Kapitel 17
21 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
Den natten sov Patrik Bolin över hos Mustafa med pistolen under
huvudkudden. Klockan sju körde de med Sierran mot Gamla Stan. Mustafa
hade packat sin väska och klätt sig i
kostym som han bar under den tjocka rocken.
Allegri-trenchen, de tunna skorna, resväskan och dokumentportföljen
låg i baksätet.
Planen var klar: De skulle byta bil i garaget på Liljeholmen och sedan
skulle Patrik köra honom till Arlanda där han under fullkomligt
naturliga former köpte sig en biljett till London. Kanske hade då
larmet redan gått och han skulle kontrolleras litet extra som alla
andra. Men Maurice
Monroy hade inget att dölja.
För Patrik gällde det att hitta ett lämpligt vattendrag eller
en sjö där vapnen kunde sänkas. Han bestämde sig för
att på återresan köra av vid Rotebro och slänga pistolerna
i vattnet från Stäketbron.
Mustafa var förvissad om att Patrik inte kunde göra sig av med
sitt vapen och därför så småningom skulle hamna i
ordentligt trångmål.
Det var fortfarande svinkallt. Dimbanker låg som vita lock i luften
ovan Strömmen där isen mer och mer började få övertaget.
Ur fordonen på Norrbro sprutade avgasrök som tycktes frysa till
stora ismoln.
Klockan 07.20 lämnade Mustafa Beg bilen på Stortorget och Patrik
Bolin styrde ned till parkeringsplatsen intill Stallbron. Han klämde
en bredskärmad golfmössa på huvudet
och tog på sig sina solglasögon. Han satte sig att vänta
med blicken riktad upp mot Västerlånggatan. Hjärtat bultade
häftigt och han kunde höra pulsens dunkande i öronen.
På radion började halvåttanyheterna. Där gavs besked
om att Palme inte skulle resa bort. En vass kvinnoröst rapporterade:
"Statsminister Olof Palme och ANC-ledaren Oliver Tambo är i dag
huvudtalare på den svenska folkriksdagen i Folkets hus i Stockholm..."
Mustafa fattade posto i Yxsmedsgränd, den gränd som ligger närmast
söder om statsministerns bostad. Därifrån hade han uppsikt
över dörren till 31:an och kunde lätt komma upp bakom Palme.
Han tänkte följa efter sitt offer ned till torget och skjuta honom
vid brofästet alldeles intill den plats där Patrik stod med bilen.
Ingen av de fortvandrare som hastigt passerade valvet ned till gränden
så mycket som lyfte blicken från gatstenarna. Här skulle
det inte finnas några vittnen. Mustafa var nu övertygad om att
detta var ett svenskt nationaldrag, att gå med blicken fästad
någonstans alldeles framför skospetsarna. Alla kurade ihop sig
inlindade i stora schalar och med tjocka mössor nerdragna över
öronen. Deras steg ekade tomt mellan husväggarna.
Storkyrkan slog åtta tunga slag och till och med den dova klangen
tycktes stelna i den kalla luften och bli hängande kvar ovanligt länge.
När den sista vibrerande tonen från kyrkklockorna upplösts
öppnades den gröna dörren och mannen med den stora ryssmössan
steg ut på gatan. Han genomförde samma procedur som när
han kom ut från regeringskansliet. Han såg sig om åt båda
hållen. Kanske var det ett tecken på vaksamhet, kanske bara
en instinktiv säkerhetsåtgärd som normalt utlöses när
man går ut på en gata. Han lyfte på huvudet mot den gryningsbleka
himlen och drog med tydligt välbehag ned den isande luften i sina lungor.
Sedan gick han plötsligt mycket hastigt norrut på Västerlånggatan.
Mustafa Beg fick bråttom. Han höll ett stadigt grepp om vapnet
för att det inte skulle slå mot hans lår när han tvingades
halvspringa för att ta in Palmes försprång. Han minskade
steglängden när han befann sig cirka fem meter bakom statsministern.
Då var han mitt för Stora Gråmunkegränd, den sista
smala gränden på vänster hand vid själva gågatan.
Palme stegade spänstigt förbi apoteket Korpens hörna vid
Storkyrkobrinken som korsade Västerlånggatan.
Mustafa kunde inte härifrån se den röda bilen nere vid brofästet.
Men han var säker på att den var på plats.
Nu är stunden inne. Vad kan hindra mig nu? Jag behöver bara
ta ytterligare några snabba steg, lyfta vapnet och trycka av. Han
anar ingenting. Har han inte ens en liten
känsla av att vara hotad? Äntligen slut på denna tärande
väntan. Äntligen slipper jag den förbannade kylan.
Han var så övertygad om att allt skulle vara över inom några
minuter att han tvivlade på det som hände. Plötsligt gled
en svart Volvo upp i korsningen. Bakdörren öppnades och Palme
gick med oförminskad hastighet rakt in i bilens baksäte. Dörren
slog igen och Mustafa Begs tilltänkta offer försvann bakom mörka,
skottsäkra rutor.
Volvon gjorde en gir åt vänster in på Västerlånggatan
i riktning ner mot Mynttorget, stannade tvärt och backade ryckigt tillbaka
med ett rasslande när dubbdäcken slirade mot gatstenen. Den tvärstannade
igen med den bakre kofångaren bara någon meter från Mustafas
framsträckta högerben. Ett vitt avgasmoln slog emot honom som
en förödmjukande avskedsfjärt när Volvon med en rivstart
svängde åt vänster och försvann ned för Storkyrkobrinken
mot Riddarhustorget.
Mustafa hade under hela manövern fortsatt sin promenad rakt fram utan
att stanna upp. Stelt och mekaniskt som en uppvriden docka, och lika tom
invärtes.
Vid djävulens horn! Fortsätt bara! Gör inget som väcker
deras misstänksamhet. Vad de ser är en man med sydländskt
utseende som håller på att frysa näsan av sig och som inte
vill något annat än att komma bort från den råa morgonkylan
in på någon arbetsplats i närheten. Förbannat! Det
här är helt galet. Jag skulle ha följt den ursprungliga planen.
Jag kunde ha tagit honom där vid dörren när han kom ut. Om
bara bilen stått på Stora Nygatan som vi tänkt från
början. Man ska inte följa efter och vänta på ett bättre
tillfälle. Man ska slå till direkt.
Senare på dagen, när de befann sig i lägenheten och Mustafa
bestämt sig för att låta Patrik provskjuta Derringern, hörde
de statsminister Palme säga i radion: "Jag vill göra ett
tillägg utanför mitt skrivna tal om detta ohyggliga system som
apartheid utgör. Apartheidsystemet är
ett klassiskt exempel på ondska och dårskap. Detta system kan
bara leva vidare därför att det får stöd utifrån.
Om stödet rycks undan och förbyts i ett motstånd så
kan apartheid inte bestå."
Patrik Bolin översatte för sin vän. I sina försök
att förklara bort dagens misslyckande enades de om att det var okay
att Palme inte tystats just denna dag. Det var bra att han fick säga
det där. Det var nog meningen.
Apartheidsystemet var ruttet. För första gången tyckte Patrik
att Palme sagt något vettigt.
"Apartheidregimen är åt helvete! Den ska bekämpas",
konstaterade han. "Men jag undrar hur många fiender det här
talet rekryterat."
"Säkert åtskilliga. Det passar ju bra",sa Mustafa Beg
kallt och tänkte på vad det kunde betyda när det gällde
att sprida desinformation. Säkert hade Sydafrika säkerhetsfolk
i Stockholm dessa dagar. En order att tysta deras mest högljudda kritiker
var väl inte otänkbar.
De kanske hinner före!
Han kunde inte låta bli att skratta högt åt den bisarra
tanken.
Patrik Bolin tyckte inte Maurice hade något att skratta åt.
Ja, innerst inne ansåg han att Maurice uppträtt klantigt. Tre
gånger hade han varit i närheten av sitt offer, vid två
av dessa tillfällen hade han inget vapen. Det var svagt. Faktiskt oproffsigt.
Själv hade han klarat det här mycket
snabbare. Han skulle aldrig ha låtit sådana chanser gå
sig ur händerna. Om han bara fick provskjuta vapnet så han kände
sig säker på det, ja, då var han beredd att göra det
på
egen hand.
Mustafa förbannade sig själv för att han ännu inte fått
saken ur världen. Men han intalade sig att han inte var redo. Även
det här försöket var en aning förhastat. Kanske berodde
det på kylan, på längtan att få komma bort från
alltsammans så fort som möjligt. Han var tvungen att hålla
sig kall även invärtes. Han hade inte gjort mycket för att
lägga ut villorspår. I Paris hade Roberto haft önskemål
om att jobbet skulle se så oproffsigt ut som möjligt. Men han
fick inga tips om hur de tänkt sig att det skulle gå till.
"Var inte för smart!" hade Roberto sagt. "Få det
helst att se ut som ett helt oplanerat vansinnesdåd."
Var inte för smart! Det var ju också en uppmaning. De ville få
bort tankarna på en organiserad terroristattack. Helst skulle det
alltså se ut som om en vettvilling slagit till. Fullständigt
amatörmässigt och oplanerat. En galning som plötsligt får
se landets statsminister som han hatar över allt annat och går
fram och skjuter ned honom.
Eller ännu bättre: en galning med starkt politiskt motiv. En extremist.
Som Patrik.
Det var första gången som tanken på att låta Patrik
Bolin göra det dök upp i Mustafas huvud. Han var fullt på
det klara med att Patrik i sin iver kunde sabotera alltsammans. Men å
andra sidan, lyckades han öppnade sig en rad möjligheter. För
att resa en ogenomtränglig mur mot de
verkliga förhållandena kunde de helt enkelt sätta dit honom.
Mustafa bestämde sig föra att se hur svensken behandlade vapnet.
"Okay, Patrik! Innan vi går vidare ska vi kolla hur den här
kanonen uppför sig i verkligheten. Kan du tänka dig något
ställe vi kan åka till där vi kan avlossa några skott
utan att vi får ett koppel poliser efter oss?"
Patrik försökte behärska sin begeistring. Han skulle allt
visa Maurice att han kunde hålla sig iskall när det verkligen
gällde. Jo, han visste var de kunde provskjuta vapnet.
De körde en timmes tid söderut från Stockholm till de täta
sörmländska skogarna. De hade plockat med sig tomma ölburkar
som de placerade på en nedblåst gran som vilade på
torra grenar med stammen i höjd med det tilltänkta offrets ryggtavla.
Skogen var stelfrusen och livlös. Inga djurläten hördes,
bara ett sprött klirrande från istappar i trädens grenar
när en svag vind drog genom trädkronorna.
Mustafa Beg var ingen vapenspecialist men redan efter första skottet
med den tvåpipiga Derringern insåg han att det var effektivt.
På fem meters avstånd träffade kulan ölburken med
våldsam kraft. Vapnet kändes tungt i handen men rekylen var inte
alls så kraftig som han väntat sig. Inte heller knallen.
Patrik lyfte sin pistol med båda händerna. Han darrade av upphetsning
men hoppades att Maurice inte skulle upptäcka det. Lugnt kramade han
till om avtryckaren. Han avlossade båda skotten i snabb följd.
Det första missade men det andra tog rakt i burken.Han kunde inte hålla
tillbaka ett förtjust skrik. Mustafa nickade uppmuntrande medan de
ladde om sina vapen.
"Jag vill göra det", sa Patrik häftigt när de
återkommit till lägenheten och knäckte en flaska vin.
"Vill göra vad då?" frågade Mustafa häpet.
"Jag vill skjuta honom. Det är mitt jobb, det är min plikt,
Maurice!"
Mustafa uppfattade det som ett eko från sig själv den gången
i Paris när han bett Yvette om att få bli generalens bödel.
Han hade sina motiv och det hade tydligen också Patrik. Men det var
ju skillnad, själv var han tränad att döda, men den där
svenske grabben, skulle han verkligen ha
nerver till det?
"Du gör det ju för pengar, Maurice", fortsatte Patrik."Det
har du själv medgett. Du är ett proffs. Du har inget annat motiv
än att få en massa pengar för jobbet. Du är en professionell
killer. Du får dina pengar. Jag skiter i pengarna... jag skulle göra
det ändå även om jag inte fick betalt för att hjälpa
dig. Förstår du? Du vet att jag har motiv, ett riktigt äkta
motiv. Jag ser det som min
skyldighet att ingripa. För det här landets skull, för demokratierna
i väst, för världen. Ödet har pekat ut mig. Förstår
du? Jag är beredd att offra mitt liv för sakens skull. Den mannen
måste hindras från att resa till Sovjet!"
Mustafa Beg trodde honom. Han hade hört det där världsfrälsarsnacket
förr bland vännerna i Paris. Var och en av dem var övertygad
om att just han eller hon hade utvalts av någon högre makt till
att bekämpa ondskan och förtrycket i världen, att ta till
vapen och rensa bort den som om det var ogräs i en rosenrabatt. Den
här killen var samma typ. Han var fullt kapabel att begå mord
för det han ansåg som den goda sakens skull.
Patrik spelade en roll, tyckte Mustafa, kanske flera roller. Precis som
vännerna i Paris. Roller som de plagierade från filmduken. De
sökte sig in i biosalongens skyddande mörker och injicerade hjältens
karisma i sina själar för att sedan våga gå ut och
genomföra de stora
hjältedåden. De hade sprungit ordentligt vilse någonstans
i gränsområdet mellan filmens drömvärld och den verklighet
de av omständigheterna tvingades leva i. Patrik var en av dem.
Jo, han skulle säkert klara av det. Han var tillräckligt galen.
"Jag ska göra det!" Nu fanns det inte ens någon vädjan
i rösten.
"Du kan lita på mig, Maurice."
Patrik riktade högerhanden mot Mustafa som om han fortfarande höll
i pistolen.
För Patrik Bolin hade världen i ett enda slag förändrats.
Han hade klivit in på scenen i den roll han hela tiden längtat
efter att få spela. Nu skulle de få se, nu var det hans tur
att skriva in sig i historieböckerna. Det stora hade hänt honom.
Det som han visste skulle komma. Ödet hade
sammanfört dem. Maurice var en klippa, ett proffs. Nej, Maurice hade
inte misslyckats. Han var bara inte redo än, precis som han sa, han
ville planera allt in i minsta detalj. Men nu var Maurice tvungen att ge
honom chansen. Det var Patrik Bolins tur. Maurice skulle leda honom fram
till målet. Och Maurice hade sett att han kunde skjuta.
Från början hade Mustafa inte ens tänkt tanken att få
en medhjälpare som var beredd att utföra mordet. Han var nöjd
med att de hittat en person som ville delta i förberedelserna, en fanatiker
som ansåg det lika viktigt att Palme undanröjdes som den egentliga
uppdragsgivaren. En
som han därför kunde lita på.
Men en svensk som såg det som sin plikt att eliminera landets statsminister!
En galning som ville spela hjälterollen. En martyr. Det var nästan
för bra. Och det stämde suveränt in i deras scenario.
Patrik Bolin tömde vinglaset och satte sig på snedden i soffan
bredvid Maurice.
"Hör nu på mig, Maurice. Jag har läst i tidningen att
Palme ska på ett par dagars resa i Jämtland uppe i norra Sverige.
Han kommer hem på tisdag kväll. På onsdagen, Maurice, på
onsdagen har han naturligtvis en massa att göra på jobbet. Då
tar vi honom vid bron när han går hem. Okay?"
Mustafa nickade. Han förstod nu att Patrik verkligen menade allvar.
"Och du låter mig göra det, Maurice!" sa Patrik häftigt.
"Vi byter plats, gör precis som i torsdags. Men du kör bilen,
jag sitter bredvid med pistolen, med rutan nervevad. Jag behöver inte
ens gå ur, Maurice. Det är mitt jobb nu!"
Mustafa Beg log.
Den galningen menar verkligen vad han säger. Han är iskall,
han verkar ha nerver. Han har motiv. Låt honom göra det, det
är ju en fantastisk lösning.
Han räckte fram handen.
"Välkommen i gänget, Patrik!"
Kapitel 18
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
