KAPITEL 18
WASHINGTON (AP)
I ETT FREDSBREV SOM USA:S PRESIDENT RONALD REAGAN SÄNT TILL DEN SOVJETISKE
PARTICHEFEN MICHAIL GORBATJOV FÖRESLÅR HAN ATT MEDELDISTANSROBOTARNA
I EUROPA SKA AVSKAFFAS.
REAGAN SKRIVER ATT DET SKA SES SOM ETT FÖRSTA "KONSTRUKTIVT STEG"
MOT EN VÄRLDSOMSPÄNNANDE NEDRUSTNING.
PRESIDENT REAGANS BREV UPPFATTAS SOM ETT SVAR PÅ DET SOVJETISKA NEDRUSTNINGSUTSPELET,
DÄR GORBATJOV FÖRESLÅR ATT ALLA KÄRNVAPEN SKA AVSKAFFAS
I OLIKA STEG.
860226-0014
26 FEBRUARI 1986
WASHINGTON
"Du vill ha det rakt, exakt som det förhåller sig, Bill?"
"Ja, Peter. Inga omskrivningar, please."
CIA-chefens livläkare Peter Duluth bestämde sig för att säga
som det var. William Casey skulle omedelbart avslöja om han försökte
dölja något och det hade bara slutat med en rejäl utskällning.
"Du kan ha två år kvar. Under förutsättning att
du sköter dig... slänger cigarren till exempel, låser igen
barskåpet och kastar bort nyckeln och följer min dietlista och
tar din medicin regelbundet. Och så fortsätter vi med strålbehandlingen."
Willam Casey såg vantroget på sin unge livläkare.
"Du är komplett galen. Jag tyckte du sa två år. Följer
jag din rekommendation dör jag i morgon. Det du föreslår
är ju ingenting annat än självmord."
Peter Duluth ryckte på axlarna men kunde inte hålla tillbaka
ett leende. Han kunde som vanligt inte avgöra om hans patient skämtade
eller menade allvar.
"Annars då?" Casey lät lite spakare nu.
"Annars, Bill, halverar du nog tiden. Du måste hålla kroppen
i så god kondition som möjligt. I din ålder är det
väl inte så mycket du kan göra annat än att föra
ett sundare liv. Eller, som jag sa tidigare, vi kan operera. Men tar vi
bort tumören som sitter i den vänstra hjärnhalvan blir du
i bästa fall... jag säger i bästa fall bara förlamad
i högra kroppshalvan. Det är inte helt säkert att du kommer
levande ifrån operationsbordet."
Det fick William Casey att fatta det avgörande beslutet. Han skulle
göra det bästa av den tid som återstod. Äta gott, ta
en extra whisky och ständigt hålla en Davidoff brinnande. För
att åtminstone på någon punkt tillmötesgå sin
husutrus önskemål lovade han att fortsätta med strålbehandlingen.
"Jag har ju ändå inte så mycket hår kvar att
det syns."
I stället för att åka hem direkt efter läkarbesöket
och meddela presidenten att han snart var färdig för naturlig
avgång återvände han till sitt kontor i Langley. För
i hans beslut att njuta av livet de återstående dagarna ingick
också att arbeta vidare och se till att andra också gjorde det.
Han hade en stund över före mötet med Oliver North och John
Poindexter och sträckte ut sig i den måttbeställda skinnfåtöljen,
slog upp en dubbel whisky och tände en ny Davidoff på den glödande
fimpen.
Han kände att han tappat greppet om Iranaffären. Det gjorde honom
mest bekymrad. Han ville kröna sin karriär med att få loss
gisslan när tiden var mogen för det. Presidenten fick naturligtvis
äran, precis som förra gången 1981 då de 52 som hölls
som gisslan i Teheran släpptes vid presidentinstallationen. Men i det
här fallet skulle det nog komma ut vem som verkligen var nationens
hjälte när det var dags att skriva nutidshistoria. Tidigare hade
han struntat i vad folk skulle säga om honom när han lagt näsan
i vädret. Men nu när slutet var så påtagligt nära
blev det plötsligt mycket angeläget.
Allmänt ansåg man väl att han stod presidenten mycket nära.
Men det var ett jäkla understatement. I själva verket var det
han som styrde honom, nåja han och George. Men hur många förstod
det? Hur många skulle inse att det var William Casey som satt sin
prägel på Reagan-administrationens agerande under dessa år,
att det var han som anförde kampen mot Sovjetkommunismen som han ansåg
kunde besegras utan vapenkonfrontation, att det var han som med sin övertygelse
och lojalitet varit den drivande kraften bakom det de kallade "det
centralamerikanska kriget", främst contrasoperationerna där
vapen- och droghandeln skulle ses som ett nödvändigt ont, att
det var han som var arkitekten bakom närmandet till Irans oppositionella,
att det var han som med en rad hemliga aktioner som aldrig skulle komma
till allmänhetens kännedom och ge honom någon "credit"
räddat nationen och presidenten undan en rad katastrofer. Han tog en
rejäl whiskyklunk för att skölja ned den klump som växte
i halsen av ren självömkan.
Ett av hans favorituttryck var: "Vi kan vinna!" Hade de egentligen
förstått vad han menat, att han ständigt utkämpade
ett krig för USA:s och den fria västvärldens säkerhet
och alltid räknade med att kunna vinna. Han var den äkta patrioten.
Han var den som förhindrat att Centralamerika hamnat i kommunisternas
händer. Vem skulle tacka William Casey för det? Sett ur historisk
synvikel tyckte han det var ganska deprimerande att veta att alla dessa
topphemliga operationer som han regisserat var så skickligt genomförda
att de egentligen aldrig hade ägt rum.
Värre var det med Iranaffären. Bit för bit sklle den rämna,
det var han övertygad om, men förhoppningsvis som en långsamt
utvecklad erosion. När till slut någon smart figur uppdagade
att här faktiskt inträffat en naturkatastrof skulle ingen vara
kapabel att rekonstruera skeendet.
Med tanke på omständigheterna var nu detta ingenting han behövde
bekymra sig för. Bekymret var i så fall tiden. Den började
rinna ut. Han ville ha mer tid till sitt förfogande, tid att åstadkomma
det avgörande genombrottet i Iran. Skulle ett år räcka?
Han var inte beredd att köpa sig tid på bekostnad av det goda
som fanns kvar i livet.
Vapenaffärerna hade urartat sedan muslimska terroristorganisationen
Hezbollah rent ut sagt utövade utpressning för att få sin
del av kakan. Droghandeln fick Bush och hans grupp ta hand om. Det gällde
inte längre att få hem gisslan. Eller att bryta Sovjetunionens
växande inflytande i området. För hans egen del, för
CIA:s del, gällde det att lyckligt slutföra de operatioenr som
pågick och vars mål var att störta Khomeini och se till
att Iran förlorade kriget.
Om bubblan sprack i förtid så skulle det se illa ut. Ett stöd
från USA till Iran kunde knappast tolkas som en vilja att se till
att Iran förlorade kriget. Men om de lyckades skulle man efteråt
kunna se vilken förbannat skicklig fälla han gillrat. Ett strategist
genidrag som bar hans signatur. Först skulle den iranska krigsmaskinen
göras beroende av amerikanska vapen. Sedan var det bara att dra undan
falluckan genom att strypa all vapentillförsel. Han smålog åt
sin egen genialitet. Nej, han ville inte ha loss gisslan just nu. Det skulle
komma i ett läge när han själv kunde säga nej till mer
vapen om inte gisslan släpptes. Då var det USA som styrde händelseutvecklingen.
Det var dit han ville komma.
Hela tiden skulle ayatollorna utnyttja de fångna amerikanska medborgarna
för att få vapen. De skulle under Hezbollahs tryck begära
mer och mer samtidigt som de stack huvudet i snaran. Gisslan var ett lockbete
som han var beredd att offra. Men ayatolla Khomeini var på väg
att marschera rakt in i fällan som en svulten råtta på
jakt efter ostbiten. Det var det avgörande.
När Oliver North i uniform med överstelöjtnants grad och
John Poindexter i sin säckiga blå kostym klev in i CIA-chefens
rum ledsagade av miss Phillipotts hade Casey hunnit till sin tredje whisky
och andra cigarr. Han var mycket upprymd och bad sin sekreterare att plocka
fram glas åt gästerna.
Poindexter satte sig på bordskanten men den f d marinkårssoldaten
förblev stående i ledigställning mitt på golvet med
armarna på ryggen och ett bistert uttryck i ansiktet. Oliver North
älskade att gå i uniform och när han nu hade en amiral som
chef, låt vara för det mesta civilklädd, fann han anledning
att åter gå i tjänst. På bröstet över hjärtat
bar han hela "fruktsalladen" med två Purpel Hearts och två
tapperhetsmedaljer som främsta dekorationer. Han hade kommit från
Frankfurt på förmiddagen varifrån vapenkartellen Enterprise
drevs och hade i bagaget synnerligen oroande besked efter ett möte
med en iransk förhandlingsgrupp.
"Två nyheter, Bill", sa han med sin korthuggna kommandoröst.
"Båda åt helvete! Vill du ha den värsta först?"
"Ska du komma och förstöra mitt goda humör, Ollie? Börja
lite mjukt, va!"
"1 000 TOW-robotar upp i rök. Avsända direkt härifrån.
Ingen gisslan frisläppt. OK, vi får betalt och det går
vidare till Nic. Det passar mig utmärkt. Men de här dödgrävarna
som tydligen helt styrs av Hezbollah låter hälsa att de inte
vill ha TOW längre så de räknas inte. Nu sitter de med armarna
i kors och väntar på de riktiga godsakerna som de är övertygade
om att vi kommer att sälja till dem.Det har inte förbannat dugg
med gisslan att göra."
De är på väg rakt in i fällan, upprepade Casey för
sig själv. Han röjde inte med en min sin tillfredsställelse
över beskedet.
"Du har gjort vad du kan, Ollie", tröstade Nelson. "Vi
kanske tvingas lägga om strategin."
Amiral John Poindexter harklade sig märkbart irriterat. "Jag är
trött på de här affärerna." Han tog sitt whiskyglas
och sjönk ned i en av fåtöljerna. "Här finns för
mycket av dubbelspel med i leken. Det verkar inte längre som ayatollorna
har kontroll över verksamheten.Det är Hezbollah som styr. Det
luktar ren utpressning. Ni ser ju att vi inte kommer någon vart och
alltsammans är den där skojaren Manucher Ghorbanifars fel. Han
ljuger åt båda hållen. Han lovar oss samtliga i gisslan
och erbjuder iranierna avancerade missiler och annan utrustning. Sedan kryper
han undan sina åtaganden och vi står där som fån."
Trots att John Poindexter var en av centralfigurerna i förhandlingarna
med iranierna hade han inte riktigt klart för sig det spel som bedrevs
av William Casey och hans företrädare Robert McFarlane. Poindexter
företrädde presidentens linje och CIA-chefen tänkte inte
släppa in honom på sin planhalva. Det bästa var att den
som förhandlade inte kände till hela scenariot. Men Poindexter
måste piggas upp och få lite mer att hålla i.
"All right, jag har länge haft planer på att få bort
Ghorbanifar från förhandlingsbordet", sa Casey. "Vi
får ta tag i den delen själva. Och så tacka israelerna
för vad de har gjort och i fortsättningen driva allt från
den här sidan. John, jag förelåsr att du börjar arbeta
på den uppläggningen. Jag har nämligen en känsla av
att det här kommer att dra ut på tiden."
John Poindexter nickade. Det skulle för honom kännas som en lättnad
om han nu äntligen fick något att sätta tänderna i.
Han upplevde det som om han fortfarande hölls på distans från
den centrala händelseutvecklingen och det passade verkligen inte den
som ledde ett fälttåg. Efter hand skulle han nog kunna ta över
efter McFarlane och få fart på trupperna.
"Det kan dra ut på tiden som du säger Bill", inföll
Oliver North och satte sig respektlöst i CIA-chefens lediga stol, lade
upp händerna på skrivbordet och vickade på ändan för
att riktigt komma på plats som en jaktpilot när han sätter
sig tillrätta i en Phantomjagare.
Där blir det ledigt snart men dit kommer du inte, tänkte William
Casey.
"Men ", fortsatte North, "... men det kan också bli
tvärstopp."
Casey lyfte på ena ögonbrynet. "Får jag höra
det värsta då?"
"Jag fick myckt orande uppgifter i Västtyskland. Vårt folk
i Bonn uppger att västtyska Bundeskriminalamt i Wiesbaden fått
fram bevis för att en västtysk mellanhand via Israel förser
Iran med vapen. De är med andra ord den här storordern på
spåren."
Casey gjorde en grimas. Han tyckte inte det lät så förbaskat
upphetsande. "Det är ju mera en intern västtysk fråga,
inte sant?"
"Men vad värre är, Bill, FBI är på samma spår
sedan tyskarna slagit larm om att Charles Solomon håller i trådarna."
Det fick William Casey på benen om än efter sedvanligt krängande
och sparkande. "Vad ända in i helvete säger du? Jag tror
inte mina öron!"
Oliver North gled smidigt ur och bort från chefsstolen vid skrivbordet
och gav plats åt Casey. Han hade väntat sig en våldsam
urladdning. Själv hade han varit nära att däckas när
han fick nyheten i Frankfurt.
Charles Solomon, en pensionerad israelisk general som slagit sig ned på
Bermuda med hela sin stab, var spindeln i nätet i den jättelika
leverans av amerikanska vapen och stridsmakiner till Iran som var på
gång från USA via Israel, Västtyskland, Frankrike och Italien.Casey
var skakad. Började man syna honom i sömmarna stod katastrofen
på lut.
"Stopp!" hojtade han och högerhanden trevade reflexmässigt
efter telefonen utan att han visste vem han skulle ringa till. "Vi
måste slå till bromsarna omedelbart! Ollie, action! Västtyskarna
måste dämpas. FBI måste tas i kragen. Leveranserna måste
hållas inne tills hela bilden klarnat.!"
Han satte armbågarna i bordsskivan och lät huvudet falla ned
i händerna och omedvetet gned han handflatan mot vänstra huvudhalvan
där tumören gjorde sig påmind genom ett irriterande tryck.
North övertog CIA-chefens uppvärmda fåtölj. "Enligt
Bonn lär västtyskarna ha kommit över kontrakt som ingåtts
mellan iranska Bonnambassaden och Charles Solomon," sade han med tillkämpat
lugn. "Det leder direkt till våra delleveranser inom Enterprise.
Främst från Israel. Kanske kan vi gå emellan och köpa
oss fria på något sätt. Men det värsta är ju
att man från svensk sida vägrat samarbeta när det gäller
slutanvändarcertifikat. Den svenske premiärministerns ingripande
mot vapentillverkaren Bofors senaste leverans avgjorde saken."
Casey gled ned på sin stol. "Vad menar du med avgjorde saken?"
North gjorde en kort paus för att ge eftertryck åt sina ord.
"Bud överlämnade det till OSG 3."
Casey kände ett direkt illamående. Inte nog med att han tyckte
riktigt illa om George Bush´s öknamn Bud, han var allvarligt
bekymrad över att inte ha kontroll över OSG:s verksamhet. Ibland
kände han det som de var honom i hälarna. "Vilken grad av
neutralisering handlar det om?"
North ryckte på axlarna. "Vet ej. Det blir deras sak att avgöra."
Casey lät högerhanden tungt falla ned på snabbtelefonen.
"Miss Phillipotts! Ring upp FBI-chefen Webster på hans personliga
linje. Håll på tills han kommer på tråden."
"Sir!" Oliver North flög upp ur fåtöljen och tog
ett steg mot skrivbordet. "Är det så lämpligt?"
Tonen i rösten var sådan att han lika gärna kunde ha sagt
rent ut att det i högsta grad var åt helvete.
Casey visste inte om han skulle bli förbannad eller göra sig mottaglig
för ett gott råd. Han insåg dunkelt att whiskyn gjort honom
till en dålig anförare.
"Jag menar", fortsatte North, " jag menar, vi har ju folk
i New York också i den här soppan. Jag skulle gissa på
totalt femton personer. Och det handlar faktist om greker, israeler, någon
västtysk och några britter och fransmän. Internationellt
så det förslår. För att klara ut det här måste
FBI vända sig hit till Bolaget. Låt oss vänta in dem. Det
ser bättre ut och ger oss sedan större manöverutrymme."
Jösses då! Casey ryckte till. Soldaten kunde ju tänka också.
"Du har rätt, Ollie!" fräste han till och larmade sin
sekreterare igen. "Avbryt! Jag återkommer."
Casey flåsade som efter ett sprinterlopp.
Du milde så mycket folk som är inblandat! Så många
osäkra kort. Inte undra på om det läcker. Men på något
sätt måste vi klara av det också. Som vanligt blir det
Bolaget som utreder Bolaget. Om inte tullen kommer in i bilden, förstås.
Det är det värsta som kan hända. Det kan utan tvekan leda
till att alla i Solomons närhet grips och åtalas för illegal
vapensmuggling. Leveranserna stoppas och alltsammans får göras
om igen. Utan Solomon. Vilket skulle stöta på en rad komplikationer.
Det kan bli oöverstigliga problem så vitt inte någon är
galen nog att meddela chefen för det amerikanska tullväsendet
att det vore bäst för hans egen hälsa att släppa iväg
hela klabbet och blunda ordentligt därför att det är en presidentorder.
Det pep till i snabbtelefonen och miss Phillipotts vassa röst hördes.
"Samtal på röd linje, sir!"
Det var direktlinjen från Vita huset och med full sekretess.
John Poindexter som varit med förr reste sig och tog whiskyglaset och
nickade lätt mot North. Både lämnade utan ett ord långsamt
och respektfullt rummet.
"Presidenten?"
"Mr vicepresidenten, sir!"
Det klickade till.
"Bill, Guarino har lämnat över ett telegram från Brasilien."
George Bush talade långsamt med sin lite släpiga Texasdialekt.
"OK." Philip Guarino var en av cheferna i Reagans kampanjgrupp.
Casey mindes honom som en effektiv verkställare av givna order men
kände instinktivt en misstänksamhet mot mannens italienska bakgrund
och direkta anknytning till maffian.
"Avsändare Licio Gelli från Brasilien", fortsatte Bush
dämpat.
Casey blundade häftigt och drog ett djupt andetag. Det smärtade
till i hans huvud och han tvingades blinka till ett par gånger innan
bilden klarnade. Gelli var på tapeten vid genomgången av "Operation
Lion" med "Chipsen" och Graham. Gelli var enligt Casey en
av de giftigaste personerna i hela den här härvan. Han hade byggt
upp sin italienska P2-loge genom påtryckningar mot personer med stor
inflytande, Bush var en av dem. Sedan utnyttjade han detta på olika
sätt. Inte ens Casey kunde se något försonande i att Gelli
stod som ansvarig för attentatet på Bolognas centralstation där
ett åttiotal människor dödats. Jämfört med flera
av de CIA-operationer som han själv stått bakom var detta något
djupt omoraliskt. Det var en kupp iscensatt för att misskreditera den
italienska politiska ledningen som alltså inte hade förmåga
att skydda sina medborgare. P2-logens plan var helt enkelt att verkställa
en italiensk statskupp.Gelli var också en sorts sambandsfigur mellan
chilenska DINA och apartheidregimen i Sydafrika.Trots att CIA stödde
deras verksamhet eftersom det gemensamma målet var kommunisterna avskydde
han dem av hela sitt hjärta.
"Bud", sa han med viss avsmak, "vad i helvete har det här
för prioritet... vad har hänt?"
"Ingenting har hänt... än, " svarade Bush. Han harklade
sig svagt. Det står så här: "Det svenska trädet
ska fällas, tala om det för vår vän Bush."
Casey trevade efter whiskyflaskan med lätt darrande hand och den friska
hjärnhalvan fungerade instinktivt: " George, hur kan den där
italienska galningen nämna ditt namn i det här sammanhanget?"
"Vansinne!" suckade Bush. "Du går igång, OK?"
Casey tog en djup klunk ur flaskan. "Det här telegrammet existerar
inte... det kommer att raderas hela vägen tillbaka till avsändaren
och frågan är om inte den mannen också borde bort."
"Tack Bill. Ha en bra dag!"
Ett klickande avslöjade att vicepresident George Bush lagt på
luren.
Kapitel 19
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
