KAPITEL 14
16 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
Tidigt på söndagsmorgonen lämnade de båda flickorna
Patrik Bolins lägenhet på Kammakargatan. Mustafa hörde när
de fnittrande klädde sig och mer eller mindre stapplade ut från
lägenheten men orkade inte visa att han var vaken.
De hade träffat dem på restaurang SHT på Kungsgatan och
de hade gjort ett gott val. Mustafa och Patrik var i den miljön ett
par synnerligen charmiga herrar och det var som den spänning som uppstått
mellan dem alstrade ett magnetfält som drog kvinnorna till sig. De
hade haft många att välja på.
Tillsammans med svenskorna och Patrik hade Mustafa fått uppleva en
lång och orgiastisk natt. Patrik hade under lördagskvällen
ideligen försökt föra in samtalet på statsministern.
Men Mustafa undvek skickligt ämnet. Hans syfte var att skapa ett vänskapligt
förhållande dem emellan och samtidigt knyta svensken starkare
till sig genom att hålla dennes nyfikenhet levande. Mustafa tyckte
han lyckats över förväntan.
De vaknade inte till liv förrän sent på eftermiddagen. Mustafa
lovade bjuda Patrik på middag om han i sin tur visade honom Kungliga
slottet. Hans tanke var att på så sätt leda in svensken
i det heta området. Det var ett förslag som Patrik inte hade
några invändningar mot.
De promenerade i maklig takt mot Gamla Stan. Den klara vintersolen gjorde
sitt till för att lindra kylan som fortfarande låg kvar med ned
till femton minusgrader på natten och uthärdliga fem när
de påbörjade sin vandring.
Patrik levde sig in i rollen som ciceron och berättade att den nuvarande
praktfulla slottsbyggnaden i romersk barockstil från början varit
ett försvarsverk under vikingatiden. Han tog med Mustafa till yttre
borggården och förevisade den snabba diciplinerade vaktavlösningen
som om det var han själv som dirigerade den.
Gång på gång under den en aning planlösa rundvandringen
återkom de till nattens fröjder och skratten ekade mellan de
gamla borgväggarna.
När skuggorna släckt solglittret i den snö som här och
var fläckvis låg på trottoarer och i gathörn och temperaturen
snabbt tycktes sjunka ned i avgrunden lotsade Patrik sin vän till Stortorgskällaren
där Mustafa tidigare ätit lunch. Något som han dock hemlighöll
för svensken.
Där nere i restaurangens källare i ett avskilt hörn förde
Patrik återigen med desperation i rösten in samtalet på
Palme genom att viskande berätta att han bodde drygt ett kvarter ifrån
dem.
"Om du vill kan vi gå hem den vägen så ska jag visa
dig", sa Patrik förhoppningsfullt.
Mustafa bestämde sig för att lätta en aning på slöjorna.
"Jag vet var han bor", sa han kallt.
"Du vet var han bor?" Patrik tvivlade på att han hört
rätt.
"Ja, jag vet var han bor, precis som jag säger. Jag har sett den
gröna dörren, jag har sett var han jobbar... och jag har sett
honom gå från jobbet till bostaden utan livvakt. Som en vanlig
medborgare mitt bland folket. Säker på att inget ont kan drabba
honom. Det är ofattbart! Jag
menar... han är ju ändå ert lands statsminister. Han är
en stor internationell politiker. En mycket kontroversiell person. Jag förstår
inget av detta. Vad är det för drömvärld ni svenskar
lever i?"
Patrik var direkt skakad av det han hört.
Det här är allvar. Han sitter ju där och snackar om om
han vore en terrorist. Nu begriper jag varför han kan så mycket
om terrorgrupper. Varför har han letat rätt på
Palmes bostad och snokat kring Rosenbad? Han medger ju till och med att
han skuggat honom hem och funnit att Palme inte har några livvakter.
Han är fransman. Han måste tillhöra Action Directe. Har
de verkligen intresse av att göra sig av med Palme?
Han kanske inte ens heter Maurice. Nej, säkert är det ett täcknamn.
Han har nog ett förfalskt pass också. Det låter ju som
om han faktiskt håller på att planera ett attentat mot Palme.
"Vem är du?" frågade han till slut. "Du heter
inte Maurice, va?"
Mustafa log sitt vänliga leende.
"Du har lärt känna mig som Maurice, så för dig
heter jag det. Jag kan inte berätta någonting om mig själv.
Det hoppas jag du förstår. Men det finns annat jag kan säga
och nu vågar göra det för jag begriper att jag haft en oerhörd
tur att träffa en vän som kan hjäpa mig med vissa saker,
en som jag kan lita på. Inte sant, mon ami?"
"Visst, visst Mau... Maurice! Hundra procent."
"Du ska förstå, Patrik, att du inte är ensam om tankarna
att få bort er statsminister. Det finns starka krafter i rörelse
här i landet med ett enda mål, att eleminera honom. Du som är
väl insatt i förhållandena kan säkert räkna ut
vilka."
"Jo... javisst", ljög han förvirrat. Det fanns många
att gissa på men han kunde omöjligt avgöra vilka det handlade
om.
"Det finns många grupper som vill åt honom, ja, det är
sant. Menar du att man tänker göra allvar av det? Det är
ju helt fantastiskt."
Mustafa böjde sig över bordet och viskade: "Jag är här
på deras uppdrag och jag behöver en medhjälpare. En som
känner till de svenska förhållandena, en som kan snoka upp
en del
kring statsministerns vanor. Jag tror att du är den rätte att
hjälpa mig, Patrik. Som jag säger, jag har haft en förbannad
tur som träffat på dig."
Det var som den ljuvaste musik i Patrik Bolins öron. Han kunde inte
spåra något försåt, inte upptcka smickret.
Så är det ju! Maurice, du har träffat på rätt
man om du vill ha hjälp. Jag visste på förhand att detta
skulle ske! Ödet har fört oss samman. Jag har haft detta på
känn en lång tid nu, att något stort är på gång.
Att jag, Patrik Bolin, skall behövas till något avgörande.
Det kanske skulle förvåna dig, Maurice, om jag talade om det,
men jag har
redan på något metafysiskt sätt nåtts av budskapet
att vara en utvald, en av historiens utvalda. Och jag är beredd.
Patrik visste att det fanns många som kunde ta till våld för
att göra sig av med Palme. Men han ville gärna höra Maurice
berätta om sina uppdragsgivare.
"Vilka är det, Maurice? Vilka vill ha ihjäl Palme? Högerkretsar?
Militärer? Du kanske känner till officersupproret, där finns
ett våldsamt Palme-hat uppdämt. EAP? Fast det borde jag ju känna
till eftersom jag är medlem. Varför inte betydande socialdemokrater?
Det finns de
som gärna vill bli av med honom. De stack upp sina huvuden redan före
valet i fjol. Det säger väl en del om Palmes. Inte sant? Eller
bland arbetsgivarna? Där finns det pengar också."
Nej, Maurice Monroy ville inte säga hela sanningen. Han kunde ju inte.
Patrik Bolin förstod. Han skulle aldrig få veta den. Aldrig!
Så gick det inte till i dessa kretsar.
"Betyder det något för dig, att veta vilka som ligger bakom?"
frågade Mustafa.
"Ja... eller kanske nej. Det betyder nog ingenting. Vi har samma mål,
det är det som betyder något. Inte sant?"
"Du får betalt för den hjälp du kan ge mig och som
vi ska återkomma till senare. En summa nu och en större summa
när det är över."
"Hyr mycket? Jag gör det inte för pengar, men de kan behövas."
"10 000 kronor. Du får dem i morgon."
Oj! 10 000 spänn på ett bräde! Patrik ryckte till. Det var
myckt pengar för honom. Och mer skulle han få.
Patrik smuttade på konjaken som Maurice beställt till kaffet.
På något sätt fick han en änsla av att Maurice inte
bara ville ha honom som medhjälpare. Anade han att Patrik Bolin skulle
kunna genomföra attentatet på egen hand? Var det det han ville?
Om Maurice överlät ansvaret på honom skulle han göra
det utan minsta tvekan. Absolut! Han hade ju motivet. Han var svensk, det
var på något sätt hans angelägenhet. Han skulle kunna
göra det utan ett öre i ersättning. Men det tänkte han
ju inte säga.
Är du verkligen en professionell killer, Maurice? Är du medlem
i Action Directe? Måste man vara fransman för att vara med? Skulle
jag kunna bli medlem? Vad krävs det? Att
mörda någon bara för att visa att man vågar. Det är
så mycket jag vill veta. Men frågorna får vänta.
Kanske kommer vi varandra närmare så du kan prata mer öppet.
Patrik hade svårt att tro att Maurice verkligen var en professionell
mördare. Han såg så vänlig ut, log ofta. Jo, visst
liknade han Robert de Niro när han skrattade. Det gjorde han ofta.
Han hade humor.
Så skall ett proffs se ut, ingen tror något om honom. Precis
som med mig sälv. Eller som Clintans Dirty Harry. Jag skulle också
passa in i bilden. Till det yttre from som
ett lamm, till det inre livsfarlig som en kobra. Säkert ler han också
när han skjuter ihjäl sitt offer. Jag undrar vad han brukar använda
för vapen? Hur många människoliv har du på ditt samvete,
Maurice?
"Som jag sa, Maurice, jag hjälper dig och jag gör det inte
för pengarna. Det förstår du? Absolut inte för några
pengar... Gör du det? För pengarnas skull?"
"Ja!"
Det låg något hotfullt i det snabba, kärva svaret. Hit
men inte längre! Ungefär som nä en hund blottar tänderna
till varning. Patrik Bolin kvävde sina frågor. Han skulle aldrig
mer fråga Maurice om dennes bakgrund.
Kapitel 15
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
