KAPITEL 15
17 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
Tidigt på morgonen väcktes Mustafa av fyra vassa signaler
från personsökaren. Han kunde inte begripa varför inte Eriksson
försökte med telefonen först. Så här tidigt måste
de väl räkna med att han var inne. Han slog numret och hörde
Erikssons mjuka röst.
"Godmorgon, Monroy! Någon framgång med Bolin?"
"Han är med. Ett perfekt val. Så fort vi får bilen
ska vi se lite närmare på området. Kan vi tala fritt? Jag
menar, det är ingen som avlyssnar?"
"Nej, som jag sagt tidigare, varken din eller någon av de telefoner
du ska ringa är avlyssnade. Jag tog sökaren bara för att
kontrollera att den fungerar."
Och att jag följer givna order och har den på, tillade Mustafa
för sig själv. "Bra! Vad gäller för bilarna? Jag
får väl åtminstone en kärra i dag? Jag tänker
inte traska runt här så mycket mer. Kylan håller på
att knäcka mig."
"Det är två leasade bilar. En röd Ford Sierrra och
en vit Volvo 240."
"Men... kan inte de som leasat bilarna spåras? Jag måste
kunna ha åtminstone en av dem helt öppet så den kommer
säkert att kopplas till själva... själva händelsen."
"Bara lugn! Du måste ha fullt förtroende för oss. Givetvis
är alla spår blockerade. Vi har garderat oss helt på den
punkten. Bilarna har hyrts av en svensk som heter, tro det eller ej, Eriksson."
Mustafa skrattade till.
"Det var väntat. All right! Men hämtningen? Jag vill inte
visa mig och Bolin ska nog inte heller göra det."
"Sierran står i en s k infartsparkering söder ut på
en plats som heter Liljeholmen. Den andra på en liknande parkering
åt nordväst i något som heter Alvik. Ta en titta på
kartan!"
Mustafa kunde med ledning av Erikssons beskrivning markera platserna. Eriksson
föreslog att han lät Volvon stå kvar i Alvik eftersom ett
bilbyte där lättare öppnade väg för flykt till
Arlanda flygplats. "Det finns också ett annat skäl. Utrustningen
ligger i Sierrans bagagelucka. Nycklarna till bilarna anländer med
dagens post."
Eriksson avslutade samtalet med att lämna de båda bilarnas registreringsnummer.
Två timmar senare kom posten. Brevet var adresserat till Peter Eriksson
c/o Marketing Consultants AB på Birger Jarlsgatan 42. Av det drog
Mustafa slutsatsen att den mystiske Eriksson, som kunde vara allt från
svensk till iransk underrättelseagent - han struntade för övrigt
i vilket - hyrt in sig hos det här företaget. Samma firmanamn
stod på dörren och i entre´n.
Mustafa Beg tog en taxi till Liljeholmen och hämtade Sierran. Väl
tillbaka på Birger Jarlsgatan fick han hålla på en kvart
innan han hittade en parkeringsplats. Ur bagageluckan plockade han upp en
ganska tung, avlång handledsväska i ljusbrunt läder. På
en liten bricka under ett av ytterfacken stod det Air France i tricolorens
färger.
Han inbillade sig inte att vapnet kommit med flyg men antog att det smugglats
in i landet. Det var en regel att vid större operationer utomlands
ta in vapen som inte gick att spåra. Om man nu inte avsiktligt ville
få vapnet att leda spaningen in på fel spår genom att
t ex inhandla det i undre
världen och se till att det så småningom dök upp igen.
Mustafa uteslöt dock inte det senare alternativet med tanke på
allt hemlighetsmakeri kring operationen. Han ansåg också att
det här inte var något han behövde bekymra sig för.
Men när han fick se det vapen de skickat till honom blev han minst
sagt förvånad. Och lite besviken. Han hade hoppats på att
få en av den amerikanska marinkårens gamla 45:or, en sådan
som han använde vid attentatet mot generalen i Paris. 45:an var stadig,
precisionssäker och inte allt för bullrig.
I stället låg i väskan tillsammans med en ask ammunition
två exemplar av Double Derringer. Han kände genast igen modellen
Texas Arms Defender med löstagbar dubbelpipa. Piporna .jpg) fanns i flera
olika kalibrar. Han såg att detta var två pipor med samma kaliber,
357 magnum och längden var fyra tum. Mustafa ryckte på axlarna
och monterade med lätthet fast en av piporna. Han hade aldrig skjutit
med detta tvåskottsvapen men visste att det var vanligt förekommande
i USA som backupvapen för poliser. Mycket kraftfullt och effektivt
på kort håll men bara efter några tiotal meter fölorade
kulorna avsevärt i hastighet. Vid ett attentat fick skytten bara två
möjligheter. Scenariot krävde också att denne kom målet
nära inpå livet. Fördelen med vapnet i sådana här
sammanhang var att ljudnivån var relativt låg, det tog liten
plats och efteråt kunde det delas och avsevärt försvåra
möjligheten att finna ett komplett mordvapen.
Derringern låg tungt och stadigt i handen. Han lyfte den framför
sig med rak högerarm och gjorde en blindavfyring.
Patrik Bolin hade föreslagit Mustafa att denne skulle hämta upp
honom utanför Cafe´ Mon Cheri på Kungsgatan vilket var
ett av dennes favorittillhåll. Mustafa hade omedelbart förkastat
förslaget. Var det något de skulle undvika så var det att
ses tillsammans på platser där Patrik var välkänd.
I stället blev det framför huvudentre´n till Centralstationen
där folkströmmen var tillräckligt omfattande för att
de skulle försvinna i den.
Tanken på att få fram ett gevär med kikarsikte och idka
prickskytte från någon av broarna förkastade han genast
när han väl var på plats. Det gick helt enkelt inte att
stanna till i trafiken, dessutom var avståndet för långt
och ljuset för dåligt om det skulle bli aktuellt på kvällen
när Palme promenerade hem från jobbet. Inte heller gick det att
stå med bilen på Strömgatan och skjuta mot entre´n.
Här var också risken alldeles för stor att köra fast
i trafiken vid Norrbro.
Senare på dagen kunde han med en entusiastisk Patrik Bolins hjälp
vidga området och leta fram de bästa flyktvägarna. Till
slut enades de om att var än överfallet genomfördes mellan
kanslihuset och bostaden på Västerlånggatan var flykt söder
ut via Slussen det bästa alternativet. De valde ut en plats för
flyktbilen på Stora Nygatan där Gåsgränd mynnar ut
i riktning nästan rakt nedanför statsministerbostaden.
Gränderna var ju som gjorda för ett bakhåll varifrån
man med lätthet kunde smyga upp bakom målet. Vilken som helst
av dem skulle duga. Bara dessa gränder som kantade statsministerns
promenadväg motiverade mer än väl att han hade livvakt med
sig ända fram till dörren. Den stora frågan var nu om han
normalt också hade det och om den där promenaden Mustafa blivit
vittne till tillhörde sällsyntheterna.
Patrik Bolin prickade på kartan in sträckan Slussen - Hornsgatan
- över Liljeholmen och upp till Essingeleden och sedan ut Uppsalavägen
mot Arlanda International Airport. När de provkörde den och tog
tid förklarade han att poängen med detta var att vittnen som kanske
sett bilen sticka iväg från Stora Nygatan mot Slussen skulle
hetsa igång ett spaningsuppbåd söderut - medan de i själva
verket gjorde en kringgående rörelse och åkte mot norr.
Mustafa visade att han imponerades av Patriks slutledningsförmåga
och berömde honom för att han så snabbt kommit fram till
det uppenbarligen bästa alternativet.
Patrik njöt i fulla drag och det tjocka kuvertet med de hundra hundrakronorssedlarna
värmde i hans vänstra innerficka. Han tyckte att han redan gjort
sig förtjänt av dem.
De beslöt att flytta den andra flyktbilen från Alvik till garaget
på Liljeholmen där Sierran stått.
Under kvällen mellan 17 och 20 höll de Rosenbads entre´
under uppsikt för att se om statsminister Palme än en gång
skulle gå hem förbi Riksdagshuset utan några livvakter.
Men
han dök inte upp. Något modstulna återvände de till
Birger Jarlsgatan men beslöt ändå att de närmaste dagarna
bevaka Rosenbad under samma tid på dagen samtidigt som Patrik på
olika sätt skulle försöka få fram uppgifter om statsministerns
program de kommande dagarna.
Kapitel 16
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
