LÄS DETTA FÖRST
 (Leopold Report uppdaterad 130226)
Det är veckoslutet tre veckor före presidentvalet i
USA i november 1980.
Regerande demokratiske presidenten Jimmy Carter kämpar för att
bli omvald. Hans kamp gäller att få loss de 52 amerikanska medborgare
som sitter som gisslan i Iran.
Det skulle ge honom fyra år till på den eftertraktade presidentposten.
Men han kan inte ens ana, ingen kan ens ana, vad den republikanska motståndargruppen
med presidentkandidaten Ronald Reagan i spetsen har för sig vid ett
möte i Paris: att få iranierna att fördröja frisläppandet
av gisslan till efter presidentvalet. Mot löfte om pengar och vapenleveranser.
Och därmed krossa Jimmy Carter.
Det som nu inträffar är den största politiska skandalen
i USA:s moderna historia och upptakten till det som kom att kallas Iran/Contra-skandalen
- eller Irangate: USA:s vapenförsäljning till Iran, droghandeln
och olagliga stöd till Contras-rebellerna.
Journalister, författare och forskare ägnade hela 80-talet åt
att försöka få klarhet i om denna monumentala skandal -
som fick beteckningen October Surprise - verkligen inträffat.
Resultatet blev att Kongressen inledde en rad förhör. Två
utredningar följde. En som leddes av Watergate-åklagaren R Spencer
Oliver och en som drevs av en utredningsgrupp i the US House of Representatives.
Varken Olivers rapport (US Senate 1992) eller Representanthusets (1993)
kom fram till ett avgörande resultat. Det är förklarligt
då den huvudansvarige, Geroge H W Bush, nu var USA:s president.
Det höjdes krav på att en oberoende utredning skulle genomföras
men det förslaget stoppades effektivt. I dag finns en förkrossande
bevisning för att October Surprise hade inträffat. En av de ledande
utredarna, journalisten och författaren, Robert Parry, skrev den 24
juni 2009 i Baltimore Chronicle:
Omfattande bevisning föreligger nu att Begin (Israels dåvarande
premiärminister Menachem Begin) ville se Reagan som segrare och anslöt
sig till republikanernas förhandling med de iranska ledarna bakom Carters
rygg och fördröjde frisläppandet av de 52 amerikanerna till
efter Reagans seger i november 1980.
I juli 1989 avslutades Iran/Contras-affären. Överstelöjtnant
Oliver North tog på sig hela skulden och fick en lindrig dom som kort
efteråt undanröjdes. I stället hjälteförklarades
han. Presidenten och hans stab klarade sig undan. Gemensamt för både
October Surprise-förhören i Kongressen och Iran-Contras-förhören
var att ett stort antal nyckelpersoner aldrig hördes. Några avled
i märkliga flyg- och bilolyckor, andra flyttade utomlands med feta
bankkonton. Återigen andra som hade farlig kunskap mördades.
Bland andra Olof Palme och sannolikt också den svenske krigsmaterielinspektören
Carl Fredrik Algernon. Palmes kunskaper som han tillängnat sig som
FN:s fredsmäklare i kriget Iran-Irak hade kunnat störta Reagan-administrationen
i fördärvet. Men samtidigt kämpade han med Bofors-affärerna.
Läs mer om detta här intill.
October Surpise
som operationen
återgetts av deltagare
och vittnen
Flygkaptenen i flottan och CIA-agenten Günther Russbacher
har i all hast kallats till Andrews Air Force Base i Washington.
Klockan 19.00 söndagen den 19 oktober 1980 överlämnas till
honom alla flyghandlingar och han körs ut till en väntande BAC-111,
ett av flottans specialbyggda transportplan. Destination: Paris. Uppdrag:
hemligt.
I cockpit finns ytterligare en av försvarets specialutbildade piloter,
tillika CIA-medarbetare: Richard Brenneke, senare i Iran-Contras-affären
känd som ökänd vapenhandlare. Han, Russbacher och flera andra
CIA-medarbetare med insyn i October Surprise, gick i slutet av 80-talet
ut till media och avslöjade skandalen. Brenneke vittnade bl a om att
Reagan/Bush- administrationen låg bakom mordet på Olof Palme.
Alla nekade till
Paris-besöket
Russbacher lämnade inte förarkabinen förrän de befann
sig över Atlanten. För ett kort ögonblick såg han följande
personer - samma som också Brenneke iakttagit:
Reagan/Bush-kampanjens chef William Casey (blivande CIA-chef), George Bush
(blivande vicepresident), Donald Gregg (i CIA:s ledning, senare ambassadör
i Sydkorea) samt ett antal Secret Service-agenter.
Ingen av de nämnda har någonsin erkänt att de gjort den
här resan - trots övertygande vittnesmål både i USA
och Paris från personer som deltagit i mötet med iranierna och
personer som helt enkelt träffat dem. Deras försök till alibi
har helt smulats sönder. Loggböcker till några av de flygplan
som användes är försvunna, gästlistorna på de
aktuella hotellen existerar inte etc. Och de tre piloterna lämnade
samstämmiga uppgifter om flygningen
Planet landar på Le Bourget Airport i Paris. Där landar också
flera andra plan som används vid transporterna dit och tillbaka. En
av piloterna, CIA-medarbetaren och förre nazipiloten Heinrich Rupp,
som flugit över med en Gulfstream, ansluter sig till de andra två
piloterna.
Alla tre vittnade senare i olika sammanhang om hur bilar från USA:s
ambassad kördes fram och besättning och passagerare fraktades
till olika hotell i Paris: hotell Crillion, Hotel Geroge V och hotell Florida.
Enligt Russbachers vittnesmål vid kongressutredningen stannade Bush
endast tre timmar i Paris. Under den tiden deltog han i mötet med iranierna
högst upp i en våning på hotell Ritz.
Hotell Ritz ägdes och ägs än i dag av Mohamed al Fayed, far
till Dodi al Fayed som omkom tillsammans med prinsessan Diana i Paris i
augusti 1997. Men han är också nära släkt med en av
världens rikaste män vid den här tidpunkten, vapenhandlaren
Adnan Khasshoggi. Denne ledde mötet på Hotel Ritz tillsammans
med den blivande presidenten i Iran, Hashemi Rafsanjani. Där fanns
också Manucher Gorbanifar, en iranskfödd israelisk agent och
stor vapenhandlare och Mohammed Ali Rajai, tidigare president i Iran. Avtalet
mellan amerikanerna och iranierna har i detalj avslöjats både
av flera som deltog vid mötet och senare högt uppsatta källor
i Iran.
Vapen för miljarder dollar
Irianierna accepterade att fördröja frisläppandet av de 52
amerikanska medborgare som man höll som gisslan till efter presidentvalet
i USA - för de fångna och deras anhöriga skulle det bli
ytterligare tre månaders fruktansvärd oro. För detta fick
man en check på 40 miljoner dollar som transfererats genom flera banker,
ursprungligen från en bank i Mexico och slutligen placerats i Luxemburg.
I det vapenavtal som slöts skulle USA på olika vägar förse
Iran med militär utrustning för ett värde av 5 miljarder
dollar med start 1981 då gisslan släppts.
 Blackbird
Georg H W Bush vistades endast tre timmar i Paris medan en del av förhandlingarna
pågick. Vid midnatt kallades Günther Russbacher till en militär
flygbas utanför Paris. Där väntade en tvåsitsig SR-71A,
CIA:s Blackbird, världens snabbaste flygplan och den blivande vicepresidenten
Bush. Enligt journalisten Harry V Martins beräkningar och fixerade
tider tog trippen till McGuire Air Force Base i New Jersey en timme och
14,5 minuter och planet landade 02 a.m. den 20 oktober. Man kunde konstatera
att just detta plan varit ute på hemligt uppdrag vid denna tidpunkt
men ingen flygglogg fanns tillgänglig. Det fanns däremot på
en KC 135 Stratotanker som fyllt på bränsle till en Blackbird
"1800 nautical miles" över Atlanten.
 Stratotanker KC 135
Jimmy Carter, som i april 1980, misslyckades med en fritagningsförsök
i öknen - "Operation Desert one" - (sannolikt avslöjat
av det CIA som arbetade under honom men stod på förre CIA-chefen
Bush´s sida) hade inte en chans mot Reagan.
När denne installerades den 20 januari 1981 satt gisslan i ett plan
på Teherans militära flygbas. När festen inleddes gick startsignalen.
Under middagen kom det fantastiska beskedet att gisslan i Iran släppts.
Reagan hyllades under middagen som hjälten som besegrat terroristerna.
Han klarade av det hans företrädare misslyckats med. Det var som
hämtat ur en av den gamle filmstjärnans slutscener i någon
av Hollywoods B-produktioner.
Några veckor efteråt inleddes vapentransporterna till Iran.
Så småningom skrevs kontrakt mellan Israel och Iran om leverans
av amerikanska vapen och stora summor gick till Contras frihetskamp i Nicaragua.
USA utpressades
av terroristerna
Men vad som inte var känt men senare framkom var att den muslimska
terroristorganisationen Hezbollah krävde pengar från dessa affärer.
Kort innan Barbara Honegger kom ut med sin bok 1989 intervjuades hon i The
Other Americas Radio. På frågan varför vapenförsäljningen
fortsatte när det inte längra fanns någon gisslan i Iran
sa hon:
-Vi vet att Hezbollah har utpressat Reagan-Bush-administrationen ända
sedan 1981. Vi vet från Oliver North´s egna anteckningar att
enorma summor gick till Hezbollah, miljoner och åter miljoner dollar,
för att man inte skulle avslöja allt om oktobermötet 1980.
Reagan-regimen kom i ett desperat läge inför risken att avslöjas.
Man ville göra vapenförsäljningen "legal" genom
att använda länder som det var tillåtet att göra vapenaffärer
med. På så sätt drogs också Sverige in den omfattande
vapenkartellen, främst med Bofors som aktör. Det var när
Olof Palme nekade att samarbeta med USA och i stället tänkte rapportera
detta till sin updpragsgivare i FN som han sannolikt skrev under sin dödsdom.
Här kan du lyssna på CIA-agenten Gene
Chip Tatums korta radiointervju där han avslöjar detta.
Barbara Honeggers bok väckte enormt uppseende i USA. Men hon attackerades
hårt från alla håll och det tog ett par år innan
man fått fram övertygande bevisning för att October Surprise
inträffat och inledde de ovan nämnda resultatlösa utredningrna.
Bankmannen, Michael Ricconoscuito, som skötte transfereringen av pengarna
till Iran uppgav att det var han som stod för överföringen
av de 40 miljonerna. Han hade att välja mellan att avstå från
att vittna inför kongressen - och då samtidigt åtalas för
en serie illegala bankaffärer som han utfört på CIA:s uppdrag
vilket skulle ge honom ett livstidsstraff - eller tiga. Han teg.
Alla tre piloterna, Brenneke, Russbacher och Rupp, arresterade på
olika håll och åtalades för en rad allvarliga brott som
de begått på CIA:s uppdrag. CIA gjorde som i många andra
fall när det gäller agenter som de vill få tyst på:
lämnade ut dem till FBI och förnekade att de tillhörde organisationen.
De fick var och en upp till 40 års fängelse - men släpptes
nästan omgående mot löfte att inte vittna.
TILL SIDANS BÖRJAN
|
Den svenska kopplingen
Ett kapitel ur Barbara Honeggers
bok October Surprise
Ronald Reagan, Barbara Honegger och George H W Bush.
Av
Barbara
Honegger
I november 1987 rapporterade det populära TV-programmet
60 minutes att mordet på den svenske premiärministern Olof Palme
den 28 februari 1986 och krigsmaterielinspektör Carl Algernons död
i Stockholms tunnelbana den 15 januari 1987, officiellt betecknat som självmord,
kan vara direkt kopplat till deras inblandning i försäljningen
av "anti-air-craft-missiles" till
Iran (1).
Hösten 1985 stoppade Olof Palme leveransen av 200 RBS-70-missiles som
redan hade köpts av Iran. Det sägs att han ville skjuta upp den
till efter det svenska valet. Detta var något som verkligen irriterade
iranierna. Robotarna var tillverkade av den stora vapentillverkaren Bofors.
I december 1984 visade Irans vice premiärminister Hamid Nagashian ett
kontrakt för tidigare CIA-medarbetaren William Herrmann mellan Iran
och premiärministerns regering om köp av 10 batterier av Robot
70, tillverkade i Sverige, inklusive reservdelar.
Kontraktet, som Herrmann minns det, innebar att Bofors-robotarna skulle
levereras till Iran via Sydkorea. (2)
Palme påverkades av
CIAchefens "cowboys"
Herrmann sa också att officiella topprepresentanter för Reagan/Bush-administrationen,
inklusive CIA-chefen William Caseys "cowboys", påverkat
premiärminister Olof Palme att acceptera RBS-70-överenskommelsen
i november eller december 1984. (3)
Enligt danska nyhetsmedia var amiral Carl Algernoon, som polisiärt
anses ha begått självmord knappt ett år efter mordet på
Olof Palme, djupt inblandad i vapenhandeln mellan Bofors och Iran. Bofors
använde sig av falska slutanvändarcertifikat
för leverans till Iran. (4)
Algernoon hade träffat en representant för det företag som
tillverkade robotarna kort före sin död. Han skulle också
inom några dagar lämna ett vittnesmål i en pågående
undersökning (5).
Dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon stod bakom en privatundersökning
våren 1988. Denna drogs igång sedan tidigare presidenten i Iran,
Abolhassan Bani Sadr, lämnat uppgifter om att kurdiska extremister
mördat Olof Palme med Khomeinis välsignelse.
Ironiskt nog hade Palme tidigare uttalat sin beundran för den nya iranska
"demokratin" och förespråkade förbättrade
relationer med Khomeinis regim. Sedan februari - mars 1980 hade Palme arbetat
som fredsmäklare i kriget Iran - Irak påkallat bl a av gisslanskrisen
. Enligt min informatör "Y" hade Palme också agerat
aktivt i en vapenaffär där Volvo skulle
förse Iran med motorer till racerbåtar och eskortfartyg i Persiska
viken under det pågående kriget. (8)
När det gäller mordet på premiärminister Palme har
det förekommit en mängd spår, teorier och intriger i mordutredningen
i sökandet efter den eller de som låg bakom mordet. När
detta skrivs har inga spår lagts fram som ger klarhet i vad som hände.
"Y" gör gällande att den italienske P2-ledaren Licio
Gelli sände ett telegram till en medlem i den ökända logen
kort före mordet på Palme i vilket han försäkrade denne
att "det svenska trädet skall fällas" samt "hälsa
vår vän Bush" (här läser
du om det påstådda s k telegramspåret).
Enligt den danska journalisten Agnete Vistar fick hon information av en
advokat som besökt den ökände terroristen och P2-medlemmen
Stephano delle Chiaie i Venezuela att Chiaie sagt att han visste vem som
mördat Olof Palme. Chiaie och Gelli stod varandra mycket nära.
Under tiden, då inga övertygande spår fanns, hemsöktes
Palmeutredningen av rykten, informationssvindel, anklagelser, bortsopande
av spår och inkompetens. Den 14 december 1988 arresterade svensk polis
en man med ett digert kriminalregister bakom sig som misstänkt för
mordet. Han hette Karl Gustav Krister Pettersson. Om han haft något
samröre med P2-logen och Iran är inte känt. (6)
En svensk mitt i den
väldiga vapenkartellen
Förre presidenten Bani Sadr har avslöjat att en väldig internationell
vapenkartell arbetat för USA på 80-talet med att transportera
vapen till Khomeini-regimen. Och om det är någon organisation
som passar in exakt på den beskrivning Bani Sadr gett så var
det den som leddes av den svenska vapenhandlaren Karl-Erik Schmitz med högkvarter
i Malmö.
Enligt de informationer jag har arbetade Schmitz och Oliver North i början
av 80-talet tillsammans i en kartell bestående av sammankopplade vapentillverkare
i de Europeiska länderna Sverige, Finland, Norge, Österrike, Italien,
Holland, Västtyskland, Belgien, Frankrike och Storbritannien. Enligt
samma övertygande källor samarbetade KS med William Casey´s
CIA.
I juli och augusti arrangerade Schmitz för det CIA-ägda företaget
St Lucia Airways en leverans till Iran värd 1 miljon dollar bestående
av krut och sprängämnen från Holland, Israel och Belgien.
Flygbolaget stod också bakom den uppmärksammade leveransen av
18 US Hawk-robotar till Khomeini-regimen i november
1985 (7)
Mellan september 1985 och oktober 1987 avslöjade den svenska tullen
vapen- och sprängämnesleveranser till Iran som KS arrangerade.
Det var bl a krut i sådana mängder att det kunde fylla 192 järnvägsvagnar
och fyra fartyg. Bakom affärerna stod företagen Scandinavian Commodities
AB och Serfina SA.
Enligt uppgifter i den svenska pressen i samband med att KS:s vapen- och
sprängämnesleveranser avslöjades samarbetade hans företag
med Dynamit Nobel, Bofors och Boliden som en del i Oliver North´s
"Project Democracy" .
Den 27 augusti 1987 skrev KS till NDIO, Irans vapendepartement:
"Refererande till tidigare telex vill vi informera er om att vi nu
bryter mot alla existerande lagar och regler för att göra det
möjligt att leverera godset till er organisation."
Det var alltså en svensk vapenhandlares verksamhet som så småningomn
ledde fram til det som i världen blev känt som Iran/Contras-affären.
KS anses fortfarande ha ingående kontakter med IN-CONTRA, ett företag
som drivs av iranien Makhmoud Kaikhosrovi, Freibourg, Switzerland, som har
mycket nära samarbete med Israels säkerhetstjänst Mossad.
TILL SIDANS BÖRJAN
NOTER till Barbara Honeggers kapitel
The Swedish connection
1). Det fanns ett sekretessavtal mellan
Bofors och Försvarets Materielverk, FMV, i vilket Bofors förbundit
sig att inte sprida den vapenteknologiska kunskapen kring robot 70 till
köpare som inte först godkänts av FMV. 1980 såldes
300 robotar till Singapore som var ett godkänt land. Men robotarna
gick vidare till det lilla shejkdömet Bahrain och till den ökända
smuggelstaden Dubai i Förenade Arabemiraten i Persiska viken. Det var
de två stora inkörsportarna sjövägen till Irans hamnstad
Bandar Abbas dit vapen, krut och ammunition från USA vidarbefordrades.ÅTER
2). William Herrmann, som blev en av informationssvindlarna
i utredningen av mordet på Olof Palme, påstod att han under
många år var CIA:s viktigaste agent placerad i Teheran. Han
tjänstgjorde där under Shahens tid fram till 1977 vilkt visade
sig vara en ren lögn. Han återvände till USA och arbetade
som vapenhandlare, men även för CIA. För journalisterna Jani
Roberts och John Kelly från Australien berättade han att han
1980 av CIA beordrats tillbaka till Iran. Bl a sa han: "Direkt efter
att Ronald Reagan installerats som ny president i januari 1981 uppgav en
medlem i regeringen för mig att frisläppandet av gisslan var en
del av ett avtal som slutits mellan Reagans kampanjteam och den iranska
militära ledningen." Han berättade också att han själv
med sitt fraktföretag deltog aktivt i vapenleveranserna vilka utgick
från Västeuropas NATO-förråd och skeppades ut från
Brüssel och Rotterdam eller flögs från Wien till Israel
(artikeln publicerad den 18 maj 1991 i den australiska dagstidningen The
Age). Det har senare visat sig att William Herrmann ljugit om sin verksamhet
i Iran men mycket riktig var en viktig transportör av vapen i CIA:s
regi under den s k Iran/Contras-affären. Han blev 1991 en till synes
viktig informatör i utredningen av mordet på Olof Palme. Men
hans uppgifter fram till 1993 visade sig i flera stycken vara ren desinformation
och han betecknades som informationssvindlare med uppdrag att sabotera Palmeutredningen.ÅTER
3). CIA-chefens "cowboys" anfördes
av presidentrådgivaren och krigshjälten i flera krig, Oliver
North, vilken i Iran/Contras-affären åtalades och fick bära
huvudansvaret för vapenförsäljningen till Iran och överföringen
av stora summor till Contrasrebellerna - vars ekonomiska stöd upphörde
1984 då det förbjöds. North var ofta i Europa och då
främst Frankfurt varifrån han ledde de olika vapenrouterna i
vilken också Bofors med sidoföretag ingick.ÅTER
4). Det var från Danmark de stora
avslöjanden om USA:s vapenförsäljning till Iran kom hösten
1986. Då fick det danska Sjöfolksförbundet dokument som
avslöjade handeln. Dokumenten överlämnades av personer som
var direkt involverade i sjöstransporterna från Israel till Iran.
En stora dansk privatflotta dominerade verksamheten.ÅTER
5). Dåvarande krigsmaterielinspektören,
amiral Carl-Fredrik Algernon, fruktade att han själv skulle bli indragen
i de olagliga vapenaffärrerna. Detta framgick av handlingar han lämnat
i den portfölj som stod kvar på perrongen när han - av egen
vilja eller med hjälp av annan person - föll framför det
ankommande tunnelbanetåget. Här fanns anteckningar som kunde
tas som bevis för att Algernon kände till vad som pågick.
Han skulle inom kort höras av den utredning som leddes av landshövding
Bengt Gustavsson. Det är inte uteslutet att han tystades.
Dåvarande Bofors-chefen Anders Carlberg hade samma dag ett möte
med flera av de högsta cheferna inom koncernen. Han skyllde öppet
på Algernon och menade att exporten skett med hans - och därmed
också regeringens - tillstånd och att därför de ansvariga
för Bofors, som nu hotades av åtal, inte kunde ställas till
ansvar. Efter mötet gick Anders Carlberg över till krigsmaterielinspektören,
vars kontor låg några hundra meter från koncernens huvudkontor.
Det enda som framkommit om deras samtal var att Algernon förnekade
att han haft kännedom om någon olaglig export. En timme efter
mötet med Carlberg var Algernon död. I sina anteckningar hade
han också skrivit att han fruktade att han skulle bli avstängd
från sitt arbete, kanske till och med avskedas, bli straffad, få
sin heder som officer smutskastad, få sin pension indragen. De som
tror på självmord, vilket var den officiella beteckningen, anser
att dessa anteckningar visade att han hade ett motiv att ta sitt liv, att
han inte orkade längre. Men de som kände militären Algernon
är övertygade om att han aldrig skulle ta sitt liv. I stället
tolkar man anteckningarna så att han vet att han är misstänkt
för inblandning, att han kanske inte kan försvara sig och därför
kan hamna i den fruktansvärda situation han beskriver. Men det är
inte på något sätt ett erkännande av att han är
skyldig. Snarare tvärt om.
Senare utredningar har visat att Bofors samarbetat med ett handelsföretag
i Östtyskland som hette Imes. Företaget ägdes av den fruktade
östtyska underrättelsetjänsten Stasi och företagets
uppgift var att genom vapenförsäljning dra in västvaluta.
Huvudkund var Iran.
Nu var Bofors illegala vapenaffärer med Imes som mellanhand på
väg att avslöjas. Den svagaste länken, men också den
farligaste, var den svenske krigsmaterielinspektören. Han kunde ha
bevis för Bofors handel med Imes och kanske lägga fram dem för
att rädda sitt eget skinn. Här fanns alltså en allvarlig
hotbild mot Algernon.
En av hans efterträdare, förre krigsmaterielinspektören Jörgen
Holgersson, sa i en intervju med Dagens Nyheter 1992:
-Den här kopplingen mellan Bofors och Stasi är mycket obehaglig,
säger förre krigsmaterielinspektören Jörgen Holgersson
och tänker på sin gode vän och företrädare på
posten som krigsmaterielinspektör, Carl Algernon.
-Jag har aldrig trott på de självmordsteorier som presenterades
efter hans död i tunnelbanan." ÅTER
6) Här kan bara sägas till Barbara
Honeggers försvar att hon fick vetskap om arresteringen av Christer
Pettersson när boken skulle gå till tryckning. ÅTER
7) Oliver North hade hamnat i en knipa.
Han behövde landningstillstånd i Portugal för israeliska
plan som kom från USA på "humanitärt uppdrag".
Men Portugal sa nej - antagligen misstänkte man att det fanns vapen
i lasten.
North var mycket upprörd och krävde att snabbt få fram ett
amerikanskt charterbolag som man kunde lita på. Den "humanitära"
lasten bestod av US HAWK luftvärnsrobotar som via omlastning i Isarel
skulle vidare till Iran
Watergate-avslöjaren Bob Woodward skriver i sin bok CIA:s hemliga krig:
"CIA:s flygsektion föreslog ett av sina privatägda bolag
som utförde hemliga uppdrag åt dem - St Lucia Airways. Tjänsteförrättande
operationshefen Ed Juchniewics sa till North att vid sidan av CIA-uppdragen
arbetade St Lucia Airways också kommersiellt. Vem som helst kunde
anlita bolaget för speciella charteruppdrag.
North gjorde upp med St Lucia om att få disponera två Boeing
707. De skulle transportera HAWK luftvärnsrobotar till Israel, där
HAWK-robotarna skulle lastas om till israeliska plan för vidare transport
till Iran. North skulle sköta operationen med hjälp av ett schweiziskt
bankkonto, Lake Resources, Ic (nummer 386-430-22-1 hos Crédit Suisse)."
Detta återgett här för att ge en bild av hur turerna
gick.
ÅTER
(8) Barbara Honegger bygger även
i andra sammanhang mycket på sin informatör "Y". Denne
visade sig senare var identisk med en person med flera identiteter, Ibrahim
Razin och Oswald Le Winter, som också dök upp i utredningen av
mordet på Olof Palme. Även han avslöjades som informationssvindlare,
det vill säga en informatör som blandade lögner och sanningar
så att han först blev trodd och påverkade utredningen men
sedan såg till att lögnerna avslöjades varvid hela hans
informationsmaterial underkändes.
Läs vår artikelserie om den professionella
informationssvindeln i Palmeutredningen.
ÅTER
TILL SIDANS BÖRJAN |
