KAPITEL 13
STOCKHOLM (TT)
-Det blir ingen fred så länge ayatollah Khomeini styr Iran.
-FN:s fredsmäklare Olof Palme måste agera nu för fred mellan
Iran och Irak.
Det säger tre iranska oppositionspolitiker i exil som besöker
Stockholm just nu.
-Om kriget inte avslutas hotar en stormakts- inblandning. Men tar det slut
i rimlig tid finns det en god chans att börja lösa övrig
brännande problem i Mellanöstern, säger Mohammed Matine,
barnbarn till Hedayat Mossadeq en av Shahens främsta fiender under
50-talet.
862014-1064
14 FEBRUARI
STOCKHOLM
Innan Mustafa Beg sökte sig till Konserthuskaféet på
fredagskvällen där han förhoppningsvis skulle stöta
på den svensk man valt ut till hans medarbetare - givetvis denne helt
ovetande - studerade han ingående de fyra foton han fått av
chilenaren Roberto i Paris. Färgbilderna, två i helfigur framifrån
och från sidan och två ansiktsbilder ur samma vinklar, visade
en yngre välvuxen man med tjockt svart hår mera av sydländskt
snitt. Ögonen var intensivt blå.
Förmodligen en karl med kvinnotycke, antog Mustafa. Ansiktet var kraftfullt
med markerade käkben och en bred haka. Han såg bister ut, en
aning frånvarande,omedveten som han var om att han blev fotograferad.
I den skickligt komponerade personaktens sammanfattning fastslog den för
Mustafa okände utredaren att den 33-årige språkläraren
- med ett frågetecken efter yrkesbeteckningen -
Patrik Bolin var en politisk extremist som både hatade och skrämdes
av kommunismen och den svenska socialdemokratin och såg landets statsminister
Olof Palme som ett hot mot de fria västdemokratierna.
Han såg med andra ord ut som det perfekta valet, tyckte Mustafa. I
sökandet efter en medhjälpare hade man haft två krav: att
vederbörande genom sin extrema hållning gentemot den svenske
statsministern kunde anses som helt pålitlig vid planeringen av ett
attentat, att han själv hade ett klart motiv och senare inte bara kunde
knytas till attentatet utan också efter visst manipulerande kunde
kastas fram som en fullt tänkbar gärningsman. Mustafa kunde konstatera
att Patrik Bolin åtminstone på papperet kunde bli den idealiska
syndabocken, ett av flera offer för den desinformationskampanj som
skulle dras igång om attentatet genomfördes framgångsrikt.
Mustafa Beg gick från Birger Jarlsgatan via Stureplan upp Kungsgatan
till Konserthuset där kaféet låg i ena hörnet av
kvarteret med en entré mot Kungsgatan och en mot Sveavägen.
Klockan var några minuter över 18 när han kom fram blåfrusen
och angelägen om att snabbt komma in i värmen.
Genom fönstret mot Sveavägen såg han att lokalen var i det
närmaste fullsatt men han gick ändå in och stannade direkt
innanför dörren.
Han lät blicken svepa över lokalen. Det här var tydligen
en samlingsplats för utlänningar och svenskar som av en eller
annan anledning hade något samröre med varandra. Han skulle i
alla fall smälta in i miljön. Mustafa hörde olika språk
surra i luften och kunde klart urskilja flera arabiska dialekter. Det fick
honom att känna sig obehaglig till mods. Men så kunde väl
inte ödet styra det att någon som kände igen honom plötsligt
dök upp och saboterade alltsammans.
Mustafa såg nästan genast Patrik Bolin trots dennes sydländska
utseende.
Han satt ensam vid ett litet bord intill en av pelarna i lokalens mitt.
Han läste i en tidning och rökte med en teatralisk gest. Då
och då tittade han upp som av en händelse, som om han funderade
på något han just läst. Men den irrande blicken avslöjade
att han besvärades av sin ensamhet och helst ville få kontakt
med någon.
Problemet för Mustafa var att inga bord i hans närhet var lediga.
Men däremot en stol vid svenskens eget bord.
Mustafa behöll rocken på och rörde sig med sökande
blick fram mot Patrik Bolin. När denne återigen såg upp
var Mustafa så nära att han mycket tydligt kunde ge sken av att
vilja komma åt stolen.
"Är den här ledig?" frågade han på engelska
med sin inlärda franska brytning.
Patrik Bolin såg länge forskande på honom och för
ett ögonblick trodde Mustafa att svensken helt enkelt skulle neka honom
att sitta ner. Det skulle rasera alltsammans.
Men så spred sig ett skevt leende i svenskens ansikte.
"Javisst, var så god och sitt!" svarade Patrik på
engelska med bred amerikansk accent.
"Merci monsieur", sa Mustafa och krängde av sig rocken. "Det
var mycket vänligt. Man vill ju inte gärna stå ute i kylan
och stampa."
Patrik Bolin hade inget emot sällskap och sökte ofta efter nya
bekantskaper på kaféet. Men han ville helst välja dem
själv. Den här mannen såg tufft sympatisk ut, förmodligen
var han arab, kanske från Algeriet eftersom han tydligt bröt
på franska. Men han var ovanligt kraftigt byggd för att vara
från de trakterna. Näsan var en aning intryckt. Kanske var mannen
boxare, fast han hade ju aldrig hört talas om att araber boxades.
Mustafa såg sig om efter en servitris.
"Det är självservering. Du får hämta det du ska
ha där borta hos Maria", förklarade Patrik och nickade mot
serveringsdisken.
När Mustafa återkom med en café au lait presenterade de
sig för varandra och Patrik frågade omedelbart om Maurice, som
han sagt att han hette, var från Paris. Mustafa svarade jakande.
Patrik berättade att Paris var en av de få huvudstäder i
Europa han inte vistats i någon längre tid. Och så ljög
han om att han bott i London och Rom och Madrid i långa perioder under
sina resor och att han nog trivdes bäst i Madrid.
"Vad tycker du om Stockholm, då?" frågade han slutligen
efter sin långrandiga utläggning.
Mustafa sa som det var att han inte kände till särskilt mycket
om Sverige och Stockholm och bara var där för att göra affärer.
Men visst hade han hört talas om Björn Borg som han sett vinna
i Paris och regissören Ingmar Bergman och han hade hört en hel
del om Sveriges internationellt kände statsminister Olof Palme.
Patrik Bolin skrattade hånfullt.
"Och vad har du hört om den förrädaren, då"?
fräste han med tydligt förakt i rösten.
"Förrädare?" Mustafa visade upp en spelad förvånad
min. "Är det så man ser på honom här i Sverige?"
Mustafa hade väntat sig en reaktion när han förde Palme på
tal, men inte så häftig. Och han hann inte mer än att dra
andan för att säga något provocerande fördelaktigt
om Palme förrän svensken grep ordet och behöll det fram till
slutet på deras första möte.
Det blev en förvirrad analys av det politiska tillståndet i landet,
om de falska socialisterna som manipulerat svenska folket med hjälp
av KGB för att sno åt sig makten igen, och så en förklenande
utläggning om deras svekfulle ledare som var i maskopi med den makt
som hotade västdemokratiernas frihet.
"Och nu ska denne förrädare... denne sovjetkommunismens vägröjare
i Europa till Sovjet och rapportera och det borde man förbanne mig
sätta stoppa för!"
Patrik tömde ur sig sina aggressioner med en väsande röst
som inte nådde mycket längre än till bordskanten. Varje
gång han nämnde Palmes namn mörknade hans blå ögon
som när havet skiftar färg under ett annalkande oväder. Mustafa
kunde i blicken skönja ett alldeles äkta hat, kanske också
en uppriktig rädsla, en abnorm kommunistkräck som måste
ha planterats hos honom i unga år som ett fasansfullt monster i barnets
fantasivärld.
Mustafa grep chansen att spela ut de första korten och gjorde sken
av att i förtroende berätta för sin nyvunne vän och
meningsfrände att det var saker och ting i görningen som kanske
snabbare än Patrik kunde ana skulle infria hans förhoppningar.
"Att stoppa Palme?" För ett ögonblick tappade svensken
den högdragna minen och munnen föll ned mot hakan.
"Ja, att stoppa honom en gång för alla."
Det fanns inte mycket som kunde få Patrik Bolin att tystna. Men främligens
ord och den plötsliga hårdheten i rösten gjorde honom för
ett ögonblick stum.
Efter en stunds tystnad viskade Patrik nästan orhörbart i sorlet:
"Vad i helvete är det för affärer du är ute i?"
Mustafa Beg fortsatte att lugnt och i dunkla ordalag gradvis bygga vidare
på svenskens väckta nyfikenhet. Han gjorde en initierad utläggning
om terroristverksamheten i Europa utan att för den skulle antyda att
han själv tillhörde någon speciell grupp. Han märkte
på svenskens blossande kinder och häftiga andhämtning att
denne närmade sig det som måste vara vetgirighetens smärtgräns.
När Patrik Bolin inte längre kunde hålla tillbaka den störtflod
av frågor som dämts upp på hans tunga avbröts han
tvärt av Mustafa som reste sig och beklagade att han måste gå.
"Låt oss träffas fler gånger, mon ami", sa han.
"En annan gång vid lämpligt tillfälle kanske jag kan
ge dig svar på dina frågor. Pressa mig inte, för jag kan
ännu inte säga någonting."
De skildes först sedan Mustafa Beg med spelad tvekan låtit sig
övertalas att komma dit nästa kväll klockan 19. Patrik Bolin
lovade att om han gjorde det skulle de gå till en dansrestaurang där
de garanterat kunde hitta svenska flickor för natten.
"Du har väl inget... inget emot flickor?" frågade han
för säkerhets skull.
"Naturligtvis inte! Jag ligger inte åt det andra hållet
om du misstänker det. Vad tror du en fransman i Stockholm som bara
hört tals om svenska flickor vill göra en lördagkväll?
Det ska bli mycket trevligt. Au revoir, mon ami!"
Kapitel 14
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
