|
011025
Lisbet Palme såg inte mördarens ansikte och
kunde därför inte pekaut honom -
Det fick juristerna att underkänna hennes vittnesmål
Av Anders Leopold
-Jag vet vem som mördade min man.
Det säger Lisbet Palme till Dagens Nyheter.
Och hon menar Christer Pettersson.
Sanningen är att Lisbet Palme inte såg mördarens ansikte
och därför inte kan peka ut honom.
Den 4 april 1986 sa dåvarande statssekreteraren och Olof Palmes personlige
säkerhetschef Ulf Dahlsten i en intervju för Expressen:
-Det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon
inte säga om den s k fantombilden stämmer överens med mördarens
utseende.
Jo, det är samme Ulf Dahlsten som nu i en bok skriver att Lisbet Palme
har sagt att Svea hovrätt var jävig i sin friande dom mot Christer
Pettersson 2 november 1989.
I Sveriges Radio sa Ulf Dahlsten i går:
-Rättens ordförande (hovrättspresidenten Birgitta Blom) och
Olof Palme hade varit bittra motståndare under studenttiden. Det är
naturligtvis olyckligt om rättens ordförande av personliga skäl
haft svårt att se objektivt på hennes vittnesmål.
Hovrättens tre jurister och tre nämndemän underkände
Lisbet Palmes utpekande av Christer Pettersson.
Det gjorde också juristerna i tingsrätten. Och juristerna i Högsta
domstolen.
För det första har Ulf Dahlsten fel. De felaktiga uppgifterna
upprepades flera gånger i radion. Det var Brigitta Bloms make som
polemiserade med Olof Palme under studenttiden - inte ordföranden i
mordrättegången. Och det måste anses som en viss skillnad.
För det andra är det inte klokt av Lisbet Palme att gräva
fram något sådant och därmed misstänkliggöra
tre höga jurister för att ha missbrukat sin ställning i en
avgörande del av det största kriminalfall som avhandlats i en
svensk domstol.
Det är en allvarlig anklagelse mot dessa jurister och slår tillbaka
på fru Palmes egen trovärdighet.
Så här sa Birgitta Blom sakligt och lugnt i en radiointervju
i går:
-Det finns ingen grund för ett sådant påstående.
Jag hade bara positiva intryck av
Olof Palme och min man respekterade honom. De hade dock olika politiska
åsikter.
Hon kunde gott ha tagit till ett fränare ordval
Av detta felaktiga påstående från Ulf Dahlstens
sida blåses det åter upp en enkelriktad medial attack mot den
försvarslöse - och definitivt enligt min uppfattning oskyldige
- Christer Pettersson. Inga uppgifter av någon journalist som talar
FÖR Pettersson:
att Lisbet Palmes underkända vittnesmål är det enda
"som placerar honom på mordplatsen"
att tio av tolv vittnen ger en beskrivning av gärningsmannen
som när det gäller klädseln inte stämmer in på
en enda punkt med Christer Petterssons
att hans fysiska kondition var sådan att han omöjligt
kunnat ta sig springande uppför den 89 trappstegen på Tunnelgatan
och fortfarande springade ta sig ner mot Regeringsgatan
att han mycket väl kan vara Grand-mannen eftersom han ofta uppehöll
sig kring biografen - men att det inte placerar honom på mordplatsen
etc.
Alla jurister underkände alltså Lisbet Palmes utpekande
av Pettersson. Skälet är mycket enkelt. Hon såg inte mördarens
ansikte. Ansiktet formades med stirrande blick etc under yttre påverkan
- inte minst uppgifter i media - långt efter mordet.
Man måste gå tillbaka till de absolut första förhören
för att få klarhet. Det ska vi göra än en gång:
Första förhöret - mordnatten
1986-03-01 på Sabbatsbergs sjukhus:
Signalement: stor, kraftig, mörkhårig iklädd midje- eller
3/4-lång blå eller mörkblå täckjacka.
Vittnespsykologen Astrid Holgersson - som inkallades som sakkunig
av försvaret - konstaterar: Inget ansikte, ingen blick.
Andra förhöret - dagen efter mordet
1986-03-01 i bostaden:
Snett bakifrån såg hon hur en man sprang in på Tunnelgatan.
Han stannade en bit in och vände sig om varefter han fortsatte... i
40-årsåldern - ca 180 cm lång - kompakt kropp med kort
hals - mörk inte direkt sydländsk -
Håret brunaktigt - /klädseluppgifter som stämmer med ovanstående/
- i övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer
vare sig i utseende eller klädsel.
Holgersson: Ett bandat förhör hade här kunnat visa
hur tydligt fru Palme avvisar att hon sett några detaljer i utseendet.
Tredje förhöret - efter publiceringen av fantombilden.
1986-03-08
Mannen som sprang in på Tunnelgatan hade ett något rundare,
fylligare ansikte än det på fotot. Dragen i övrigt, mun
och näsa, uppfattade hon som raka.
Holgersson: Fantombilden börjar ge innehåll åt "ansiktet"
inne i gränden - rundare och fylligare. Mun och näsa "raka"
stämmer väl med fantombilden, d v s kan vara en effekt av påverkan
av bilden.
Fjärde förhöret - med Hans Holmér, fortfarande
ingen bandspelare.
1986-03-25
Gärningsmannen har stirrande blick, - ljus blick - kindknotorna är
liksom bulliga - vit överläpp - kort hals - uppdragna axlar -
ett kompakt utseende.
Holgersson: Plötsligt dyker den " stirrande blicken"
upp tillsammans med ytterligare några detaljer. Utan bandad dokumentation
går det inte att härleda hur den stirrande blicken tillkommit,
men från och med nu är den etablerad i "minnet".
Mannen har blivit "gärningsman". "Ljus blick" -
"vit överläpp" för knappast tankarna till 42-åringen.
Sammanfattning av 3 förhör, 29/4, 5/5 och 6/5.
1986-05-07
Då hon tittade upp från maken, som fallit ihop på trottoaren,
såg hon en man med stirrande blick titta på dem - på ca
10-15 meters avstånd - i 40-årsåldern och omkring 180
cm lång - en intensivt stirrande blick - smala tunna läppar och
ljus platt överläpp - rak panna med raka ögonbryn, ett rektangulärt
och stelt stirrande ansikte - kraftigt något framskjutet hakparti
- markerade kindsidor.
Mannen var bred över axlarna - inget "stort" intryck - dra
upp axlarna - kort halsparti - ett "spänstigt" vältränat
intryck.
Holgersson: En orealistiskt detaljerad beskrivning, som ej alls stämmer
med den ursprungliga. Avståndet, ljusförhållandena och
de tidigare uppgifterna från målsäganden motsäger
riktigheten i utsagornas detaljer. Detta är ett övertydligt exempel
på att minnesbilder byggs på: den stirrande blicken har blivit
"intensivt stirrande", och ansiktet har blivit rektangulärt
från tidigare "rundare och fylligare" och dessutom "stelt
stirrande". Mannen ger ett "spänstigt och vältränat
intryck". Hur denna påbyggnad av utsagorna gått till kan
vi ej utreda eftersom förhören ej bandats.
Av detta framgår tydligt hur Lisbet Palme - som var i starkt
chocktillstånd enligt vittnen och poliser som anlände direkt
efter mordet - arbetat fram en bild som etsat sig fast i hennes minne. Den
person hon såg i skuggan - och som var klädd i en halvlång
täckjacka - var vittnet Anders B som förskräckt stod cirka
fem meter bakom makarna Palme när skotten avlossades. Men hon såg
inte hans ansikte.
Inte heller finns det ett enda vittne från mordplatsen som säger
att mördaren stannat till och vänt sig om mot Lisbet Palme innan
han slutligen försvann bort i Tunnelgatans mörker.
Det hade framgått än tydligare att Lisbet Palme aldrig såg
något ansikte om man tvingat henne att prata i en bandspelare, vilket
hon vägrade. En vägran som ofattbart nog godtogs av åklagarna!
När hon sedan vid videokonfrontationen med CP redan fått förhandsinforamtioner
om "alkoholisten" så får hennes minnesbild ett levande
ansikte. Därmed är Christer Pettersson hennes gärningsman.
Åklagarsidan kallade in professor Lars-Göran Nilsson och det
görs stort väsen av att han missförståtts. Han menar
att Lisbet Palme mycket väl kan ha kommit ihåg mördarens
ansikte och på den grunden pekat ut Christer Pettersson.
Men detta faller ju platt till marken. Vilket ansikte? Hon såg ju
inget.
|
|
