", sa
han puffande som ett ånglok när han tände på fimpens
glöd. "Ska OP med på den här resan?"
"Nej, det är inte troligt", svarade Baker. "OP som statschef
kan väl knappast ingå i en sådan grupp. Men det är
klart att han kan ha inflytande på den."
"Okay, det pågår alltså aktiviteter från OP:s
sida som direkt berör Chile. Det kan få igång DINA. Sedan
har vi OP:s sovjetresa, det kan få fart på enskilda högerextremister
och sovjetmotståndare ur flera grupper både inom och utom Sverige.
Det här är mästerligt! Vill det sig riktigt väl
och vi tvingas trycka på startknappen kanske vi kan sitta på
parkett med armarna i kors och beskåda hela dramat.Hur vi än
gör finns här ett förbluffande starkt underlag för desinformationskampanjer
som kommer att få det ena spåret efter det andra att gå
i cirkel. Men låt oss gå vidare innan vi drar några slutsatser.
Fortfarande är jag tilltalad av min ursprungliga idé att jaga
upp iranierna. Jag vill inte påstå att Iran har direkt underlag
för att göra sig av med OP därför att han stoppat den
svenska vapenhandeln. Den har nog inte den omfattningen. Men... detta kommer
att bli vår första stora uppgift när det gäller att
desinformera, att
övertyga världen om att det förhåller sig så.Genom
att i ett tidigt skede lyfta fram skumraskaffärerna mellan Sverige
och Iran i förgrunden kan vi effektivt dölja våra egna små
mellanhavanden med iranierna. Vi har väl
tillräckligt många journalister på det internationella
planet i nätet för att snabbt få snurr på en sådan
historia. Allt enligt "en anonym källa inom den amerikanska underrättelsetjänsten",
är det inte så de brukar kalla er,
pojkar?" Casey skrattade till utan att vänta sig något svar.
"Men min tidigare huvudfråga kvarstår: kan vi få
iranierna att sköta det här helt och hållet på egen
hand? Som de gjorde i Frankrike?"
Peter Graham reste sig från sin stol och sträckte på kroppen.
Han böjde fingrarna i uppmjukande rörelser."Jag vill inte
gärna föregripa analysgruppens arbete, men okay... när du
ändå för det på tal, Bill... låt oss göra
ett enkelt tankeexperiment. Varför inte ställa iranierna inför
följande skakande scenario: Om FN:s fredsmäklare spräcker
vapenaffären mellan USA och Iran, vilket vi har anledning
att misstänka att han kan göra om han drar igång en undersökningskommission,
så stoppas sannolikt all vapendistribution till Iran och Irak. Åtminstone
under en längre period. Som situationen är i dag drabbas Iran
värst, frågan är om inte mullorna då har bett sina
sista bön. Helt slut med vapen från USA. Helt slut med ayatollorna.
Jag har
mycket svårt att tro att ryssarna i ett sådant läge skulle
stötta Iran. De har ju i första hand försett Irak med vapen.
De är lika angelägna som vi att bli av med det här islamska
packet som spårat ur så våldsamt under Khomeinis maktfullkomliga
ledning. Ayatollorna tvingas ofrånkomligen
till vapenstillestånd och seriösa fredsförhandlingar. Allt
mycket förödmjukande för Khomeini eftersom detta bara kan
tolkas som att deras heliga krig förlorats. Vad säger du, Bill?"
William Casey lade ifrån sig cigarren i askkoppen. "Det är
ingen tvekan om att vi här har det starkaste kortet när det gäller
desinformationen. Men om det verkligen är den framkomliga vägen
vid en eliminering... det tvivlar jag på. Vi ska inte glömma
att om hela skulden läggs på Iran så åker vi med
av bara farten. Vi kommer aldrig att kunna krypa undan."
Art Murphy lyfte en hand som om han satt i skolbänken.
"Vi har en del uppgifter som härrör från vår
iranske informatör Ghorbanifar att en iransk tremannagrupp härjar
i Europa. Det är för
övrigt inte alls omöjligt att det gänget befinner sig i Skandinavien.
Men bytet är iranier i exil."
"Ghorbanifar är användbar på många sätt,
men han är precis lika opålitlig som alla andra iranier",
fnös Casey irriterat. "Det kan vara samma skitsnack som tidigare
då han kommit dragandes med rapporter om terrorister som sedan visat
sig vara rena fantasifostren. Vi har för närvarande en hel del
med honom att göra och det var inte länge sedan jag gick igenom
hans akt. Där finns förbanne mig inte många exempel på
att hans rapporter lett till något."
Murphy ryckte på axlarna. "Jag vet att han gått igenom
lögndetektortest som avslöjat honom. Men faktum är att vi
i det här fallet från Frankfurt fått bekräftat att
något är på gång, vi vet bara inte riktigt vad. Under
alla
förhållanden är ett sådant här mordkommando helt
inriktat på iranier.
Men vad som är betydligt intressantare är en allians som kallar
sig Internationalisterna. Iranierna har köpt in sig i en redan befintliga
terroristgrupper i Europa som villigt ställer upp på det mesta
mot betalning. Det är Action Directe i Frankrike, västtyska Röda
Arméfraktionen, tidigare Baader-Meinhofligan, och italienska Röda
Brigaderna. Det är ett riktigt rövargäng som gemensamt använder
beteckningen Internationalisterna. Deras nät täcker hela Europa.
Mordet
på den franske vapengeneralen i början på året var
deras verk. Beställare: Irans underrättelsetjänst. Det är
inte helt fel att koppla Internationalisterna till våra vänner
Gelli och Delle Chiaie som mycket väl kan vara de som drar i trådarna."
William Casey tändre sin femte cigarr och försvann för en
stund in i ett rökmoln. När hans svettblanka anlete åter
blev synligt för de övriga spelade ett leende på hans läppar.
"Det här är ju också lysande! Vi sätter blåslampan
i häcken på iranierna som kör igång den där gruppen...
Internationalisterna. Samtidigt får vi ryggen fri. Och inte behövs
det så många telefonsamtal förrän mordet på
den franske generalen kan kopplas ihop med ett attentat mot den svenske
statsministern. Det är ju känt sedan tidigare att Iran var uppdragsgivare.
Motiv: inställda vapenaffärer. Lysande!"
De andra satt tysta en stund och lät CIA-chefen njuta av sin något
tidigt uttagna seger.
"Hur ser det då ut i Sverige, Stuart?" frågade han
plötsligt. "Finns där grupper som kan tänkas ha motiv
att undanröja OP... jag menar förutom militära konstellationer?"
Stuart Baker sträckte upp sig i stolen."Ja, man kan väl säga
att kopplingen till Iran skulle hålla. Den kurdiska rörelsen
PKK har i Sverige stämplats som terrorister. Stämningen är
minst sagt infekterad. Ett par
mord på senare tid i Sverige har skakat om det svenska samhället.
PKK:are står mot landsmän som företräder både
Iran och Irak.
Jag kan inte på det här stadiet svara på frågan om
denna grupp, ordentligt provocerad, kan vända sig mot ett annat mål.
Men det är inte helt omöjligt då den svenska regeringen
under OP:s ledning i kurdernas ögon förorättat dem som frihetskämpar
genom att betrakta dem som terrorister.
Vi har också kroaterna. En av Ustasjas hjältar sitter i svenskt
fängelse, Miro Baresic, som 1971 tillsammans med en landsman mördare
Jugoslaviens ambassadör i Stockholm. OP och hans regering har konsekvent
nekat den mannen några som helst lättnader, och åtskilliga
har hört Baresic uttala mordhot mot statsministern. Det här är
helt klart två grupper som har starka motiv. Ur desinformationssynpunkt
är
de i det närmaste idealiska."
"Tack Stuart. Här har vi lite att bita i."
"Sir!" avbröt John Sullivan.
"Ja?"
"Tro det eller ej, men vi kan faktiskt också föra in Ustasja-rörelsen
under WACL:s paraply."
"På vilket sätt?"
"Ustasja ingår i något som heter ABN, Antibolshevik Bloc
of Nations, som var med och bildade WACL. Kända kroatiska aktivister
har deltagit i WACL:s sammankomster på senare år... så
där har vi våra vänner igen."
"Peter, innan du ger oss en kort sammanfattning av läget vill
jag att du lägger in följande som ni får se på lite
extra", sa Casey. "Vad kan man officiellt och utan kunskap om
det verkliga motivet rikta mot USA? Kan Sovjet ha motiv att undanröja
OP trots att han anses vara deras man? Utgör han något hot mot
den sydafrikanska apartheidregimen? Låt
mig själv komma med några kortfattade reflektioner. När
det gäller USA kan man kanske säga att OP är ett icke oväsentligt
hinder för att vi snabbt ska nå framgångar med vår
verksamhet i Centralamerika, inte minst Nicaragua. Kan det räcka för
att eliminera honom? Är han som internationell opinionsmegafon ett
hinder för intervention i Nicaragua?
Hans stämma börjar få oroväckande stor genomslagskraft
världen över.
Hur starkt hot utgör han mot våra förbindelser med Iran?
Sydafrika, då? Ja, det är väl samma sak där. Den här
mannen har säkert förmåga och inflytande att få hela
världen att strama åt bojkotten mot apartheidregimen. Det kan
mycket väl räcka som motiv. När det gäller ryssen har
jag inte mycket att komma med. Varför ska de göra sig av med en
av sina viktigaste utposter i väst? För så är det nog,
trots
allt...Peter?"
Peter Graham arbetade en stund under tystnad med sin dator. De övriga
kunde koppla av, några tog sig en rökpaus.
Det svaga knattrandet från tangentbordet verkade sövande på
William Casey. Han funderade på om han skulle ta en tablett mot
huvudvärken men höll fast vid sitt tidigare beslut att inte överdriva
medicinerandet förrän det blev absolut nödvändigt.
"Okay! Slå på era apparater och ta in C6 så får
ni en enkel uppställning av hot- och desinformationsbild."
Ett tilltagande brus hördes i lokalen allt eftersom terminalerna kopplades
på. På skärmarna tonade en tabell fram.
"Jag har gjort tre rubriker. Exekutor avser tänkbara enskilda
personer och grupper som kan ha motiv att mörda OP. Inom parantes sagt
oväntat många. I några fall kan de kanske engageras för
en aktion mot målet, i andra fall kan vi på olika sätt
leda in den polisiära utredningen efter ett
eventuellt attentat på dessa spår och skapa total förvirring.
Rubriken motiv talar för sig själv. Svartsjuka t ex kan syfta
på män i den där kvinnan Emma Rotschilds bekantskapskrets
som ser med oblida ögon på hennes prassel med OP. En rättshaverist
kan tänkas ge OP skulden för sitt elände och så vidare.
Desinformationseffekten kan vara svag
eller stark. Allt beroende på vilka möjligheter vi har att
göra vissa villospår trovärdiga. Ta er en titt!"
OPERATION LION
Executor
Enskild person
Enskild person
Enskild extremist
-"-
Militär grupp
-"-
-"-
Terrorgrupp PKK
Terrorgrupp Ustasja
Europ. terrorgrupp
Säpo
-"-
EAP
WACL
-"-
Iran
Irak
-"-
Sydafrika
-"-
Chile
-"-
Sovjet |
Motiv
Svartsjuka
Rättshaverist
Sovjetresan
Valförlust
Sovjetresan
Säkerhetsrisk
Valförlust
Terrorstämplad
Fängslad kroathjälte
Ekonomisk vinning
Säkerhetsrisk
Valförlust
Sovjetresan
Sovjetresan
Chilestödet
Vapenstopp
Iranvänlig
Vapenstopp
Int.bojkott
Apartheidmotstånd
Chilenska dödslistan
Chilestödet
Saknas t v |
Desinfo.effekt
Svag
Svag
Stark
Stark
Stark
Stark
Stark
Stark
Stark
Stark
Svag
Svag
Stark
Stark
Stark
Stark
Svag
Svag
Stark
Stark
Stark
Stark
Svag |
"Ni ser att fyra motiv skiljer sig från de övriga i frekvens:
säkerhetsrisk, sovjetresan, valförlust, vapenstopp... utan att
nu värdera dem", sa Peter Graham lika torrt som om det gällt
ett föredrag i konsten att välja rätt
plantor till trädgården.
"Vid den analys vi kommer att göra på avdelningen utgår
vi från dessa motiv, det är helt uppenbart. Med motiven som facit
kan vi också lätt plocka ut följande tänkbara exekutorer:
Militär grupp, Extremist, EAP, WACL och Iran.
Låt mig se... ja, de två sistnämnda kan vi nog utan vidare
engagera i spelet, de andra tre kräver speciella insatser som dock
har den fördelen att hela operationen stannar inom landets gränser.
Ja, mycket mer kan jag inte få ut av det här just nu."
Casey fick nu ett klart besked om att Graham och därmed inte heller
de andra kunde värdera Iranaffärerna på rätt sätt.
För dem handlade det om att ett ingripande mot OP var önskvärt
då denne i sin roll som FN-mäklare kunde avslöja de vapenaffärer
som genomfördes för att få loss amerikanska medborgare som
hölls som gisslan i Teheran. Det var allt. De visste ingenting om stödet
till Contras och den pågående droghandel som finansierade den
centralamerikanska kampen mot sovjetkommunismen. Det var önskvärt
att dessa välinformerade herrar också i fortsättningen hölls
utanför.
"Utmärkt Peter!" sa en nöjd William Casey och reste
sig mödosamt. "Ni ska ha tack allihop. Jag vill ha rapporten på
mitt bord på torsdag, Peter. Jag har en stark känsla av att vi
inte har någon tid att förlora."
"En sak är ändå klar", tillade Peter Graham eftertänksamt
när han släckte ned datorn och plockade ur disketten.
"Vilket alternativ vi än väljer har vi sex starka underlag
för separata desinformationskampanjer. Ingen kommer att hitta ut ur
den dimman."
Kapitel 11
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
