KAPITEL 9
BEIRUT (TT REUTER)
DEN EXTREMISTISKA SHIAMUSLIMSKA GRUPPEN ISLAMISKA JIHAD HAR ENLIGT OBEKRÄFTADE
KÄLLOR FLYTTAT DEN AMERIKANSKA GISSLAN FRÅN BEIRUT TILL TEHERAN.
FÖRUTOM SEX AMERIKANER ÄR FYRA FRANSMÄN, EN ITALIENARE OCH
EN BRITT TERRORISTERNAS FÅNGAR.
TRE SOVJETISKA DIPLOMATER SLÄPPTES NYLIGEN FRIA SAMTIDIGT SOM EN KOLLEGA
TILL DEM MÖRDADES.
I SEPTEMBER FRIGAVS DEN AMERIKANSKE PRÄSTEN BENJAMIN WEIR SOM VID HEMKOMSTEN
MEDDELADE ATT KIDNAPPARNA HOTADE DÖDA SAMTLIGA FÅNGAR OM INTE
USA INGRIPER OCH PÅVERKAR KUWAITS REGERING ATT FRISLÄPPA DE 17
ARABER SOM FÄNGSLATS FÖR BOMBATTENTATET I DECEMBER 1983.
PÅSTÅENDET VID ETT ANONYMT TELEFONSAMTAL ATT DEN AMERIKANSKE
DIPLOMATEN WILLIAM BUCKLEY AVRÄTTATS HAR INTE BEKRÄFTATS. DET
SUDDIGA FOTO PÅ HANS KROPP SOM LEVERERATS TILL EN NYHETSBYRÅ
ANSES INTE BEVISA NÅGONTING.
851229-1623
29 DECEMBER 1985
GENÈVE
De båda iranierna försökte se ut som grånade, engelska
gentlemän i sina peruker, lösmustascher och solglasögon.
Eftersom alla närvarande visste vilka de var - försvarsminister
Bakhtiar Amin och dennes sekreterare Umar Barzani - kunde de ju lättat
en aning på den bisarra förklädnaden under förhandlingarna,
tyckte Burt Hanlon. Men de envisades med att sitta där som två
B-skådespelare i en sådan där riktigt dålig agentfilm
som dygnet runt föreorenade etern världen över via satellit.
Iranierna var inte där för att roa någon. De var helt enkelt
livrädda. Hanlon kunde inte riktigt få klart för sig varifrån
de kände det största hotet men förmodligen fruktade de både
sina egna - eftersom de själva skodde sig på vapenaffärerna
- och så givetvis Mukhabarat, den irakiska underrättelsetjänsten,
vars mordpatruller borde vara dem i hälarna för jämnan.
Burt Hanlon hade för en stund glömt det allvarliga i situationen
när herrarna presenterade sig. Varje gång han tittade på
dem fick denna smutsiga handel ett välkommet inslag av komik.
Dock kunde han hålla sig för skratt. Det var inte svårt.
Dessa iranska dödshandlare som flitigt besökte krigets och terrorismens
loppmarknader världen över gjorde affärer mer i sitt eget
än i Guds namn. Hanlon föraktade dem lika mycket som han kände
avsky inför sitt eget sätt att bygga upp en jätteförmögenhet
med unga pojkars lemlästade lik som grund. Men nu var han tvungen att
fullfölja sitt uppdrag som juridisk mellanhand. Han var för insyltad
när han insåg vad det verkligen handlade om. Ett avhopp med alla
sina kunskaper om affären var detsamma som att med katapulten skjuta
ut sig ur jaktplanet F-4E Phantom - ett av försäljningsobjekten
- utan fallskärm.
Burt Hanlon, 67-årig amerikansk jurist med verksamheten förlagd
till London, kände inte bara olust. Han var nervös. Det här
hade blivit alldeles för stort. Här fanns en mängd falluckor
för de agerande och inte minst för honom själv.
Det var den väldigaste och därmed mest motbjudande vapenaffären
i det muslimska inbördeskriget han någonsin varit inblandad i
och han hade en känsla av att den inte bara enkelt och smärtfritt
skulle fullföljas bara för att kontrakten nu låg på
bordet färdiga för underskrift "in the name of Good"
som iranierna krävt att det skulle stå. Han var säker på
att många offer skulle krävas innan vapnen ens nått fram
till slagfältet. Han kunde bara hoppas på att han själv
då hunnit lämna arenan.
Förhandlingsgruppen hade samlats i den lyxigt inredda konferenslokalen
högst upp i Bank International Privés byggnad vid Genèvesjön.
Där Hanlon stod ryckigt rökande en cigarrett kunde han genom fönstret
se den 120 meter höga vattenpelaren från fontänen Jet d´Eau
sträva upp mot den klarblå himlen och dela sig i en kaskad av
silverglittrande vattenpärlor.
Om Hanlon i en framtid tvingades svara på varför han dragits
in i det här storpolitiska spelet kunde han åberopa två
saker:
Det ena var att han inte hade något emot att tjäna pengar på
vapenhandel - ibland undrade han om det fanns någon som förlorade
annat än livet i den här branschen. Det existerade också
en annan mindre blodig marknad än den krigsskådeplats där
Iran och Irak drabbade samman på och där hade han befunnit sig
i flera år och gjort betydligt blygsammare affärer.
Det andra - och det avgörande - var hans gamla vänskap med CIA-chefen
William Casey. I den vänskapen fanns det förtroende inbyggt som
gjorde att Casey kunde vända sig till Hanlon fullständigt övertygad
om att ingenting skulle sippra ut den vägen. Och Hanlon hade glatt
sig uppriktigt åt att ge sin gamle kollega ett handtag när det
gällde "den här lilla affären med iranierna för
att få loss gisslan". Casey hade inte ens behövt vädja
till Hanlons djupt rotade patriotism.
De hade båda varit framgångsrika advokater i New York. Hanlon
försvarade våldsmän och Casey ekonomiska fifflare. Det var
verksamheter som inte sällan gick hand i hand så de hade ofta
anledning att arbeta ihop. "Hanlon & Casey" var ett begrepp
i juristkretsar. Det stod för effektivitet, kunskap och hänsynslöshet.
Vänskapen dem emellan hängde kvar sedan studietiden.
När sedan Casey blev CIA-chef och medlem av regeringen såg denne
till att Hanlon valdes in i PFIAB (President´s Foreign Intelligence
Advisory Board). Det var ett hedersuppdrag i en opartiskt sammansatt församling
på fjorton oförvitliga amerikaner som hjälpte presidenten
att övervaka utvecklingen på det internationella underrättelseområdet.
1982 flyttade Burt Hanlon till London och började handla med vapen.
Han hade mycket bestämt avböjt Nelsons erbjudande att arbeta för
CIA i England. En vapenhandlare tvingades röra sig i alla läger
- just därför! hade Casey sagt när han kom med sina invädningar
- och minsta misstanke om att han arbetade för den amerikanska underrättelsetjänsten
skulle resultera i brutna kontrakt och sannolikt också bruten nacke.
Burt Hanlon hade i det här formella avslutet av förhandlingarna
det finansiella ansvaret för USA:s räkning men han var tacksam
för att han inte stod ensam med den bördan.
Vid sin sida under de långa möten som hållits fortlöpande
sedan den 24 december hade han överste Richard G Baker, en ung karriärist
ur Caseys led som denne ville ha som ställföreträdande chef
efter John McMahon. Bakers vapenkunskaper var imponerande. Därtill
var han en skicklig förhandlare och säljare.
Hanlon sneglade på den blonde översten som under pausen satt
försjunken i egna tankar.
Om han inte slagit sig på att sälja begagnade stridsvagnar
så hade det blivit bilar.
Ännu en militär fanns med i förhandlingsgruppen, den
pensionerade israeliske generalen Charles Solomon. Han var bosatt på
Bermuda varifrån han bedrev illegal vapenhandel med contrasrebellerna
inne i Nicaragua. Han verkader dock i det här sammanhanget ha som huvuduppgift
att för både Israels och USA:s räkning övervaka den
iranske affärsmannen Manucher Ghorbanifars alltid lika irrationella
agerande.
Ghorbanifar var den viktigaste mellanhanden i vapenöverföringen
USA/Israel-Iran. Han var också den mest opålitliga, sett med
amerikanska ögon. En livlig storfifflare som tidigare ställt till
med problem för CIA med falska terrortips i utbyte mot narkotika för
försäljning.. Men när det gällde Iran hade han de rätta
kontakterna och trots att han efter två lögndetektorstest visat
sig vara en storljugare beslutade man sig för att ändå utnyttja
honom.
CIA lät från första stund hålla Ghorbanifar under
sträng övervakning och inte ett telefonsamtal eller telex, inte
en banköverföring i någon skumraskaffär undgick NSA:s
tjuvlyssnare.
Vad som bekymrat Hanlon mest var de båda fransmännen i förhandlings-
gruppen. De hade ett avgöradne inflytande på den ena av de tre
överenskommelser som nu skulle slutas med två separata kontrakt.
Det handlade om en ren bytesaffär. 10 ur gisslan - de sex amerikanerna
och fyra fransmännen - mot 200 amerikanska missiler värda drygt
10 miljoner dollar och 1 250 franska robotar för omkring 17 miljoner
dollar.
Hanlon hade förvarnats av Casey att det rådde ett mycket spänt
förhållande mellan fransmännen och ayatollorna efter de
tidigare avbrutna vapenaffärerna och mordet på general René-Pierre
Audran i Paris i början av året. Generalens ersättare som
internationell chefsförhandlare inom det franska försvars- departementet
var överste Jean Paul Paques. En pratsam, aggressiv och ständigt
opponerande herre som utan tvekan iranierna skulle utse till syndabock om
affärerna sprack. Varje gång han tog till orda stelnade de båda
iranierna till bakom sin förklädnad och Hanlon önskade att
han befunnit sig på en helt annan plats.
Vid sin sida hade Paques en tystlåten, uppenbarligen allt övervakande
civilist, Bernhard Chalet, enligt Casey högt placerad i DST, det franska
kontraspionaget.
Slutligen kompletterades denna samling dödens krämare med den
danske skeppsredaren Jörgen Pedersen som hade kontroll över ett
70-tal danska fartyg från olika rederier villiga att bidra med sjötransporter.
Mötet i Genève hade föregåtts av långdragna
sittningar med andra inköpsgrupper i bl a London, Madrid och Frankfurt.
Vid flera tillfällen medverkade också president Reagans säkerhetsrådgivare
Robert McFarlane och mannen bakom de praktiska och taktiska arrangemangen,
överstelöjtnant Oliver North.
De värsta problemen var nu överstökade och de hade varit
många. Men somliga hade löst sig själva. Som i Madrid. Där
hade den iranske mellanhanden, en konkurrent till Ghorbanifar, i dragkampen
om godbitarna lyckats roffa åt sig ett rejält stycke.
Det var en f d stridspilot som varit närstående Shahen. Hans
vinst var några miljoner dollar, falska pass och fri lejd till Brasilien
där han tänkte leva gott sina återstående dagar med
hustru och barn. Det kontraktet var nu annullerat sedan mannen utanför
en bank vid Plaza Cataluña i Barcelona mejats ned av ett automatvapen
avlossat från en öppen sportbil. Vilka som satt i den orkade
ingen ens bry sig om.
Det slutliga filandet på kontrakten hade tagit tre timmar och stundtals
pågått under häftig ordväxling. När de äntligen
enats var de samtliga så utpumpade och angelägna att komma därifrån
att samvaron dem emellan nästan upphört under den långa
paus då bankdirektör Dennis Marriot låtit färdigställa
handlingarna.
Nu låg kontrakt och bilagor, allt skrivet på engelska, i fyra
prydliga högar på det låga glasbordet kring vilket samtliga
tog plats. Marriot drog sig servilt bugande baklänges ut ur lokalen.
Hanlon skickade runt dokumenten som gällde bytesaffären vapen
mot gisslan till de berörda parterna. Här var det egentligen bara
han själv som hade direkt ekonomiska vinstintressen varför de
snabbt skrevs under och lades åt sidan utan några som helst
kommentarer.
Inte ens den danske redaren Jeppesen hade något att vinna på
den affären då missilerna skulle flygas in till Iranian Airport
av ett irländskt flygbolag. Det hade segrat över sina konkurrenter
i kampen om ett stycke av kakan. 152 000 dollar skulle de få för
en enda flygning.
Affärerna sköttes av Bank International Privé men en rad
andra schweziska banker var inblandade. Den iranske ministern Amin skulle
till exempel ha några miljoner dollar i returkommission placerade
i Schwiss Credit Bank och Schwiss Kuwait-Bank. Därmed hade han sin
framtid tryggad om vapnen av någon anledning skulle ta slut och Iran
tvingades avbryta sitt heliga krig.
Innan Hanlon slutligen överlämnade kontrakten för påskrift
gick han för säkerhets skull muntligen igenom dem.
"Mina herrar! Jag vill be er följa med i kontrakt nr 333 från
den 12 december", sa han med ansträngd röst och fortsatte
sedan rabblande:
Kontrakt nr 333 12.12.1985, alltså:
Stridsvagn M48-5A. Tillverkningsår 1975. Reparerad och fullt utrustad.
Alla optiska system och avfyrningskontroll enligt original M48-5A.
M-68 mm kanon, 7,62 mm Browning luftvärnskulspruta, 7,62 mm inställbar
Browning coaxial kulspruta.
Alla stridsvagnar färdiga för strid.
Antal:125.
Pris från europeisk hamn..............................USD 156.250.000
Transport med skepp till Bandar Abbas......USD 1.100.000
Försäkring allrisk - krigsrisk........................USD 2. 202.900
Total kostnad leverans Bandar Abbas.........USD 159.552.900
Kontrakt nr 444 12.19.1985
F-4E Phantom jaktplan.
Reparerade och fullt utrustade. Motor 500 tim.
Antal:24.
Pris från europeisk hamn...............................USD 255.566.664
Transport till Bandar Abbas..........................USD 400.000
Försäkring allrisk - krigsrisk.........................USD 3.583.530
Total kostnad leverans Bandar Abbas..........USD 259.550.194
Några kommentarer?"
Egentligen borde han väl ha tillagt: "In the name of Good",
som det stod längst upp till vänster på varje kontrakt.
Men han avstod.
Burt Hanlon var inte religiöst lagd men han var fullkomligt övertygad
om att om det fanns en Gud så inte skulle han ha satt sin namnteckning
på de här kontrakten.
I slutet av februari skulle Iran få vapen så det räckte
för en massiv offensiv. Totalt med samtliga affärer Hanlon medverkat
i under någon månads tid rörde det sig om kontrakt på
vapen från USA/Israel till ett värde av 2,5 miljarder dollar.
Förutom stridsvagnarna och Phantom-planen fanns i affären 46 attackbombare
av typ Skyhawk, fem transportplan Hercules (C130), 3 750 TOW-robotar och
en mängd utrustning. Allt skulle transporteras med flyg och båt
från USA, Israel. Italien, Portugal, Västtyskland, Nigeria och
ytterliga några afrikanska stater.
Kontrakten skrevs under och stoppades ned i dokumentportföljer och
en efter en gav de sig skyndsamt därifrån utan att visa de övriga
några ömhetsbetygelser.
Det var inte många utanför det här sällskapet som hade
en samlad överblick av affären, tänkte Burt Hanlon när
han lämnade bankkomplexet vid Genèvesjöns strand. Han själv
var kanske den mest informerade. Deras kunskap var inte särskilt hälsosam
för USA. Det insåg han nu. Han hade också en känsla
av att William Casey lurat honom in i den här affären - "en
liten affär med iranierna för att få loss gisslan"
- och det räckte för att hans förtroende för sin vän
CIA-chefen skulle naggas i kanten.
Han kom på sig själv med att se sig om flera gånger innan
han klev in i taxins baksäte. Den där blicken över axeln
skulle han få leva med resten av livet. Han bad att få bli körd
direkt till flygplatsen.
Måtte nu allting fungera. Kan verkligen leveranstiderna hållas
med så mycket folk inblandat? Och vad händer om någon länk
i kedjan spricker?
Det här var ju inte längre en affär mellan USA och Iran för
att få loss den amerikanska gisslan.I det fallet handlade det om en
ren bytesaffär. Men den skulle inte president Reagan kunna gömma
sig bakom om sanningen kom fram.
Nej, nu inser jag vad det verkligen handlar om: ett cynisk storpolitiskt
maktspel med USA i huvudrollen som gick ut på att kapa åt sig
herraväldet i detta strategiskt viktiga område innan Sovjet gjorde
det.
Reagan-administrationen tvekade inte att sätta sig över de amerikanska
vapenlagarna för att komma in i Iran. Den var uppenbarligen desperat.
Eller galen. Kunde det verkligen vara möjligt att Reagan och hans män
utan sanktioner från det amerikanska folket tänkte se till att
Iran vann det heliga kriget och med hjälp av de moderata element som
bekämpade ayatolla Khomeini och hans blodtörstiga anhang återupprätta
de gamla relationerna från Shahens tid?
Burt Hanlon skakade på huvudet. Han kände sig alldeles tom invärtes.
Han hade också hört ryktas om att en del av vinsten, när
alla inblandade fått fylla sina fickor, skulle gå vidare till
Contras kamp för att återerövra makten i Nicaragua. Också
detta ett grovt brott mot vad kongressen beslutat.
"Fy fan!" fräste han och vevade ned fönstret för
att få luft. För hans del var det här över för
gott. Han var drygt tio miljoner dollar rikare men inbillade sig inte att
han skule få sova bättre för det.
När han slängde en blick ut genom fönstret såg han
att de passerade Nationernas förbunds gamla byggnad från tiden
före kriget. Nu var den i FN:s ägo.
Kapitel 10
Till bokens inledningssida
Till sidans början |
