KAPITEL 16
20 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
Digitalklockan i Sierran, som stod parkerad i Akademigränd intill
Rosenbad, visade på exakt 17.45 när statsminister Olof Palme
sköt upp den stora glasdörren till regeringskansliet. Han stod
kvar ett ögonblick vänd inåt och tycktes samtala med någon.
Mustafa Beg stod på trottoaren vid gränden och höll regeringskansliets
entre´‚ under uppsikt. När han såg statsministern
tvärvände han och rusade till bilen.
"Han kommer nu!" flåsade han medan Patrik Bolin nervöst
fumlade efter startnyckeln.
"Vad gör vi?" frågade denne vilset.
"Kör bara lugnt fram så vi ser honom!" kommenderade
Mustafa.
Bilen rullade mot hörnan. Därifrån kunde de se statsministern
i sällskap med två män i mörka rockar.
"Nej säg inte det!" stönade Patrik. "Det där
ser ju för satan ut som Säpo-killar."
Mustafa bet ihop käkarna och pressade tillbaka den besvikelse som försökte
bemäktiga sig honom. Det kunde vara poliser. Men det kunde också
vara några medarbetare till Palme. Det fanns ingen anledning att redan
nu känna sig blåst av det här.
Patrik lät bilen runda den öppna platsen framför Rosenbad
och körde ut på Strömgatan. De tre männen gick på
den bredare vänstra trottoaren mot Riksbron och av gesterna att döma
ivrigt samspråkande. Det pekade ändå på att det inte
var Säpo-folk, konstaterade Patrik för sig själv. Han lät
bilen långsamt rulla i samma riktning och orsakade irritation bland
de bakomvarande fordonen i den täta eftermiddagstrafiken.
Vid Riksbrons fäste nickade herrarna åt varandra. En av dem klappade
Palme på axeln som om han tröstade honom för något
och Sveriges statsminister påbörjade sin ensamvandring.
"Det där var inga säposnutar, Maurice. De brukar inte ha
mycket att säga och ska väl dessutom hålla sig i bakgrunden."
"Stanna! Vänta på mig vid mötesplatsen!" väste
Mustafa och gled ur bilen och fortsatte lätt hukande som om han bara
av den anledningen kunde göra sig osynlig.
Patrik höll hårt i ratten för att de begynnande skakningarna
i kroppen inte helt skulle ta överhanden.
Har Maurice vapnet med sig? Är det nu det skall ske? Går han
bara ifatt honom och skjuter? Är han så tuff? Herregud, tänk
om han skjuter honom där någonstans mitt bland allt folket! Vi
skulle ju bara följa efter för att kolla honom.
Patrik blev osäker. I sina tankar hade han redan gått igenom
den här händelsen. Då var det så solklart. Men nu
när det verkligen höll på att ske blev han rädd. Nej,
det här var han inte förberedd på ännu. Det gick för
fort!
Han drog på gas och svängde till höger upp på Norrbro
och direkt höger igen ner på Slottskajen. Han slog av på
farten och lät bilen rulla fram längs med parkeringsplatsen
mot Mynttorget. Han stannade till tvärt bakom en av bilarna och hade
nu landets statsminister och den förföljande Maurice bara något
trettiotal meter ifrån sig på väg över Stallbron.
"Här är mordplatsen!" sa han högt för sig
själv.
Just här vid brofästet där Palme nu stannat till och ser
sig åt vänster mot trafiken, rakt mot Sierran, är den perfekta
platsen för ett överfall. Kan du se mig, Palme? Här kanske
våra blickar möts en sista gång. Just här vid brofästet
ska det ske. Jag bromsar in rakt framför dig. Maurice öppnar dörren
och skjuter. Sedan full fart rakt fram mot Riddartorget och vidare till
Slussen. För fan! Det här är den idealiska platsen. Men inte
nu, Maurice. Snälla Maurice, inte nu för himlens namn!
Mustafa gick med långa kliv några meter bakom statsministern
som en aning framåtlutad höll ett högt, måldmedvetet
tempo. Vänsterarmen pendlade, högerarmen var stel, nedtyngd av
portföljen. Mustafa hade händerna djupt nere i den mörkblå
rockens stora fickor. Patrik blev alldeles torr i munnen av nervositet.
Jo, han tänker skjuta! Han ökar ju farten för att hinna
ifatt honom. Ser du mig, Maurice? Märker du att det här är
rätta stället? Gode Gud, det är bäst jag gör mig
beredd med bilen. För han har väl vapnet där i högerfickan?
Vad är det för kanon? En Smith & Wesson, en Magnum, en sådan
som Clintan har. Varför har han inte visat den för mig när
jag bett om det? Varför vill han inte ens säga vad det är
för vapen? Bara vaga löften om att de så småningom
ska provskjuta det. Vad menar han med att de måste avvakta det rätta
tillfället. Måste han vara så jävla mystisk.
Mustafa Beg noterade samma sak som Patrik Bolin.
Där står bilen. Där står offret. Det är bara
att gå fram och skjuta och sedan sticka. Satan! Att jag inte är
förberedd. Nu missar jag kanske den stora chansen. Kanonen
ligger där i bagageluckan. Där gör den ingen nytta. Just
nu, i detta ögonblick, just nu skulle jag kunna ta de sista stegen
fram till honom och få allt fixat. Men nej, det vore
förhastat. Allt är inte klart. Men nästa gång, statsministern!
Nästa gång är Mustafa Beg redo. Nästa gång ligger
revolvern i fickan för nu vet jag att du går här i din oskyddade
ensamhet både morgon och kväll. Du kan inte längre komma
undan.
Mustafa lämnade sitt blivande offer vid Mynttorget och gick till bilen.
Patrik blev plötsligt fruktansvärt besviken när han såg
statsministern försvinna uppför Västerlånggatan.
"Varför sköt du inte! Varför i helvete passade du inte
på nu när du hade världens chans?"
Mustafa tände lugnt en cigarrett innan han svarade.
"Jag är inte redo än. Det här får inte ske förhastat.
Men den här platsen är perfekt."
"Ja, det var precis vad jag tänkte när jag såg er komma
där över bron. Perfekt! Det var därför jag stannade
bilen just här. Jag var beredd att köra fram och plocka upp dig!"
"Bra, Patrik! Jag gillar att du tänker självständigt
och tar initiativ. Bra att du hela tiden är beredd på att improvisera.
Det måste man kunna göra i den här branschen där det
mest oväntade plötsligt kan inträffa. Kör hem nu! Nej,
Patrik, mon ami, vi är inte redo än, du och jag. Jag har ju inte
mina prylar med mig med tanke på återtåget. Och vill du
veta det kan jag tala om för dig att vapnen ligger i bakluckan. Så
kör lugnt så vi inte stoppas och någon får för
sig att snoka igenom bagaget."
Patrik satte häpen bilen i rörelse. "Vapnen? Har du flera
stycken?"
Mustafa smålog. "Du måste ta det lugnt, Patrik. Vi återkommer
till vapenfrågan lite senare. Men kör nu försiktigt hem."
Patrik kände återigen en begynnande irritation över Maurice
sätt att hela tiden dölja något. Men han behärskade
sig.
"Om vi fixar det just här, Maurice, så kan vi lätt
komma undan. Jag skulle kunna köra fram och stoppa mitt för hans
vassa näsa och du kunde ju skjuta från bilen."
Mustafa nickade.
"Ja, det blir bra. Här kan det ske så snabbt att ingen hinner
fatta vad som hänt förrän vi är borta."
När de kom till lägenheten på Birger Jarlsgatan delade de
på en liten flaska whisky.
Den kvällen visade Mustafa pistolerna för Patrik. Först blev
han nästan chockad över att det bara var små pistoler med
endast två skott. Men sedan Mustafa berättat om deras effektivitet
på nära håll och att USA:s poliser använde dem som
back-up-vapen byttes besvikelsen över att det inte var en Clintan-kanon
mot vild entusiasm.Han insåg att en av dessa pistoler skulle bli hans.
Han slet till sig en av dem och blev som tokig. I febrigt tillstånd
vandrade han runt runt i lägenheten med vapnet nedstucket i byxlinningen.
Då och då drog han det ur bältet, grep om
kolven med båda händerna som Dirty Harry brukade göra och
avlossade det mot något fantasimål. Emellanåt satte han
sig i soffan och försjönk djupt i förvirrade tankar om vad
han
skulle kunna uträtta med en sådan här gömd i ena strumpan.
Flera gånger tog han loss pipan på den lilla kompakta Derringern
och monterade fast den igen. Då och då slet han upp vapnet,
siktade på Mustafa och tryckte av hysteriskt skrattande.
Patrik smekte den stålblå pipan som om han utförde en masturbationsakt.
Det fanns en inneboende kyla i metallen som låg långt under
rumstemperaturen. Det var som en sorts
kylreserv inför den hetta som skulle alstras när kulorna roterade
genom loppet längs med räfflorna. Han vägde vapnet i handen.
Trots att det inte var mer än en halv Clintan-kanon kändes det
tungt och stadigt. Avtryckaren gav villigt efter när han kramade den.
Pang! Skottet tog i fransmannens panna.
Mustafa log vänligt och gratulerade samtidigt sig själv till att
han inte under spritens påverkan tagit fram patronerna.
"I morgon är den laddad, Patrik", sa han lugnt.
"Laddad? Va fan menar du? Är den laddad i morron, va fan?"
sluddrade Patrik lätt.
"I morgon är det dags. Och jag menar på morgonen. Då
tar vi honom när han går åt andra hållet för
nu vet vi ju att han är hemma."
Kapitel 17
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
