DEL 1 Informationssvindlare nr 1: Professor Robert Harkavy

DEL 2 Informationssvindlare nr 2: Vapenhandlare William Herrmann

DEL 3 Informationssvindlare nr 3: Professor Oswald LeWinter

DEL 4 De tre informationssvindlarna gjorde en samlad attack mot Palmeutredarna.

DEL 5:
Informationssvindlarna i Palmeutredningen var knutna till Reagan-administrationens propagandainstitut med Sverige-ambassadör som chef.

(Leopold Report 100624) Mellan 1988 och 1992 framstod de tre amerikanska medborgarna Robert Harkavy, William Herrmann och Oswald LeWinter offentligt som tre oavhängiga källor, som via mellanhänder eller direkt hade kontakt med mordutredarna i Sverige. De presenterade tre olika historier om vilka som stod bakom mordet på Olof Palme.

Herrmann och LeWinter anklagade båda CIA, i olika versioner, medan Harkavy hade en arabisk lösning som riktade sig mot Marocko, Libyen och Mellanöstern inkluderande ett mindre inslag av Israel i form av underrättelsetjänsten Mossad.

Herrmann och Harkavy har båda av Granskningskommissionen (GK) bedömts som informationssvindlare. Herrmann har också av den amerikanska Kongressen förklarats som informationssvindlare. En beteckning som LeWinter fått även av FBI - och dessutom givit sig själv.

Detta har vi redogjort för i de tre första artiklarna. Men också klarlagt att LeWinter inte, som FBI påstod, agerade på egen hand utan att hans uppdragsgivare var FBI och CIA.
Härunder följer ett sammandrag av tidigare och nya upplysningar som visar att de tre parvis kan knytas samman och därmed utgör en grupp med samma uppdragsgivare. För mer detaljer och referenser till tidigare uppgifter, se Del 1- 3.

Harkavy och Herrmann

Både det svenska utrikesdepartementet (UD) och den svenska säkerhetspolisen SÄPO samt FBI stod bakom upplysningen till PU om att "intet var känt om William Herrmann." Men i mars 1993, enligt GK, upplyste Harkavy PU om att Herrmann var beredd att komma till Sverige och ge mer information. Därmed avslöjade han att han var nära bekant med Herrmann och att han visste (!) att denne var en av PU:s källor. Med andra ord stod han så nära Herrmann att han uppträdde som dennes budbärare.

Därmed är det här paret sammankopplat. I ljuset av detta är det intressant att båda hade omfattande kontaktnät i Sverige.

Vapenhandlaren William Herrmann hade varit i Sverige i flera omgångar. Från början av 80-talet fram till Bofors-skandalen 1985. Han hade sedan återkommit ett antal gånger i samband med utredningen av mordet på Palme och i förbindelse med sina egna kontakter i vapenbranschen (Bofors och den svenske vapenhandlaren Sven Klang).

Robert Harkavy hade tillbringat mycket tid i Sverige från 1985 till 1993. Hans omfattande nätverk i Sverige har till vissa delar beskrivits av GK. Redan 1985 arbetade han på SIPRI och umgicks med Emma Rotschild som också stod Palme nära. Efter mordet 1986 var han i kontakt med Ebbe Carlsson. Han försökte till och med via Emma Rotschild få kontakt med Lisbet och Mårten Palme. Han hade vidare kontakt med ambassadör Hans Dahlgren vid Statsrådsberedningen (GK sid 508). Harkavy berättade att han även fått informationer från Bernt Carlsson, en av Palmes närmaste rådgivare (GK sid 508). Harkavy var så väletablerad i Sverige att han under perioden 1991-92 höll ett antal föredrag på SIPRI och Svenska Utrikespolitiska Institutet. Allt detta innebar att han skaffat sig detaljerade kunskaper om svenska förhållanden.

I februari 1992 upplyste han PU om att en kontaktperson som tillhörde Mossad 1991 hade visat honom en dödslista med namn som Olof Palme, Carl Algernon och Bernt Carlsson (GK sid 507).

Palme mördades 1986, Algernon omkom under mystiska omständigheter i Stockholms T-bana 1987 och Carlsson mördades 1988 vid ett flygattentat i Lockerbie. Välkända händelser flera år tidigare som Harkavy kan ha använt sig av för att skapa intresse för sin person men knappast gjorde hans påstådda dödslista särskilt trovärdig.

Herrmann och LeWinter

Både William Herrmann och Oswald LeWinter påstod att de var aktörer med anknytning till Iran/Contras-skandalen och båda motarbetade såväl Kongressen som media. Båda undandrog sig också närmare efterforskning och förhör av Kongressen.

Senare fanns de med i en grupp på mindre än tio personer som uppträdde i förbindelse med den s k October Surprise-skandalen. LeWinter undandrog sig utredning och kongressförhör då han hade "flytt" till Europa. Herrmann däremot blev granskad av Kongressen och i klara ordalag förklarad som informationssvindlare.

Även om LeWinter i October Surprise-skandalen lyckades undandra sig granskning hade chefsjuristen i Kongressens undersökningskommission, f d statsadvokaten E. Lawrence Barcella jr., ett samtal med honom (vi känner inte till om de möttes i USA eller i Tyskland eller helt enkelt bara pratade med varandra per telefon). Under dessa samtal upplyste LeWinter att alla hans October Surprise-påståenden var uppdiktade men han nekade att säga detta under ed (Washington Post 2001).

Detta var självfallet ett led i den överordnade strategin. Tiden var inne att nu diskreditera budskapet. Diskrediteringen av de andra två desinformanterna "gick av sig själv" då Kongressen med egna medel klarade av att avslöja lögnerna.

Eftersom de i Kongressen under ed hade varit tvingade att svara på frågor om de lögnaktiga historierna som presenterades i media måste de neka till att de ljög eller hade ljugit för att på det sättet komma undan staraffansvar. Detta ingick uppenbarligen i strategin eftersom avsikten att torperdera historien nu hade uppnåtts oavsett vad Kongressens genomgång hade kommit fram till.

LeWinters uppdrag, däremot, var att torpedera sin egen historia och därmed få påståendena om hela October Surprise-konspirationen att framstå som uppdiktade.

October Surprise-gruppen bestod till större delen av vapenhandlare. En av dessa var vapenhandlaren Richard Brenneke som LeWinter uppträdde tillsammans med på italiensk TV då de berättade att CIA och den italienska P2-logen stod bakom mordet på Olof Palme.

LeWinter hade så starka kontakter med olika vapenhandlare att Washington Times (1991) - kanske felaktigt - också beskrev honom som vapenhandlare. Mitt i den här gruppen finner vi också vapenhandlare Herrmann som ju i Palmeutredningen använde sig av professor Harkavy - från samma universitet i Pennsylvania som LeWinter - som budbärare (se nedan).

Både LeWinter och Herrmann figurerade som källor i pressen och i ett antal böcker om October Surprise och Iran/Contra som publicerades under den här perioden (Bainerman 1992, Blum 1995, Bondeson 2005, Honegger 1989, Hunter 1986, Parry 1993, Sick 1991, Stich, 1999, Tarpley 1992, Vankin 1998 och Willan 1991. Dessutom hundratals tidningsartiklar).

De uppträdde som provokatörer för FBI, LeWinter i Tyskland och USA, och Herrmann i England. De var båda knutna till CIA.

På fråga från PU om Herrmann kände till Oswald LeWinter svarade han att "han endast hört namnet Oswald LeWinter förut och att denne person skulle arbeta inom den israeliska underrättelsetjänsten" (GK sid 443).

Båda lämnade uppseendeväckande uppgifter till PU; Herrmann i personliga förhör med utredningsmän, LeWinter via mellanhänder/media.

Och budskapet var detsamma: CIA stod bakom mordet.

Det var viktigt för uppdragsgivarna att hösten 1988 inleda en CIA-desinformationskampanj mot utredarna av mordet på Olof Palme (detta ska vi i detalj förklara i en senare artikel efter att mer material lagts fram). Vid den här tiden riktades från många håll, både i Sverige och internationellt, misstankar och anklagelser mot den amerikanska underrättelsetjänsten CIA som anstiftare till mordet.

Man lät informationssvindlarna stämma in i kören. Den bakgrund de själva hävdade att de hade var delvis sann och kopplade dem till CIA vilket skulle göra dem trovärdiga som en sorts "avhoppare". Men mot slutet av de utredningar de initierat stod det klart för PU att de också kom med falska informationer som motsade sig själva och var så absurda att de som informatörer förlorade all trovärdighet. Under flera år spreds uppgifter i media om att "informatörerna" t ex inte hade något som helst med amerikansk underrättelsetjänst att göra. Det skapade en opinion mot att CIA låg bakom mordet och ledde faktiskt till att Palmeutredningen mer eller mindre lade ner CIA-spåret - vilket man kritiserats för av Granskningskommissionen. Men vilket ursprungligen också var avsikten med den mycket professionella informationssvindeln.

Detta är mer än nog bevis för att de två, William Herrmann och Oswald LeWinter, var kopplade till samma uppdragsgivare, givetvis kände varandra och ofta spelade på samma planhalva.

Det är här värt att observera att den välkände professor Harkavy var villig att uppträda som informationssvindlare och som en i gruppen men icke med en historia som pekade på CIA. Man kan anta att grunden till detta var att Harkavy inte var villig att riskera sitt goda anseende i USA genom att senare misskrediteras av FBI vilket ingick i planläggningen för de som skulle lansera CIA-spåret.

Harkavy och LeWinter

Både Robert Harkavy och Oswald LeWinter hade intresse av fredsarbete. Harkavy var medarbetare i SIPRI i Sverige från 1985 och framöver. Senare var han föredragshållare hos Svenska Utrikespolitiska Institutet. LeWinter var 1988 anställd vid the War and peace Foundation i New York. Som vi har sett var detta inte speciellt typiskt för deras övriga "fredsintressen".
Professor Robert Harkavy var från 1978 och flera tiotal år framåt anställd som Professor of Political Science vid Pennsylvania State University.
Se hans CV i Del 1 och nedanstående utdrag ur GK sidan 505:

Här knyts nu de båda informationssvindlarna starkt samman: Litteraturprofessor Oswald LeWinter var anställd vid samma universitet från sextiotalet och undervisade i engelska och humaniora med jämförlig litteratur.
Se nedanstående utdrag ur presentationen av författaren Oswald LeWinter:

Pennsylvania

Både Harkavy och LeWinter hade alltså varit lärare på Pennsylvania State University.
Det visar sig också att tredjemannen i gruppen, William Herrmann, hade anknytning till Pennsylvania. Efter den s k stingoperationen mot "Action Directe" i London då han "arresterades" av Scotland Yard och senare "dömdes" till fem års fängelse, Läs om detta här! överfördes han till the Federal Correction Institution i Loretto, Pennsylvania, - en öppen federal anstalt, en s k low-security institution - där han kunde röra sig fritt och ge audiens till journalister som arbetade med October Surprise-saken (Parry 1993:133).

De tre utgjorde en grupp

Vi ser således att de tre informationssvindlarna kan knytas samman parvis och därmed ökar sannolikheten för att de tre kände varandra och arbetade tillsammans i en koordinerad operation. Det som avgör saken är att alla tre - också var och en för sig - kan knytas till FBI och CIA och det amerikanska militära etablissemanget. LeWinter kan dessutom kopplas till Mossad och till uppdrag för de brittiska säkerhets- och underrättelsetjänsterna MI5 och MI6 (se nedan).

Harkavy påstod att han personligen hade förbindelse med en Mossad-agent som visat honom en dödslista, och därför måste den påstådda Mossad-agenten ha varit högt placerad.

Beskyddade av FBI

Vi har tidigare i del 2 och 3 påvisat att både Herrmann och LeWinter hade haft ett omfattande samarbete med FBI - i flera länder - innan de dök upp i Palmeutredningen och att FBI gjorde stora ansträngningar att beskydda dem.

I samband med PU:s försök att få veta något om Herrmann och LeWinter var man tvungen att hålla igång en långvarig och betungande brevväxling med FBI i Washington. Vid något tillfälle via London. Det var alltså utifrån vad som är känt ingen direktkontakt mellan PU och tjänstemän på den amerikanska ambassaden i Stockholm om de amerikanska medborgare som PU önskade få upplysningar om. Detta var helt onaturligt då både tidsfaktorn och praktisk hänsyn borde ha fått amerikanska myndigheter att via ambassaden snabbt komma med svar. Normalt när man samarbetar på vänligt sinnade grunder för att lösa en gemensam uppgift är det vanligt att man har tät och personlig kontakt. Det är därför man har ambassader. Men i det här fallet fungerade det inte vilket återigen pekar på att ärendet var ytterst känsligt.

Samma mönster ser vi också i förhållandet med Robert Harkavy. Efter tre misslyckade försök att få kontakt med PU tog han i januari 1990 kontakt med FBI i USA, som tog kontakt med USA:s ambassad i London, som sedan tog kontakt med Interpol som slutligen kontaktade PU (GK sid 505). Det märkliga är att FBI skickade ärendet till ambassaden i London och inte till ambassaden i Stockholm. Men det gjorde inte heller London-ambassaden. Det var också vid det här tillfället tydligt att "hjälpen" till svenskarna inte skulle ges i Sverige även om det gällde ett statsministermord.

Detta kan bara tolkas som ett försök att dölja "Operation Palme" och de desinformanter som sattes in. Genom att undvika direktkontakt mellan amerikanska och svenska ansvariga personer i Stockholm och genom att ha full kontroll på informationsflödet i skriftlig form säkrade man sig på alla sätt mot okontrollerade muntliga uttalanden och kroppsspråk. Sådana förhållningsregler är inte nödvändiga i kontakterna mellan vänligt sinnade samarbetspartners.

Det borde ha varit en enkel sak för USA:s ambassad i Stockholm att utpeka en särskild liaison för att samarbete med PU om amerikanerna hade önskat det, om de inte alla redan hade en ackrediterad legal attaché som kunde fått uppdraget.

Den uteblivna FBI-insatsen framstår i ett märkligt ljus när man jämför den med CIA:s insats i jakten på Palmes mördare i Stockholm - för den var snabb och effektiv. Man ställde både personal och material till SÄPO:s och PU:s förfogande vid olika tillfällen under de två första åren efter mordet på Palme. Man bidrog även med att telefonavlyssna, eventuellt också bugga, rysk ambassadpersonal. Timmarna och dagarna efter mordet buggade CIA och SÄPO i samarbete ett antal kurdiska bostäder och uppehållsplatser i Stockholm (GK sidorna 663-675 om det s k buggningsmålet, Poutiainen 1995 sidorna 768-775, 785-788, Wall 1998 sidorna 211-219, 261, 263-326, 331-345, Lidbom 1990 sidorna 180 och 190).

Misstankarna mot ryssarna och kurderna (var och en för sig och i ett eventuellt samarbete) visade sig senare vara desinformationsspår. Därmed ser vi att det gjordes en maximal amerikansk insats från CIA:s sida för att främja desinformationsspår men en i det närmaste obefintlig insats från FBI att avslöja desinformanter som saboterade Palmeutredningen.

Ett sådant motsägelsefullt uppträdande från två av de viktigaste amerikanska statsorganen gör att man kan dra slutsatsen att man arbetet efter en bestämd överordnad kordinerad planläggning.

Provokatören LeWinter fick beskydd i prinsessan-Diana-saken

Prinsessan Diana (Princess of Wales) omkom - som alla kommer ihåg -i en tragisk bilolycka den 31 augusti 1997 tillsammans med sin nya kärlek Dodi Fayed. Dodi var son till Mohamed Abdel Moneim Al Fayed, som är en mycket rik egyptisk investerare och affärsman i Storbritannien. Han ägde bl a den kända magasinet Harrods fram till maj 2010.

Det förekom flera antydningar i brittisk och utländsk press att den brittiska underrättelsetjänsten hade telefonavlyssnat och övervakat Diana och Dodi. Liknande påståenden om avlyssning hade länge figurerat om prinsessan Diana och prins Charles efter det att de hade gått ifrån varandra, och om prins Charles och hans förhållande med Camilla Parker Bowles.

Prinsessan Diana var en ikon i det brittiska samfundet. Efter brytningen med prins Charles lade hon ner mycket tid på att bygga upp sitt nya liv och var starkt socialt engagerad. Internationellt blev hon mest känd för sitt omfattande arbete mot landminor.

Diana blev med allt starkare intensitet bevakad av brittiska och utländska media som gjorde sitt yttersta för att skaffa fram pikanta upplysningar om henne och hennes förhållande med Dodi. Det är väl få kändisar i modern tid som som blivit så förföljda av s k papparazzis.

Dödsolyckan i Paris

Efter dödsolyckan i Paris gick britterna in i ett tillstånd av nationell sorg som spred sig över stora delar av världen. Paparazzis, medier och alla som ansågs ha bidragit till olyckan fördömdes.

Av och till dök det upp påståenden om att de brittiska säkerhets- och underrättelsetjänsten MI5 och MI6 hade försett brittiskt mediefolk med upplysningar om Diana och hennes förhållande med Dodi och att de därmed också låg bakom pressens och paparazzinas trakasseringar som till slut medförde att Diana och Dodi var ett par på ständig flykt.
Det kunde se ut som en "osynlig hand" lagt upp en strategi för diskreditering, och för att ödelägga prinsessan Dianas förhållande till Dodi.

Utan tvivel bidrog mediernas förföljelser till det som inträffades sedan paret lämnat hotellet i Paris fram till själva olyckan i tunneln.

I den här atmosfären av hysteri och landssorg fick därtill påståenden att MI6 var inblandad i olyckan en viss trovärdighet.

MI5 och MI6 tvingades gå till motangrepp

De brittiska underrättelsetjänsten tvingades rikta ett angrepp mot de starkaste anklagelserna som kom från familjen Al Fayed som krävde alla korten på bordet. De ville inte bara ha klarhet i omständigheterna kring olyckan utan också reda ut en del andra förhållanden. Al Fayed senior, som hade mist sin äldste son och en eventuell blivande svärdotter, hade obegränsade resurser till förfogande.

För att hindra att familjen Al Fayed lyckades vände man sig till sin närmaste samarbetspartner CIA som satte in informationssvindlaren Oswald LeWinter. Efter välkänt mönster för informationssvindel var planen - som vi ska se här nedan - att LeWinter först skulle anklaga den brittiska underrättelsetjänsten (MI6) för att ha medverkat till olyckan och försett media med skvaller om Diana och Dodi.

Sedan skulle man "slå till" mot informationssvindlare LeWinter och spred misskrediterande information om honom vilket helt enkelt skulle ta död på de beskyllingar han riktat mot underrättelsetjänsten.

1998 inledde Oswald LeWinter från sin tillfälliga bostad i Österrike (där han för övrigt också var född och levde under sina första barnaår) en operation mot familjen Al Fayed i London, där han försökte sälja förfalskade dokument som visade att den brittiska underrättelsetjänsten MI6 var inblandad i olyckan. Som vanligt uppgav LeWinter att han hade omfattande förbindelser med CIA.

Al Fayed engagerade en stab av jurister och säkerhetsexperter med egna kontakter inom underrättelsetjänsten. Dessa kunde slutligen dra slutsatsen att LeWinters uppträdande var en provokation iscensatt av CIA/MI6 och uppbackad av FBI och det amerikanska justitidepartementet.

Varför behövdes en aktion med LeWinter?

Varför hade MI5 och MI6 behov av att få hjälp av den professionelle informationssvindlaren Oswald LeWinter?

CIA och de brittiska säkerhets- och underrättelsetjänsterna har alltid varit nära samarbetspartners. I besvärliga situationer stöttar de alltid varandra. Att som MI5/MI6 blir anklagade för att ha varit inblandade i en dödsolycka där en prinsessa i det engelska hovet omkommer kan anses vara bland det allvarligaste som kan ske. Det handlar om deras förtroende hos befolkningen och myndigheterna.

Vi har tidigare visat att LeWinter arbetade för såväl CIA som FBI och det fanns ockå uppgifter om att han arbetade för israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Han var uppenbarligen en av CIA:s mest rutinerade informationssvindlare med bred internationell erfarenhet. Hans operationer av skiftande slag tyder på att han hade nerverna under kontroll även i mycket vanskliga situationer. Så han var tydligen ett naturligt val av den amerikanska underrättelstjänsten när det gällde att ställa en informationssvindlare till den brittiska underrättelsetjänstens förfogande.

Oswald LeWinter genomförde alltså operationer som påverkade ett presidentval i USA, han medverkade till att dölja spåren efter de ansvariga för mordet på Sveriges statsminister och nu bidrog han till att underrättelsetjänsterna frikändes från alla anklagelser om övervakning av Diana och Dodi och medverkan till den tragiska bilolyckan.

Detta visar inte bara hur cyniskt dessa underrättelsetjänster opererar utan också hur hänsynslöst en bra betald handelsresande i desinformation kring mord och politiska intriger agerar. Vi kommer senare tillbaka till andra operationer av Oswald LeWinter i samma bransch.

Därmed blir det också lättare att förstå varför inte ens Al Fayed efter att ha avslöjat att FBI och CIA skyddade LeWinter lyckades skaffa fram juridiskt bindande bevis för att de var hans uppdragsgivare.

Därför förvånar det oss inte att det verkar som FBI också hemlighöll för familjen Al Fayed att man flera år tidigare hade informerat svenska myndigheter i samband med Palmemordet om att leWinter var en svindlare som opererade på egen hand.

SÄPO och UD

Om LeWinter tidigt blivit avslöjad under utredningen av mordet på Olof Palme, skulle hans senare operationer, som den mot Al Fayed, varit otänkbara.

Det ser ut som varken SÄPO eller den svenska utrikestjänsten följt med utvecklingen av Diana-saken. Med all den publicitet dödsolyckan fick, och inte minst de allvarliga spekulationerna kring denna, är det märkligt om inte dessa organ också fångat upp Oswald LeWinters namn som de hade kännedom om från Palmeutredningen (se några exempel på den mycket omfattande internationella pressbevakningen av LeWinter på listan över källor här nedan).

Vi tror att om SÄPO och den svenska utrikestjänsten hade gjort sitt jobb och varslat PU om LeWinters nya operationer i London hade mordutredningen kommit in på ett spår som kanske hade lett till att Palmemordet klarats upp.

Och om familjen Al Fayed fått vetskap om LeWinters uppträdande i Sverige (och om hans tidigare operationer) hade de kanske också nått fram till sitt mål att koppla LeWinter till CIA som uppdragsgivare och fått en del andra relevanta informationer.

Men inget av detta skedde.

Det finns många frågetecken kring både UD:s och SÄPO:s agerande i Palmeutredningen vilket vi återkommer till i en senare artikel.

Slutsatser

Vi har pekat på de många förbindelser och gemensamma nämnare som knyter samman de tre informationssvindlarna till en grupp. Vi har visat att de alla tre, var och en och tillsammans, hade täta kontakter med CIA och FBI. Vi har också kunnat påvisa vilka enorma ansträngningar FBI gjorde för att skydda Herrmann och LeWinter och indirekt också Harkavy. Tillsammans utgjorde detta ett solitt beskydd för hela tremannagruppen.
Vi menar att detta är tillräckligt för att "utom allt rimligt tvivel" dra de slutsatser vi framför i punkterna 1, 2 och 3.

I kommande artiklar vill vi fortsätta att lägga fram informationer, analyser och värderingar som på samma sätt vill ge underlag för slutsatserna i punkterna 4 och 5.

För ordningens skull: Låt oss framhålla att det är mycket vanskligt i ett fall som detta att lägga fram fristående dokumentation som omedelbart skingrar alla tvivel. Att lösa ett fall som involverar hemliga underrättelsetjänster förutsätter mödosam kombination av många olika bevismaterial hopkopplat med analyser och kompletterande kunskap innan sanningen - eller åtminstone det sannolika - går att få fram.

Vi ser som vår uppgift att dra slutsatser på en nivå som ska visa att det är nödvändigt att svenska myndigheter startar en helt ny utredning av mordet på Olof Palme i samarbete med dagens amerikanska myndigheter - som bör kunna presentera dokumentation och bevis.

DEL 5: Pennsylvania - William Penn - "Det nya Sverige" och mordet på Olof Palme.

Källor

(För övriga källor se Del 1 - 3).
Associated Press Online (2000): US to be sued in Diana Case. 30. august.
Bainerman, Joel (1992): The crimes of a President. Spi Books.
Blum, William (1995): Killing Hope; US Military and CIA interventions. Common Courage Press.
Bondeson, Jan (2005): Blood on the Snow: The killing of Olof Palme. Cornell University Press.
District Of Columbia Circuit Court (2001): Domslut, Mohamed Al-Fayed and Punch Limited vs Central Intelligence Agency et al. No. 00-5457.13. juli. http://pacer.cadc.uscourts.gov/common/opinions/200107/00-5457a.txt
Granskningskommissionen (GK) (1999): Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme. Granskningskommissionens betänkande. SOU 1999:88.
Honegger, Barbara (1989): October Surprise. Tudor Publishing Company.
Hunter, Jane, Jonathan Marshall och Peter Dale Scott (1986): Iran-Contra Connection, Secret Teams. Black Rose Books.
Lidbom, Carl (1990= Ett uppdrag. Wahlström och Widstrand.
News Media and the Law (2001): Slow starters; journalists now should take quick study of when they are entitled to expedited review. 1. april.
Newsweek (1999): "This has been surreal", first Dodi… 9. august.
Parry, Robert (1993): Trick or Treason. The October Surprise Mystery. Sheridan Square Press.
Poutiainen, Kari och Pertti (1995): Inuti labyrinten. Grimur förlag.
Sick, Gary (1991): Drugging America. Diablo Western Press.
Tarpley, Webster and Anton Chaitkin (1992): George Bush the Unauthorized Biography. Executive Intelligence Review.
The Evening Standard (London, UK) (1999): What happened in the two years since the Princess of Wales died. Diana: Official verdict. 3. September.
The Mirror (London, UK) (1998): Revealed: The secret papers in Diana death plot sting. 14. mai.
The Sunday Herald (2006): Ex-CIA agents claim they were smeared to cover up the truth. 7. mai.
Vankin, Jonathan and John Whalen (1998): The 70 Greatest Conspiracies of All Time. Carol Publishing.
Wall, Gunnar (1998): Mörkläggning - statsmakten och palmemordet l/ll. Bokförlaget Kärret.
Washington Post (2001): Tinker, Tailor, Poet, Spy? He's Played the Part of an Ex-CIA Agent for Years Now. It's a Convincing Act. 15. februar.
Washington Times (1991): Bani-Sadr to talk of `Surprise,' but appetite fades for an inquiry. 8 maj.
Willan, Philip (1991): Puppetmasters. Constable and Company.