KAPITEL 11
STOCKHOLM (TT)
-Den svenska militärledningen har ingen anledning att nu ta några
initiativ till förbättrade relationer med Sovjetunionen, säger
försvarsstabschefen viceamiral Bror Stefenson.
-Det räcker med att vi talar med dem på
Stockholmskonferensen.
Däremot anser Stefenson att det är helt naturligt att politikerna
försöker
normalisera förbindelserna österut.
-Från militärledningens sida förutsätter vi att statsminister
Palme vid sitt besök i Sovjet tar upp de tidigare bevisade
utbåtskränkningarna med ledarna i Kreml och påtalar vilka
risker man tar med sådan undervattensverksamhet.
860210-0587
11 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
Den svenska passpolisen på Arlanda International Airport hade ingen
anledning att granska den ankommande fransmannen mera igående än
andra. Visserligen pågick den internationella stockholmskonferensen
om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder med en
rad höjdare från världens alla hörn, och de hade fått
order att vara extremt vaksamma
så inga efterlysta terrorister slank igenom. Men mannen såg
ju ut som vilken prydlig affärsman som helst. Förresten var det
så mycket folk i omlopp just på grund av konferensen att den
här besökaren mycket väl kunde höra dit.
Han var elegant klädd i grågrön kostym, förmodligen
designad av Yves Saint Laurent, tänkte polismannen, som civilklädd
betraktades som en klädsnobb då han själv gärna satsade
några tusenlappar extra på kläder från kända
herrmodehus i Europa. Favoriten var italienska Armani. Jo
minsann, hade han inte en Armani-slips också. Och en italiensk Allegri-trench,
det vittnade om god smak. Men rocken var alldeles för tunn för
det svinaktigt kalla stockholmsvädret- kvicksilvret hade pendlat mellan
fem och tio minusgrader i flera veckor och vinterkylan
förutspåddes ligga kvar. Något på huvudet kunde han
också behöva trots att det svarta håret var tjockt som
en ryssmössa.
Men fotot var ju inte precis likt. Å andra sidan, vem hade ett pass
med foto som ens påminde om innehavaren? På detta bar han tonade
glasögon, inte mörkare än att man såg ögongloben
men på gränsen till godkända för ett passfoto. Nu hade
han helt ofärgade glasögon. Håret var betydligt kortare
än på bilden. Han hade också på fotot en tunn, svart,
mustasch som var så markerad i kanterna mot den välrakade,
bleka hyn att man kunde tro att den var påklistrad och nu borttagen.
Mannen som gav sig ut för att vara fransman avvaktade tålmodigt.
För ett ögonblick trodde han att det ändå var något
galet med passet. Kanske hade svensken upptäckt någon ytterst
liten detalj som avslöjade att monsieur Maurice Monroys pass var förfalskat.
Men förmodligen var den utdragna granskningen bara ett exempel på
överdrivet tjänstenit, intalade han sig. Han jämförde
fotot med originalet, så enkelt var det. Precis som alla passpoliser
gör.
Fotot var nytaget direkt före Mustafa Beg låtit klippa av sig
det långa håret och raka av mustaschen. Det var ett vanligt
knep. Å ena sidan såg det ut som fotot föreställde
en annan, men å andra sidan såg man vid närmare studier
- man kunde se ärret över höger öga både på
bilden och på passets innehavare - stod det helt klart att det var
samma
person. Han bar inte de lätt tonade glasögonen på bilden
därför att han efteråt hade valt bort dem. Någon hade
påpekat att färgade glasögon i detta lands melankoliska
midvintermörker alltid ansågs en aning halvskumt. Men det kunde
väl knappast försvåra identifikationen. Dessutom betvivlade
han verkligen att en svensk passpolis skulle märka om någon detalj
i stämplarna från Spanien, Västtyskland, Italien och Frankrike
avvek från originalen. Inte ens dennes kollega på Charles de
Gaulle-flygplatsen i Paris hade reagerat. Det var utan tvivel en skicklig
förfalskning, och förutom de korrekta stämplarna var passet
lagom tummat och i ena hörnet nersölat med kaffe. Ingen hade anledning
att
misstänka att det var nytillverkat.
Efter en stund förändrades polismannens allvarliga uppsyn och
han log faktiskt vänligt, ja, av någon anledning nästan
uppskattande, tyckte Mustafa. Den efterföljande nicken bekräftade
att monsieur Monroy från Paris var välkommen in i Sverige.
Mustafa Beg tog sin resväska från bandet och kunde passera tullarnas
forskande blickar utan att dessa så mycket som lyfte på ögonbrynen.
Han hade heller inte något att dölja. Det fanns inget i hans
dokumentportfölj och stora resväska som han inte fick ta med sig
in i landet. Inget vapen i något lönnfack, inte en massa pengar.
Inte ens för mycket sprit och cigarretter. Och definitivt ingen narkotika,
sådant sysslade han inte med.
Solen sken från en isblå himmel och det var kallt, flera minusgrader.
På marken låg ett tunnt lager smutsig snö. Mustafa skyndade
sig fram till en taxi och begärde att få bli körd till Birger
Jarlsgatan 42 i centrala Stockholm.
Han studerade tämligen ointresserat det smutsgrå landskapet som
passerade utanför rutan vilket långsamt övergick från
snårig skog till allt tätare bebyggelse. Här och var såg
han fläckar av snö och frusen is och han insåg att han var
tvungen att börja med att ekipera sig.
Mustafa Beg betalade taxichauffören med en del av de svenska pengar
han växlat in i Paris - en mindre summa och för övrigt en
åtgärd som genomfördes för att resan till Sverige skulle
följa normala rutiner. Han skulle på ett eller annat sätt
förses med rörelsekapital när han väl fick
kontakt med sina uppdragsgivare.
Han fick upp porten med hjälp av den fyrsiffriga portkod han lärt
sig utantill. Han sneglade på hissen och erinrade sig en av kamraterna
som i Paris fastnat mellan två våningar och därmed missat
ett möte som var avgörande för en planerad operation. Så
billigt tänkte han inte falla ifrån det här uppdraget. Han
förflyttade sin vältränade kropp med snabba steg upp för
de fyra trapporna och njöt av att få röra på sig efter
allt stillasittande under resan. En aning anfådd befriade han sig
från den tunga resväskan och portföljen framför en
dörr med skylten "Marketing
Consultants AB". Han plockade fram nyckeln som han fått i Paris
och kände med en viss tillfredsställelse att den passade i låset.
Lägenheten var egentligen ett kontor med kök och ett par sovrum.
Han installerade sig i ett av rummen och gick omgående på inspektionstur.
Törsten styrde hans steg direkt till köket och kylskåpet
som han fann välfyllt med öl och vitt vin. Han tog ut en burk
och öppnade den med en häftig knyck med högerhanden. Han
drack begärligt av den kalla drycken medan han långsamt och forskande
vandrade från köket genom hallen och matsalen in på själva
kontoret.
Det var ett rymligt rum i vinkel vars golv var täckt av en tjock himmelsblå
matta. Möblemanget var sobert med en soffgrupp i svart skinn kring
ett bord med rökfärgad glasskiva. Ett jättelikt skrivbord
i jakaranda stod nedsjunket i den tjocka mattan och bakom det en högryggad
snurrfåtölj i skinn som han slog sig ned i. Han tände en
cigarrett och studerade
genom rökslingorna de stora oljemålningarna på väggarna
utan att kunna avgöra om färgkaskaderna sprungit ur någon
mästares pensel.
Mustafa såg på klockan. Den var 14.45 och han hade faktiskt
lyckats hålla tidsschemat i det närmaste exakt. Vad som nu väntade
honom hade han ingen aning om annat än att telefonen förhoppningsvis
skulle ringa klockan 15. Det var avtalat att man skulle söka kontakt
med honom varje heltimme från klockan 15 tills förbindelse upprättats.
Det slog honom att det snart gått ett år sedan han sköt
vapengeneralen Audran i Paris. Sedan dess hade han deltagit i flera mordpatruller,
men egentligen var det bara ett av dessa attentat som han tyckte tjänade
hans egna syften i kampen för sitt folk och ett fritt Kurdistan.
Det skedde på order från Teheran och riktades mot en dansk med
irakiskt ursprung som levererade kemiska baskomponenter till Irak för
tillverkning av giftgas. Mannen hade blivit multimiljonär på
sina svinaktiga affärer som förmodligen skulle leda till att Irak
inte bara använde
stridsgas vid fronten utan också riktade in den mot civilbefolkningen
i Kurdistan.
Mustafa och hans två medhjälpare hade överfallit mannen
i Marbella inte långt från dennes slott. De hade kört honom
ut till havs med en fiskebåt. Han hade bönat och bett för
sitt liv och erbjudit alla tre jättelika summor om de arrangerade mordet
och lät honom löpa. De båda fransmännen, som såg
chansen att skaffa sig en förmögenhet, hade försökt
övertala Mustafa att benåda mannen.
Men för Mustafa Beg betydde det här oändligt mycket mer än
pengar och därför utsåg han sig själv till bödel.Mustafa
sköt dansken i huvudet utanför Estepona varefter de lindade in
hans kropp i tunga kättingar och sänkte den i havet.
Mustafa Beg trivdes med livet i Frankrike. Han tjänade grova pengar
och hade kunnat betala det han var skyldig organisationen för utbildningstiden.
Han var van att ha gott om pengar att röra sig med. Han var född
i den kurdiska staden Arbil i Irak. Fadern var en mycket förmögen
handelsman vilket i irakiernas ögon uppvägde dennes kurdiska ursprung.
Det hade öppnat dörrarna för Mustafa till universitetet i
Bagdad där han läst medicin för att bli läkare.
1981 beordrades den då 26-åriga Mustafa att inställa sig
för tjänst i den irakiska folkmilisen. Den galne tyrannen i Bagdad
krävde att alla medborgare som var födda mellan 1938 och 1964
skulle ut i kriget. Ut till slakten vid fronten. Mustafa och hans bröder
hade inte flytt av feghet, det hade han alltid försökt inpränta
hos dem som ville lyssna. De var inte irakier, de var inte iranier. De var
kurder.
Alla måste väl förstå att de inte kunde kämpa
på samma sida som deras förtryckare. Många kurder hade
sökt sig till Irans armé för att slå tillbaka mot
deras huvudfiende Saddam Hussein. Det var också Mustafas och hans
bröders plan när de gav sig iväg.
Men uppe i de otillgängliga bergen sprang de rakt in i en irakisk patrull
och det enda skälet till att de inte avrättades på platsen
var att de inte bar vapen. De arresterades och ställdes inför
militärdomstolen i Kirkuk.
Bröderna mördades under tortyr medan han själv lyckades övermanna
en vakt och skjuta sig fri. Mustafa Begs två bröder blev martyrer
i kampen för ett fritt Kurdistan.
De hatade despoterna i Bagdad var svurna fiender till hans folk, hans land,
hans familj och till honom personligen. Och hans liv hade endast en uppgift,
att tills det släcktes bekämpa fienderna och envar som på
olika sätt gav dem sitt stöd.
Mustafa anslöt sig till befrielserörelsen Pesh Merga i de irakiska
bergen nära gränsen till Iran. Han insåg ganska snart att
det var lättare att lära sig döda en människa än
att lära sig rädda livet på en.
Efter ett år av blodiga strider skadades han av granatsplitter och
fördes över till den iranska gränsstaden Serdasht där
han anhölls av den iranska armén och placerades i militärgarnisionen
Saquez. Anhållandet var mera en formalitet, iranierna såg inga
gerillakämpar som brottslingar utan som bundsförvanter som de
hade stor nytta av.
När han återhämtat sig fick han genomgå en serie förhör
för att de iranska officerarna skulle utröna om de kunde dra nytta
av honom. Och de fann snart att här hade de en välutbildad och
språkkunnig kurd - han talade franska och engelska flytande - som
kunde bli en tillgång i Gudspartiet, Hizbollah. Detta shiamuslimska
terroristkommando, vars
medlemmar från olika delar av världen fortlöpande utbildades
i Saquez under militär ledning, samarbetade med alla terroristgrupper
som var villiga att mot rundhänt vederlag slå till mot den islamiska
fundamentalismens fiender var de än visade sig i världen.
Mustafa hade genomgått en omfattande halvmilitär utbildning tillsammans
med likasinnade landsmän men också med äventyrare och legoknektar
från flera västeuropeiska länder.
Han var klart medveten om att profiten mer och mer fjärmade honom från
de heliga motiv han en gång satt upp för sin kamp. Han insåg
att han gått i samma fälla som alla andra som sysslade med välbetald
terrorism men hävdade att de hade ideella motiv. De var alldeles för
lätta att köpa. Mest rörde det sig om sprängattentat
i Paris, en del utan offer, andra med. Det hade för övrigt fått
fransmännen att ropa på återinförande av dödsstraffet.
Mellan räderna höll de sig gömda på en gammal bondgård
utanför Orleans där de inför kommande aktioner upprättat
en folkdomstol. På övervåningen i bostadshuset hade de
byggt upp en estrad. På den stod en fåtölj som den anklagade
skulle sitta i. Där kunde han fotograferas med Action Directes femuddiga
stjärna i bakgrunden.
De hade gjort upp en lista på framstående personer som skulle
tas som gisslan, kända franska politiker och affärsmän för
vilka man kunde utkräva enorma lösensummor. Men för Mustafa
fanns det inte mycket till koppling mellan hans kamp för ett fritt
Kurdistan och dessa planerade kidnappningar annat än att de pengar
de fick in kunde vara till en viss nytta. Organisationen bekostade bland
annat hans resa till Damaskus i Syrien där han deltagit i överläggningar
om Kurdistans framtid. Än en
gång hade iranierna betonat att kurderna kunde räkna med nationell
och geografisk självständighet om de medverkade till Irans seger.
Mustafa kände inte till vilka möjligheter Iran verkligen hade
att besegra Irak, men vid ett par möten i Paris med Internationalisternas
ledning hade han fått klart för sig att det heliga kriget hade
svåra hinder att övervinna innan det vänts till seger.
Det hade framkommit att FN:s fredsmäklare, den svenske statsministern
Olof Palme, stoppat den svenska vapenhandeln med Iran. Detta var en fientlig
handling mot den islamska kampen. Han kunde dessutom i sin egenskap av FN:s
representant kanske tvinga iranierna till fredsförhandlingar innan
segern vunnits. Mustafa antog att det var på dessa grunder beslutet
om att röja mannen ur vägen hade fattats.
Hela operationen omgärdades av ett enormt hemlighetsmakeri och när
det gällde den direkta uppdragsgivaren var bilden mycket otydlig. Men
han hade lärt sig att inte ställa frågor. Han visste inte
ens om hans slutliga uppdrag skulle bli att utföra attentatet.
Den spansktalande man som varit hans sista informatör i Paris och som
kallade sig Roberto hade förklarat att Mustafa ingick i rekognoceringsarbetet
och hade som huvuduppgift att bearbeta en lokal kontakt i Stockholm. Han
skulle få vidare informationer när han kom dit.
Han hade känt ett visst obehag av att Roberto, som kom från Chile,
nästan övertydligt poängterat att FN-mäklaren utgjorde
ett direkt hot mot det heliga krig som efter en seger skulle återge
hans folk friheten. Det kände som om Roberto ville höja hans motivation
inför uppdraget. Denne underströk också att Mustafa skulle
vara beredd att utföra attentatet. Så vitt han kunde förstå
skulle Roberto själv delta i ett back-up-team i Stockholm när
det väl var dags.
Klockan var exakt 15 när telefonen ringde.
"Välkommen till Sverige, Monroy!" sa en röst på
engelska med tydlig amerikansk brytning.
"Tack, jag har just anlänt och håller på att installera
mig. Vem talar jag med?"
"Du kan kalla mig Eriksson."
"Är inte det ett svenskt namn? Är ni svensk?"
"Hm... har du behov av att kalla mig något så är det
Eriksson."
Mustafa ryckte på axlarna och tömde ölburken. Nyfikenhet
var ju inte precis någon av de hälsosammaste dygderna i den här
branschen. Det kunde faktiskt vara en svensk.
"I skrivbordets övre högra låda ligger ett kuvert med
instruktioner. Där står allt du behöver veta. I kuvertet
ligger också 50 000 svenska kronor för dina omkostnader samt
ett bankkort. Det används i automater som finns tillgängliga över
hela landet. Du disponerar kortet som du vill under din vistelse här.
Du behöver inte besöka några bankkontor och växla pengar.
Du får också instruktioner i hur kortet används och det
kodnummer som gäller. Kontot kommer att fyllas på i mån
av behov."
Erikssons röst lät torr och saklig när denne delade ut sina
instruktioner, ungefär som en högre officer inför en trupp.
Han gjorde en paus men då Mustafa valde att tiga fortsatte han: "I
handlingarna finns också alla uppgifter om den man du ska söka
kontakt med; namn och foto, adress, telefonnummer och redogörelse för
hans vanliga tillhåll i Stockholm på kvällarna. Försök
skapa kontakt på ett naturligt sätt och bygg upp ett
förtroende mellan er innan du ger honom nödvändiga detaljer.
Kan du inte få spontan kontakt, vilket är det bästa sättet
att fånga in honom på, får du söka honom i hans bostad
och hitta på något bra skäl till varför du gör
det. Du får improvisera. Några frågor?"
I och för sig fanns det en hel del att fråga om men han valde
att låta dem, vilka de nu var, agera i sin egen takt. Men en sak ville
han veta och det var hur han vid behov kunde få kontakt med Eriksson.
"Endast på det sätt jag själv bestämmer",
svarade denne kort. "Vänta ett ögonblick..."
Mustafa hörde hur Eriksson lade ifrån sig luren och tydligen
tog en annan. Svagt uppfattade han hur knapparna trycktes in och sedan hur
en lur lades på igen.
"Monroy, om ett ögonblick kommer du... jaha där har vi det!"
I rummet hördes fyra starka, utdragna signaler. Monroy tyckte de kom
från bokhyllan. Hans ögon föll på en personsökare
som placerats i en laddare.
"Jo Monroy, om du funnit sökaren så tryck in den andra knappen
från vänster så ser du ett telefonnummer. Klart?"
Monroy gjorde som han blivit tillsagd. Numret som dök upp
i apparatens fönster var 08-154035.
"Det är det nummer i Stockholm där du just nu kan få
kontakt med mig, ett av flera nummer som garanterat inte är avlyssnat
och inte kan spåras bakåt utan vissa svårigheter. Jag
vill att du ständigt har den här personsökaren tillgänglig
alla tider på dygnet. Under natten bör du placera den i laddaren.
Detaljerade instruktioner finns också i kuvertet. Numren kommer att
variera men det är det senast uppgivna som gäller. Men som sagt,
de viktigaste är att jag får tag på dig när jag behöver
det. Jag föreslår att du de närmaste dagarna bekantar dig
med Stockholm och det aktuella området och sedan under fredagen och
lördagen
försöker etablera kontakt med din svenska medarbetare. Allt tyder
på att han kommer att vara samarbetsvillig. Jag hör av mig, Monroy.
Godmiddag!"
Samtalet avslutades mycket tvärt. Knäppet i örat lät
aggressivt och fientligt. Mustafa lade eftertänksamt på luren.
Eriksson? Ja, det kan naturligtvis vara en svensk. Kanske
är flera svenskar inblandade. Eller är han iranier? Eller
amerikan?
Plötsligt kände han sig oerhört isolerad och övergiven.
Det var bättre när de jobbade i grupp. Som för en månad
sedan då en bomb sprängdes utanför den högerextremistiska
tidningen Minute i Paris med krav på att Jean-Paul Vidocs Nationella
front skulle upplösas. De hade varit sex stycken bakom det jobbet.
Hemliga planeringsmöten på kvällarna, en
samlad aktion. Där fanns gemenskapen och lojaliteten, de sporrade varandra
och delade på ansvaret. Vad gjorde det att en del av dem levde i en
drömvärld och trodde att en bomb i en brevlåda kunde förändra
världen. Han kände en stark längtan efter sina vänner
i Paris, efter stödet från gruppen.
Här i ett främmande land som han inte visste mycket om och med
ett språk som han inte begrep ett ord av kände han sig osäker,
utlämnad. Det var första gången han genomförde ett
så här avancerat uppdrag i ett främmande land. Men samtidigt
var han stolt över att vara en av de utvalda.
Det han fått veta om målets agerande eller förväntade
agerande gjorde honom lika motiverad som när han sköt dansken
i Spanien. Han var en av dem som bar sitt folks framtid i sina händer.
De valt honom för de visste att han inte skulle svika, att han var
beredd att satsa sitt eget liv för att lyckas.
Kapitel 12
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
