DEL 6

”Palmehatets” EAP och LaRouche-rörelsen
var en del av de amerikanska operationerna
mot Olof Palme

Förbindelsen med Vita huset upphörde senast 1993 och LaRouche påstod tre år senare att Bush och Thatcher var anstiftare till mordet

(Leopold Report 110710) Europeiska Arbetarpartiet (EAP) var bakom en "avsiktligt" oseriös fasad en till synes avancerad privat underrättelsetjänst som arbetade för CIA och National Security Council (NSC) i Vita huset. I likhet med desinformanterna från FPRI bedrev EAP psykologiska operationer i samband med "Operation Olof Palme", men långt mer avancerade både före och efter mordet. Det genomfördes efter minst sex parallella linjer som alla styrdes av LaRouche-rörelsen i USA och Västtyskland. Efter mordet satte man in desinformation mot Palmeutredningen.

Senast 1993 bröts förbindelserna mellan LaRouche/EAP och Vita huset efter att Bill Clinton och demokraterna hade tagit över. LaRouche vände sig mot sin tidigare arbetsgivare då han 1996 i en 86-sidig rapport i sin tidskrift EIR hävdade att man kunde koppla mordet på Olof Palme till dåvarande vicepresidenten George Bush och den brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Detta var en direkt motsats till EIR:s rapport från 1986 i vilken KGB beskylldes för mordet, vilket var ett led i desinformationskampanjen mot Palmeutredningen (PU). I 1996-rapporten medger LaRouche indirekt att 1986-rapporten verkligen var avsedd som desinformation.

EAP ansågs vara den viktigaste och mest synliga organisationen i USA och Europa som agerade för att diskreditera Olof Palme och därmed bidrog till att skapa det man kallade Palmehatet. Därför blev EAP ett av de första spåren i jakten på tänkbara organisationer som kunde ligga bakom attentatet.

EAP:s uppdragsgivare, som visste att organisationen inte hade med själva gärningen att göra, såg till att misstanken mot EAP ytterligare förstärktes för att leda utredningen åt fel håll och direkt sabotera den.

Man fick Palmeutredningen att ägna tid åt att undersöka en lång rad personer knutna till EAP. En viktig detalj i detta spår var att man fann EAP-material hemma hos den först mordmisstänkte, Victor Gunnarsson. Alla andra som hördes utom Gunnarsson blev fort avskrivna då man inte kunde placera dem på mordplatsen.

Men Gunnarsson - som anhölls som skäligen misstänkt för mord på Sveriges statsminister men ganska snart släpptes men fortfarande var misstänkt gärningsman - befann sig enligt flera vittnesmål och egen utsago bara några minuter från hörnet Sveavägen-Tunnelgatan där de två skotten avlossades. Enligt andra vittnen stämmer flera signalement på gärningsmannen och eventuellt andra personer nära mordplatsen in på Gunnarsson.

Efter alla hatfyllda EAP-kampanjer mot Palme och en starkt misstänkt persons medlemskap i EAP skulle Palmeutredningen (PU) självklart ha gjort en basanalys för att se om EAP och dess förgreningar kunde ha medverkat i en större operation.

Granskningskommissionen (GK) kritiserade Palmutredningen för att denna analys inte genomfördes. koll

Leopold Report presenterar i den här artikeln en sådan basanalys vilken avslöjar att EAP var en del av den amerikanska operationen mot Olof Palme som kulminerade med attentatet i Stockholm den 28 februari 1986.

La-Rouche-rörelsen och EAP

Rörelsen skapades av den amerikanske politikern och självlärde ekonomen Lyndon LaRouche som flera gånger kandiderade till posten som USA:s president. Han raserade delvis sin karriär när han 1988 dömdes till femtons års fängelse för konspiration, skattebrott och ekonomiskt bedrägeri.

LaRouche-rörelsen genomförde en gigantisk desinformationskampanj för att underminera Olof Palmes positon och trovärdighet samt efter mordet för att sabotera utredningen.

I mitten av 80-talet pågick de s k Iran/Contras-operationerna med vapenhandel och hemlig krigföring i regi av CIA och NSC i Vita huset vilka avslöjades i november 1986 av den amerikanska kongressen och stämplades som kriminella.  

Om Olof Palme i egenskap av fredsmäklare i kriget Iran-Irak haft kännedom om dessa skumraskaffärer – och sannolikt också fick det - redan hösten 1985 då rykten började cirkulera om amerikansk vapenförsäljning till Iran, och rapporterat detta till sin uppdragsgivare, FN:s generalsekreterare Pérez de Cuéllar, hade denna monumentala politiska skandal sannolikt sänkt Reagan-administrationen. Här fanns alltså ett mycket starkt motiv (bland andra) att ”neutralisera” Olof Palme vilket sannolikt ledde fram till attentatet i Stockholm.

I den här artikelserien visar vi att aktionerna mot Olof Palme styrdes av CIA:s väletablerade yttre apparat som bestod av ett stort antal personer och privata organisationer i ett tätt nätverk – som vi gärna kallar den parallella apparaten. Det är just ett sådant parallellt system som är till för att skydda moderorganisationen – detta är en vägledande princip vid uppbyggandet av en underrättelseorganisation.

Förbindelsen från Iran/Contras-operationerna till EAP och andra som blev utnyttjade i Palme-operationerna gick genom denna parallella apparat där vi finner en rad amerikanska personligheter från icke minst CIA och CIA:s föregångare från andra världskriget, OSS.

En av de viktigste organisationerna i denna apparat var Foreign Policy Research Institute (FPRI) i Pennsylvania som finansierades av CIA och leddes av tre OSS-veteraner. I vår basanalys finner vi icke helt oväntat att det var korsvis samarbete mellan de båda CIA-instrumenten EAP och FPRI.

Detta har vi hittills visat

I de fem första delarna av denna artikelserie har vi presenterat de tre viktigaste informationssvindlarna bland många i Palmeutredningen, deras inbördes förhållande och deras anknytning till de hemliga amerikanska säkerhets- och underrättelsetjänsterna och tillhörande grupper.

DEL 1 Informationssvindlare nr 1: Professor Robert Harkavy

DEL 2 Informationssvindlare nr 2: Vapenhandlare William Herrmann

DEL 3 Informationssvindlare nr 3: Professor Oswald LeWinter

DEL 4 De tre informationssvindlarna gjorde en samlad attack mot Palmeutredarna.

DEL 5 Informationssvindlarna i Palmeutredningen var knutna till Reagan-administrationens propagandainstitut med Sverige-ambassadör som chef.

Detta har lett oss fram till slutsatsen att dessa tre ingick i en aktion vars avsikt var att sopa undan spåren till de som verkligen var skyldiga till mordet på Olof Palme.

1. De ingick i en grupp som kände varandra och arbetade för ett gemensamt mål att sabotera mordutredningen med tre olika historier.
2. Vi kan koppla gruppen till amerikansk underrättelsetjänst.
3. De fick skydd av FBI när PU kom med sina förfrågningar om två av dem, och FBI gjorde sitt yttersta för att täcka över känd information och ljuga för PU.
4. Vi har vidare visat att de kunde kopplas till propagandainstitutet FPRI vars historia som filial till CIA vi redogjort för.

Grafiken nedanför visar förbindelselinjen i detta nätverk i förhållande till "Operation Olof Palme", PU och GK så långt som vi har beskrivit det i de fem första artiklarna.

Så här kommer vi att fortsätta

I denna och senare artiklar ska vi utveckla beskrivningen av detta nätverk och framför allt de många kontroll- och kommandolinjer som leder till Sverige. Det gäller institutioner och personer som deltog i förarbetet, och på olika sätt deltog i propaganda- och desinformationskrigen mot Olof Palme före mordet, som spelade roller i samband med mordet och som deltog i efterarbetet, inte minst i desinformationskampanjen som riktades direkt mot Palmeutredningen. Vi ska också generellt redogöra för personer och organisationer som varit misstänkta i samband med mordutredningen.

Med detta ska vi steg för steg beskriva en rad förbindelselinjer mellan Sverige och USA och så småningom också andra länder, och placera dessa anknytningspunkter i sitt inbördes förhållande i nätverket som leder till CIA, NSC i Vita huset och Iran/Contras-operationerna.

I den här artikeln belyser vi EAP och LaRouche-rörelsen.

Palmehatet

Granskningskommissionen (GK 1999:701-702) påpekade generellt att de delar av mordutredningen som berörde de politiska förhållandena i Sverige saknade en dokumenterad basanalys. Man menade att polisen och Säpo hade haft kunskap om de extrema organisationerna och personerna kring dessa och att man gjort undersökningar på ett kompetent sätt, men beträffande Palmehatet skriver GK följande:

”I ett hänseende gäller inte detta. Det politiska motstånd mot Olof Palme som fanns under hans politiska gärning och som i sina ytterligheter tog sig svårartade och motbjudande former, dvs. det som allmänt kallas ’Palmehatet’, finns såvitt vi kunnat finna inte någonstans i utredningsmaterialet behandlat och analyserat.”

De många grova angreppen på statsminister Olof Palme som intensifierades efter återvalet 1982 inriktades på att diskreditera och misstänkliggöra honom och har gått under beteckningen Palmehatet. GK ansåg att Palmehat som motivbild var för obestämt för att kunna betraktas som en självständig mordhypotes, och menade att avsaknaden av en basanalys på detta tema var orsak till att viktiga enskildheter aldrig blev undersökta.

Som exempel på sådant som borde ha analyserats nämner GK ubåtskränkningarna (jakten på påstådda sovjetiska ubåtar i svenska farvatten från 1981-82 och fem, sex år framåt och debatten kring detta där Palme beskylldes för undfallenhet och från de mest rabiata kritikerna också för förräderi) och den förestående Moskva-resan med ett möte med president Gorbatjov i april 1986 (som sågs just som ett bevis för hans förräderi).

GK fann att det inte var hållbart att ignorera dessa teman bara för att de inte ”hade koppling till Sveavägen” och kunde inte se det som annat än

”...en brist att ytterlighetsformerna av Palmehatet, liksom dess mer kraftfulla former, inte gjorts till föremål för en basanalys.”

GK säger också att de mest rabiata och högröstade attackerna icke placerats in i sitt sammanhang. Förstår vi GK rätt menar man att det var fel av utredarna att lägga ner mycket arbete på att undersöka personer i Palmehatande miljöer utan att gå vidare och undersöka de organisationer de tillhörde och som kan ha medverkat i ett större sammanhang.

GK om EAP

GK pekar i det här sammanhanget på EAP som var den organisation som var mest aktiv med att piska upp Palmehatet och det tillhörande Schillerinstitutet som producerade och distribuerade skriftligt material och arrangerade möten för likasinnade.

Det är väl känt att det hade en demoraliserande effekt på Palme att bli förföljd överallt av EAP och se sig själv uthängd, karikerad och förnedrad i en rad publikationer.

I GK (1999:702) redogörs det för att Palmeutredningen nästan direkt från morddagen fick in runt 200 tips om personer med anknytning till EAP som kunde varit inblandade i mordet.

Säpo

Säpo skrev 15 promemorier om EAP och dess förgreningar, och fem promemorier om EAP:s amerikanske grundare Lyndon LaRouche. Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm skrev om ”teorier rörande mordet på Olof Palme och information om LaRouche/EAP.” Säpo upprättade en lista på 78 EAP-namn.

GK påpekade att undersökningen av personer inom EAP och Schillerinstitutet hade varit bristfällig och av växlande kvalitet. I ett fall hade man lagt ner kontrollen av en person då denne var utomlands.

Basanalys

Det är uppenbart att granskningen av EAP etc. hade samma svaghet som resten av utredningen, dvs att man först och främst letade efter ”en ensam galning” och helt enkelt var ovillig att sätta in misstänkta personer och organisationer i ett sammanhang. Redan det vi hittills har redogjort för om desinformationen efter mordet visar att starka krafter i USA hade intresse av att mordet inte blev uppklarat. Och därför borde man ha tänkt sig en operation med bredare deltagande av personer och organisationer från flera länder.

GK saknade alltså en basanalys om Palmehatet, inte minst om EAP. I den här artikeln presenterar vi vår egen basanalys om EAP och dess olika systerorganisationer i Sverige, USA och några andra länder. Vi vill visa att EAP och dess förgreningar styrdes från USA som en del av en omfattande operation. Först för att diskreditera Palme, därefter hjälpa till att lägga grunden till själva mordoperationen och till sist bidra med desinformationskampanjen efter mordet. Vi beskriver bara själva handlingen och efterverkningarna och tar inte ställning till i vilken grad enskilda personer var medvetna om att de deltog i något som utvecklade sig till en mordoperation.

Vad var EAP för slags organisation?

EAP var och är en del av en internationell rörelse som styrs av Lyndon LaRouche i USA. Den omfattar bl a små politiska partier i flera länder, ett omfattande nätverk av pressgrupper och publikationer, samarbetande ”tankesmedjor” och en ungdomsrörelse. (Wikipedia 2011b).

EAP har på många sätt alltid varit en underlig och ovanlig organisation. I mitten av sin historia tog den ett långt steg från yttersta vänstern till yttersta högern men har genom sina budskap ofta uppträtt på varierande politiska flyglar. Sättet den har presenterat sina budskap på från till synes väldokumenterade, närmast akademiska rapporter (inte minst socialekonomiska analyser) till primitiv populism, grov propaganda och desinformation är uppseendeväckande.

Ett exempel på detta är att LaRouche lät sig själv och sin organisation framstå som omväxlande anti-semitisk och pro-israelisk, och lät under- och täckorganisationerna spela på olika strängar (King 1989).

Detta är mycket ovanligt och avvikande för internationella organisationer antingen de är styrda av starka personer (som i LaRouche-rörelsen) eller har en demokratisk styrelseform.

Det är också märkligt att LaRouche-rörelsen under de år vi studerat bara var aktiv i ett begränsat antal länder där man i gengäld opererade med stor bredd och använde sig av stora resurser. Sverige var ett av de viktigaste operationsområdena. Det finns inga uppgifter om att det fanns systerorganisationer av betydelse i andra nordiska länder än Danmark. Men inte heller där var den av samma kraft och nådde samma aktivitetsnivåer som i Sverige.

Däremot var den mycket aktiv i Västtyskland där den riktade in sina angrepp på Palmes nära allierade, Willy Brandt.

Det hela verkar som en konstruerad rörelse med profil och aktiviteter som skräddarsys efter specifika amerikanska politiska behov som kan skifta i tid och rum. Många tillskriver detta La Rouche´s starka personliga kontroll över rörelsen och att han var en oförutsägbar personlighet. Han blir därför ibland omtalad som en ”guru” och hans rörelse som en ”sekt” trots att det inte finns något religiöst inslag i den. En räcka i karriären till synes uppåtgående personer i flera länder har följt honom i många år och gett rörelsen en intellektuell profil som man kan presentera vid behov.

Vi tror därför att detta är en täckmantel som på något sätt ska göra rörelsen harmlös. Som vi ska se liknar LaRouche/EAP mer en operationsavdelning där psykologiska operationer står i högsätet och de viktigaste aktörerna är införstådda med att man har andra övergripande mål än de som presenteras offentligt och att det alltså rör sig om ett förtäckt skådespel. Eller, som Håkan Hermansson och Lars Wenander skrev ett år efter mordet i sin bok Uppdrag Olof Palme (Hermansson och Wenander 1987:113):

”Är EAP med hela sin överbyggnad och alla sine sidoskott projektionen av en enda mans ideer, uthållighet och närmast unika organisationstalang? Eller är Lyndon LaRouche ett instrument även för andra? Också i hatpropagandan mot Palme? I så fall givetvis medvetet och med säkerhet mot god betalning.”

Orosstiftare på vänsterkanten

Lyndon LaRouche (född 1922) hette egentligen Lynn Marcus och kom från New Hampshire, en veteran från 30 års fraktionsstrider på den amerikanska vänsterkanten och som på 60-talet hade försökt att etablera en ”femte international” för att ersätta den trotskistiske ”fjärde internationalen”. Som LaRouche startade han tidigt på 70-talet National Caucus of Labor Committees (NCLC) som blev en förhållandevis stor politisk rörelse inom det demokratiska partiet (King 1989:ixff).

Senare etablerade han också International Caucus of Labor Committees (ICLC) som också omfattade några speciella arbetarpartier i Canada och Latinamerika (King1989:166).

NCLC blev från början involverat i starka och våldsamma stridigheter med andra organisationer på vänsterkanten i USA. Organisationen genomförde sin egen ”Operation Mop-Up” och senare en ”Revolutionary Youth Movement” för att angripa kommunister, socialister och konkurrerande fackföreningsrörelser, hela tiden med motiveringen att motståndarna ville eliminera NCLC (Wikipedia 2011b).

Redan detta skapar underlag för några hypoteser. Lynn Marcus kan ha varit en provokatör/underrättelseagent utsänd för att ta in underrättelser från och samtidigt skapa oordning och splittring inom den amerikanska vänstern. Etablering av ”europeiska arbetarkommittéer” svarar bra mot CIA:s Europa-strategi från 50- och delvis 60-talet då man lade stor vikt vid att påverka europeisk fackföreningsrörelse vilket man kopierade på 70-talet för att påverka eller hellre infiltrera den nya vänstern. I Italien drev man under den här perioden aktiv infiltration av vänsterextrema rörelser för att helt enkelt förvandla dem till terrorister.

EAP från början i Sverige

EAP etablerades första gången i Sverige under namnet European Labour Committees (ELC) av två av LaRouches yngre medarbetare, William "Bill" Jones and Michael Vale. Bill Jones hade bott i Sverige sedan 1968 och var en av de s k vietnamdesertörerna – amerikanska unga män som vägrade att delta i Vietnamkriget och fann en fristat i Sverige (Wikipedia 2011a).

Bill Jones var en av senare ELC-medlemmar som 1969 utestängdes från desertörkommittén i Sverige för provokations- och splittringsverksamhet. Bl a hävdade han att Black Power-rörelsen var rasistisk. SCIA-avhopparen Philip Agee sa i en intervju 1975 i samband med den svenska lanseringen av hans bok ”CIA inifrån” (Hermansson och Wenander 1987:116):

NLCC är en maskerad högerorganisation. Att den nu expanderat till Europa passar in i mönstret för en normal CIA-operation.

Från vänster till höger

1977, två år efter Agee´s uttalande om att LaRouche-rörelsen passade in i mönstret för en CIA-operation, förklarade LaRouche öppet att EAP intill dess hade fört en ”vänsterlinje” endast på grund av taktiska orsaker. I verkligheten var EAP högerorienterat och anhängare av en kapitalistisk utveckling (Hermansson och Wenander 1987:120). Detta är faktiskt tecken på att han verkligen i realiteten var en infiltratör och underrättelseagent.

Det svenska partiet skiftade från att ha varit starkt prosovjetiskt till att eftersträva ett samhälle efter amerikansk modell, men förde fortsatt en mycket aggressiv förtalskampanj mot Olof Palme som man nu påstod var betald av KGB – den ryska underrättelsetjänsten (Wikipedia Sverige 2011).

De våldsamma angreppen på Palme fortsatte alltså oförtrutet trots den påstådda politiska svängningen. Skillnaden var nu att Palme blev framställd som en av KGB:s ledande västliga inflytelseagenter istället för som tidigare påståtts CIA-agent.

EAP:s aktivitetsnivå och resurserna var desamma oavsett höger- eller vänsterprofil. De få aktiva i Sverige drev Föreningen för kärnkraftens utveckling (FKU), Antidrogkoalitionen (ADK), Club of Life och Schillerinstitutet som alla var underavdelningar till LaRouche-organisationer i USA och Västtyskland.

En av världens främsta underrättelsetjänster

EAP i Tyskland

EAP-avhoppare har berättat att EAP-ledarna i Västtyskland i början på 70-talet hade kontakt med Reinhard Gehlen, Hitlers chef för underrättelsetjänsten på östfronten och som vid krigsslutet gick över till CIA och tog hela organsiationen med sig vilket senare blev underrättelseorganisationen BND (King 1989:166).

Inte helt oväntat var det Willy Brandt som blev den främsta måltavlan i Västtyskland tillsammans med ledaren för Die Grünen, Petra Kelly. Brandt, som fortsättningsvis hade en viktig politisk roll även sedan han avgått som förbundskansler 1974, blev framställd som nazist och Kelly som kommunist. Angreppen mot dem var så starka att det i Förbundsdagen ställdes frågor om varför inte regeringen och övervakningstjänsten Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV) räknade organisationen som en säkerhetsrisk. Det visade sig att BfV hade lagt ner övervakningen av EAP 1977 samtidigt som LaRouche tillkännagav övergången från vänster till höger (Hermansson och Wenander 1987:117ff, King 1989:167).

Det mest uppseendeväckande var emellertid at EAP:s tyske generalsekreterare Anno Hallenbroich var bror till toppchefen i BfV Heribert Hallenbroich. Då denne blev utnämnd till chef för kontraunderrättelsetjänsten i BfV 1975 var brodern redan en av ledarna i tyska EAP och utgivare av Neue Solidarität. Detta blev första gången allmänt känt genom en artikel i den tyska veckotidningen Bild-Zeitung den 17 Februari 1985. Artikeln pekade på "det pikanta" i att den äldre brodern Heribert (46) under en lång tid hade övervakat en organisation som drevs i kanten av författningsfientlighet och leddes av hans yngre bror Anno Hallenbroich (36) (Lorscheid och Müller 1986:171-172).

Bild-Zeitung beskrev detaljerat Heribert Hallenbroichs karriär i ”det tyska Säpo”, BfV. Han var advokat och medlem av det kristdemokratiska partiet CDU och hade sedan han började i BfV 1966 varit verksam inom alla avdelningar. Han gick igenom en NATO-utbildning i Rom för de anställda i västliga säkerhets- och underrättelsetjänster och tog över som chef för avdelningen för kontraspionaget
1975. Han var vicepresident i BfV 1981 och högsta chef 1983.

År 1985 utnämndes Hallenbroich 48 år gammal till chef för den tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst (BND), men en månad senare var han tvungen att avgå eftersom Hans-Joachim Tiedge, en av ledarna i BfV:s kontraspionageavdelning avslöjades som spion (Lorscheid och Müller 1986:172).

1984 var Anno Hallenbroich en av två redaktörer för underrättelsetidskriften EIR. Det var ett år efter det att brodern Heribert blivit utnämnd till toppchef i BfV. Då Heribert lämnade BND blev han en av ledarna i ett privat säkerhetssällskap som sålde livvaktstjänster och skydd mot industrispionage. (Lorscheid och Müller 1986:172). På samma sätt gjorde i Sverige den tidigare Säpo-chefen P G Vinge sedan han avsatts av Palme. Den typen av privata säkerhetssällskap var och är viktiga byggstenar i den s k parallella apparaten hos underrättelsetjänsterna i hela världen.

Bröder i samma lag - med CIA

I verkligheten var förbindelsen mellan dessa bröder långt mer än familjär. I vanliga fall är den ene brodern inte ansvarig för den andre broderns verksamhet. Men sådan tolerans är omöjlig inom säkerhets- och underrättelsetjänster.
Tyskland är som medlem i NATO underlagt NATO:s bestämmelser för säkerhetskontroll av personal inom statsadministrationen och samhället i övrigt när säkerhetsmyndigheterna har behov av det.

På grund av delningen av Tyskland efter andra världskriget var Västtyskland starkt utsatt för spionage från öst. Naturaliserade östtyskar med familj i Östtyskland blev ofta hårt pressade för att spionera för östblocket. Till detta kom självklart alla spioner som sändes in i Västtyskland.

I ett antal stora spionfall i Västtyskland blewv nyckelpersoner i de hemliga tjänsterna samt rådgivare och sekreterare till toppolitiker avslöjade som spioner. Till och med den första chefen för BfV, Otto John, och senare chefen för kontraspionaget i BND, Heinz Felfe, blev avslöjade som ryska spioner 1955 repsektive 1961. Willy Brandt tvingades avgå som förbundskansler då hans rådgivare Günter Guillaume 1974 blev avslöjad som spion för den östtyska underrättelsetjänsten Stasi. Dessutom satt spionen Margarete Hoke på den västtyska förbundspresidentens kontor i 26 år innan hon 1985 blev avslöjad.

Vi måste därför utgå från att tyska myndigheter utifrån sina egna spionerfarenheter ställde särdelse stränga krav för säkerhetskontrollen av egen personal inom de hemliga tjänsterna, och särskilt innanför kontraspionaget (att avslöja främmande spioner).

Heribert Hallenbroich anställdes i BfV 1966 och steg i graderna innan han 1975 blev chef för kontraspionaget. Hans bror Anno var 197 i full gång med EAP:s verksamhet i Tyskland, riktad socialdemokrater i Tytskland och Palme i Sverige. Två år senare, 1977, ska BfV enligt uppgift har slutat övervaka EAP.

Både NATO-regler och ännu mer Västtysklands egna regler, medförde att alla som hanterade hemlig information blev underställda en grundlig säkerhetskontroll som också omfattade nära familjemedlemmar. Anno Hallenbroich fanns med i en privat underrättelsetjänst som publicerade underrättelseinformation i sin egen tidskrift EIR och framstod till 1977 som kommunist. Bara detta borde har varit mer än nog för att brodern Heribert inte skulle ha klarat säkerhetskontrollen. Ändå blev han1975 chef för BfV:s kontraspionage i vilken han borde ha avslöjat sin bror. Anno blev senare också chef för EAP:s underrättelsetjänst i Västtyskland och redaktör för EIR. Det skulle normalt har lett till att Heribert setts som en säkerhetsrisk och inte kunnat arbeta i någon av underrättelse- eller säkerhetstjänmsterna.

När Heribert tvärt emot i stället blev chef för både BfV och BND kan det inte betyda annat än att de överordnade tyska myndigheterna absolut litade på LaRouche/EAP och ansåg det som en allierad underrättelsetjänst.

Det verkar uppenbart att Anno Hallenbroich från början inte bara var agent för CIA via LaRouche utan också för sin bror i BfV.

CIA:s andreman Ray Cline (1962-1966) var från andra världskriget med i den s k China-lobbyn, bestående av underrättelsefolk i USA (se nedan). Därefter hade han till 1969 en speciell ställning vid USA:s ambassad i Bonn som i praktiken innebar att han var där som stationschef. Det är uppenbart att som en följd av hans planläggning av underrättelsetjänsten i Västtyskland LaRouche etablerade EAP i landet och bröderna Hallenbroich fick varsin storartad karriär inom underättelsetjänsten.

BfV och BND har alltid varit nära samarbetspartner med Säpo. Men Säpo har efter mordet framstått som om man inte förstod något av EAP:s kampanjer mot Olof Palme. Det är inte trovärdigt.

Ryckte fram mot Palme på sex linjer

Leopold Report har genomfört den basanalys som GK efterlyste från Palmeutredningen, och sett hur de starka angreppen mot Palme blev kanaliserade från LaRouche-ledningen i USA genom minst sex olika parallella linjer inom EAP-nätverket:

*EAP i Sverige
*Schillerinstitutet
*Executive Intelligence Review (EIR)
*Antidrogkoalitionen
*Desinformation, demonstrationer och andra aktioner mot Palme utomlands utförda av lokala och svenska LaRouche-anhängare/medlemmar.
*Alf Enerström.

Det måste vara unikt i världssammanhang att så starka aktioner och insatser från en s k  privat organisation i USA – som måste ha kostat enorma belopp och krävt ett omfattande kontaktnät och en omfattande planläggning och reseverksamhet över så lång tid (mer än 10 år) – riktas in mot en enskild person i ett främmande land.

EAP i Sverige

EAP spred i början ut ett budskap att Palme var ett redskap för storkapitalet och CIA och var ifärd med att skapa en ”fascism med ett mänskligt utseende”. Budskapet blev först spritt genom en tidskrift kallad New Solidarity, senare Ny Solidaritet (Hermansson och Wenander 1987:1123ff).

EAP gick första gången hösten 1975 ut till en större publik med en artikel i Dagens Nyheter där Palme framställdes som fascist och sinnessjuk (Hermansson och Wenander 1987:116).

1975 publicerade Ny Solidaritet en omfångsrik nidskrift mot Palme och hans diktaturstat. Den råbarkade ”argumentationen” appelerade både till yttre vänster- och yttre högeranhängare. Det vittnade om stor insikt i psykologisk krigföring och hur propaganda ska bedrivas.

1985 utgav EAP skriften ”Vem är Olof Palme?” som var ett entydigt angrep från höger. Skriften hade en tillsynes akademisk prägel och gav intryck av att vara byggd på analytiska studier.

EAP bedrev också många gatuaktioner liksom bokbord-aktioner, dvs försäljning av böcker och material som riktades mot Palme samt utdelning av löpsedlar och pamfletter riktade mot Palme. Detta ytnyttjades samtidigt till att värva medlemmar, samla in pengar, samla underskrifter mot Palme etc. EAP-medlemmar demonstrerade också utan speciell anledning utanför Palmes hem på Västerlånggatan i Stockholm.

Efter mordet var en av de första reaktionerna från Palmes hustru Lisbet att det måste ha varit de Palme-hatande EAP-arna som låg bakom attentatet.

En nära medarbetare till Palme sa att han var uppmärksam på EAP och att han inte undervärderade eventuella farliga effekter av EAP:s propaganda, speciellt i förhållandet till yngre, naiva personer. En annan hävdade att Palme var rädd för EAP (Hermansson och Wenander 1987:127).

Tio månader efter mordet sa Forest Fick, en av LaRouche´s underrättelseagenter, att han hade hört LaRouche säga att Palme var en förrädare mot USA som borde skjutas (Hermansson och Wenander 1987:127). I sovjetisk press blev LaRouche framställd som primärmisstänkt för mordet (King 1989:186).

Efter en rad hänvändelser från Sverige om misstankarna mot EAP-personer tog FBI i beslag en mängd handskrivna dokument i LaRouche´s huvudkvarter. Dokumenten avslöjade en detaljerad personlig kartläggning av kretsen runt Palme (Hermansson och Wenander 1987:111). LaRouche hävdade att det var KGB som hade inspirerat FBI till dessa aktioner (King 1989:186).

Detta bidrag från FBI var i stort sett gamla nyheter och inte till särskilt stor hjälp för PU när det gällde totaliteten i LaRouche-organisationens operationer mot Palme. Än en gång ser vi att FBI hellre beskyddar än efterforskar amerikanska desinformanter i utredningen av Palmemordet.

Före mordet var EAP:s funktion diskreditering, desinformation och psykologisk krigföring. EAP förföljde Palme snart sagt överallt, gjorde honom nervös och skapade en fruktan hos honom. Avsikten var att svärta ner honom i allmänhetens ögon och/eller göra honom så stressad att han begick fel som kunde medföra att han helt enkelt fick avgå.

Efter mordet var EAP ute med direkt desinformation i form av till synes grundliga utredningar som skulle visa att KGB stod bakom mordet, liksom CIA gjorde i Stockholm från dag 1 i samarbete med Säpo (avlyssning av kurder och sovjetisk ambassadpersonal).

Det intressanta är att EAP också i sig själv utgjorde ett misslyckat spår i mordutredningen. Vi ser till och med att EAP:s personal, liksom Fick, aktivt gick in för att styrka misstankarna mot EAP.

Detta var en närmast genial desinformationsoperation där man med enkla medel utnyttjade hela EAP:s historia med angrepp på Palme till att blåsa upp misstankarna mot EAP som ansvarigt för mordet. Samtidigt hade man full säkerhet då man visste att spåret inte skulle leda någonstans därför att mordet utfördes av andra och utredarna fokuserade endast på Sveavägen. Samtidigt förde EAP fram KGB i en egen avledningsmanöver.

Resultatet blev att Palmeutredningen fördes ut på flera villospår och använde stora resurser på en hopplös undersökning av ett förvirrat material samtidigt som mordutredarna saknade tillräcklig erfarenhet och historiekunskap om psykologisk krigföring och lågintensitetskrig.

EAP utgjorde därför ett nytt, dubbelt desinformationsspår samtidigt som EAP var ett centralt element i den tidigare kampanjen att försöka störta Palme.

Schillerinstitutet

Wikipedia (2011d) beskriver Schillerinstitutet som en dåvarande ”internationell politisk och ekonomisk tankesmedja, en av de främsta organisationerna för LaRouche´s rörelse, med huvudkontor i Tyskland och USA", och: "LaRouche´s skrifter har framträdande plats i Schillerinstitutets kommunikationsarbete, och han är huvudtalare vid de flesta av Schillerinstitutets konferenser."

I en La Rouche-biografi på institutets websidor heter det:

"... att det är hans arbete och idéer som inspirerat skapandet av det internationella Schillerinstitutet, liksom hans intellektuella och moraliska ledarskap som fortsätter att sätta standarden för politik och verksamhet i rörelsen" (Schillerinstitutet 2011).

Institutets huvudkontor etablerades i Wiesbaden 1984 i samband med en konferens som leddes av LaRouches tyskfödda hustru Helga Zepp-LaRouche (Wikipedia 2011d) . Institutet var (och är) en till synes kulturell och intellektuell utredningsinstitution intresserad av försvars-och säkerhetspolitik som därmed har makt att knyta till sig bredare kontakter, men i verkligheten var det en propagandaorganisation och en del av LaRoche´s underrättelsetjänst.

Palmeutredarna riktade stor uppmärksamhet mot Schillerinstitutet omedelbart efter mordet på Olof Palme den 28 Februari 1986. Institutets verksamhet i förhållande till Sverige och Palme hade främst fokuserats på de så kallade sovjetiska ubåtarna och de omedelbara och långsiktiga hot som denna verksamhet utgjorde för Sverige. Slutsatsen från Schillerinstitutet var i enkelhet att Sverige mer eller mindre omgående fick gå med i Nato för att skydda sig mot en sovjetisk invasion.

Något av uppmärksamheten berodde på att Schillerinstitutet höll ett större möte i Stockholm den 6 Mars 1986, alltså en vecka efter mordet på Olof Palme.

Det uppmärksammades också att institutets avdelning i Stockholm haft tillstånd för demonstrationer i Hallunda centrum alla fredagar i februari 1986 kl 9.00 - 18.00 (GK 1999:513)

Schillerinstitutet riktade således ganska intensiva angrepp mot Palme under den sista månaden före Palmes död, och den första veckan efteråt.

Enligt Lorscheid och Müller (1986:151) var den nyligen pensionerade tyske konteramiralen Dr Eberhard Noodt, fd stabschef vid NATOs högkvarter i Nord-Europa på Kolsås utanför Oslo i Norge, närvarande vid mötet.

Schillerinstitutet grundades av LaRouche i Virginia i USA i början av juli 1984. Vid detta tillfälle var advokat Lennart Hane inbjuden som delegat från Sverige (Lorscheid och Müller 1986:23-24). Han träffade LaRouche i USA flera gånger och var senare också med i en internationell juristkommission som skulle visa att rättegången mot LaRouche om skattefusk och ekonomisk kriminalitet (se nedan) var ett rättsövergrepp. Hane var också EAP:s kontaktman med Medborgarrättsrörelsen (Hermansson och Wenander 1987:179) och styrelsemedlem i Svensk-Chilenska Sällskapet.

I Medborgarrättsrörelsen verkade han tillsammans med viceamiral Per Rudberg, som var marinchef under ubåtsjakten i Hårsfjärden (Nilsson 2000:305). Han var också känd som en av föredragshållarna vid de så kallade ”herrmiddagarna” som de politiskt extrema poliserna arrangerade under perioden 1982-84 i Stockholm i närheten av Palmes bostad och som övervakades av Säpo (Nilsson 2000:258).

Hane hade också ett nära förhållande till advokaten Ulf Hamacher (Nilsson 2000:278). Denne var tidigare ordförande i Sveriges Nationella Förbund, en av Sveriges äldsta naziorganisationer. Han var också ordförande i Svensk-Chilenska sällskapet. Han hade bott en period i Chile och hade dekorerats av Pinochets junta. Han kände också den först mordmisstänkte s k 33-åringen Victor Gunnarsson (GK 1999:540).

De flesta av dessa personer och organisationer var aktuella i samband med aktionerna mot Palme. Många av dem hördes också av Palmeutredningen. Vi kommer i senare artiklar att gå igenom detta var för sig och visa att de på samma sätt som EAP hade sina egna förbindelselinjer till CIA:s parallella verksamhet men också hade förbindelse med operationerna mot Palme.

1972 utgav Hane boken ”Smygande diktatur” där han analyserade hur lagstiftningen användes för att främja den totalitära socialistiska staten (Nilsson 2000:198). 1977 utgav han ”Högerspöket” som positivt recenserades i tidskriften Contra, utgiven av organisationen med samma namn. Här blev Hanes röst en av dem som inledde den nya vågen av ”högerlitteratur”. Han skrev själv 1980 minst en artikel i detta ämne i Contra (Nilsson 2000:190).

Hane var en flitig bidragsgivare till den högerradikala tidskriften Operation Sverige. I nr 3/1972 skrev han att regeringen Palme använde svensk radio och TV som ett propagandainstrument och hävdade att Sovjet ganska snart kunde ingripa och inta Sverige (Nilsson 2000:270). I nr 5-6/1973 frågade han sig om regeringen Palme planlade en kommunistisk diktatur genom lagstiftning och krävde att ”den maktgalna regeringen Palme måste bort”. I nr 7/8 1974 menade han att det svenska rättsväsendet började likna det nazistiska (Nilsson 2000:274).

Hane var en av de många på den svenska yttre högerflygeln som höll föredrag för de högerextrema poliserna på Norrmalms polisdistrikt. De organiserades av polisinspektören Stellan Åkerbring som hade ett förflutet i Demokratisk Allians (Nilsson 2000:258). Hane hade alltså ett imponerande kontaktnät i den högerradikala miljön i Sverige.

Executive Intelligence Review (EIR)

EIR var en tidskrift som samlade upp och publicerade information från LaRouche-rörelsens underrättelsetjänst och omvandlade den till propaganda och desinformation. Kort tid efter mordet (oktober 1986) producerade EIR i Västtyskland en 100-sidig rapport om Palmemordet: A Classical KGB Desinformation Campaign (Who killed Olof Palme) (EIR 1986).

Det var mycket imponerande att LaRouche hade klarat upp mordet bara några månader efter det hade begåtts och kommit till samma slutsats som CIA i Stockholm hade från dag 1: Att det var Moskva och KGB som låg bakom mordet.

Rapportens utgivare och ansvarige redaktör var ingen mindre än Anno Hallenbroich, alltså brodern till den tidigare toppchefen i BfV, Heribert Hallenbroich.

Att det var ren desinformation är uppenbart utifrån det vi vet i dag. Ändå är det intressant att LaRouche indirekt tar upp det tio år senare på förstasidan i en ny EIR-rapport (EIR 1996,vilken vi kommer tillbaka till här nedan):

Från första stund blev det verkställt en ambitiös internationell desinformationskampanj med så underliga sängkamrater som det sovjetiska KGB, den östtyska statens säkerhetstjänst Stasi, Anti-Defamation League of B´nai B´rith (ADL), och NBC-TV, för att förhindra ärliga svenska utredare att följa lovande spår."

Här riktar LaRouche fingret direkt mot sig själv och sina uppdragsgivare samt bröderna Hallenbroich.

Ett annat exempel på desinformation genom EIR var återutgivningen av boken ”Dope Inc” (EIR 1992). Boken skrevs av EIR:s redaktörer och publicerades av EIR.

I den här boken, som handlar om narkotikahandel över hela världen, en blandning av fakta och desinformation, behandlar man i ett särskilt tillägg också mordet på Olof Palme som om Palme hade haft något att göra med A/S Droger. Här frikänner sig LaRouche från att ha haft något med mordet på Olof Palme att göra och upprepar än en gång att det var KGB som stod bakom attentatet. (EIR 1992:630ff).

Boken blev mycket omtalad i USA då den kom ut samtidigt som man bedrev kampanjen ”War on Drugs” och många delar av statsapparaten inriktades i kampen mot droger.

Boken är ett exempel på att LaRouche sex år efter mordet forfarande användes för att sprida desinformation om Palme-mordet.

Antidrogkoalitionen (ADK)

I Sverige tilldelade ADK Palme rollen som

”svensk styrelseledamot av multinationella Dope Inc., ett hemlighetsfullt brottssyndikat som påstods styra världens narkotikahandel och samtidigt upprätthöll en mild narkotikalagstiftning” (Hermansson och Wenander 1987:119).

ADK var den svenska avdelningen av Anti Drug Coalition som var en del av den amerikanska LaRouche-organisationen etablerad 1979 (SOU 2002:91:276).

Utlandsoperationer

EAP drev sina aktioner mot Palme långt utanför Sveriges gränser. Den 18 juni 1975 tryckte EAP:s officiella tyska organ Neue Solidaritet en artikel om Palme med rubriken " Palme: Des Teufels Beelzebub" med en karikatyr av honom (Lorscheid och Müller 1986:108-109).

Palme förföljdes ofta av EAP på sina utlandsresor. Man demonstrerade utanför hans mötesplatser, hotell och vid ett tillfälle utanför den svenska FN-ambassadören Anders Ferms bostad i New York då Palme övernattade där (GK 1999:514). Detta visar att det fanns ett nära samarbete mellan de olika EAP-avdelningarna i flera länder. Stora resurser måste ha satts in för de svenska deltagarna; flygbiljetter, utrustning, bostäder m m. Detta måste ha varit operationer som styrts av huvudkontoret, dvs LaRouches underrättelseorganisation.

Alf Enerström

Alf Enerström var en av de ledande Palme-hatarna som enligt hans egna uppgifter bidrog till att finansiera EAP i Sverige (GK 1999:516, Nilsson 2000:284) men spelade offentligt en mer tillbakadragen roll i EAP:s verksamhet och körde sin egen långvariga och resurskrävande kampanj mot Palme av, som han hävdade, personliga orsaker. Han var också ledare för en liten självutnämnd Palmeopposition inom det socialdemokratiska partiet (GK 1999:546).

Enerströms huvudverksamhet bestod i att sprida publikationer och sätta in tidningsannonser mot Palme och hans politik i mycket kränkande ordalag. Med några få undantag tog alla tidningarna in dessa annonser. Denna kostsamma verksamhet finansierades enligt Enerström själv och PU på olika sätt, bl a uppges att han fick pengar av Sveriges Arbetsgivarförening (SAF) och från Wallenberg-familjen. Dessutom ska en del prominenta svenskar ha samlat in pengar bland utlandssvenskarna. Själv hävdade Enerström i ett program i Sveriges Television att han fick stort finansiellt stöd i form av kontanter från hela Europa och visade fram en del brev där det framgick att han fått pengar i utländsk valuta. (GK 1999:545-550.)

Pengar i brev är ju ett bra sätt för underrättelseorganisationer som vill finansiera verksamheter men ändå vill hålla ett visst avstånd. Detta är rutinjobb för CIA-stationer runt om i världen.

I likhet med Anders Hane och Schillerinstitutet använde sig Enerström av organisationen och tidskriften Contra som en av sina kanaler för att kränka Olof Palme. Bl a hade en stort uppslagen intervju med honom i Contra nr 3/83 rubriken: ”Alf Enerström: Palme går Sovjets ärenden” (Nilsson 2000:283).

Contra var en märklig tidskrift som på den ena sidan förde ett sakligt försvar för liberal marknadsekonomi men som också försvarade bruna diktaturer, kvasi-rasism och sociobiologi och använde sig av ett högst osakligt språkbruk om politiska motståndare. Contra använde i alla år talrika grova och hätska anslag mot Olof Palme personligen, ledsagade av groteska teckningar och karikatyrer. Contra blev husorgan för en rad personer i miljöerna kring WACL (World Anti-Communist League), EAP och andra närbesläktade organisationer. En del av dem bidrog också med styrelsemedlemmar till Contra.

Contra hade sina rötter i organisationen Demokratisk Allians (DA), en aktionsgrupp för USA:s engagemang i Vietnam, vilken också angrep Palme. DA hade solida kontakter med WACL (Hermansson och Wenander 1987, Nilsson 2000). Contra, DA och WACL i Sverige spelade egna roller i Palmesammanhang vilket vi kommer att analysera i senare artiklar.

Enerström ägnades stor uppmärksamhet av Palmutredningen redan första dagen efter mordet. Ett av de tidiga tipsen, från Enerströms grannar i Värmland, var att han vid 18-tiden dagen efter mordet hade haft ett samtal med en okänd person i en okänd bil. (Denna i och för sig ovidkommande upplysning skulle väl anspela på möjlig kontakt med ett mordkommando.)

En annan tipsare hade hört Enerström säga på ett möte kort före jul 1985: ”Jag ska avsätta Palme fortare än du tror” och ”Den dagen vi har röjt honom ur vägen kommer socialdemokraterna att välja oss” (GK 1999:546). Enerström syntes emellertid ha alibi för mordkvällen så han blev (tillfälligt) avförd som misstänkt i april 1986.

Men i maj samma år blev han intressant igen, huvudsakligen på grund av egna uttalanden. Han skulle ha uttryckt tillfredsställelse över att ”han som tog sonen från mej, nu ligger han där” (detta refererar till ett barnvårdnadsfall som behandlades lokalt). I samband med ett grannbråk skrev Enerström i ett brev till lokalpolisen i maj 1987 att ”Palme skrev under sin dödsdom när han tog min son”, att han länge hade haft klart för sig att Palme måste bort, att det var Gud som hade tagit honom etc (GK 1999:547).

Alla hans förhållanden blev på nytt undersökta men utan resultat. Som en följd av Enerströms uppträdande och utsagor kom flera nya tips till PU1991, 1992, 1994, 1995 och 1996 vilka lede till nya resultatlösa undersökningar och förhör.

Enerström var läkare och inget dumhuvud. Självklart trodde han inte att Palme hade haft något personligt med barnavårdsärendet att göra. Det han gjorde som privatperson framstår som en kopia av vad EAP gjorde som organisation. Först drev han psykologisk krigföring mot den levande Palme. Efter mordet bidrog han på egen hand till att förstärka misstanken mot sig själv genom uppseendeväckande uttalanden som han räknade med skulle komma fram till mordutredarna. På det sättet blåste han liv i sitt eget desinformationsspår flera år efter mordet medveten om att det inte skulle föra utredningen framåt men i hög grad störa och stjäla tid från mordutredningen.

Efter att ha arbetat med Enerströms eventuella roll i Palme-mordet i mer än tio år drog PU följande slutsats (GK 1999:550)

"Om man tror på en konspiration bakom mordet finns det fortfarande mycket att rota i vad gäller Alf E(nerström).

Victor Gunnarsson

Victor Gunnarsson, den s k 33-åringen, har i alla år varit en av de huvudmisstänkta i Palmemordet, antingen som gärningsman eller som delaktig i attentatet. Han togs in till förhör en vecka efter mordet men släpptes efter fyra dygn. En vecka senare anhölls han ”som skäligen misstänkt för mord på Sveriges statsminister Olof Palme”. Vid husrannsakan fann man bl a Palme-fientligt material från EAP (GK 1999:552, Nilsson 2001:60). Två veckor senare, den 19 mars, släpptes han fri under anmärkningsvärda omständigheter mot PU:s önskan. Den 16 maj lade åklagarna ner förundersökningen, men PU fortsatte att kontrollera honom under två år och fick tillstånd till telefonavlyssning.

Efter tingrättens fällande dom mot Christer Pettersson den 2 augusti 1989 (som senare upphävdes av hovrätten som friade honom i brist på bevis) upphörde PU:s intresse för Victor Gunnarsson.

På sensommaren 1993 flyttade han tillbaka till USA. Det har senare väckt undran att han med de strikta amerikanska inreseförordningarna fick uppehållstillstånd trots att han inte hade någon ekonomisk säkerhet och trots att han var en misstänkt statsministermördare. Han mördades i Salisbury, North Carolina, natten till den 4 december 1993 i något som den gången blev betecknat som ett svartsjukedrama.

Gunnarsson var från 1984 medlem i EAP i Sverige (Svenska Dagbladet 1986) och deltog i en del demonstrationer mot Palme. Men hans uppsendeväckande agerande gjorde att han, enligt EAP:s talesman Michael Ericsson vid en presskonferens kort efter Gunnarsson anhållits, helt enkelt hade tagits bort som medlem 1985 (Lorscheid och Müller 1986:106, 110).

Någon närmare direktförbindelse till LaRouche har aldrig kunnat påvisas, men det är inte svårt att finna indirekta förbindelselinjer. Ändå räknar vi i detta sammanhang inte med honom som en egen linje från LaRouche till Sverige.

Vi anser att Victor Gunnarsson spelar en viktig roll i mordet på Olof Palme både före, under och efter mordet men med andra uppdragsgivare än EAP. Han bodde i USA i flera omgångar. Hans före detta fru sade i samband med mordmisstanken till Aftonbladet att han i USA agerade som en fanatisk anti-kommunist och Palme-hatare och att han trodde att Palme skulle inlemma Sverige i Sovjetunionen. (Lorscheid och Müller 1986:107). Vi återkommer till honom i en senare artikel.

Linjerna korsas i USA

Vi konstaterar alltså att LaRouche-organisationen i USA riktade sina personangrepp mot Palme längs minst sex linjer genom att använda sig av olika metoder och olika utformning av budskapen. Hela kampanjen kan föras tillbaka till LaRouche och hans olika organisationer i USA.

Vilka stod bakom LaRouche i USA?

Nästa stora fråga är: Vem eller vilka stod bakom LaRouche i USA ?

Även om mycket tyder på att LaRouche redan på 60-talet samarbetade med amerikanska underrättelsetjänster blev det synliga förhållandet till CIA för hela hans rörelse mycket starkare 1977 då han offentliggjorde sin övergång från vänster till höger.

En av orsakerna till detta kan ha varit att en tidigare CIA-agent, Roy Everett Frankhouser från Reading, Pennsylvania, 1974 började skapa kontakter med lokala och efter hand centrala LaRouche-medarbetare. Han framställde sig som en CIA-agent från Bay of Pigs som hade riskerat sitt liv i lojal tjänst för den nationella säkerheten men hade svikits av sina uppdragsgivare för han visste för mycket om mörkläggning och korruption (King 1989:197ff). Frankhouser var kristen fundamentalist, nazist, rasist och en tid ledare för Pennsylvania-avdelningen av Ku Klux Klan.

Frankhouser levererade löpande hemliga brev från en Mister Ed som skulle vara högt placerad inom CIA. Mister Ed skulle ha bett Frankhouser att öppna en kanal från CIA till LaRouche då man var imponerade av LaRouches kunskaper om terrorism.

Också dåvarande CIA-chefen George Bush, som senare blev USA:s president, var mycket imponerad av LaRouche. Mister Ed ska ha upplyst LaRouche om att han var hotad av tyska terrorister. Detta skulle ha varit orsak till LaRouche följde Frankhousers råd att ta kontakt med Mitchell WerBell som Frankhouser hävdade var en kollega från CIA (King 1989:199ff).
Frankhouser blev själv rekryterad till LaRouche´s amerikanska huvudorganisation NCLC 1984 tillsammans med två andra personer från Reading, Pennsylvania, vilka också påstods var CIA-agenter (King 1989:195).

LaRouche och WerBell

WerBells förhållande till CIA beskrevs av generalmajor John Singlaub (senare världskänd från Iran/Contras-skandalen)i en TV-intervju 1979 (King 1989:192):

Överallt där Mitch (Wer Bell) arbetade har han (...) antingen varit anställd av det lokala CIA-kontoret på kontrakt eller också har de haft kunskap om hans verksamhet även om de officiellt inte kunde stödja den.

Det är känt att WerBell arrangerade en rad hemliga möten för LaRouche och hans folk och personal från CIA, både på hans egen egendom i Powder Springs i Georgia och ett ”safe house” nära Washington (King 1989:190).

I Georgia etablerade WerBell Cobray International Counterterrorism Training School där utvalda medlemmar i LaRouches viktigaste organisation NCLC fick militär träning. WerBell har själv sagt att han hade utbildat 300 LaRouche-anhängare i vapenbruk och självförsvar. I amerikansk TV visades en film om LaRouche-folk under träning för Wer Bell. Det ansågs som hög status att ha träffat och tränats av WerBell.

1978 informerades FBI om att LaRouche på ett möte i EAP:s tyska högkvarter i Wiesbaden hade pratat om att mörda president Jimmy Carter och hans säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. LaRouche var som resten av högerfolket förargad över Carters undfallenhet och vingklippning av CIA. Ändå gjorde inte FBI något åt saken. Ingen tänkte ens på att dra in den fasta ackreditering från Secret Service som LaRouche och hans folk hade liggande i Vita husets reception (King 1989:192ff).

Detta tyder på att varken CIA eller FBI tog hotelserna på allvar. Troligen var detta en del av det vanliga skådespelet som skulle ge intryck av att LaRouche-rörelsen var oseriös och inte kunde ha något med CIA att göra. Detta samtidigt som samarbetet med både CIA och NSC i Vita huset blev allt starkare.

LaRouche under Reagan

Washington Post påpekade 1985 att

La Rouche-gruppen förstärkte sitt inflytande i Washington omkring 1981 då president Reagan tog över, och den backade upp många av hans initiativ i sina publikationer och bedrev lobbyverksamhet i Kongressen.

Ägaren av "privata" underrättelsetjänsten EAP, LaRouche, var ingen okänd person för president Ronald Reagan. År 1980 var de båda presidentkandidater. Bilden nedan är från en diskussion mellan dem under valrörelsen:

Denna bild trycktes i LaRouche-rörelsens officiella tyska organ Neue Solidarität 6 Mars 1986, dvs sex dagar efter Palme blev skjuten, i samband med en artikel där han skröt om sina egna och Reagans insatser mot Sovjetunionen (Lorscheid och Müller 1986:62).

Flera källor i Reagan-administrationen beskrev kontakterna som nyttiga och sa att LaRouche backade upp mycket av Reagans politik, vilket han också hade gjort i valrörelsen. Tydligare kan det inte beskrivas att LaRouches underrättelsetjänst arbetade för Reagan-administrationen och de amerikanska underrättelsetjänsterna – även om den också arbetade för sig själv.

LaRouches vetenskapsrådgivare Steven Bardwell deltog själv i en rad möten med NSC-personal. Men han tyckte samarbetet gick för långt och hoppade av NCLC 1984. Innan dess skrev han i ett internt PM (King 1989:195):

”NSA/CIA/DIA har förvärvat ett kraftfullt grepp om oss genom våra förbindelser. Det har lett till att vi anpassat vår polemik,  offentliga uttalanden, underrättelser och referensbaser så att det passar våra nyförvärvade kunder.”

Bardwell visade genom detta att LaRouche-rörelsen blivit regelrätt övertagen av CIA. I så fall var det en fet fisk de hade fångat. Det rörde sig om en organisation med en budget på många miljoner dollar för sin underrättelsetjänst och sitt propagandanätverk (King 1989:203).

Washington Post (1985) citerade också flera källor, nu också namngivna personer inom administrationen, vilka tog kraftigt avstånd från LaRouche och alla hans kontakter i Washington. Detta är typiskt för organisationens systematiska dualism, som tidningen beskriver så här:

”Det kan tyckas långsökt att ledande federala tjänstemän har någon nytta av en organisation som kommer med påståenden som att Walter F. Mondale, vicepresident under Jimmy Carter, är en ”inflytelseagent”  för sovjetiska hemliga polisen och att drottningen av England deltar i internationell droghandel.”

Men denna dualism har självfallet bidragit till att göra LaRouche-rörelsen generellt och EAP speciellt nyttiga för den hemliga underrättelsetjänsten under Reagan-administrationen. Genom att rörelsen officiellt kunde stämplas som extremistisk och opålitlig kunde den ses som ofarlig och hållas på avstånd i det offentliga rummet.

Norman Bailey, Senior Director of International Economic Affairs vid NSC i Vita huset från 1981 till 1983, sa till Washington Post (1985) att LaRouche-agenterna kunde operera mycket fritt och utan risk att det skulle drabba officiella amerikanska institutioner.

LaRouche och general Singlaub

En av de första personerna WerBell drog in i LaRouche-rörelsen var hans gamle vän John Singlaub, senare chef för World Anti-Communist League (WACL). Han introducerades för LaRouche och hans toppfolk redan 1977 och därefter blev Singlaub i flera år fast föreläsare på WerBells Cobra-skola. (Marshall et al 1987:66ff, King 1989:190, Barry 1986:20).

Singlaub var myckt kvalificerad för detta. I CIA:s föregångare OSS under andra världskriget var han med på de s k Jedburgh-operationerna som var sabotageoperationer i Frankrike bakom tyska linjer före och under de allierades invasion. Dessa utfördes av en grupp amerikanska, brittiska och franska underrättelseagenter. Han tränade också den franska motståndsrörelsen inför invasionen. Singlaubs närmaste chef var den blivande CIA-chefen under president Reagan, William Casey.

I krigets slutskede ledde Singlaub gerillaangrepp mot Japan med kinesisk personal (Singlaub 1991), Han träffade Ray Cline, senare vicedirektör i CIA, första gången medan han tjänstgjorde för OSS i China.

1981 stiftade Singlaub the US Council for World Freedom (USCWF) som blev den tredje amerikanska organisationen som blev medlem WACL. Han var också högste chef för WACL från 1983 till 1986. WACL:s rötter går bl a tillbaka till FPRI och dess systerorganisation American Security Council (ASC) som vi har beskrivit i Del 5. WACL och dess svenska medlemsorganisationer har stor betydelse i Palmesaken, men detta ska vi komma tillbaka till, inte minst i samband med FPRI som WACL:s beskyddare.
Den pensionerade generalen John Singlaub var dessutom en nyckelperson för NSC i Vita huset i samband med Iran/Contras-operationerna. Någon som vi återkommer till.

LaRouche och NSC i Vita huset

Norman Bailey, som sa att LaRouche hade "en av världens bästa privata underrättelsetjänster”, berättade för Washington Post (1985) att han kort efter det han anslutit sig till NSC fick uppdraget att tala med en grupp anhängare till LaRouche som erbjöd underrättelseinformation. Bailey sa att han "tyckte deltagarnas kunskap om underrättelser när det gällde ekonomi och utrikespolitik var överraskande träffsäker."

Bailey uppgav för Washington Post att han också 1982-83 träffade LaRouche-anhängare vid ett flertal tillfällen på sitt kontor i Executive Office Building, och dessutom träffade LaRouche tre gånger. Han sa att "några av dem var mycket duktiga" och att han "tyckte de var nyttiga på grund av deras omfattande internationella kontaktnät."

Bailey var inte den ende i Reagan-administrationen som samarbetade med LaRouche och hans folk. LaRouches säkerhetschef Jeffrey Steinberg inkallades till NSC i Vita huset 8 – 10 gånger under perioden juni 1983 till juni 1984 (King 1989:195).

LaRouches tidskrift EIR hade rykte om sig att vara mycket välinformerad, speciellt under Reagan-perioden. Våren 1986, flera månader före Iran/Contras-affären avslöjades, skrev EIR om NSC:s Michael Ledeens besök i Israel för att utvidga Israels vapenexportprogram till ”okända allierade” och spådde mycket riktigt att en stor skandal var på gång som skulle involvera Reagan-administrationen, Pentagon, Israel och dess underrättelsetjänst Mossad, och även Sovjet på grund av försöken att upprusta ayatollah Khomeinis krigsmakt i Iran (King 1989:161).

Vi anser att detta var bland de starkaste motiven för att eliminera FN:s fredsmäklare Olof Palme. Redan före årsskiftet 85-86 fanns det risk att han skulle få kunskap om det skandalartade vapenexportprogrammet till båda sidor i Iran/Irak-kriget för att sedan rapportera detta till sin uppdragsgivare, FN:s generalsekreterare Perez de Cuellar. Det intressanta är att EAP genom sin tidskrift EIR kunde publicera uppgifterna några månader efter att Palme tystats och involvera Israel och Sovjet i Iran-projektet. Det visar vilka kontakter EAP hade.

LaRouche och CIA

Kontakten mellan LaRouches underrättelsetjänst och CIA var tät. I ett reportage i International Herald Tribune 3-4. november 1984 bekräftade flera personer med anknytning till CIA och Pentagon att man haft kontakter med LaRouche (Lorscheid och Müller 1986:170).

Den viktigaste kontakten för LaRouche-folket tycks ha varit CIA:s vicedirektör ( februari 1981 - juni 1982)  amiral Bobby Ray Inman som tidigare varit chef för Office of Naval Intelligence (ONI) 1974-76, vicedirektör for Defense Intelligence Agency (DIA) 1976-77, och chef för National Security Agency (NSA) 1977-80.

Inman var för övrigt en mångårig personlig vän till den svenske marinchefen Per Rudberg som ledde den ”misslyckade” jakten på de ”ryska ubåtarna” (Tunander 2004:175). Vi återkommer till Inman, Rudberg och ubåtsjakten.

Inman fick ta emot en jämn ström av underrättelser från NCLC och hade regelmässiga möten med LaRouche och hans hustru Helga i ett ”safe house” i Washington. Då Inman skulle lämna CIA 1982 arrangerade han så att LaRouche blev inviterad till CIA:s högkvarter i Langley för att ”brifa” efterföljaren John McMahons assistenter (King 1989:160, 195).

Inman samtalade ofta förtroligt med LaRouches säkerhetschef Jeffrey Steinberg, som såg Inman som sin ”rabbi” och hoppades han skulle bli högste chef för CIA. Detta enligt Steinbergs medarbetare Charles Tate som uppgett att han fick ta emot många samtal från Inman till Steinberg och också själv pratade med honom. Inman själv hävdade att han bara försökte hålla sina plågoandar på avstånd. Detta var naturligtvis avsett för att visa att han officiellt tog avstånd från LaRouche (King 1989:160, 195).

NCLC-folket hade också an rad möten med CIA:s mångårige kontraspionagechef James Jesus Angleton (King 1989:178ff). Från omkring 1984 rekryterade NCLC ett dussintal underrättelseagenter från CIA, Pentagon etc, bl a de tre från Reading, Pennsylvania, anförda av Frankhouser (King 1989:195).

Täcknamn Schiller

EAPS verksamhet i Tyskland och reaktionerna från tyska politiker är väl beskrivna i två viktiga böcker: "Uppdrag: Olof Palme. Hatet. Jakten. Kampanjerna" (1987) av de prisbelönta journalisterna Håkan Hermansson och Lars Wenander, och "Deckname Schiller" av de tyska journalisterna Helmut Lorscheid och Leo A. Müller som publicerades lite tidigare, i december 1986. I den här boken lades också fram bevis för att CIA stod bakom EAP och Schillerinstitutet - därav titeln.

EAP var redan i januari 1984, d v s mer än två år före mordet på Olof Palme, uppmärksammat på det politiska planet i Tyskland. Det ställdes ett antal frågor i den tyska förbundsdagen, inte minst om Schillerinstitutets verksamhet. Parallellt med trakasseringen av Palme riktades sådan också mot de tyska socialdemokraterna, inte minst Willy Brandt, och även mot politiker som tillhörde partiet Die Grünen och vissa andra partier.

Den 29 mars 1985 ställde en grupp parlamentariker,  bl a från Die Grünen, femton skriftlig frågor om EAP och organisationens verksamhet i Tyskland och dess förhållande till amerikanska underrättelsetjänster. Fråga #9 handlade om att generalsekreteraren i Tyska EAP, Anno Hallenbroich, var bror till högste chefen för tyska ”säpo”, Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV – se ovan). Frågorna besvarades 1 april 1985 av den tyska regeringen i ett långt brev (Lorscheid och Müller 1985:168, se början av brevet nedan)

Hela brevet kan läsas här!

Svaren var undvikande vilket inte var förvånande med tanke på USA:s underrättelsetjänsters verksamhet i Tyskland från kapitulationen och framåt.

Klaus-Henning Rosen, som var chef för Willy Brandts kontor i förbundsdagen 1976 till 1989 och föreslagits till posten som vicepresident för BFV, hade sagt att "EAP levererar systematiskt desinformation för en västerländsk underrättelsetjänst" (Lorscheid och Müller 1986:163).

La Rouche och Colby

Andra kunder och förbindelser

Här följer några andra av NCLC:s aktiviteter och förbindelser som visar var LaRouches underrättelsetjänst hörde hemma:

• Ca 1984 lanserade NCLC en stor kampanj riktad mot Association of Former Intelligence Officers (AFIO), en organisation för pensionerade OSS/CIA-folk. Målet var att värva anhängare och mobilisera dem politiskt och att få in pengar (King 1989:194).
• Avhoppare avslöjade att EAP/NCLC:s underrättelsetjänst arbetade för regeringarna i Sydafrika, Iran (under shahen), Filippinerna (under Marcos), Irak, Thailand, Taiwan och Argentina (under Falklandskriget). De flesta av dessa länder var också CIA-allierade (Hermansson och Wenander 1987:116ff).
• NCLC bistod det republikanska partiet med olika former av propaganda och ”dirty tricks”. Bl a var det NCLC som spred det falska ryktet att den demokratiske presidentkandidaten 1988, Michael Dukakis, hade problem med sin mentala hälsa (King 1989:x).

Andra av NCLC/ICLC:s ”kunder” var Panamas diktator Manuel Noriega och den sydafrikanska säkerhetstjänsten Bureau of State Security (BOSS) (King 1989:x).

The China Lobby

Vi har konstaterat att både Mitchell WerBell, som var så viktig när det gällde att få LaRouche att komma nära CIA, och generalmajor John Singlaub, som blev ledare för WACL efter en lång militär karriär och karriär inom CIA, hade deltagit i CIA-operationer i China. De var båda stationerade på samma stället, i Kunming. Det var också Ray S Cline, CIA:s vicedirektör under perioden 1962-66, som hade ett nära förhållande till LaRouche på 80-talet.

Tillsammans med fyra andra som kom att spela centrala roller i amerikansk underrättelsetjänst och den parallella apparaten, Richard Helms, E Howard Hunt, Lucien Conein och Paul Helliwell, utgjorde de redan i Kunming en grupp tätt sammansvetsade vänner som också delade samma starka politiska uppfattning (Marshall et al1987:64).

Richard Helms var CIA-chef 1966 – 1973 och spelade en huvudroll vid kuppen i Chile 1973 (Prados 1986, Woodward 1987).

E Howard Hunt fortsatte i OSS och gick in i ett livslångt engagemang för CIA. Han var en av de som bildade WACL. Han är också känd för att ha varit en av de viktigaste agenterna i Watergate-skandalen och vid CIA:s misslyckade invasion i Bay of Pigs på Kuba 1961.

Lucien Conein var Hunts parhäst i samband med CIA-kuppen i Guatemala 1954 samt etableringen av WACL där. Paul Helliwell var också med vid kuppen och etableringen av WACL.

Dessa sju är kända som viktiga personer i ”The China Lobby” på grund av sin gemensamma bakgrund, medverkan i kontroversiella sammanhang och centrala placeringar i en rad organisationer och nätverk där vi också finner t ex Possony från FPRI och andra bekanta.

En viktig kontaktperson till detta nätverk i NSC i Vita huset var Oliver North, huvudmannen bakom Iran/Contra-skandalen, vapenförsäljningen till Iran. North var rikligt dekorerad för sina riskfyllda operationer i Vietnam. I början på 70-talet var han en aktivistisk och patriotisk Vietnam-veteran som till försvar för det amerikanska Vietnamengagemanget skrev en artikel för den högerorienterade tidskriften National Review. Den redigerades av William F Buckley jr som blev så imponerad att han tog med North i sin TV-show och senare presenterade honom för sin vän E Howard Hunt från ”The China Lobby” (Maas 1984:20ff). Därmed hade North redan kontakt med nätverket som förde honom till NSC under Reagan och hela Iran/Contraoperationen.

EAP en CIA-avdelning

Det är helt klart att LaRouche-rörelsen i praktiken var en egen underrättelsetjänst som fungerade som en operationsavdelning inom CIA:s parallella apparat vilken skräddarsyddes och modifierades för speciella uppdrag. Men som också vid behov kan förnekas av uppdragsgivaren. Troligtvis blev LaRouche med hela sin apparat placerad i CIA:s yttre parallella nätverk nära China-lobbyn genom f d biträdande chefen för CIA Ray Cline sedan han officiellt hade avgått.

I motsats till vad man försökt ge intryck av var organisationen tätt integrerad i den parallella apparaten där de främsta personerna var erkända underrättelseveteraner, med många korskontakter till andra delar av apparaten inklusive miljöer med experter på psykologiska operationer, som t ex FPRI, där Possony var den främste experten på psykologiska operationer inom marin-underrättelsetjänsten. (Beyondmkultra 2011).

Genom sina olika organisationer knöt LaRouche till sig personer och verksamheter i uppseendeväckande breda kampanjer för psykologisk krigföring eller low intensity warfare på minst sex parallella kanaler riktade mot Olof Palme.

Redan på 70-talet var enligt vår uppfattning den bakomliggande uppdragsgivaren CIA som på egen hand uppfattade Olof Palme som ett hot vilket fick Nixon-administrationen att nedgradera de diplomatiska förbindelserna med Sverige. I stället för en ambassadör blev det i båda huvudstäderna endast en chargé d`affairs som fungerade chef.

Under Reagan-administrationen på 80-talet blev LaRouche-rörelsen direkt underlagt i  National Security Council (NSC) i Vita huset som drev Iran/Contras-operationerna. Detta visar var ansvaret för EAP:s krig mot Olof Palme från 1981 till hans död skall placeras.

Vi vill understryka att de personer och grupperingar som vi redogjort för inte nödvändigtvis var inblandade i planeringen och genomförandet av attentatet i Stockholm.

Att EAP-spåret liksom en rad andra spår som ledde till USA och CIA blev så dåligt utrett illustrerar en allvarlig brist i Palmeutredningen och gränsar mot naivitet och okunskap. Om mordet på en internationellt kontroversiell statsman ska kunna utredas krävs en kompetens av utredarna som Palmeutredningen genom sina brister och misstag visat sig sakna men för Säpo finns det ingen ursäkt.

Dömdes för ekonomisk brottslighet

Utan att närmare dokumentera det här är det välkänt att CIA och andra underrättelseorganisationer, och särskilt deras inofficiella samarbetspartners och organisationer, har behov av att finna egna finansieringskällor då de beviljade anslagen var och är begränsade.

Finansiering var således en högprioriterad uppgift för LaRouche och hans NCLC, särskilt när verksamheten växte under Reaganperioden. Organisationen hade en stor stab som sökte efter bidrag med alla slags metoder. Man tiggde på flygplatser och i telefon, sålde rapporter till skyhöga priser och tog lån från välvilliga människor som aldrig fick pengarna tillbaka. LaRouche som var skicklig på finansmarknadsaktioner, sörjde för ett nätverk av firmor som pengarna flöt emellan för att slippa undan kreditorer och skattemyndigheter (King 1989:xiff).

Flera av LaRouches medarbetare, och han själv, åtalades och dömdes 1986-88 för kreditkortssvindel, lånesvindel och andra ekonomiska förbrytelser.

Under rättegången försvarade sig LaRouche med att han handlat på CIA:s vägnar för att försvara den nationella säkerheten. Detta nekade CIA till. Då hävdade han att det var CIA som stod bakom det mesta av anklagelserna mot honom (King 1989:215).

Det var knappast någon tillfällighet att dessa aktioner mot LaRouche började på senhösten 1986. LaRouche hade intill dess ända sedan sextiotalet praktiskt taget haft immunitet mot brottsutredningar.

Under veckorna och månaderna efter mordet ökade misstanken mot EAP som delaktigt i Palmemordet, och svenska myndigheter begärde vid ett flertal tillfällen att FBI skulle undersöka LaRouche´s verksamhet i USA. Därför måste LaRouche´s uppdragsgivare ta steget och skapa ett avstånd mellan CIA och EAP.

Dessutom ville FBI och CIA för sin egen del framstå som hjälpreda i samband med mordutredningen och önskade givetvis inte att förknippas med EAP:s mer än tioåriga förtaljskampanj mot honom.

LaRouche fortsatte i CIA:s lag

Som vi sett tidigare spelade LaRouche och EAP i lag med NSC/CIA under flera år efter mordet. EIR-rapporten som utpekade KGB gavs ut i oktober 1986 och boken "Dope Inc" som fortsatte att utpeka KGB kom så sent som i juni 1992.

Det visar att LaRouche funnit sig i att de rättsliga ingripandena mot honom var ett nödvändigt led i strategin och insett att det också hjäpte till att skydda honom själv och hans folk i Sverige. EAP riskerade ingenting i Sverige så länge utredningen inte blev inriktad mot CIA.

LaRouche var uppenbarligen inte helt nöjd med ordningen. Sommaren 1992 utgav Executive Intelligence Review (EIR) boken George Bush. The Unauthorized Biography (Tarpley och Chaitkin 1992) en elak och respektlör biografi av Bush och hans familj. Huvudförfattaren Webster Griffin Tarpley var en central EAP-medarbetare i Västtyskland.

Bush-biografin innehåller ändå inte ett ord om Palme, och kom samtidigt med Dope Inc. där KGB anklagades för mordet på Palme, så LaRouche fortsatte att göra desinformationsjobb från fängelset även om han var sur på "chefen".

Stödet upphörde när Clinton tog över

I slutet av 1986 kommer avslöjandena i Iran/Contras-operationerna. Efter flera år granskning, ledd av Kongressen, började ställningen för nyckelpersonerna i skandalen svikta. Till slut blev flera av dem dömda till allt ifrån böter till fängelsestraff. Andra tvingades lämna CIA eller blev omplacerade.

1992 blev demokraternas Bill Clinton vald till president. Då blev flera av de skyldiga i Iran/Contras-affären utrensade och inen blev kvar på nyckelpositioner inom NSC i Vita huset. Därmed kunde inte LaRouche få stöd uppifrån utan lämnades mer eller mindre åt sig själv.

Det är i ljuset av detta vi måste se hur EIR/La Rouche 1996 angriper sina tidigare samarbetspartners i en ny rapport: "George Bush and the12333 serial murder ring."

Rapporten var på 86 sidor, varav minst hälften handlade om Palmemordet och den andra halvan var till för att stötta upp slutsatsen om vem som var skyldig. Det uppseendeväckande med denna rapport var - som titeln anger - att EAP nu anklagar George Bush och Margaret Thatcher för att ta legat bakom attentatet i Stockholm.
Under de tio år som gått mellan den första och andra rapporten gick alltså EAP från Moskva till Washington/London för att finna de ansvariga bakom mordet på Olof Palme.

Rapporten kom åtta år efter det att Palmeutredningen lagt ner all undersökning av CIA-spåret. Den hade därför ingen betydelse för mordutredningen i Stockholm och väckte ingen uppmärksamhet i svenska medier. Den blev aldrig utgiven i Europa, som rapporten 1986, men väckte uppmärksamhet i USA. Den riktades sannolikt avsiktligt mot en begränsad grupp i USA som ingick i konspirationen.

Faktum är att mycket av innehållet i rapporten är "sann desinformation" från en icke trovärdig källa. Nämligen EIR/EAP. Dessutom bygger slutsatserna på galna
premisser och fakta. Därför kan informationen och konklusionerna inte användas förrän man har ägnat LaRouche och hela hans organisation en grundlig granskning och satt in informationen i sitt rätta sammanhang.

Det är en sådan granskning av LaRouche´s roll som Leopold Report har genomfört och presenterar i den här artikeln.

Rapporten 1996 ska således ses som ett hot mot dem som stod bakom mordet - vilket LaRouche sannolikt hade förstått med tanke på EAP:s egen roll i "Operation Palme".

Rapporten kan ha varit ett försök att pressa fram en signal om att han kunde bli hotfullare om de inte fann på något sätt att ge honom en bättre behandling.

Det är uppenbart att Säpo inte ville se igenom dimridåerna. Ingenting pekar på att man i samarbete med Palmeutredningen gjort någon vettig analys och vidtagit åtgärder för att driva ett CIA-spår och sätta in EAP:s verksamhet i sitt rätta förhållande till mordet på Olof Palme. Det ger en mycket dyster bild av Säpos roll i mordutredningen.

LaRouche idag

La Rouche-rörelsen lever i dag i bästa välmåga, men intresserar sig numera mest för ekonomiska teman och att rikta kritik mot globaliseringen osv. Det ser ut som om LaRouche delvis brutit med sina gamla allierade och riktar i stället stark kritik mot FPRI och andra kända institutioner inom den parallella apparaten.

Vi har inte gjort några försök att få klarhet i om det fortfarande existerar några band till CIA men har funnit att det finns en viss kontakt med FPRI trots att man är kritisk till organisationen.
Det rör sig om en av underorganisationerna till FPRI, Middle East Forum som vi återkommer till i artikel 7. Vi ser att EIR:s tidigare redaktör Laurent Murawiec är medlem av och står som expert på Middle East Forum. Han var också politisk analytiker vid Rand Corporation (Citizendium 2011). Rand är välkänd för sina kommentarer till de s k ryska ubåtarnas kränkande av svenkt farvatten, något som vi senare återkommer till.

Det började med FPRI och Vietnam

Alla vet att Olof Palme på en mängd olika sätt engagerade sig starkt mot USA:s krig i Vietnam redan i slutet av sextiotalet, och detta väckte många och starka reaktioner i USA. Senare var Palme också i praktiken ledare för det europeiska motståndet mot Vietnam som hade kontakt med den motsvarande oppositionen i USA.

Nu när vi kan konstatera att EAP från början var ett instrument för CIA, är det intressant att titta på omständigheterna kring EAP:s första etablering i Sverige. Som en förment marxist-leninistisk organisation representerad av Vale och Jones infiltrerade EAP Föreningen för amerikanska desertörer i Sverige från omkring 1968 (se ovan). Vi ser detta som en CIA-operation på svensk mark. Avsikten måste ha varit att splittra en organisation som haft stor inverkan på den allmänna opinionen i Europa inte bara genom sin existens, utan också genom en rad aktiviteter som föreläsningar m m.

Desertörföreningen avslöjade senare Vale och Jones som agenter och infiltratörer. Vale åkte då till Västtyskland och fortsatte som infiltratör bland amerikanska soldater som protesterade mot Vietnamkriget. Jones blev kvar i Sverige och följde med i EAP:s gradvisa omvandling från vänster till höger.

Men naturligtvis kunde amerikanerna inte stoppa Palme. Efter hans mycket kritiska uttalanden julen 1972 där han jämförde bombningarna av Hanoi med Nazitysklands välkända övergrepp mot civilbefolkningen under andra världskriget, drog Nixon tillbaka sin ambassadör i Stockholm och lämnade Sverige med endast en chargé d'affairs som tillförordnad chef för ambassaden. Dessutom sade han nej till en ny svensk ambassadör i Washington.

FPRI hade tidigt många verksamheter relaterade till Vietnamkriget; både i samband med militära operationer och egna åtgärder för att påverka den allmänna opinionen i olika delar av världen. Baserat på institutets starka koppling till CIA måste man anta att detta var CIA-styrt.

Ett av de första exemplen på detta är att FPRI redan 1966 publicerade rapporten ”Aggression and Self-Defense: The Legality of US action in South Vietnam” ("Aggression och självförsvar: Lagligheten av USA: s agerande i Sydvietnam"), skriven av  Stefan T. Possony, en av FPRI:s tre chefer (Possony 1966) - med slutsatser som var motsatsen till Palmes.

Nummer två av de tre FPRI-cheferna, överste William Kintner, skickades 1973 till Thailand som Nixons ambassadör (se Del 5). Thailand var en viktig bas för politiska och delvis hemlighållna militära operationer under Vietnamkriget och avvecklingen av detta.

När Nixon till slut, 1974, beslutat att skicka en ambassadör till Sverige, valde han den tredje och högsta av de tre FPRI-cheferna, grundaren Robert Strausz-Hupé, som efter sin period i Sverige blev USA:s NATO-ambassadör (1976 -77).

Det är intressant att se utplaceringen av de tre FPRI-cheferna i samband med Vietnam-engagemanget. Strausz-Hupé troligen hade ett särskilt uppdrag att på något sätt begränsa Sveriges och Olof Palmes politiska inflytande på opinionen mot Vietnamkriget.

I denna period hade Nixon under en lång tid planerat och slutligen initierat militärkuppen i Chile den 11 september 1973 då den folkvalde presidenten Salvador Allende blev funnen skjuten i presidentpalatset. Palme och Sverige gav under många år sitt starka stöd till Allende och tog efter kuppen ledningen för kritiken mot USA och militärjuntan i Chile.

Således hade USA redan från slutet av sextiotalet anledning att ta itu med Palme och Sveriges globala inflytande som måste ha varit oerhört irriterande för den amerikanska supermakten.

EAP:s verksamhet i Sverige från omkring 1968 till mordet och en tid efteråt verkar integrerat i CIA: s övergripande politiska krigföring mot Olof Palme.

I några av de föregående kapitlen har vi visat att de tre desinformanterna som saboterade utredningen av Palmemordet har haft starka band till FPRI. När vi ser detta i samband med Strausz-Hupés uppdrag i Sverige, verkar det som om Sverige och personen Palme har varit en särskild del av FPRI:s uppdrag från CIA från Vietnamkrigets dagar - precis som det i mer än tio år var en del av EAP:s uppdrag.

EAP i Sverige drev Föreningen för kärnkraftens utveckling (FKU). Detta var en underavdelning till LaRouches amerikanska Fusion Energy Foundation (FEF). Det är nu inte så konstigt att vi där återfinner Stefan T. Possony från FPRI som styrelseledamot (Herman & O’Sullivan 1989:76).

I februari 1982 då president Reagan lanserat sin idé om Strategic Defense Initiative (SDI), populärt kallat Star Wars, engagerade sig LaRouche och hans FEF starkt i projektet och lanserade det s k LaRouche/Teller-initiativet för bruk av laservapen. Han kombinerade sitt eget material med Tellers publicerade utredning men utan att fråga honom. Därmed tog FEF initiativet i den privata sektorn som kunskapsresurs för Star Wars (King 1989:68).

I verkligheten var detta ett Possony/Teller-initiativ. Det var de två som utarbetade det teoretiska underlaget för Star Wars/Stjärnornas krig då de arbetade tillsammans på Stanford Hoover Institute  (Beyondmkultra 2011, Herman & O’Sullivan 1989:92). Det är därför inte omöjligt att Possony kan ha varit en ständig kontakt mellan EAP och FPRI från sextiotalet och framåt.

Vi kommer senare att återvända till FPRI/Possony och andra psykologiska operationer i Sverige, inklusive ubåtsfrågan.

Säpo kunde ha förhindrat mordet

Det var inte svårt att upptäcka de omfattande hatkampanjerna mot Palme från både EAP och ett antal andra grupper i Sverige under många år före mordet.

Sålunda hade Säpo redan flera år före attentatet bland annat övervakat de så kallade ”herrmiddagarna” med politiska föredrag som högerextrema poliser under ledning av polisen Stellan Åkerbring arrangerade under perioden 1982-84 (GK 1999:292ff, Nilsson 2000:258).

Säpo tog det så allvarligt att de tidigt informerade justitieminister Ove Rainer och senare hans efterträdare Sten Wickbom. År 1983 blev Palme även personligen informerad om vad som pågick (GK 1999:293).

Genom övervakningen måste Säpo ha kartlagt förbindelserna mellan flera av dessa grupper. Till exempel höll advokat Lennart Hane, som hjälpte till att starta EAP:s Schillerinstitut i Washington tillsammans med Anno Hallenbroich (se ovan), föredrag för dessa konspiratoriska polis.

Säpo var alltså fullt medvetet om en massiv inhemsk konspiratorisk verksamhet riktad mot den svenske statsministern. Säpo visste mycket väl att EAP var en del av en stor amerikansk organisation, och borde ha upptäckt att den amerikanska pressen långt före mordet hade avslöjat sambandet mellan LaRouche, CIA och NSC i Vita huset.

I varje fall måste Säpo ha fått uppgifter om den omfattande verksamheten i den tyska Förbundsdagen och i många delstatsförsamlingar när det gällde att klargöra vilka som stod bakom tyska EAP, och de många uppgifter som lades fram av ledamöterna om att det troligen var CIA. Detta involverade på många sätt BfV som var Säpos närmaste partner i Västtyskland. Säpo måste också ha känt till den familjära relationen mellan BfV och EAP genom bröderna Hallenbroich. Från 1965 till 1986 hade Säpo 21 år på sig att följa brödernas karriärer och analysera sig fram till vad detta brödraskap i verkligheten var.

Om Säpo hade gjort sitt jobb hade man uppdagat att mycket av den kränkande förföljelsen av Palme troligen var en kampanj som i grunden drevs av den amerikanska underrättelsetjänsten. Man kunde därmed ha vidtagit åtgärder som kunde ha förhindrat mordet; såsom att införa striktare skyddsåtgärder för Palme och även ta upp frågan med relevanta amerikanska myndigheter. Oavsett hur högt upp detta skulle ha varit planerat i USA skulle det ha varit mycket svårt att genomföra ett attentat mot landets statsminister om man haft klart för sig att den svenska säkerhetspolisen hade hotbilden definierad.

Efter mordet framkom både i USA och Västtyskland mer och mer information om EAP:s kopplingar till CIA, inte minst i de böcker och aviser som vi har citerat.

Det visade sig också att många av de personer och organisationer som Palmeutredningen hade på listan som missänkta för delaktighet i mordet, hade kopplingar till EAP. Vi har redan nämnt Victor Gunnarsson, de extrema poliserna, Alf Enerström, Contra, WACL och Baltiska Föreningen (Estniska Nationalrådet).

Även Anders Larsson blev intressant för Palmeutredarna. Han var sekreterare i Baltiska Föreningen, tidigare generalsekreterare för Euro-WACL och tidigare nyckelfigur i Demokratisk Allians (DA), och han hade kontakter med EAP (Poutiainen 1994:519).

På toppen av detta var EAP mycket angeläget om att hitta andra skyldiga och rikta misstanken österut. Säpos anställda är knappast amatörer i underrättelsevärlden och måste ha sett det överraskande i att EAP med anhängare hade genomfört ett omfattande förarbete i form av diskreditering och hatkampanjer och senare ett efterarbete i form av desinformation. Dessutom sett samarbetat med personer som var misstänkta som delaktiga eller som gärningsman.

Den stora frågan är varför inte Säpo genomförde en grundlig utredning om en eventuell amerikansk operation. Blev kanske tröskeln för hög för Säpo att plötsligt tvingas utreda sin dagliga samarbetspartner CIA:s roll i mordet på Sveriges statsminister? Då var det lättare för Säpo att luta sig mot FBI:s bristande – kanske avsiktligt avledande - undersökning av LaRouche-rörelsen. En undersökning som PU bett om i ett tidigt skede av mordutredningen då man uppenbarligen saknade kompetens att själv genomföra den.

Säpo brast i skyddet av statsministern

Även Säpos bristande kompetens – och/eller vilja – att gå in i ett djupare samarbete med Palmeutredningen borde göras till ett självständigt tema för granskning i Sverige. Vi har gång på gång i vår undersökning kommit tillbaka till det faktum att Säpo och dess ansvariga chefer med Sven-Åke Hjälmroth (Säpo-chef 1976-87), Sune Sandström (Säpo-chef 1987-88), byråchef P. G. Näss och sektionschefen Alf Karlsson  i ledningen svikit på denna punkt.

När det gäller Västtyskland så samarbetade alltså den svenska säkerhetspolisen (Säpo) med toppchefen Heribert Hallenbroich i ”tyska Säpo” (BfV) medan hans broder Anno Hallenbroich, generalsekreterare i tyska EAP, drev ”low intensity warfare” riktad mot Sveriges statsminister som borde stå under Säpos beskydd.

Det här var så utomordentligt anmärkningsvärt att Säpo borde ha tagit upp hela situationen med justitiemininistern och statsminstern själv. Vi kan inte helt fastslå att sådana kontakter inte togs, men det finns inte ett spår av sådan kommunikation i GK:s rapport i vilken man mycket grundligt gick igenom alla förhållanden rörande EAP.

Det är uppseendeväckande att Säpo hade ett samarbetsförhållande med en tysk säkerhetstjänst som tillät chefens broder att driva statsomstörtande verksamhet mot Sveriges statsminister som - än en gång: skulle stå under Säpos beskydd.

Den svenska regeringen borde ha tagit kontakt med den tyska regeringen för att klara av de här förhållandena. Det finns inte heller några som helst spår av sådana kontakter i GK:s rapport.

Det kan närmast se ut som att den svenska säkerhetspolisen på den här punkten på ett anmärkningsvärt sätt underlåtit att inkludera statsministern i begreppet "rikets säkerhet".

Konklusion

Allt det som vi redogör för här ovan i denna artikel illustrerar hur tätt sammanvävd LaRouche och EAP var med hela det nätverk som styrde och medverkade till en lång rad officiella och inofficiella underrättelseoperationer och grövre operationer som Iran/Contras, statskupper och mord. Vägarna var mycket korta mellan viktiga privata organisationer och institutioner som FPRI, ASC,CSIS, WACL, LaRouche, EAP och flera andra och mellan dessa och CIA, NSC, DIA osv. Många av dessa organisationer hade folk i Sverige som vi finner bland misstänkta och andra aktörer före, under och efter mordet på Olof Palme. Och vägarna mellan dessa var också mycket korta.
Det återkommer vi till i kommande artiklar.

Källor
Barry, Tom, Deb Preusch och Beth Sims (1986): The New Right Humanitarians. Interhemispheric Resource Center. Mars.
Beyondmkultra (2011): Stefan Possony, Sovietologist; Psy-Strat: Psychological Warfare, People's War, Star Wars, Zero-evidence EM Warfare. Downloaded 22 april 2011 från http://beyondmkultra.50megs.com/whats_new_20.html.
Bodenheimer, Thomas och Robert Gould (1989): Rollback. South End Press.
Citizendium (2011): Middle East Forum. Related Articles. Downloaded 26 februari 2011 från http://en.citizendium.org/wiki/Middle_East_Forum/Related_Articles.
Corn, David (1994): Blond Ghost. Ted Shackley and the CIA:s Crusades. Simon & Shuster.
Dorril, Stephen og Robin Ramsay (1992): Smear! Wilson and the Secret State. Harper Collins.
Executive Intelligence Review (EIR) (1986): A Classical KGB Desinformation Campaign (Who Killed Olof Palme). EIR Special report. Oktober. Ansvarig redaktör Anno Hallenbroich. EIR Nachrichtenagentur, Wiesbaden, Västtyskland.
Executive Intelligence Review (EIR) (1992): Dope Inc. The Book that Drove Kissinger Crazy. By the editors.
Executive Intelligence Review (EIR) (1996). George Bush and the 12333 serial murder ring. EIR Special report. Oktober. EIR Washington.
Granskningskommissionen (GK) (1999): Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme. Granskningskommissionens betänkande. SOU 1999:88.
Herman, Edward och Gerry O’Sullivan (1989): The Terrorism Industry. Pantheon.
Hermansson, Håkan och Lars Wenander (1987): Uppdrag Olof Palme. Tiden.
Hougan, Jim (1978): Spooks. William Morrow.
Hougan, Jim (1984): Secret Agenda. Watergate, Deep Throat and the CIA. Random House.
Institute of World Politics (2011): Norman A. Bailey biography. Downloaded 13 februari 2011 från http://www.iwp.edu/faculty/detail/norman-bailey-2.
King, Dennis (1989): Lyndon LaRouche and the New American Fascism. Doubleday.
Krüger, Henrik (1980): The Great Heroin Coup. Black Rose Books.
Kwitny, Jonathan (1987): The Crimes of Patriots. W. W. Norton & Co.
Lane, Mark (1991): Plausible Denial. Thunder’s Mouth Press.
Leigh, David (1988): The Wilson Plot. Heinemann.
Lernoux, Penny (1984): In Banks We Trust. Anchor Press Doubleday.
Lorscheid, Helmut och Leo A. Müller (1986): Deckname Schiller. Rowohlt.
Maas, Peter (1987): Oliver North’s Strange Recruits. New York Times Magazine 18 januari.
Mangold, Tom (1991): Cold Warrior. James Jesus Angleton, the CIAs Master Spy Hunter. Simon & Schuster.
Marchetti, Victor och John D. Marks (1980): The CIA and the Cult of Intelligence. Dell.
Marshall, Jonathan, Peter Dale Scott och Jane Hunter (1987): The Iran-Contra Connection. Secret Teams and Covert Operations in the Reagan Era. South End Press.
McCoy, Alfred W (1991): The Politics of Heroin. CIA Complicity in the Global Drug Trade. Lawrence Hill Books.
Messick, H (1979): Of Grass and Snow. Prentice-Hall.
Minnick, Wendell L (1992): Spies and Provocateurs. A Worldwide Encyclopedia of Persons Conducting Espionage and Covert Action, 1946-1991. McFarland & Company.
Naylor, R T (1987): Hot Money and the Politics of Debt. Simon & Schuster.
Nilsson, Karl N. Alvar (2000): Svensk överklass och högerextremism under 1990-talet. Federativs.
Nilsson, Karl N. Alvar (2001): Ondskan. Hatet. Mordet. Utrett och outrett - mordet i ett politiskt sammanhang. Hjalmarson & Högberg.
Possony, Stefan T (1966): Aggression and Self-Defense: The Legality of US action in South Vietnam. Foreign Policy Research Institute (FPRI). 15. september.
Poutiainen, Kari och Pertti (1994): Inuti labyrinten. Om mordet på Olof Palme. Grimur.
Prados, John (1986): President’s Secret Wars. William Morrow.
Schiller Institute (2011): Meet Lyndon LaRouche. Downloaded 19 februari 2011 från http://www.schillerinstitute.org/biographys/meet_larouche.html
Scott, Peter Dale (1993): Deep Politics and the Death of JFK. University of California Press.
Singlaub, John K (1991): Hazardous Duty. Summit Books.
Sklar, Holly (1988): Washington’s War on Nicaragua. South End Press.
Stevenson, William (1987): Bank of Intrigue. Toronto Times. 13 august.
SOU 2002:91. Säkerhetstjänstkommissionen. Sveriges regering.
Svenska Dagbladet (1986). Som referat i Lorscheid och Müller (1986:106). 18 mars.
Tunander, Ola (2004): The Secret War against Sweden. US and British submarine deception in the 1980s. Frank Cass.
Szulc, Tad (1974): Compulsive Spy. The Strange Career of E. Howard Hunt. The Viking Press.
Tarpley, Webster Griffin och Anton Chaitkin (1992): George Bush. The Unauthorized Biography. Executive Intelligence Review.
Washington Post (1985): Some Officials Find Intelligence Network 'Useful'. 15 januari.
Washington Post Weekly (1987). 9 mars.
Weberman, Alan J. och Michael Canfield (1992): Coup d’Etat in America. Quick American Archieves.
Wikipeda (2011a): European Workers Party. Downloaded 13 februari 2011 från http://en.wikipedia.org/wiki/European_Workers_Party.
Wikipeda (2011b): LaRouche movement. Downloaded 13 februari 2011 från http://en.wikipedia.org/wiki/LaRouche_Movement.
Wikipedia (2011c): John K. Singlaub. Downloaded 19 februari 2011 från http://en.wikipedia.org/wiki/John_K._Singlaub
Wikipedia (2011d): Schiller Institute. Downloaded 19 februari 2011 från http://en.wikipedia.org/wiki/Schiller_Institute
Wikipedia Sverige (2011): Europeiska arbetarpartiet. Downloaded 13 februari 2011 från http://sv.wikipedia.org/wiki/Europeiska_arbetarpartiet.
Woodward, Bob (1987): Veil. The Secret Wars of the CIA 1981-87. Simon and Schuster.