DEL 1 Informationssvindlare nr 1: professor Robert Harkavy

DEL 3 Informationssvindlare nr 3: professor Oswald LeWinter

DEL 4 De tre informationssvindlarna gjorde en samlad attack mot Palmeutredarna.

DEL 5:
Informationssvindlarna i Palmeutredningen var knutna till Reagan-administrationens propagandainstitut med Sverige-ambassadör som chef.

(Leopold Report uppdaterad 100324) William Herrmann bedrev sin informationssvindel mellan 1991 och 1993. Han tar stor plats i utredningen av mordet på Olof Palme.
Hans uppgifter om sin bakgrund och sagolika militära karriär var ren buff.
I själva verket var han en av CIA:s viktigaste vapenhandlare.
CIA och FBI såg till att Herrmann hölls borta från alla förhör och undersökningar i den s k Iran/Contras-affären.
När Palmeutredningen (PU) försökte få information om honom svarade Säpo enligt GK
"att intet var känt om William H".
Blev Säpo lurat av FBI - eller var det en överenskommen vilseledning av Palmeutredarna?

I en intervju med Sunday Telegraph (London) 1986 sa William Herrmannn att han var 50 år gammal och född i Polen. Han bodde i Little Falls, New Jersey. Han blev amerikansk medborgare 1956 och tjänstgjorde i det amerikanska försvaret till 1967. Då hade han nått överstes grad, påstod han. Han hävdade att han de sista tio åren (dvs ca 1976 - 86) hade varit CIA-agent i Iran och Irak och också arbetat för FBI.

Vi har liten tilltro till dessa upplysningar. T ex skulle han då som 31-åring 1967 varit en av USA:s yngsta överstar någonsin med en lysande generalskarriär runt hörnet.

Gary Sick, som tjänstgjort i US Navy i 24 år, var analytiker i Mellanösternfrågor och arbetade för National Security Council (NSC) under presidenterna Ford, Carter och Reagan (två veckor), skriver i sin bok October Surprise, America´s Hostages in Iran and the Election of Ronald Reagan (1991 sid 153) att Herrmann 1964 startade ett flygfraktbolag som opererade från John F Kennedy International Airport. Detta bolag utförde då och då kontraktsarbete för CIA. Det innebar att han inte formellt var anställd i CIA men verkställde uppdrag enligt order vilket visar att bolaget fungerade som en täckmantel för amerikanska underrättelsetjänsten. Detta arbete växte i omfattning och kom i slutet av sextiotalet och in i sjuttiotalet att även omfatta andra hemliga tjänster för CIA. Tidigt på sjuttiotalet startade han ett bolag i Frankfurt som specialiserade sig på internationell vapenhandel i vilken svenska Bofors senare blev indragen.

Han dolde sin bakgrund

Den här bakgrunden dolde han helt för Palmeutredningen (PU). I stället uppgav han att han i slutet av sextiotalet hade varit assisterande militärattaché i Iran (GK sid 441). Han berättade också för PU att han under den tiden fått många kontakter i Iran. Men Gary Sick skriver att han inte fick dessa kontakter förrän på åttiotalet då han blev vän med ett tidigare statsråd under Shahen.

Däremot var det nog nyttigt för honom att ha dessa förbindelser inne i Iran på åttiotalet. Då behövde amerikanerna sådana kontakter på grund av ambassadgisslan och utvecklingen i Iran (det togs också tidigare gisslan i Libanon som amerikanerna släppt fri efter förhandlingar i vilka det sannolikt ingick vapenleveranser som motprestation).

Uppenbarligen skedde Herrmanns flygfraktverksamhet i samförstånd med CIA och andra underrättelsetjänster som han arbetade för. På den tiden pågick flera väpnade konflikter i Sydostasien, Latinamerika och Afrika vilka understöddes av USA genom vapenleveranser. En del av dessa gick direkt från amerikanska producenter och lager. Vid andra tillfällen tvingades man utnyttja leverantörer i andra länder som Israel, Sydafrika, Chile, Brasilien, Sydkorea, Taiwan, Portugal och - Sverige genom Bofors. Ofta var flera länder inblandade för att USA skulle kunna kringå slutanvändarcertifikaten. Det var på den marknaden Herrmann och hans firma och kontakter arbetade.

Om verkligen Herrmann gjort den otroliga karriär han själv berättade om skulle nog Gary Sick ha uppmärksammat det. Men det finns inte ett ord om detta i hans bok. Det finns inte heller några spår av denna karriär från Kongressens förhör/undersökningar 1986-89 om Herrmann och hans verksamhet i Iran/Contras-affären, och heller inte från förhören/undersökningar om October Surprise 1991-92. Dessvärre - eller typiskt nog - är det inte möjligt att finna någon CV för Herrmanns påstådda militära karriär.

Redan detta visar att Herrmann var opålitlig och ljög när hans uppdrag krävde det. Det gjorde han också i stor omfattning för PU när han beskrev sin storartade militära karriär (GK sid 441). Avsikten var naturligtvis att styrka sin egen trovärdighet och kunskapsbas när han lade fram sina påståenden för PU.

Den bluffen vågade han alltså icke använda sig av i Kongressen då han slutligen blev förhörd i förbindelse med October Surprise-granskningen 1991-92.

Den mannen hade alltså CIA underhållit nästan hela hans vuxna liv (sedan försvaret och försvarsdepartementet hade försörjt honom i ett tiotal år och gett honom ansvaret att driva en lukrativ vapenhandel och fraktverksamhet). Det var den mannen som i juli 1991 inledde sin informationssvindel genom att "avslöja" för PU att det var CIA som stod bakom mordet på Olof Palme (GK sid 441-3). Om han kommit med sina uppgifter på eget initiativ för att verkligen hjälpa mordutredarna så undrar man vad han tänkt leva på resten av sitt liv - och var han tänkt gömma sig.

Den monumentala skandalen October Surprise

William Herrmann var en av de informationssvindlare som sattes in mot journalister och författare när October Surprise blev känt; den otroliga historien om hur Reagans kampanjledning med blivande vicepresidenten George H W Bush och blivande CIA-chefen William Casey i spetsen förhandlade med iranierna om vapenförsäljning för flera miljarder dollar om de fördröjde frisläppandet av de 52 amerikaner som hölls som gisslan i Teheran till efter presidentvalet. Samtidigt hade sittande presidenten Jimmy Carter satsat oerhört hårt för att få loss gisslan före valet 1980 och därmed lägga grunden till att bli återvald.

Men kort tid före presidentvalet mötte Reagans kampanjledning de iranska ledarna flera gånger i Europa. 52 amerikanska medborgare tvingades under vidriga förhållanden kvar, utplacerade i små grupper på olika platser i Teheran med omnejd, i ca tre månader. Minuterna efter det USA:s nyvalde president Ronald Reagan installerats den 20 januari 1981 lyfte planet med gisslan från en militär flygbas.

October Surprise dementerades givetvis av alla som deltagit. Men idag finns omfattande bevisning för att denna monumentala skandal verkligen inträffade (bland andra journalisten och författaren Robert Parry reder ut detta i sin bok Secrecy and Privilege. Rise of the Bush Dynasty from Watergate to Iraq. 2004).

Här kan du läsa mer om October Surprise.

I november 1986 startades avslöjandet av Iran/Contras-affären. Det handlade om illegala amerikanska vapenleverenser till Iran. Då aktualiserades också frågan om dessa påbörjats redan 1979 -80 när Reagan-kampanjens förhandlare i all hemlighet slöt avtalet om "vapenleveranser mot frisläppande av gisslan".

Både president Jimmy Carter och hans rådgivare samt ett stort antal journalister och författare jobbade nu på att få klarhet i om iranierna 1980 lovats vapen och ammunition, reservdelar till flygvapnet, helikoptrar etc. och nya vapensystem för att möta hotet från den moderna irakiska krigsmakten (som i sin tur byggts upp av USA!) Och som kompensation hålla kvar gisslan under presidentvalet för att sedan släppa den vid "rätt" tidpunkt.

Debatten nådde sin kulmen omkring 1987 - 88 då Reagan skulle avsluta sin presidentperiod och hans vicepresident George H W Bush ställde upp som presidentkandidat. En lång räcka personer med tvivelaktig bakgrund som vapenhandlare m m dök upp i media och berättade att de deltagit i mötet mellan Reagans valkampanjstab och iranierna. Dels hävdade de att de hade flugit med staben, dels att de deltagit i mötena och dels hade de haft som uppgift att sopa undan spåren. Några av dessa sa att de också hade medverkat vid vapenleveranserna. Men bland dessa personer fanns det inte centrala CIA-medarbetare eller folk från Reagans stab. De flesta visade sig så småningom ha låg trovärdighet. Det var inte svårt att avslöja några av dem som desinformatörer. Det medförde att demokraternas kampanjstab för Massachusetts-guvenören Michael Dukakis inte vågade ta upp påståendena om Bush roll i Iran/Contras-affären som ledde fram till October Surprise-saken då det kunde slå tillbaka mot dem.

Vem eller vilka var det då som placerat dessa desinformatörer i handlingen, och varför? Om avsikten bara var att locka demokraterna i en fälla för att försvaga deras ställning före valet, kunde det ha gjorts på ett enklare och mindre riskfyllt sätt än att väcka October Surprise till liv igen. Man kunde ha valt vilket tema som helst! Det verkar långt mer troligt att republikanerna blev tvungna att skydda operationen som låg och pyrde och kunde blossa upp när som helst. Det var alltså inte bara på grund av valkampanjen utan också för att förhindra en ny stor Watergate-skandal som man satte in informationssvindlarna. Genom att de både ljög om October Surprise och kunde "avslöjas" som kriminella, kunde man diskreditera demokraterna och andra som tog budbärarnas uppgifter på allvar. På det sättet kunde de också släcka den pyrande elden och kamma hem en del poäng inför presidentvalet.

Vi antar att demokraterna förstod detta för de fortsatte att jobba med att få fram sanningen om October Surprise. Och sommaren 1991 belönades de för då blev October Surprise-saken tagen på allvar. Stora och tongivande amerikanska nyhetsmedia, med ABC/Nightline i spetsen, gick igång. Det ledde till att saken togs upp i Kongressen (USA:s högsta lagstiftande församling). R Spencer Oliver, Chief Counsel for House Foreign Affairs Committee, kallade in folk som påstod att de deltagit i October Surprise till kongressförhör och inledde undersökning av dessa och startade efterforskning av de republikaner och byråkrater som enligt de förhördas vittnesmål skulle ha stått bakom operationen. Oliver hade omfattande erfarenhet från Watergate-skandalen där han var en fruktad utredare (Parry 1993).

Varken Olivers rapport (US Senate 1992) eller rapporten från en utredningsgrupp i Representanthuset (US House of Representatives 1992) kom till botten med det hela. De vågade inte dra några slutsatser men här "avslöjades" emellertid flera informationssvindlare vars "lögner" och allmänna otillförlitlighet skulle visa att October Surprise aldrig ägt rum. Man ska ha klart för sig att både Reagan och Bush 1980 var huvudpersoner i denna skandal, och att Bush nu 1992 var president och stod inför ett omval.

October Surprise är inte någon poäng i vår framställning av Palmeutredningen. Vår poäng är att det uppträdde informationssvindlare i Palmeutredningen som parallellt också uppträdde som informationssvindlare med anknytning till October Surprise - och detta visar var de hörde hemma och vem som var deras uppdragsgivare.

Informationssvindel mot media

Det karaktäristiska med October Surprise-historien är att journalister och författare - precis som i Palmeutredningen och liknande fall - blir uppsökta och förda bakom ljuset av informationssvindlare. Mediafolket står därför inför en dubbel uppgift: att korrekt redogöra för händelsen och samtidigt avslöja desinformationen. De klarar sällan av att identifiera informationssvindeln som strategin hos en underrättelsetjänst. Det skylls i huvudsak på att underrättelsetjänsterna enligt principen att göra olovliga och hemliga operationer lovliga.

Man kan därför dra slutsatsen att det hos flera av de källor som dyker upp efter en statsdirigerad operation finns planterad desinformation som gör att de måste behandlas med stor varsamhet.

William Herrmann var en informationssvindlare som sattes in mot journalister och författare som arbetade med October Surprise och till och med mot självaste Kongressen. Historierna han kom med - precis som i Palmesaken - var långa och komplicerade och har i sig själv ingen betydelse här. Huvudsaken är att den man som så ihärdigt tipsade och informerade mordutredarna blev avslöjad som informationssvindlare i den amerikanska kongressen. I GK:s betänkande säger en utredningsman att "hans (Herrmanns) uppgifter saknade trovärdighet: de byggde på spekulationer och påhitt."

Robert Parry (1993) går grundligt igenom hur granskningsgruppen i Representanthuset förhörde och avslöjade ca 10 namngivna s k "allegators" varav William Herrmann var en. Ytterligare information finns i Parry (2004) och självfallet i båda kongressrapporterna.
T ex heter det i Parry (1993 sid 289) där Herrmann också konkret är namngiven:

"Representanthusets undersökningsteam förkastade också andra October Surprise-vittnen. Teamet drog slutsatsen att ingen talade sanning om kontakter mellan republikaner och iranier. Likaväl höll de flesta av dem - bland andra en av piloterna Heinrich Rupp, sydafrikanen Dirk Stoffberg, underättelsefrilansaren Reiner Jacobi, den amerikanske vapenhandlaren William Herrmann och den iranske underrättelseagenten Richard Babayan - fast vid sina historier."

Det gjorde de naturligtvis - hade de erkänt att de ljugit för Kongressen så hade de omedelbart blivit omhändertagna.

Icke helt överraskande konstaterades det också att mycket av det Herrmann berättade om faktiskt var sant. Det är ett bra exempel på metodiken för hur underrättelsetjänsterna använder sig av desinformation, vilseledning, dimridåer och mörkläggning etc. Skall informationssvindeln lyckas måste han ha en historia som i utgångsläget är trovärdig och full av verifierbara detaljer. Desinformationen, som är svårare att kontrollera, läggs in mellan alla dessa korrekta upplysningar. Beroende på uppdragets art och målsättning, kan desinformationen läggas in så att den antingen kan avslöjas eller icke. Skall hela historien kunna dödförklaras måste desinformationen också kunna avslöjas. Men desinformationen får inte avslöjas om historien skall få leva vidare.

Två olika metoder
som informationssvindlare

Om avsikten är - som i Palmeutredningen - att sysselsätta utredarna och vilseleda dem så mycket och så länge som möjligt läggs inte desinformationen in för att kunna avslöjas. Då blir det en långt mer krävande uppgift att avslöja desinformanten. Det förutsätter helt andra arbetsmetoder och kontrollrutiner.

Herrmann har alltså uppträtt som informationssvindlare med två helt olika metoder i Washington och Stockholm. I Washington skulle han avslöjas (för att diskreditera historien), men i Stockholm skulle han icke avslöjas (för att sysselsätta och vilselda PU). Detta visar hur komplicerat detta tema är och vilken expertkunskap utredarna av ett statsmannamord bör besitta.

Även om det inte är helt klart vilken roll Herrmann spelade i October Surprise utöver informationssvindlarrollen, är det uppenbart att han hade kvalifikationer för att vara en av dem som stod för vapenleveranserna till Iran (vapenhandlare, eget fraktsällskap, kontakter etc).

Det är också helt klart att han deltog i de senare vapenleveranserna till Iran. Det framgår av hans egen förklaring till PU (GK sid 443). Detta finns det ingen anledning att tvivla på. En av de illegala exportörerna i Sverige, den svenske vapenhandlaren Sven Klang som avslöjades i samband med Bofors-affären, var hans vän. Dessa leveranser stoppades av statsminister Olof Palme. Det finns all anledning att tro att Herrmann spelade en roll både i förbindelse med frakt av vapenmateriel från Sverige, kontakt med mottagarsidan i Iran och inte minst kontakt med ledningen för Iran/Contras-operationen i Vita huset.

Dessa vapenleveranser kan ha varit en del av October Surprise-avtalen. Men sedan fortsatte den illegala vapenförsäljningen för att finansiera det krig som Contras förde i Nicaragua. Det som sedan blev känt som Iran/Contras-affären - varav Irandelen gärna kallas Irangate.
Daglig koordinator för hela Iran/Contras-affären var överstelöjtnant Oliver North. Som exempel på att han var involverad i vapenhandeln och hade de nödvändiga kunskaperna för att hjälpa PU med mordutredningen, hävdade han att han häktats och dömts i London i samband med Irangate och Oliver North-affären (GK sidan 441-42) och Parry (1993 sid 133). Han hade snackat sig fram till PU via dansk polis i Roskilde vars slutsat var att han "gjort ett vederhäftigt och trovärdigt intryck".

William Herrmann berättade att han arresterats i London 17 maj 1985. På hans hotellrum hade man funnit tre miljoner USD i falska sedlar (GK har ett lägre belopp). Herrmann förklarade själv under rättegången mot honom att han hade uppträtt som infiltratör i en falskmyntarliga på uppdrag av FBI (Honegger 1989:278). I intervju med författaren Joe Bainerman (Bainerman 1992:240) upplyste Herrmann att han på uppdrag av FBI infiltrerat den belgiska terroristorganisationen Action Directe. De hade också en falskmyntaravdelning som lämnade över pengar till Herrman för att tvätta dem vita.

Det stämmer överens med att FBI-agenten John Mencer också under rättegången sa att Herrmann var informatör för FBI och hade lämnat information om internationella terrorister och spionage (Sunday Telegraph 1986b).

Att han arbetat på uppdrag av FBI har senare bekräftats av Parry (1993:133) som upplyser om att FBI:s egna telexmeddelanden visar att Herrmann dagarna före arresteringen var i kontakt med två FBI-agenter - en i New Jersey och en på den amerikanska ambassaden i London - om hur pengarna skulle levereras och mottagas. Därmed kan vi fastslå att hela operationen var ett skådespel och att det var en del av regin att han blev arresterad av Scotland Yard och dömd till 5 års fängelse (Parry 1993:133). Denna stingoperation och "arresteringen" inträffade i maj 1985. Iran/Contra-skandalen sprack i november 1986 och förhör med inblandade personer påbörjades en månad senare. Herrmann var naturligtvis en av dem som Kongressen ville höra.

Det är oklart var Herrmann befann sig från det han blev arresterad 17 maj 1985 fram till domen avkunnades i mars 1986 efter tre veckors rättegång i London. Men därefter satt han enligt egna uppgifter i fängelse i England från mars 1986 till februari 1987 då han överfördes till ett federalt fängelse i USA där han - också enligt egen utsago - satt till december 1988. (Bainerman 1992:241). Då Iran/Contras-skandalen sprack i november 1986 var Herrmann alltså redan dömd och internerad i England. Allt tyder på att han istället för att utlämnas till USA för att avtjäna sitt straff, vilket hade varit normalt, kvarhölls i England. Förhalandet var ett extraordinärt beslut och en brittisk ämbetsman var säker på att det var för att förhindra att han ställdes inför Kongressen (Sunday Telegraph 1986a).
Åter till texten!
När han likväl officiellt blev utlämnad till USA i februari 1987 kan det tyda på att hans uppdragsgivare visste att Kongressen hade förlorat sitt intresse för denne "falskmyntaren, lögnhalsen och den kriminella vapenhandlaren."

För PU hävdade Herrmann emellertid att han placerats på en "camp" i USA och frisläppts i september 1989 (GK sid 443) - alltså nio månader senare än hans tidigare uppgifter i USA. Detta är inte det enda exemplet på att han kommit med olika tidsuppgifter. Det vi ändå med säkerhet vet är att han blev överförd till ett federalt fängelse i USA (Parry 1993:133).

Fördröjningen av "utlämnandet" passade väldigt bra då både Herrmann och hans uppdragsgivare hade stort intresse av att slippa undan kongressförhören i USA om Iran/Contras-skandalen.

Han sa själv (GK sid 442) att hela affären var iscensatt av CIA i samarbete med MI5 (brittiska säkerhetstjänsten) och MI6 (brittiska hemliga underrättelsetjänsten) i syfte att få bort honom. Vi är helt eniga med honom om regin, men icke vad avsikten var. Han "glömde" att tala om för PU att detta skedde helt och hållet med hans kännedom.

Vår poäng är alltså även här - i likhet med Herrmanns roll i October Surprise - inte vad som var rätt eller fel utan att blottlägga Herrmanns omfattande samarbete med FBI och den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.

Enligt GK (sid 444) bad PU 24 oktober 1991 svenska UD att försöka skaffa fram personupplysningar om Herrmann och undersöka om hans uppgifter, särskilt London-historien, var trovärdiga. UD lämnade över ärendet till Säpo som svarade att
"inget var känt om William H".

Avsikten med denna förfrågan var givetvis att UD skulle göra undersökningar i USA och England. Säpo tog över och måste ha kontaktat både FBI och brittiska myndigheter.
Svaret tyder på att de dessa myndigheter helt enkelt ljugit för den svenska säkerhetspolisen då båda sidor var djupt involverade i stingoperationen, arresteringen m m 1985-1986 och givetvis hade informationer om Herrmanns verksamhet liggande i sina arkiv. Dessutom var amerikanska myndigheter inblandade i alla Herrmanns vapenleveranser som i förlängningen (1986-1988) avslöjades och blev föremål för kongressförhör. Och inte bara det. Tidningarna skrev spaltmeter om saken på bägge sidor om Atlanten. T ex citerade Pittsburg Post Gazette (25 januari 1989, sid 7) en talesman för det amerikanska fängelseväsendet som sa att utlämningen av Herrmann hade fördröjts "due to the sensitivity and high publicity charachteristics of this case" (på grund av att det här fallet var så känsligt och hade en så stark offentlig profil).

Dessutom hade det publicerats flera böcker i vilka Herrmann och dessa händelser omtalades (bl a Honegger 1989, Sick 1991 och diverse Iran/Contras-böcker.) FBI måste därför ha ljugit om svaret att "inget var känt om William H" - om det nu kom därifrån. Det är dessutom bevis för att Herrmann fortfarande skyddades när han 1991 inledde desinformationssvindeln mot Palmeutredningen 1991.

Det märkliga är att Säpo inte avslöjade denna lögn eftersom det är helt klart att Säpo kände till Herrmanns koppling till den svenske vapenhandlaren Sven Klang och Bofors illegala vapenaffärer med Iran. Det tyder på att det måste ha varit en gemensam överenskommelse mellan FBI och Säpo om att det "var bäst" att lämna det här svaret till PU.

Även UD: s roll kommer i ett underligt ljus. Man har anledning att tro att UD, som i första hand fick förfrågan om Herrmann av PU, via sina ambassader i Washington och London tagit del av all publiciteten om Herrmann.

Så kom det ögonblick då Herrman enligt den strategi som lagts upp definitivt skulle förklaras "icke trovärdig" - som skulle bevisa att han helt enkelt var en informationssvindlare - varvid hans bidrag till CIA-spåret kunde läggas ner.

Enligt GK var det en anonym person som sommaren 1992 tog kontakt med PU.
Denne var mycket initierad i ärendet och uppgav att han personligen var skeptisk till de uppgifter som William H lämnat.

Hur kunde någon utanför Palmeutredningen med sitt hemligstämplade material veta vad William H lämnat för uppgifter? I stort sett ingen annan än han själv - eller t ex Robert Harkavy som av PU också ansågs vara en informationssvindlare.

I vår artikelserie Del 1 presenterade vi informtionssvindlaren Robert Harkavy.

Enligt GK (sid 444) framgår det att Harkavy var en sorts budbärare för vapenhandlaren Herrmann:

I april, slutligen, kontaktade Robert H PU och uppgav att William H var villig att komma till Stockholm och lämna ytterligare upplysningar under förutsättning att PU betalade hans resa . PU avböjde.

Givetvis. Palmeutredarna hade inte längre något förtroende för informationssvindlaren William Herrmann.

Det var säkert en positiv nyhet för Harkavy, Herrmann och deras uppdragsgivare. Desinformationsstrategin hade lyckats, PU hade hållits i arbete i fem år, CIA-spåret var nedlagt och desinformationsstrategi som statsdirigerad operation hade inte avslöjats.

Detta visar inte bara att Harkavy och Herrmann kände varandra men också att de samarbetade i sin operation mot PU under samma tidsperiod. Harkavy drev sin kriminella informationssvindel från januari 1990 till mars 1995 och Herrman från juli 1991 till april 1993.

Vi har här visat att Herrmann i flera andra sammanhang uppträdde som en professionell informationssvindlare och agent för den amerikanska underrättelsetjänsten. Han var djupt involverad i Iran/Contras-komplexet och fick skydd från FBI och engelska myndigheter och kanske också från den svenska säkerhetstjänsten Säpo.

Vi har nu kopplat samman två av GK utpekade informationssvindlare. I nästa artikel kommer vi till den tredje.

Källor
Granskningskommissionen (GK) (1999): Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme. Granskningskommissionens betänkande. SOU 1999:88.
Honegger, Barbara (1989): October Surprise. Tudor Publishing Company.
Bainerman, Joel (1992): The crimes of a President. SPI Books.
Parry, Robert (1992): Fooling America. William Morrow & Co Inc.
Parry, Robert (1993): Trick or Treason. The October Surprise Mystery. Sheridan Square Press.
Parry, Robert (1996): The October Surprise X-files. The Media Consortium Inc.
Parry, Robert (1999): Lost History. The Media Consortium Inc.
Parry, Robert (2004): Secrecy and Privilege. Rise of the Bush Dynasty from Watergate to Iraq. The Media Consortium Inc.
Pittsburg Post Gazette 25 januari 1989, sid 7.
Sick, Gary (1991): October Surprise. America's Hostages in Iran and the Election of Ronald Reagan. Times Books.
Sunday Telegraph (1986a). Reportasje om utleveringen av Herrmann, som referert I Honegger (1989).
Sunday Telegraph (1986b). Intervju med William Herrmann som referert i San Francisco Chronicle 29. desember 1986.
US House of Representatives (1993): Joint Report of the Task Force to Investigate Certain Allegations Concerning the Holding of American Hostages in Iran in 1980. 3. januar 1993.
US Senate (1992): The 'October Surprise' Allegations and the Circumstances Surrounding the Release of the Hostages Held in Iran". Report of the Special Counsel. 19. november 1992.

William Herrmanns (William H) informationssvindel

Sammandrag av GK:s redovisning av Herrmanns kontakter med Palmeutredningen (PU).

I juli 1991 kontaktade Mogens E från Danmark PU. Bill (William H) hade blivit tillfrågad av journalister om sin kännedom om mordet på Olof Palme. Han hade bestämt sig för att prata med PU först och ville bli förhörd i Danmark. Vid förhöret närvarade också en utredningsman som arbetade med Boforsaffären.

William H uppgav att han i januari 1988 fått en förfrågan av svensk TV om han ville hjälpa till att få fram sanningen om Robot 70 i Iran. Han hade avböjt.

Han uppgav att han tidigare hade varit militär med överstes rang. Han hade varit verksam inom militära underrättelsetjänsten och inom CIA, där han var kontrakterad agent fram till 1985. Hans arbetsuppgift hade företrädesvis bestått i att skaffa fram information om vad andra länder hade för slags vapenarsenal. Detta hade lett honom in i vapenhandeln och i slutet av 60-talet hade han under tre år varit biträdande militärattaché i Iran.

Israel var det land som skeppade vapen till Iran, ibland bakom ryggen på alla. Enligt William H gjorde Israel detta för att finansiera sin underrättelsetjänst. Härefter kom USA att via Israel skeppa krigsmateriel till Iran. Det sades att det inte var fråga om offensiv utrustning utan bara om reservdelar. Åtskilliga Nato-lager kom på detta sätt att tömmas.

I maj 1985 hade William H arresterats i London erftersom man i hans hotellrum hittat 300 000 - 400 000 förfalskade sedlar (det framgår inte i vilken valuta). Sedlarna hittades vid en husrannsakan och hela händelsen var, enligt William H, iscensatt av CIA i samarbete med MI5 (Brittiska säkerhetstjänsten) och MI6 (Brittiska hemliga underrättelsetjänsten) i syfte att få bort honom. Han dömdes till 22 månaders fängelse. Han fick kännedom om mordet på Olof Palme först efter flera månader och han tänkte direkt att detta var ett verk av CIA och den isreaeliska underrättelsetjänsten, eftersom Sverige genom Bofors levererat vapen till Iran.

Efter fängelsevistelsen sändes han till en "camp" i USA. Han frigavs i september 1989. Härefter hade han fått uppgifter om Palme-mordet. Ordern om att Olof Palme skulle mördas kom troligen från Washington. CIA gav i augusti-september 1985 israeliska underrättelsetjänsten i uppdrag att mörda Olof Palme just på grund av Bofors kontrakt med Iran och leverans av 150 fälthaubitsar. Den israeliska underrättelsetjänsten lejde en palestinier för att utföra mordet. Sannolikt var också den svenska underättelsetjänsten inblandad i mordet eftersom Olof Palme var utan livvakter mordkvällen. Polisen skulle efter förhöret kontakta William H:s ombud i Sverige, advokaten Henning S vilken skulle lämna ifrågavarande namn.

På särskild fråga om William H kände till det s k P2-telegrammet, Licio G, Philip G, Rasine, Rosine eller Oswald W svarade han att han endast hört namnet Oswald W förut och att denne person skulle arbeta inom den israeliska underrättelsetjänsten. PU tog kontakt med Henning S och fick vissa namnuppgifter, bl a "Nir" och "Mansoar M". Ingenting sades om vem av dem som var gärningsman respektive den som givit ordern.

Vid ett tillfälle uppgav William H att han varit i kontakt med journalisten Peter S som berättat att Licio G betraktades som en internationell vapenhandlare knuten till maffian. Peter S hade haft en hel akt om Licio G och det s k P2-telegrammet med honom som anvsändare. Det skulle haft ordalydelsen: "Det svenska trädet skall fällas. Hälsa vår gode vän Bush" (George Bush den äldre som då var vicepresident). Här kan du läsa mer om det påstådda telegramspåret.

Under hösten (1991) försökte PU identifiera de personer som Henning S lämnat namn på. I danska register hittades en iranier med namnet Mansour M som kommit till Danmark i september 1984. Personen hade vistats i Sverige under en period men bodde nu i Köpenhamn.

I ärendet finns en handling daterad 24 oktober 1991 registrerad. Handlingen, som är ställd till UD, innehåller en kort beskrivning av ärendet och därefter ställs frågor om vem William H är, om uppgifterna angående London-historien är riktiga och om hans uppgifter i övrigt är trovärdiga. Svar på frågan kom via säkerhetspolisen, som uppgav att inget var känt om William H.

Sommaren 1992 hörde en anonym person av sig till PU. Denne var mycket initierad i ärendet och uppgav att han personligen var mycket skeptisk till de uppgifter som William H lämnat. Han hade enligt uppgiftslämnaren vissa intressen i Sverige och han kunde därför tänkas vilja "deala med" lämnad information.

I augusti samma år fick PU fram en uppgift om att en israeilisk regeringsmedlem, Amiram Nir, skulle ha omkommit vid en flygolycka i Mexico 1988.

I april 1993, slutligen, kontaktade Robert H (se avsnitt HD - "Mellanöstern inkl Israel") PU och uppgav att Wiliam H var villig att komma till Stockholm och lämna ytterligare upplysningar under förutsättning att PU betalade resan. PU avböjde erbjudandet.

Kriminalinspektör Roland S, som var den utredningsman som sommaren 1991 for till Danmark för att delta vid förhör med William H har vid samtal med kommissionen uppgivit att William H var lite av en "Ivan-typ". Hans uppgifter saknade trovärdighet; de byggde på spekulationer och påhitt.

GK skriver (sid 699):

De misstänkta "informationssvindlarna" är så många att de utgör ett praktiskt problem i utredningen. Samtidigt som det är uppenbart att det finns många uppgiftslämnare i denna kategori är det emellertid förenat med rätt stora svårigheter att i det enskilda fallet med säkerhet peka ut en person som "informationssvindlare"… Med dessa reservationer kan det dock med fog hävdas att merparten av uppgiftslämnarna i gruppen… William H (CIA-avsnittet), Robert H (Mellanöstern)… i större eller mindre grad torde vara att betrakta som informationssvindlare.