KAPITEL 12
STOCKHOLM (TT)
Statsminister Olof Palme får ett stort följe med sig då
han den 7 april reser till Moskva för ett fem dagar långt officiellt
besök.
Delegationen kan komma att omfatta ytterligare ett statsråd förutom
tjänstemän bl a från UD.
Något program är inte klart, men utgångspunkten är
att tre dagar skall tillbringas i Moskva med en del
överläggningar.
Sedan blir det ett par dagar i Georgien vid östra Svartahavet.
860212-1264
12 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
På termometern i köksfönstret kunde Mustafa Beg avläsa
12 minusgrader och han bestämde sig för att omedelbart skaffa
sig vinterkläder för att klara kölden.
Han gav sig ut på en promenad med förhoppningen att den skulle
bli mycket kort. Han gick mot det som han uppfattade som centrum, söderut
på Birger Jarlsgatan till Stureplan och in på Kungsgatan. Efter
bara några få steg trodde han att han skulle förfrysa.
Med bävan såg han fram emot hur det här jobbet kunde utvecklas
om kylan höll i sig.
Mustafa räddade sig in i en herrekipering där han köpte en
tjock tröja, ett par kraftiga manchesterbyxor, en knälång,
skinnfordrad mörkblå parkasliknande rock med huva, handskar och
en stickad fiskarmössa som han vid behov kunde dra nedöver öronen.
I affären intill valde han ut ett par rejäla promenadskor med
tjocka sulor.
Han återvände till lägenheten, kokade sig en kopp te och
gick igenom instruktionerna som han fått av Roberto. Liksom vid utredningen
om den tänkta svenska medarbetaren var kartläggningen av det mycket
snäva området i Stockholms centrum där statsministern normalt
uppehöll sig mycket detaljrik. Mustafa hade ingen anledning att närmare
fundera över vem eller vilka som stått för förarbetet,
men en sak var klar, det var mycket professionellt utfört.
Här fanns i det närmaste på metern avståndet mellan
Palmes bostad på Västerlånggatan 31 till hans arbetsplats,
regeringskansliet Rosenbad. Det rörde sig om knappt en kilometer. Och
ungefär mitt emellan låg Riksdagshuset där statsministern
ofta befann sig när han var hemma i Stockholm. Det enda som saknades
var uppgifter om hur och under vilka omständigheter han förflyttade
sig i området. Gående? Med bil? Ledsagades han avlivvakter?
Det var nu Mustafas första uppgift att få en klar bild av Palmes
rutiner.
Han tog på sig sina nyinköpta kläder och bestämde sig
för att försöka få tag på en taxi på gatan.
Målet var Stortorget mitt i Gamla Stan, Stockholms äldsta stadsdel.
Han kunde på kartan se att den låg på en ö med flera
broar. Från torget behövde han bara gå en liten tvärgata
för att komma in på Västerlånggatan där statsministerns
bostad var belägen.
Taxichauffören var osvenskt pratsam. Han talade engelska med amerikansk
accent. När han fick klart för sig att passageraren inte hade
några som helst kunskaper om Stockholm drygade han ut resan genom
att vika av vid Stureplan och köra Kungsgatan ned till Vasagatan och
förbi Centralstationen allt medan han med yviga gester pekade ut hållpunkter
som passageraren borde lägga på minnet för att lättare
hitta i den svenska huvudstaden.
Taxin passerade Tegelbacken och Mustafa såg en skymt av Sheratons
hotell då chauffören knackade med pekfingret mot vänster
sidoruta.
"Där inne sitter den regering som det svenska folket gjort sig
förtjänt av", sa han ironiskt.
Taxin gled förbi en gulrappad byggnad vid ett litet torg som han bara
hann kasta en snabb blick mot och fortsatte längs med huset intill
det strömmande vattnet som förde med sig lossbrutna isflak. Han
lät blicken vilset irra omkring i husets omgivning med förhoppningen
att någon av dem som rörde sig där skulle vara den svenske
statsministern.
Mustafa avbröts i sitt planlösa sökande då chauffören
skiftade sida och gestikulerade mot det gamla Riksdagshuset på den
lilla ön mitt ute i vattnet som enligt chauffören nyligen restaurerats
och åter tagits i bruk. Vid det laget hade Mustafa fått fram
kartan och lyckats orientera sig.
I ett enda svindlande ögonblick hade Mustafa Beg hamnat mitt i det
heta området. Han kände hur pulsen steg och det började
hetta i kinderna. Han sneglade på sig själv i backspegeln för
att se om han lyckades dölja sin upphetsning. Möjligen kunde den
vidöppna blicken vara avslöjande. Han smålog och för
ett kort ögonblick mötte han taxichaufförens ögon och
nickade som en bekräftelse på att han uppfattat. Leendet fick
chauffören ta åt sig som ett tecken på uppskattning.
Från gatan de färdades på gick Riksbron som var avstängd
för trafik över till Riksdagshuset. Mustafa hade anledning att
tro att Elvemo ofta var på språng över den mellan Riksdagshuset
och regeringskansliets byggnad. Kanske med livvakter i sitt sällskap.
Men ute på bron skulle han ändå vara ganska oskyddad.
Mustafa vred på huvudet och såg bakom sig den vältrafikerade
Vasabron. Härifrån hade han svårt att bedöma skjutavståndet
mellan broarna, kanske var det 300 meter. Över chaufförens axel
kunde han längre fram se Norrbro. De passerade Riksbron och han uppskattade
avståndet mellan dessa två broar till högst 150 meter.
Han fann det teoretiskt möjligt att från en bil på Norrbro
pricka målet på Riksbron. Men det var inte precis hans bord.
Visserligen hade han övat upp sin färdighet i prickskytte i militärgarnisionen
i Saquez i Iran. Men han tvivlade på att han skulle lyckas träffa
ett rörligt mål på det avståndet, allra helst som
han förmodligen var tvungen att sitta i en bil som också förflyttade
sig.
Men tanken var ändå lockande tyckte han när han slängde
en blick på kartan. Flyktvägen var nära nog perfekt. Över
Norrbro, förbi slottet, samma väg som de skulle ta nu. Och sedan
bort från ön söderut.
Taxin svängde till höger på Norrbro och rakt mot Kungliga
slottet. Mustafa Beg avbröts i sina än så länge ganska
förströdda överväganden när chauffören höjde
tonläget ett steg för att övertyga honom om att Sverige hade
världens vackraste drottning. Eftersom Mustafa inte sett
henne ens på bild hade han ingen uppfattning men höll med.
"Sveriges folk har den drottning de förtjänar", travesterade
han chaufförens kommentar om regeringen och fick ett gillande skratt
tillbaka.
Taxin girade tvärt vänster efter bron och sedan lika tvärt
höger runt slottets nordöstra hörn. Jo, här fanns trots
den relativt täta trafiken stora möjligheter att snabbt komma
undan med bil, konstaterade han.
Plötsligt kastades han åt sidan när taxichauffören
gjorde en ännu tvärare gir åt höger och lät bilen
dundra uppför en brant kullerstensbelagd backe som om han var på
väg rakt in i slottet.
Mitt på backens krön såg han en stor obelisk sträva
mot den blå himlen. Vid slottsporten till höger intill en gul
vaktkur stod en soldat i stram givakt och mot honom kom två andra
militärer i vita hjälmar taktfast marscherande som mekaniska leksakssoldater
på väg till vaktavlösningen. Efter ännu ett par svängar
med bilen parkerade chauffören på ett gammalt torg vilket uppenbarligen
var resans mål.
Mustafa såg på kartan att chauffören tagit honom med på
en onödigt lång sightseeingtur men betalade utan att protestera.
Han kunde inte utesluta att det var en service som svenska taxichaufförer
gav sina kunder med få eller inga kunskaper om den svenska huvudstaden.
Antagligen med
förhoppningen att tjäna några kronor extra.
För att undvika att chauffören lade honom på minnet på
grund av snålhet betalade han frikostigt och lade nästan till
halva taxametersumman i något som han tänkte sig var en frivillig
guideavgift. Det fick motsatt verkan. När chauffören spärrade
upp ögonen och vred på huvudet för att
ta sig en närmare titt på sin rundhänte passagerare insåg
Mustafa att han begått ett av sina första misstag. Den chauffören
skulle inte glömma honom.
Förargad över sin oförsiktighet gick Mustafa längs med
torget fram till Kåkbrinken vars branta backe ledde ned till Västerlånggatan.
Han drog huvan över huvudet och tyckte att det trots allt fanns något
förmildrande med de kalla vindarna då de innehöll aptitretande
dofter från de
närbelägna restaurangerna som förberedde lunchmaten.
Trots kylan var det mycket folk i rörelse på den gamla affärsgatan
som sträckte sig i nord-sydlig riktning tvärs igenom Gamla Stan.
Gatan var avstängd för trafik men här och var trängde
sig stora fraktfordon in för leverans av sina varor.
Med ledning av siffrorna 19 - 41 på en av gatuskyltarna drog Mustafa
slutsatsen att han hade statsministerns bostad nummer 31 till höger,
kanske var det bara ett femtiotal meter dit. Han styrde sina steg åt
det hållet och gick mycket långsamt på vänstra trottoaren
som var så smal att två gående inte kunde mötas.
Bara under de få stegen fram till dörr 31 passerade Mustafa tre
smala gränder och vad han kunnat se av kartan fanns det ytterligare
ett tiotal på den kanske två hundra meter långa sträckan
ned till Mynttorget i Västerlånggatans norra ände vid bron
till Riksdagshuset.
Mustafa stannade inte till utanför Västerlånggatan 31. Han
var klar över att han skulle gå förbi det till det yttre
oansenliga huset med den gröna dörren åtskilliga gånger
och ingen skulle efteråt kunna säga att de sett en mystisk man
med hans signalement stå där och lurpassa. Så länge
han var i rörelse sammansmälte han också med den ständiga
ström av människor som drog fram i båda riktningarna på
den gamla gatan. Ingen enda stannade upp eller ens lyfte på huvudet
för att titta till mot det lilla huset som inhyste landets statsminister.
De hastade framåt hukande i vinterkylan sannolikt koncentrerade på
en enda uppgift, att nå fram till
ett värmande kontor eller en affär med livet i behåll.
Mustafa Beg ägnade en stor del av dagen åt området kring
statsminister Palmes bostad. Han gick upp och ned på Västerlånggatan
mellan Mynttorget och Kåkbrinken, han vek av in i de trånga
gränderna och utforskade deras inre och vart de ledde och fann till
sin stora tillfredsställelse att samtliga mynnade ut på Stora
Nygatan, det stora
trafikstråket väster om den gamla bebyggelsen på ön.
Om samtliga trånga gränder på den korta sträckan i
det närmaste var perfekta som gömställen inför ett överfall
så var Stora Nygatan den idealiska flyktvägen, antingen norrut
över Vasabron eller söder ut via Slussen.
För att uthärda i den bistra snålblåsten gjorde han
täta avbrott i sin vandring genom att slinka in i ett par affärer
för att tina upp. Han åt lunch på Stortorgskällaren
och drack kaffe på ett kafé i Gåsgränd.
Han passerade Västerlånggatan 31 ett tiotal gånger utan
att upptäcka någon bevakning av bostaden. Därmed uteslöt
han inte möjligheten att huset övervakades när statsministern
var hemma. Han tog också för givet att statsministern följdes
av säkerhetsfolk kanske ända fram till porten. Men det var problem
som han fick ta itu med när de dök upp.
Under hela eftermiddagen närde Mustafa en förhoppning att få
se en skymt av Palme men samtidigt begrep han att denne mycket väl
kunde vara bortrest.
Klockan 17.30 tog kylan överhanden, han hade inte längre någon
känsel i fötterna och gav sig stampande i gatstenarna norr ut.
Redan i detta
skede insåg Mustafa Beg att hans behov av en svensk medhjälpare
som kunde snoka rätt på detaljer om Palmes dagsprogram var av
största vikt. Annars skulle han få chansa och vänta under
olidliga förhållanden.
När han kom ned till Mynttorget räknade han med att ha tillryggalagt
högst 300 meter från statsministerns bostadsdörr. Han gick
över den korta Stallbron och passerade under portalerna som inramar
Riksgatan och bedömde avståndet från Stallbrons landfäste
till Riksbrons på motsatta sidan till ungefär 200 meter. Han
fortsatte över Riksbron fram
till Strömgatan där han några timmar tidigare passerat med
taxin. Härifrån kunde han till vänster se regeringens kanslibyggnad
och till höger Norrbro framför Kungliga slottet. Han befann sig
ungefär mitt emellan med cirka 150 meter åt båda hållen.
Jo, det stämde på ett ungefär. Hela sträckan från
dörr 31 på Västerlånggatan till regeringens kanslibyggnad
kunde i alla fall inte vara längre än en kilometer.
Här någonstans måste det alltså ske. Här
i närheten av bostaden eller riksdagshuset eller kanslihuset. Inom
detta område måste jag finna en plats där Palme förr
eller senare visar sig helt oskyddad.
Så här vid en översikt talade allt för att ett överfall
från en av gränderna var det absolut säkraste. Men det förutsatte
givetvis att Palme förflyttade sig gående i området och
då utan livvakt. Att flyktbilen skulle placeras
på Stora Nygatan verkade i det här läget solklart för
Mustafa.
Han skulle komma att behöva röra sig mycket och ofta inom den
här sektorn för att lära sig Palmes och hans livvakters rutiner.
Han skulle kanske tvingas skifta klädsel för att inte till slut
väcka uppmärksamhet, kanske också byta utseende med hjälp
av peruk och glasögon. Men framför allt var det nödvändigt
för att klara kartläggningen att han så
snabbt som möjligt fick en svensk medhjälpare.
Promenaden hade gett honom tillbaka så mycket känsel i fötterna
att det börjat sticka i tårna. Han bestämde sig för
att gå bort till Hotel Sheraton som han sett från taxin bara
ett kvarter från regeringskansliet. Han var åter hungrig och
hade behov av att få i sig något värmande.
Långsamt, nästan högtidligt som om han vandrade fram mot
altaret i en kyrka, förflyttade han sig mot regeringsbyggnaden på
trottoaren intill Strömmen.
Trafiken på Strömgatan var intensiv och ute på Vasabron
stod den nästan stilla i täta avgasmoln. Över Strömmens
fläckvis öppna vatten svävade ett tunt lager isande dimma.
Han såg upp mot husets fasad och uppskattade antalet våningar
till sex eller sju. Någonstans där uppe hade alltså Palme
sitt tjänsterum. Mustafa tittade på klockan. Tio i sex.
Han kanske befinner sig där just nu. Kanske är det tid att
vänta ut honom. Nej! Det får vara nog nu i den här kylan.
Det kommer fler tillfällen. Kanske mildare väder. Nu vet jag precis
vad jag vill ha. Ett glas ångande mint-té med whisky. Den står
där redan och väntar i baren. Fort iväg!
Han kom ut på den öppna platsen framför kanslibyggnaden
när entrédörren öppnades ett tiotal meter till höger
om honom. En man i svart rock med stor ryssmössa på huvudet och
en portfölj i höger hand kom ut på trottoaren. Han stannade
till och såg sig om åt båda hållen som om han var
osäker på vart han skulle styra sina steg. Han sträckte
på huvudet och drog in den kyliga kvällsluften i sina lungor.
Mustafa Beg kisade med ögonen för att med blicken försöka
tränga igenom skymningssljuset och få en bekräftelse på
det ofattbara som utspelades framför honom.
Kan det vara möjligt? Är det statsministern? Kommer han ut
på gatan ensam, utan livvakt? Det verkar ju vansinnigt. Jo, det är
han. Visst är det han. Den där skarpa profilen känner jag
igen, den där näsan. Den har jag sett på åtskilliga
nidbilder.
En mängd tankar korsade Mustafas hjärna när han tvärstannade
och villrådigt såg sig omkring.
Är livvakterna gömda någonstans? Kanske finns de i närheten
fast jag inte kan se dem. Dra inga förhastade slutsatser! Han står
nog bara där och andas in frisk luft medan han väntar på
livvakterna och deras bil. Eller... är det möjligt? Är han
på väg hem, ensam och oskyddad? Tänk om det här hör
till vardagsrutinerna. På det här avståndet från
en bil på gatan vore det en bagatell. Just där framför entrén.
Pang! Från en förbipasserande bil. Eller om han går mot
bron, bara glida upp vid sidan och avlossa ett par skott och sedan försvinna.
Nej, så vanvettigt kan det väl ändå inte vara. Han
kan inte gå den vägen ensam.
Men det kunde statsminister Olof Palme för plötsligt satte han
sig i rörelse med snabba målmedvetna steg. Han gick till vänster
runt hörnet bort mot Riksbron.
Mustafa vände sig mot Strömmen och låtsades studera Riksdagshuset.
Så fort Palme försvunnit runt hörnet följde han efter.
För ett ögonblick avtog trafiken och statsministern gick över
på höger sida fram mot Riksbron.
Mustafa höll avståndet och lät det till och med drygas ut.
Han är på väg hem! Det här är ju inte riktigt
klokt. Landets statsminister på promenad mitt i den värsta rusningen.
Fullständigt oskyddad. Jag måste följa efter honom hela
vägen. Tänk om jag haft min 45:a nu. Så enkelt att bara
gå upp bakom honom och skjuta. Just där vid brofästet vid
det lilla torget. Kanske tillhör det här hans rutiner när
han lämnar sin arbetsplats. En kort, intensiv och stärkande promenad
hem. Omkring klockan sex, ensam. Jag tror inte det är sant. Det här
jobbet är praktiskt taget
avklarat.
Palme stannade till mitt framför porten till västra byggnaden.
En kvinna i rävpäls ropade ut hans förnamn och kom trippande
nedför trappan. Hon gav honom en kram. Deras andedräkter bildade
ett litet moln som svävade mellan dem när de samtalade med varandra.
Mustafa slog av på farten.
Fortsätt! Det kan finnas någon någonstans som just i
det här ögonblicket studerar dig. Någon som har till uppgift
att bevaka statsministerns rörelser. Gå lugnt som om du är
på väg hem från jobbet. Som de flesta här på
bron. Se åt ett annat håll! Gör inget som väcker misstankar.
Den svenska säkerhetspolisen kanske jobbar som de gör i Paris.
Där har de ögonen på en. Det finns alltid folk i de officiella
byggnaderna som kollar kringstrykare i dess närhet. Ibland smygfotograferar
de en. Fortsätt! Gå förbi honom, se åt ett annat håll.
Någon Gud tror jag inte på men säkert finns det en djävul
någonstans där nere som försöker slita tårna
av mig. Det känns som att gå på småspik. Förbannade
kyla! Jag följer honom hem sedan snabbt till Sheraton. Nu måste
jag börja planera. Det här är ju fullkomligt otroligt!
Mustafa kunde ha gått över till andra sidan av Riksgatan men
överfölls plötsligt av lusten att gå nära sitt
offer. Det var ganska mycket folk som rörde sig i båda riktningarna.
Och Palme verkade fullständigt koncentrerad på sitt samtal med
kvinnan.
Mustafa hörde statsministerns röst. Den var överraskande
mjuk, kanske för att han just talade med en kvinna. Den passade till
hans vänliga leende. Han såg sympatisk ut trots den vassa näsan.
Så nära kan jag alltså komma denne man, så nära
hans rygg. Förrädare skjuter man i ryggen. Är han en förrädare?
Nej, kanske inte. Men han är ett hot mot mitt folks framtid. Det är
därför han ska dö. Och det blir en enkel sak. Vid en annan
tidpunkt, på en lämplig plats efter vägen är det så
enkelt, så enkelt. Bara komma upp bakom honom. Ett par skott och så
iväg. Förbannelse att jag inte har ett vapen nu! Den här
möjligheten kanske inte dyker upp igen. Tänk om det i alla fall
bara är en tillfällighet att han går hem utan livvakt. En
chansning han tar, som han tycker att han kan ta. Vem hotar denne fridfulle
man bland detta fridfulla folk? Någonstans på vägen upp
för gatan kan jag göra det. Men det får inte ske för
tidigt, för oplanerat. Och sedan snabbt bort i folkmängden och
därefter bort, bort från detta isande land!
Han var nu före Palme och slog av ytterligare på takten. Han
stannade till vid övergångsstället just där Västerlånggatan
börjar. Nu kunde han helt naturligt se sig om innan han gick över.
Djävulen styr hans stegt rakt emot mig!
Mustafa vred blixtsnabbt bort ansiktet.
Jag får inte fastna på mannens näthinna nu. Nästa
gång kan det bli till en minnesbild som stannar kvar i hans medvetande.
En hotbild. En främling som förföljer honom, en fara för
hans liv. Då skulle han aldrig mer få gå så här
oskyddad.
Mustafa hann se en intensiv, forskande blick. Blå ögon. Det såg
ut som om han log. Munnen var något uppdragen i mungiporna. Jo, han
log. Han log mot människorna han mötte, människor som i all
hast passerade och kände igen det välbekanta ansiktet. Några
nickade blygt, andra vände sig bort.
Mustafa Beg klev ut i gatan för att hinna undan och tvingade en bil
att tvärbromsa. Föraren slog med handen mot signalhornet. Han
hytte med en näve. Mustafa höll upp handen vid vänstra kinden
men det som såg ut som en vänlig hälsning avsåg i
stället att dölja hans profil.
I ett skyltfönster kunde han följa statsministerns fortsatta vandring
uppför Västerlånggatan. Det var ingen tvekan om att de som
orkade lyfta sin blick kände igen honom. Han behövde inte ta ett
enda steg åt sidan. De mötande vek undan och när de passerat
vände de sig hastigt om och kommenterade mötet med landets statsminister.
Några nickade, kanske var det uppskattande, kanske fanns där
ett mått av förvåning över att se honom vandra så
här öppet ute bland folk. Andra brast ut i skratt sedan någon
kläckt ur sig någon lustighet.
En bit upp på Västerlånggatan gick statsministern in i
en tobaksaffär. Efter någon minut kom han ut med ett par tidningar
ihopvikta under ena armen.
Mustafa ökade takten och föreställde sig att han nu hade
sitt vapen redo i fickan. Hans handskbeklädda hand kramade om personsökaren.
Han ville se vilka möjligheter som gavs när de kom in på
gågatan och passerade gränderna. Efter en stund var han bara
två meter bakom Palme, då hade de gått över Storkyrkobrinken
och kvar fram till bostaden fanns sex eller sju gränder.
Här kunde Mustafa gå fram och avlossa skotten och sedan omedelbart
störta ner i en gränd. Eller ännu bättre, här kunde
han vänta in sitt offer, han behövde bara ta ett steg ut i gatan
och skjuta. Ingen skulle reagera förrän han var försvunnen.
Palme nådde fram till den gröna dörren. Han stod stilla
en lång stund och fumlade med nycklarna innan han fick upp den. Snett
mitt emot porten fanns en gränd som ledde rakt ned till Stora Nygatan.
Ännu ett perfekt läge för Mustafa.
När den gröna dörren slog igen bakom Sveriges statsminister
stod Mustafa Beg mitt i gatan bara någon meter ifrån den med
personsökaren i handen. Där kunde hans uppdrag ha avslutats.
Kapitel 13
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
